SVAMP, SVAMPARE, SVAMPAST

Detta var ingen dålig idé: tack Daniel Berg. Och katten har inte fött, tur. Idag: årets sista bad; så Freud-recensionen, naken på verandan, i solen. Det är inte höst! Kräftskiva. Men i synnerhet:

S-V-A-M-P!

Svamp, svamp, svamp. This is the svamp, my only friend, the svamp.

I synnerhet har blodriskan bara vuxit och vuxit i mitt universum. Behövde inte gå många meter bakom vagnslidret innan stövlarna vadade i blodriskor. Och vilken delikatess! Kött som inte är kött! Den vackra, orange saften som övergår i blod!


För övrigt svavelriska och en suverän röksvamp som kändes som en kuk i handen – tyvärr inte med den "karakteristiska lukt av sperma" som Bo Nylén talar om in sin svampbok. Men inte mycket att äta - till skillnad från kuken. Jordkällaren var täckt med goda fingersvampar som däremot smakade mumma.

Detta att plocka svampar och steka dem över eld som brinner i ved som huggits här, det är skojigt. Loka ritade för övrigt en bild av mig som svamp förut.

Det är en svamp svamp svamp svamp värld! Rena smurfkosmos!

NAKEN PÅ VERANDAN

Som det har svurits. Det var Daniel Berg som sa åt mig att vara på landet hela helgen trots att katten är höggravid. Han är min ekonomiska rådgivare, bara att lyda. Släpkärran hade inget tak. Det regnade när vi flyttade över möblerna och böckerna på den. Presenningen var trasig. Repet för kort. Vi för hungriga.

Men nu sitter vi här på verandan och solen skiner. Var naken nyss, men det var lite för svalt (inga bilder!). Två och ett halvt dygn av frisk luft, skall vörda varje ögonblick som ett paradis. Glömde laddaren till mobilen, den stängs snart av – skönt! Det sista sms som nådde mig var en hälsning till Gunnar Blå från en läsare som älskade Gå ner för trappan och drivits till tårar när han läste den på tåget. Sådant gör en lycklig, sant lycklig. Tårar är den dyrbaraste gåva en läsare kan ge.

ATT VARA KRITIKER

Läste då äntligen alla de olika recensionerna av Edelcrantz förbindelser (undvek att göra det tills min egen var inskickad). Och fann till någon sorts besvikelse att de flesta kritikerna tyckte likadant, inklusive en annan. Slipas vi till samma form, gör åren oss till bleka kopior av kopior? Borde inte självsvåldighet och en fri tolkning kunna skapa större skillnader och därigenom mer energi och mening? Detta spär på den medelmåttighetskris som skakat mig i år. Måste låta denna självkritik bita hårdare och tvinga mig att bli bättre. Ska skriva Freud-recensionen i skogen under helgen: må daemonen styra mig längre bort.

OM MODELLER OCH UTSEENDE

Fick en fråga några inlägg ner om varför modellerna på Vertigos omslag ser ut som de gör. Till att börja med: Vertigo använder aldrig professionella modeller. Visserligen händer det att en och annan får betalt för jobbet, men det handlar alltid om människor som gillar vad förlaget håller på med och som tycker det är roligt att vara med på omslagen.

Har inte funderat mycket över deras utseende annat än att det vore bra att ha fler killar på framsidan eller att någon ska vara kort eller lång för att stämma överens med innehållet i boken. Men det är uppenbart att de allihop har något gemensamt: de är i god form. Återigen: de är inga anorektiska proffsmodeller, men de är i bra form.

Tycker verkligen om att ta de där omslagsbilderna. Och även om de på olika sätt anknyter till den specifika boken, avspeglar de förstås i ännu högre grad mina fetischer och skönhetsideal. Det skulle ta emot att göra andra sorters bilder bara för principens skull.

Samtidigt kan det vara bra att göra saker som tar emot. Det är spännande med motstånd, intressant att utvinna skönhet ur något en annan spontant inte skulle leta i. Ska tänka på det framöver.

