fredag 5 september 2008

TRO

Dottern skulle skriva arbete om "vetenskap och tro". Tänkte då att allt handlar om tro. För inte finns i denna hjärna kunskaper nog att bevisa att jorden snurrar runt solen eller att presentera belägg för evolutionsteorin. På ett plan "tror" vi på samma sätt på vetenskapsmännen som andra "tror" på prästerna. Vi litar på att de inte ljuger, att de inte för oss bakom ljuset. Men även om det handlar om att tro, är denna tillit av olika slag.

Tror vi på människorna som förhoppningsvis arbetar självkritiskt och empiriskt och redogör för sina metoder och provisoriska resultat, eller tror vi på människorna som hävdar att de helt enkelt har rätt bara för att det alltid har varit så? Det kan knappast handla om känsla – för det känns som om solen snurrar runt jorden, och vi säger fortfarande att den "går upp" på morgonen. Och det kanske känns roligare att tänka att vi efter det nesliga slutet på våra torftiga liv ska hamna i en härlig eftervärld och träffa alla våra döda kära och leva rullan med vingar på ryggen.

Så vi tror, allihop. Och frågan om vem vi litar på kommer att handla mindre om rationella argument och mer om sociala sammanhang, klädstil, språk, grupptillhörighet. Men ändå, vem är dummast: den som litar på de storkäftade sagoberättarna eller den som är skeptisk mot tanken på mänsklig fullkomning och kräver bevis?

4 kommentarer:

Barton Fink sa...

"de storkäftade sagoberättarna eller den som är skeptisk mot tanken på mänsklig fullkomning och kräver bevis?"

och vem är vem?

Anonym sa...

"Tror vi på människorna som förhoppningsvis arbetar självkritiskt och empiriskt och redogör för sina metoder och provisoriska resultat, eller tror vi på människorna som hävdar att de helt enkelt har rätt bara för att det alltid har varit så?"
Å. Du tänker. Finns det något skönare, Sokrates!

Anonym sa...

jag tror på den som är starkast

Aerik sa...

Observera föregående talare: förhoppningsvis en ironiker.