torsdag 11 september 2008

DISKURSER OCH HEMLIGA AGENTER

Höll min sista föreläsning på teori- och metodkursen idag: diskursteori med särskild betoning på genuskategorin. Var det obegripligt? Satt studenterna som om dom precis rökt DMT? Kanske. Tyckte själv det var intressant: diskursbegreppet som lösningen på 2500 år av filosofisk dualism... kanske rentav den teoretiska filosofins död. Var det därför Deleuze hatade den "språkliga vändningen" – för att den avbröt produktiviteten? Själv saknar jag inte tallkottkörtlarna, även om en dos irreducibel dualism ibland faktiskt piggar upp.

Glad att det finns de som faktiskt vill ha en affisch med omslaget till Gamiani på väggen till sina pojk- eller flick- eller ålderdomshemsrum. Också glad över att Gunnar Blå lät mig läsa de första femtio sidorna på hans nya roman. Kan avslöja att det påminner starkt om en spion- eller agentroman (på samma sätt som Den tredje systern började som en hårdkokt deckare och Gå ner för trappan som en skräckbok), men fullständigt urspårad, naturligtvis, och ganska rörande.

Undrar för övrigt när Aftonbladet tänker publicera mina recensioner. Hoppas inte det blir som i gamla tider: skrev, skrev, skrev, fick betalt, men fick sällan se artiklarna i tryck. Mycket deprimerande.

Motsatsen till deprimerande: är återigen i skogen. Månstrålarna simmade genom dimman över fältet, ett fläckigt, böljande moln arbetade sig fram över himlen och slukade stjärnorna en efter en. Det är så tyst.

11 kommentarer:

Anders sa...

Jag blev mindfucked på ett väldigt bra sätt. Världen såg annorlunda ut efteråt. Så ja, lite som DMT.

Anonym sa...

Den föreläsningen skulle man ju gått på. Kanske skulle jag förstå bättre då. Men spontant: vad fan lär du ut? Inte konstigt kanske att man våndas när man läser kultursidorna och överrumplas av den ofta totala frånvaron av analytisk förmåga. Den teoretiska filosofin kan inte "dö". Annat än möjligen genom att man gör det otrendigt att förmedla de analytiska verktyg som faktiskt finns till hands för att lättare tolka sin omvärld. Det finns ett intersubjektivt rum, genom vilket vi i bästa fall kommunicerar. Snälla, sluta fördunkla detta genom självhävdelse och mental idissling av saggiga idéer! Kom ner på jorden och läs en grundkurs i enkel satslogik.

Inlägget får mig av någon anledning att googla på senromantik+filosofin. Hittar snabbt följande ovanligt läsvärda recension:


Läs gärna hela artikeln. Två citat verkar särskilt väl inkapsla dessa mina tankar:

"Särskilt viktig är hans diskussion av den sorts relativism som vill göra frågan om sanning till en fråga om makt och talarens position. Därifrån är det frestande enkelt att dra slutsatsen att man kan rösta om vad som är sanning, men svepa undan frågor om vetenskaplig prövbarhet och rimlighet. Att på det sättet förväxla vetenskap och politik hotar att göra den förste till den andres tjänare (ungefär som många politiker drömmer om). Men då undergrävs vetenskapens kritiska potential."

"...en intellektuell tradition som en gång var energisk, men som nu ter sig matt och förutsägbar. Negationen är ingen nyhet längre - den är den gamla nötta läxan, nybörjarnas formulär 1A.

Så var hittar de kritiska intellektuella ny energi, nya perspektiv, en ny förtröstan på konstens och vetenskapens kraft?"

Keep it real

/K

Anonym sa...

Just det.

Ovan citerade recension var alltså "Tankens kitsch" DN, 29 maj 2007.

Här är länken:
http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?&a=655329

/K

Anonym sa...

Äh.. vafan hur gör man för att länka?

Anonym sa...

Här är fullständiga adressen (vad pinsamt det här blev):

http://www.dn.se/DNet/road/Classic/
article/0/jsp/print.jsp?&a=655329

/K

Vertigomannen sa...