Och för övrigt är det inte sant att bilderna helt ger uttryck för mina egna fantasmer: om fältet vore helt fritt och inga hänsyn skulle tas, skulle de vara betydligt mer våldsamma och monstruösa, mer i stil med min favoritfotograf (bortsett från Annika von Hauswolff förstås!) Joel-Peter Witkin. Men med tanke på de våldsamt negativa reaktionerna från väldigt många (och viktiga, typ inköpare) på omslaget till Gunnar Blås Gå ner för trappan – med den nedblodade, förblindade dödsängeln i snön – måste det tonas ner.


Denna självcensur skapas inte av strikt kommersiella skäl, utan för att förlaget bär en sorts ansvar gentemot författarna att få ut deras böcker och inte sabotera distributionen. Det är en balansgång. Om det bara handlade om mig skulle urspårningen vara så oändligt mycket värre.

Andra favoriter bland de erotiska fotograferna är annars Roy Stuart och Richard Kern.

BÖCKER, BÖCKER, ÖVERALLT BÖCKER!

De kom. Lådvis med böcker – Florina, Boken om homunculus, Hegemonin:


Detta ofattbara slit, dessa oändliga timmar, och här är dessa små materiella föremål, flikiga, i lager på lager av objektiv ande.

Har som synes fått lampor i mitt lilla kontor. De lyckas inte lysa upp min själ.

Finns det stolthet här? Ja. Finns det sorg? Ja. Men nu är barnen födda och utslungade i ett fientligt kosmos.

NU SÅ

Sände iväg recensionen av Malte Perssons Edelcrantz förbindelser till norska tidskriften Vagant nyss. Den blev rätt tät. Försöker dra en djup suck, försöker pressa ner blodtrycket, försöker skriva här.

Det är lite mycket nu: höll första föreläsningen på Södertörn igår (har Teori och metod-momentet på b-kursen i idéhistoria), har tre recensions-lämningar till Aftonbladet nästa vecka, är mitt uppe i lanseringen av tre nya böcker som levereras imorgon, samt är mitt uppe i en tämligen omfattande flytt.

En rolig grej som hänt den här veckan var en fotografering på fiket. Gjorde i somras en omfattande intervju för norska tidskriften Vinduet om min verksamhet som förläggare. Det blev något problem med fotografen, så vi ordnade foton själva. Min genialiska dotter skötte kameran, de "siamesiska tvillingarna" Edenborg och Daniel Berg hade plommonstop och Caroline Åberg var med på ett hörn. Skulle gärna visa några exempel här, men Vinduet måste få publicera dom först. Bland annat hade vi knivslagsmål i köket till cafét. Dock inga nakenbilder.

Så vad hände då egentligen i fredags?

Skulle klockan tre vara på Moderna museet för att sitta i en panel och diskutera utställningen Eklips. Hade inte hunnit förbereda mig utan tänkte göra det under dagen. Får sms på morgonen om att jag pga ordinarie personals sjuka barn måste rycka in och göra smörgåsar och kaffe hela dagen. Inget att göra. Åker dit. Upptäcker att det är översvämning i källaren. Det flyter ruttet fett på golvet. Ägnar nästan två timmar åt att rengöra en pump från det ruttna fettet. Först då blir det dags att göra mackor. Alla leveranser som tänkas kan dyker plötsligt upp. Kommer grovt efter med arbetet.

Får till slut tjugo minuter på mig att skumma igenom katalogen till konstutställningen, förtvivlat försöka lära mig namnen på konstnärerna. Åker till museet. Får reda på att det förväntas av mig ett inledningsanförande på tio minuter. Får panik. Skriver ner några stolpar. Lyckas genomföra det. Det är en fördel att kunna historia!

Kastar mig hem efter seminariet, kastar i mig mat, kastar ner lite kläder i en plastpåse, kastar mig till fiket, kastar ner böcker i kartonger, kastar mig till stationen, kastar mig på nattåget till Oslo, upptäcker att sömntabletterna inte är nerpackade, ligger vaken och vrider mig hela natten.

