SPENNY

Såg ytterligare några avsnitt av den kanadensiska teveserien Kenny vs Spenny och grät av skratt. Kennys karaktär är inte särskilt märklig: han är ett vansinnigt, samvetslöst rovdjur, beredd att göra vad som helst för att vinna tävlingen. Nej, det är Spenny som är fascinerande med sina ledsna ögon, sin eviga förnedring.

Självklart är han inte så ledsen som han ser ut, och självklart är han lika hänsyns- och hjärtlös som Kenny. Men hans melankoli och hans envisa moraliska ansträngningar, hans idiotiska fair-play, hans uppgivenhet inför den ofrånkomliga förnedringen är så övertygande.

Iklädd en getmössa och ett par getbyxor blir han påsatt bakifrån av en levande get och säger bää; samtidigt tittar han avgrundssorgset in i kameran.

Denna känslomässiga ambivalens producerar en humor på avgrundens rand.

På tal om film: tittade på lite gamla Vertigofilmer tillsammans med Daniel Berg igår. Det mesta av det kan inte läggas ut på YouTube. Insåg att vi när vi är som mest nergångna och gränslösa kan framstå som ett par Fredrik&Filip-typer som rullar oss i vår egen gödsel – med den skillnaden att vi mitt under orgierna oavbrutet diskuterar subjektets gränser, Hegel, den antika krigsföringen, energiflödenas mekanik, hjärnans verkliga funktionssätt, historieteori och inbillningskraftens centralitet...

Vilka outhärdliga typer.