Tror du missförstår mig grundligt. Om du själv tillhör den analytiska filosofins skola med dess inriktning på "satslogik" borde du ju dessutom ställa dig positiv till det jag kallar en filosofins död, eftersom det jag syftar på är dualismer av sorten idé-verklighet, själv-kropp, cogito-extensa som hemsökt filosofin som ett trauma, ett sår som inte kan läkas (därav tallkottkörteln) - transcendensproblem som den logiska positivismen såg som pseudofilosofi. Men, som jag också skrev, en dos rejäl dualism kan också pigga upp!

Vertigomannen sa...

Och förresten, den danska boken du hänvisar till var bara ett skämt. För att se vad som hände när jag träffade författarna på kulturhusets scen, se detta:

http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_231719.svd

och:

http://www.expressen.se/kultur/debatt/1.646316

Anonym sa...

Jag vill be om ursäkt för tonen i kommentaren. Nedlåtenhet försöker jag passa mig för vanligtvis. Vaknade den morgonen med ett avtändande skrikande nervsystem. Råkade läsa din blogg det första jag gjorde (följer den med intresse eftersom den är bra och ger stoff för eftertanke) och den råkade beröra en öm punkt. Så jag skrek rätt ut. Inte mot dig personligen egentligen eller dina ambitioner som lärare.

Käpphästen i fråga är min frustration över att som anhängare av lagen om det uteslutna tredje bli dömd reaktionär logocentriker. Varför inte "gubbe". Hur "analytisk" kan vara i det närmaste ett skällsord bland människor som påstår sig intresserade av filosofi, idehistoria och politik.

Lika lite som jag kan uttala mig om det egentliga innehållet i din föreläsning - jag var ju inte där - lika lite kan jag uttala mig om den danska "skämtboken". Läste ju bara ett referat då jag samlade ammunition för min svada. Citeringarna ur DN- recensionen formulerar dock väl min oro och missbelåtenhet över det "diskursiva" klimatet om du så vill. Svd-länken var bra, om än ovidkommande, men Natalia Kazmierskas referat exemplifierar något av det jag ogillar, eller i alla fall inte förstår. Tonvikten i det som skrivs tycks mig ligga på att här har vi två konservativa, medelålders män. De gillar Paul Simon och tror på gud. Vad fick dom luft ifrån? Tycka vad man vill om detta, men det saknar all likhet med vad man normalt borde få kalla argumentation. Sakligheten finns representerad i texten genom en hänvisning till ditt utfall om att deras tes faller på egen motsägelse då den är negativt inställd till negationen. Detta kanske är ett fungerande grepp om det får utvecklas och förstås på sina termer, men så som den fungerar i referatet framstår det på sin höjd som sofistisk slogan-retorik. Referatet som helhet får mig att tänka på ett ord: Härskarteknik. Och så som jag föreställer mig förtjänsterna i att uppmärksamma dessa diskursiva mönster, så ligger de i att man förhoppningsvis genom denna analys kan transcendera dessa mönster. Inte bara upprepa dem och upphöja dem till spelets regler. Gör detta mig automatiskt till folkpartist (som man kanske kan få för sig under sömnlösa nätter av självtvivel )?

Kanske säger argumentet om att negera negationen något. Kanske ligger det något orimligt i att kritisera något som per egen definition inte går att kritisera, då detta något inte är något i detta avseende. Kanske är det som att kritisera punken för att vara högljudd. Kanske är det att fråga "men vad menar du?" och få svaret "dada". Eller, kanske är det som låten "negativ nein" på Einstürzende Neubautens "strategies against architechture": "The act of double negativism is the most positive of all possibilities"

Hur som helst. Jag tror inte på att se filosofihistorien dialektiskt-deterministiskt. Och att proklamera filosofins död låter i mina öron aningen pompöst.

/K

Anonym sa...

Anonym: "Hur "analytisk" kan vara i det närmaste ett skällsord bland människor som påstår sig intresserade av filosofi, idehistoria och politik."

Det är inte så konstigt, framför allt om man har läst sin dos av analytisk filosofi. De är lika goda kolsupare som de postmodernister de så gärna attackerar.

Och att deklarera filosofins död är väl ingenting konstigt? Det händer titt som tätt, men den tenderar till att återuppstå igen. På gott och ont.

Anonym sa...

men man förstår ju inte vad ni gafflar om era jädra bautahjärnor

Anonym sa...

http://www.vbs.tv/video.php?id=1454975007

/K