På min vandring genom grynings-Oslo morgonen därefter passeras enormt eleganta hus med väldiga pelare, bland annat slottet. Det är något i kontrasten mellan dessa monument över storhet och min egen slitna litenhet, släpande på bokkartonger på en pirra, som känns extra deprimerande. I övrigt var det trevligt i Oslo, och på tåget hem på söndagkvällen blev en hel del gjort.

Igår blev det klart att helgen kommer att tillbringas på landet. Blev bokstavligen tårögd vid detta besked: det har varit svårt att komma tillbaka till staden. Fick ångest på Södertörns bibliotek igår av alla människor.

PRO MEMORIA.

Pro=för eller istället för? Med mitt numera katastrofalt dåliga minne är det nog snarare det sistnämnda... Följaktligen: Nils Olsson blev berusad och yrade om apor som vanligt. Åtskilliga av kunderna var mentalsjuka. Någon hade stora vador. Någon flörtade med någon som var rödhårig. Pär Thörn drack många öl. En Vertigoentusiast fick Fettet och andra serier dedicerad till sig. En norsk författarinna klagade över att omslaget till den tyska utgåvan av hennes bok prydes av en PUPP. Herregud: en pupp. Själv åt en annan bananer, äpplen, norskt godis, delade ut kataloger, fick underliga ögonkast när omslagsmodellen till katalogen igenkändes: "Varför runkar du i en burk?" "NEJ, det är ingen burk, det är en kamera!" Nils Olsson föreslog att burken kunde fyllas med levande daggmaskar och användas som sjömansfitta. Vill sova. Fick häpnadsväckande fotografiska muntrationer av Loka: vilket ädelt hjärta den flickan har. Kanske tar ett bad istället. Det luktar fortfarande ruttet fett om armarna känns det som. Från katastrofen igår. Som fortfarande. Väntar på. Att. Bli berättad.

OSLO. INGEN FLORINA. EN TRÖTT.

Orkar knappt prata om gårdagen. Sparar det till nästa inlägg. Kom åtminstone med nattåget, sov inte en blund, dessa eviga monologer i den avspärrade hjärnan. Florina dök aldrig upp igår, ett elände. Släpade bokkartongerna genom ett gryningssömnigt Oslo, punktvis korrumperat av aspackade lodisar och tonåringar, raglande, kissande jenter. Kunde inte låta bli att jämföra min trötta, billiga pappkartongstatus med de joniska pelarna till universitetsbyggnaden och slottet. Min enda pelare är min bristfärdiga ryggrad. Nu blir det bokbord dagen lång. Nils Olsson ringde och bad mig köpa med alkohol, en öl kostar tydligen sjutti spänn. Det är som vanligt. Trött:

TJOHO! FLORINA!

Specialbudat och kurirlevererat: ett antal ex av Florina kommer till fiket i morgon kväll, lagom till att en annan ska kasta sig på nattåget till Oslo.

Åtminstone något som går bra i en tid då den ökände översättarens jurister vägrar backa på sitt krav på 20 000:-, då länsrätter skriver obegripliga brev fyllda med juridiskt mumbo-jumbo, då en annan önskar att han helt enkelt skulle få vara i fred och skriva och arbeta. Men det här kanske också är arbete? Då suger det.

Åt lunch med gamla kompisen Aase Berg, som har flyttat ut till skogen: avundas henne. Tittar kanske förbi Malte Perssons releasefest ikväll - men det är alltid lite underligt att frottera sig med den som skrivit en bok en annan håller på och recenserar. Har mitt plommonstop på mig nu, sitter i det nya lilla kontoret innanför bokhyllorna på fiket:

LURAD - IGEN

Det kom en faktura från "Företagsdelen" till fiket. Mailade och undrade vad det var för nåt. Nån ringde upp och spelade upp ett samtal där en förvirrad och stressad Vertigoman tackade ja till något som han trodde handlade om Eniro. Oerhört pinsamt och irriterande att behöva lyssna till sig själv bli blåst. Prägla nu pavlovskt in som respons på stimulit "Företagsdelen": säg bara nej.

