lördag 27 september 2008

DIE HARD

Skrev nyligen om hur livet stundom till grundstrukturen kan te sig som en vildsint actionfilm. Det stämmer verkligen in på bokmässetillvaron. John McClane+Vertigomannen=sant. Springer mellan möten, svettas av ångest och/eller feber, har väldigt ont i knäna. Skjuter! Gråter! Försöker sova!

Vaknar efter fem timmars torftig sömn, får plötsligt en idé om hur omslaget till Susanne Dodillets avhandling (som kommer i januari och handlar om tysk och svensk prostitutionslagstiftning) ska se ut: underligt hur idéer uppstår, som fruktkroppar som växer ur ett obegripligt, temporalt mycel.

Sitter som vanligt ensam i montern. Planerar att överge mina kompanjer nästa år: det får bli en egen Vertigomonter. Där ska det tronas.

(Skvaller: en raglande Guillou i korridoren, en Lindqvist fullastad med klassisk pornografi, små huvuden som svävar ovanför Bonniermonterns vägg – de liknar måltavlorna på ett nöjesfälts skjutbana. Årets besvikelse: Vertigomannen är inte tokrolig utan sur, sjuk, trött och ett svart hål av misantropi.)

1 kommentar:

Anonym sa...

Margareta Winberg och Eva Lundgren på den vertigalna mormorsängen, händerna i knän, Pieke Biermann med piskan bakom dem? Wenn du meinst, vertigomannen...