SIN EGEN VÄRSTA FIENDE

Satt igår med en sista koll av de Mussets erotiska roman Gamiani, fixade lite här och där. Översättningen är anonym och gjord på 30-talet; kollade för några år sedan de första sidorna mot originalet, det stämde, sedan gjorde vi en modernisering av svenskan, och nu var det dags för slutkorr.

Snubblar då över en gåtfull passage, inser att det är bäst att kolla i originaltexten. Upptäcker då till min fasa en hel del oegentligheter! bortskurna ord! tveksamma tolkningar! fega modifikationer! mer och mer!

Inget att göra. Hur dåligt rykte Vertigo än har för sina obsceniter, sina tomma provokationer och förvirrade affärsstrategier ska ingen någonsin kunna anklaga oss för att tumma på kvaliteten. Alltid förträffliga översättningar, noggranna korrekturläsningar, gediget redaktörsarbete, välgjord formgivning, bra tryck.

Varför blir det så ofta på det här viset? Är min egen värsta fiende. Begår stora misstag som senare måste rättas till, dyrt och surt. Hjärnan är kanske sabbad av för mycket skörlevnad, minnet är uruselt. Borde förstås ha lagt ner några timmar till på att kolla översättningen!

Tvingas således – återigen – att dra i handbromsen, sätta mig och rätta översättningen mot originalet. Får hoppas det inte tar allt för lång tid (den är insåld! leveransdatum spikat! bokmässan närmar sig!). Under tiden får ni glädjas åt det här lilla utsnittet ur det omtalade omslaget till boken (Vertigoentusiasten känner igen både sängen och gardinen från omslaget till Att smiska hembiträdet):