GAMIANI PÅ TRYCK

Det rör på sig, i rasande fort, stormen blåser rakt igenom mig som sagt, men armarna viftar och tårna och kanske tänderna och tungan (Don Martin brukar spöka här) och därigenom anas konturer och mönster även i denna rasande vind.

Gamiani gick iväg på tryck. Hittade småfel fortfarande i de sista dallrande minuterna (fel årtal på baksidan!), nu får vi väl se vad vi upptäcker för katastrofer när de fyratusen kopiorna levereras om en månad (igår uppenbarade det sig att undertiteln på Hegemonin glömts bort, elände! varför blir det alltid fel?!).

Nu blir det också premiär för omslaget. Så här snyggt blev det (min mormors säng! mitt foto! mina gardiner! silkessnören från Sidencarlson! min photoshopping! skor från Dansshopen på Gamla Brogatan! strumpor från Ringen! kläder från Emmaus! modeller från Vertigo Obscene Models Agency!):

I övrigt: tryckeriets bindningsmaskin trasslade så det verkar inte som om vi får några förhandsex av Florina på fredag inför Olso-resan. Irriterande! René ska sitta och prata om boken, det är tråkigt att den då inte existerar i sin reproducerade form utan bara i sin ideala.

Hmpf.

VARATS STORM BLÅSER RAKT IGENOM MIG

Det blev lika illa som anat. Hur kan denne ensamme ensling befinna sig som denna psykotiska spindel i denna härva? På cafét, någon spelar Love will tear us apart, bokföraren förklarar att det måste sättas in pengar för att lönerna ska kunna betalas, överför femtitusen pengar, obegripliga summor, imaginära belopp, sitter sedan med några egendomliga manus, bl a ett från någon kåkfarare och svindlare som skrivit erotiska noveller på brevpapper från Norge, Grekland och Medborgarrättsrörelsen. Mitt i detta besök hos en annan bokförare och en cykelmoj. Kanske en lunch hos min bror, eller var det en dröm?

Om det inte varit för magen, denna förbannade mage, skulle stormen ha blåst rakt igenom mig, det hade kunnat finnas ett obekymrat leende på dessa läppar, men magen, denna förbannade mage, utgör en sorts bromskloss som får stormen att arbeta sig in i denna spröda kropp och stanna kvar där även efter att det slutat blåsa där ute. Om det någonsin slutar blåsa där ute.

Vad göra med den decimeterhöga bunten av gamla obetalda räkningar från människor som Vertigo skickat böcker till och som inte haft lust eller förmåga att betala? Släng dem, säger min ekonomiska rådgivare. Skulle gärna praktisera det rådet inom åtskilligt fler av tillvarons sfärer.

Släng dem. Låt varats storm blåsa rakt igenom dig.

CHOCKSKADAD

Tillbaka på scenen för brottet: en plats med fler hus än träd. Som om den känt på sig det har telefonen ringt oavbrutet. Går ut på gatorna, cyklar, glömmer att cykla, promenerar, och det mest slående är kanske ändå detta: folk ser bra ut här. Unga, vackra människor biter en i ansiktet. Pulsen rusar, det är en sexuell freakshow, shoppingens pornografi håller en i ett tillstånd av konstant upphetsning.

Gillar dock min säng: min mormors gamla, med mässingsgavlarna, som redan hunnit pryda flera Vertigoomslag. Vad göra med katten, dock? Hon är höggravid. Någon som vill ha en kattunge? Någon som kan låna mig en stor släpkärra? Någon som vill ta över rodret på den här skutan, som eventuellt bara består av ett roder?

Fick förresten vacker hjälp av en jurist som skrev en vacker inlaga i fallet med den kränkte översättaren: låt oss nu hoppas att de är redo att nå en vacker kompromiss.

