KAPITEL 7: BORGEN I OTRANTO

De gotiska skräckromanerna hyllades av surrealiströrelsen och hör till mina personliga favoriter. Den bok som skapade genren var Horace Walpols The Castle of Otranto från 1764; den hade aldrig översatts till svenska och låg i Vertigos barndom på min lista över sådant som borde ges ut.

Hade på grundkursen i latin vid Stockholms universitet 1992 en klasskamrat med stort, lockigt mörkt hår, ringar i båda öronen och intensiv blick (mina båda ringar är ett citat). Ett par år senare möttes vi igen, via vår gemensamma bekant Svante på Kungliga biblioteket.

Paul Soares hade under tiden studerat litteraturvetenskap med särskild inriktning på översättningsproblematik. Att han även skrivit romanen Det finns inga hajar i Tisaren kom till min kännedom betydligt senare (den gavs ut av Ink bokförlag 1999).

Stående bland kartotekshyllorna på Kungliga biblioteket pratade vi igenom projektet. Han gick med på att översätta The Castle of Otranto. Har för mig att vi hade ytterligare ett möte, på Hornsgatan vid Zinkensdamm. Ett par år senare var det klart. Det visade sig att Paul Soares inte bara är en person som flyhänt flyttar över en text från ett språk till ett annat. Han är översättaren som geni.

Första tecknet var att han ville att titeln på boken inte skulle vara Otrantos slott som var det givna förslaget. Han påpekade att ”castle” snarare skulle läsas som ”kastell”, det vill säga som borg. Gradvis visade det sig att hans extrema känslighet för och uppmärksamhet på ordvalörer och konnotationer gav upphov till en översättning som i hög grad var en ”ny skapelse”. Dessa färdigheter utvecklade och förfinade han ännu mer artikulerat i Edgar Allen Poe-boken som kom några år senare.

Efterordet skrevs av mig, omslagsfotot togs av mig. Det föreställer en av murarna i slottsruinen i Hagaparken. För första gången fanns en särskild tanke med formgivningen: min ambition var att få satsytorna att se ut som murar. Boken sattes i en fetad Times, bisarrt nog. Effekten uppvanns – men på bekostnad av läsbarheten. Tycker själv att Borgen i Otranto har det första snygga omslaget i förlagets historia.

Är gammal antikvariatråtta och smygbibliofil; attraheras följaktligen av äldre tiders besatthet vid bokillustrationer och vill gärna att Vertigos böcker ska vara försedda med sådana. Bad min vän, den tjeckiske surrealisten och konstnären Martin Stejskal illustrera Borgen i Otranto. Det gjorde han vänligt nog, med en serie bemålade kollage. Men eftersom detta var i begynnelsen av internet gjorde han inte som vi nu är vana vid: scannade och mailade bilderna. Istället la han originalen i ett kuvert – som gick förlorat i posten.

Har kvar det handskrivna brevet där han konstaterar detta bittra faktum och skickar med de fotokopior som han lyckligtvis hade sparat och som gjorde Walpoles bok till den första i Vertigos historia med originalillustrationer

Men inte heller den här titeln föll Statens kulturråd på läppen, gissningsvis för att det var en skräckroman. Ur dagboken den 20 september 1996: "Igår blev det katastrof: nej från kulturrådet till både Barnablod och Otranto, den senare ett säkert kort. Jag grät bittra tårar eftersom alla planer kraschade: ingen resa, inga nya maskiner, ingen möjlighet att betala tryckeriräkningen, ingen bokmässa osv. Kulturrådet är tydligen upptagna med att pröjsa Bonnierchefernas löner."

Dessa var bara de första av många bittra tårar som fällts över de godtyckliga beslut som fattas av Statens kulturråd och som grundligt lärt förlaget att det aldrig aldrig aldrig finns några ”säkra kort”.

Den 29 september 1996 inföll Vertigos första riktiga förlagsfest, releasepartyt för Barnablod och Borgen i Otranto. Balunsen skedde i en hyrd teaterlokal i en källare på Skånegatan. Bland de många gästerna fanns Eva X Moberg och en stupfull Paul Soares. Förlagschefen gjorde ett gjorde ett kaotiskt framträdande som inkluderade knallpulverpistoljakt på en leksaksbil, slamrande med böcker i kedjor, vrål och förvirrade utgjutelser.

Vad gäller den i dagboksutdraget nämnda och inställda ”bokmässan” så handlade det troligen om en rekognosceringstur. Det var Kristoffer Leandoer som ivrigt uppmanade mig att få Vertigo till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. 1997 blev det av, i en skruttig monter som delades med Lejd förlag.


(Boken är slutsåld men kommer att tryckas om i serien "Vertigos gotiska skräckklassiker under 2010.)