VERA

Har bestämt att verandan ska döpas till Vera, efter min mormor.

Suttit med bokföringen idag: vilka otroliga mängder obetalda fakturor! Tur att Vertigo inte längre skickar böcker direkt privatkunderna utan låter Förlagssystem sköta det.

Det har regnat hela dagen, sommaren är slut, vi har städat upp. Igår plockade vi flera kilo Karl Johan-svampar, men den Ljusgrå mjölskivlingen och blodriskan var ändå de godaste sorterna.

Imorgon Stockholm; cafét; KB; förlagshålet; cyklandet; Forsgrenska; Hötorgskebaben. Börjar hösten som en lite bättre människa än den som i mitt namn slutade våren. Kan åtminstone sova nu.

VERANDAN

Här, på begäran, ett foto av verandan, nästan alldeles klar. Satte på stupränna och stuprör igår, måleriet måste vänta till nästa sommar.
(Teknikaliteter: den är fäst i stugväggen med en kraftig regel och vilar på utsidan på fyra plintar. På Lokas begäran blev det plåttak för att det skulle smattra härligt vid regn. Har även försett den invändigt med partylampor.)
(Anmärkning 1: skriver detta sittande på den.)
(Anmärkning 2: idag blir det svampplockning, hittade de mest förträffliga K-J igår, denne gamle man blir bara mer och mer förtjust i mat, det kommer att sluta med att förlaget uteslutande ger ut kokböcker.)
(Anmärkning 3: Vertigo har kanske – hoppas, hoppas! – fått en ny agent.)
(Anmärkning 4: vill inte flytta tillbaka till stan på måndag.)

SPENNY

Såg ytterligare några avsnitt av den kanadensiska teveserien Kenny vs Spenny och grät av skratt. Kennys karaktär är inte särskilt märklig: han är ett vansinnigt, samvetslöst rovdjur, beredd att göra vad som helst för att vinna tävlingen. Nej, det är Spenny som är fascinerande med sina ledsna ögon, sin eviga förnedring.

Självklart är han inte så ledsen som han ser ut, och självklart är han lika hänsyns- och hjärtlös som Kenny. Men hans melankoli och hans envisa moraliska ansträngningar, hans idiotiska fair-play, hans uppgivenhet inför den ofrånkomliga förnedringen är så övertygande.

Iklädd en getmössa och ett par getbyxor blir han påsatt bakifrån av en levande get och säger bää; samtidigt tittar han avgrundssorgset in i kameran.

Denna känslomässiga ambivalens producerar en humor på avgrundens rand.

På tal om film: tittade på lite gamla Vertigofilmer tillsammans med Daniel Berg igår. Det mesta av det kan inte läggas ut på YouTube. Insåg att vi när vi är som mest nergångna och gränslösa kan framstå som ett par Fredrik&Filip-typer som rullar oss i vår egen gödsel – med den skillnaden att vi mitt under orgierna oavbrutet diskuterar subjektets gränser, Hegel, den antika krigsföringen, energiflödenas mekanik, hjärnans verkliga funktionssätt, historieteori och inbillningskraftens centralitet...

Vilka outhärdliga typer.

UR BIDRAGEN TILL KUMPANVÄRVARTÄVLINGEN

Har precis rankat vinnarna i Vertigos kumpanvärvartävling. Juryarbetet fortskred under gapskratt och tårar. Här är en del exempel ur de kära kumpanernas egna motiveringar till att just de borde vinna tävlingen:

”Efter en lång tids sexuell avhållsamhet orsakat av att jag isolerat mig i sommarhuset för att rehabilitera efter en smärtsam separation, balanserar jag nu på avgrunden till ett rödfärgat vansinne och istället för att läsa Vertigos erotiska klassiker missbrukar jag brutal pornografi och sjunker långsamt och ofrånkomligt ner i en bottenlös klyfta av självförakt som hämmar min kreativitet.”

”Jag pendlar ca 2.5 timmar om dagen till mitt stillasittande monotona arbete. Om detta i sig inte är deprimerande nog kan jag berätta att jag under två års tid varit olyckligt kär i en kille som är bosatt i Göteborg men som kommer och hälsar på med jämna mellanrum och skriver sms några gånger i månaden så att jag omöjligt kan glömma honom och gå vidare med mitt intetsägande liv.”

”Varje måndag skriker min hysteriska arbetskompanjon ’Äntligen måndag’ i ansiktet på mig... och har inte lugnats ner annat än den måndagen då han försökte hoppa med en 8 metersstege från en ruta 2 våningar upp, till en annan (för att slippa springa upp och ner och flytta stegen). Tråkigt nog bröt han en arm och några revben.”

”Jag förtjänar därför första pris så att jag fullt ut kan fortsätta min resa mot avgrundens kant samt driva vidare det korståg jag å Förlagets vägnar företagit mig mot den ’goda’ och tråkiga smaken.”

”Jag borde vinna därför att jag en gång bytte bort en Äldreomsorgen mot en avsugning.”

”Min största anledning till varför jag borde vinna är att jag är rätt så pryd av mig och jag tror att lite rodnande läsning skulle kunna hjälpa mig att komma över prydheten.”

”Under helgens amfetamin-, ecstasy- och technorus minns jag att den i övrigt litterärt bevandrade U. bad mig tipsa honom om lite verkligt, i sanning, god litteratur: have at you!”

”Play my rapegames and bake my spacecakes (ge mig bokpaket) and I will love you forever.”

”Enda orsaken till att jag borde få gratisböcker är väl kanske att jag skall få barn i höst, och således inte längre kommer att ha råd att köpa litteratur. Fast fan vet om man ens täcks förvara dylikt snusk i samma hus som ett oskyldigt spädbarn!”

”Och varför ska just jag vinna? Hm. För att jag älskar Vertigos böcker? För att jag också skriver? För att du sett mig naken? Haha!”

”Jag är en fattig student, vansinnig bokmal med snuskig fantasi, född katolik och kommen på bättre tankar. Det tog mig ett litet tag innan jag insåg att de där bra böckerna jag köpt vid olika tillfällen kom från samma förlag. Men nu är jag fast.”

”För övrigt kan jag berätta att noveller ur Cykelreparatörskan går alldeles utmärkt att ha högläsning av på väldigt sena/tidiga efterfester till ackompanjemang av koltrastens skuggsång och annat oknytts locksång, Jesusnovellen gjorde succé förra veckan.”

”Följande personer är konstant knullsugna men har aldrig vågat ta steget till Vertigo och behöver därför informeras. Själv behöver jag en ordentlig samling med olika Vertigo-böcker att smiska mitt hembiträde med, de jag äger har börjat flagna.”

BILDER, BILDER

Ni vill ha bilder? Är detta en pekbok? Ok, fler idolporträtt att klistra upp på flickrumsväggen. Tyvärr inga på den färdiga verandan – varför i hela fridens namn skulle någon vilja se den? – men ett med mig och den yngsta dottern vid sjön häromkvällen. Jobbar fortfarande med nya nakenbilder, kommer inom kort.

EN OBSCEN FÄRGKLICK?

Bloggen har nått medierna. Petter Bengtsson skriver om förlaget, förläggaren och "Vertigomannen vittnar" i Kristianstadsbladet: fint beröm! och tack för epitetet "bad boy-förlag".

(Kan inte komma ihåg var fotot togs: tapetens psykedeliska mönster väcker vaga minnen... men av vad?)

LISTOR OCH KRYSS

Blir ibland orolig över myriaderna av små uppgifter som ska göras. När de når kritisk massa förvandlas de till hotfulla mobiliseringar, truppsammandragningar utmed gränserna, diplomatiska hot.

Då hjälper bara en sak: listor. Veckoplaneringar med punkter som kryssas av en efter en. Och när dagens plikter är gjorda finns tid åt nöjaktigare ting.

Extra skönt är det när något som skulle ta två dagar blir klart fortare: efterordet och kommentarerna till Gamiani roddes ihop på tre timmar istället för två dagar. Så det blev tid över till att bygga klart verandan, med tak och allt: en kvart efter att taket var på plats kom det värsta ösregnet i mannaminne, träden höll på att ramla ihop, och det smattrade vackert på den korrugerade plåten.

Läser Freud, det var länge sedan. Vilken tung snubbe: var och varannan mening i hans texter skulle lätt platsa som aforism. Då spelar det mindre roll att han ofta har fel och till stora delar är överspelad.

Skrev ytterligare en krönika till Fria tidningarna. Den här gången var det inget galopperande vansinne, utan rätt seriöst och allvarligt. Vill inte vara förutsägbar. I detta krig är överraskningseffekten viktig.

Men ibland hjälper ingenting, som i förrgår då en mardröm attackerade mig våldsammare än vad som var roligt: en atombomb exploderade och min kropp dränktes i rasmassor, omöjligt att röra sig, och denna sista tanke: "Det var det". En lite för realistisk känsla av att dö.

FEM DAGAR SENARE

Smög upp tidigt i morse för att hinna göra klart Gamiani-genomgången innan huset fylldes med flickvänner, barn, katter. Och si! nådde slutet! Hela jobbet på fem dagar, hälften av texten nyöversätt, inte så illa pinkat. Kan nu åter fokusera på att skriva romaner, förbereda undervisning och sälja böcker. Och snickra klart verandan. Och dö en smula.

Måste dock komma ihåg att på ett par ställen föra in ordet "krepera" i Gamiani, det används för sällan. Borde också att skriva en essä om eldens plats i de Mussets materiella fantasi, han poetiserar verkligen spännande om den kroppsliga njutningens vulkanistiska neptunism: erotiken är ett fält där vätskan brinner och elden flyter.

(För övrigt haft enormt skoj åt bidragen till förlagets "kumpanvärvartävling", blir svårt att kora vinnarna...)

MER OM SKILDRINGEN AV KVINNLIG SEXUALITET

Har redan skrivit om svenska språkets torftighet när det kommer till att skildra könsnjutning, i synnerhet dess kvinnliga sidor. Hittade en passage i Gamiani som är ett bra exempel på det. Den demoniska huvudpersonen skildrar första gången hon ligger med en åsna:

"Mes canaux spermatiques s'ouvrirent et débondèrent. Ma cyprine brûlante tressaillit un instant dans mes reins. Oh! quelle jouissance! Je la sentais courir en jets de flamme et tomber goutte à goutte au fond de ma matrice."

Den svenske 30-talsöversättaren fick till det så:

"Så öppnades åsnans sädesledare, och jag kände i mitt innersta hur min eldiga älskare ryckte till. Å vilken njutning! Jag kände hur den heta strålen sprutade in i min livmoder."

Åsnans sädesledare? Det står ju "mes canaux spermatiques" dvs "mina spermatiska kanaler". Och ordet "cyprine" betyder inget annat än kvinnlig könsvätska, eller "lubrikation", eller i ny svensk argot "fittslem", "fittsås", "fittsaft". På 1700-talet kunde det dock som tidigare nämnts också kallas för "sprutet" eller "knullet". "Cyprine" är hämtat från kärleksgudinnan Afrodites förnamn, Cypris.

Poängen är att översättaren – både på grund av svenskans brister i det här ämnet och även av sin egen syn på kvinnlig sexualitet kantänka – inte kunde föreställa sig att stycket var en beskrivning av kvinnlig fysionomi utan – med stora modifikationer – fick det till att måste vara åsnans orgasm som skildras.

(Så här blev stycket i min översättning: "Mina spermatiska kanaler öppnades och översvämmades. Min glödande könsvätska darrade i ljumskarna. Å! vilken njutning! Jag kände den välla fram i flammande strålar och droppe för droppe falla längst in i livmodern.")

HUMÖR, MAT, LITTERATUR

Den här sammanfattningen är inte tillgänglig. Klicka här för att visa inlägget.

DUMHETENS PRIS

Lördag i Vertigoborgen: åtta timmars slit med att granska Gamiani-översättningen, kom fyrtio sidor, knappt en tredjedel men ändå rätt bra jobbat. Det blir bitvis en nyöversättning. Och vilken bra bok!

Söndag i Vertigoborgen: sitter och klistrar in lappar i Gunnar Blås Den tredje systern. På sidan 17 finns det nämligen ett grovt tryckfel: det som skall vara ett W med en krona över blev i utskriften bara en konstig fyrkant. Ännu ett exempel på min dumhet: att inte kolla igenom ett original innan det skickas iväg till tryckeriet. Får fortfarande betala priset.

Den här romanen, förresten… har inte läst den på länge, tittar i den nu och inser att det är en oerhört brutal bok: svindlande, nästan äcklande, svartare än den svartaste svärta. Förfärligt och upprörande! Så kallar den sig också "en svart solskenshistoria".

För ett par år sedan råkade min mormor hitta Den tredje systern hemma hos min lillebror, hon började läsa i den (hon gillar böcker, det var genom henne mitt litteraturintresse ursprungligen väcktes), kom några sidor och slängde den sedan rasande ifrån sig. Hon ringde upp mig och skällde ut mig för att jag gav ut sådana böcker.

Sådant är danande.

(Omslaget till Den tredje systern är för övrigt ett foto taget på Norra Djurgården av min första bil, en skalbaggsgrön Ford Scorpio. I baksätet hukar Hanna Hård, i framsätet sitter Daniel Berg med en äkta pistol i handen.)

SIN EGEN VÄRSTA FIENDE

Satt igår med en sista koll av de Mussets erotiska roman Gamiani, fixade lite här och där. Översättningen är anonym och gjord på 30-talet; kollade för några år sedan de första sidorna mot originalet, det stämde, sedan gjorde vi en modernisering av svenskan, och nu var det dags för slutkorr.

Snubblar då över en gåtfull passage, inser att det är bäst att kolla i originaltexten. Upptäcker då till min fasa en hel del oegentligheter! bortskurna ord! tveksamma tolkningar! fega modifikationer! mer och mer!

Inget att göra. Hur dåligt rykte Vertigo än har för sina obsceniter, sina tomma provokationer och förvirrade affärsstrategier ska ingen någonsin kunna anklaga oss för att tumma på kvaliteten. Alltid förträffliga översättningar, noggranna korrekturläsningar, gediget redaktörsarbete, välgjord formgivning, bra tryck.

Varför blir det så ofta på det här viset? Är min egen värsta fiende. Begår stora misstag som senare måste rättas till, dyrt och surt. Hjärnan är kanske sabbad av för mycket skörlevnad, minnet är uruselt. Borde förstås ha lagt ner några timmar till på att kolla översättningen!

Tvingas således – återigen – att dra i handbromsen, sätta mig och rätta översättningen mot originalet. Får hoppas det inte tar allt för lång tid (den är insåld! leveransdatum spikat! bokmässan närmar sig!). Under tiden får ni glädjas åt det här lilla utsnittet ur det omtalade omslaget till boken (Vertigoentusiasten känner igen både sängen och gardinen från omslaget till Att smiska hembiträdet):

GAMMALT OPUBLICERAT REKLAMFOTO

Detta att använda den egna organismen för att sprida förlagets idé är inget nytt för Vertigomannen. Här är ett foto från 1995 i en serie som skulle användas i en broschyr till den samlade svenska bokhandeln – dåvarande bokdistributören Seelig erbjöd ett gratis utskick när förlaget gick med. Istället för detta valdes ett foto av förlagschefen och hans två små barn med demoniska ögon. Eva X Moberg sa att de såg ut som två små vampyrer. Ska se om det ligger och skräper nånstans. Under tiden, detta – med sinnesslö blick, jimpa och pang: