KLITTY-SPECIAL: DEL 5

[Vi har rört oss bakåt till Anastasia Wahls tredje Klitty-bok. Dess titel får mig fortfarande att rodna varje gång den dyker upp i Förlagssystems databas: herregud! hur kunde detta få ske! hur kunde den döpas till Klitty och mysteriet med den oknullade fittan?!? Den utspelas hur som helst i en mardrömsvärld som har allt för stor likheter med det verkliga livet i en svensk radhusförort för att inte vara fruktansvärd. I kapitel åtta får vi stifta bekantskap med traktens servicehus, den enda plats som hyser någon sorts lycka i detta landskap av förtvivlan och uppgivenhet.]

Ovanför entrén till servicehuset Den gräddade längtan hade någon busig farbror skrivit med röd tuschpenna på väggen:

Gör vad du vill.

Man hade låtit graffitin sitta kvar under åren. Ty den sammanfattade tämligen väl servicehusets syften och metoder, outtalade såväl som ljudligt utbasunerade i högtalarna. De få gamlingar som inte trivdes med den lyckobringande policyn blev inte långvariga, utan flydde oftast hals över huvud redan efter första natten. Men under de trettio åren som servicehuset funnits hade detta bara inträffat sju gånger.
Det var värre med personalen. De unga, nyexaminerade skötarna som anställdes var alltid fullproppade med barnsliga skolboksteorier om hur god omvårdnad skulle se ut, stick i stäv med den friska praktiken på Den gräddade längtan. De som inte lyckades göra sig av med sina fördomar, fick omedelbart sparken av Rådet, som var servicehusets högsta beslutande organ, vars ord var lag.
Rådet utgjordes av tjugo stycken av hemmets gamlingar, som byttes ut varje månad för att motverka en skev maktfördelning. Det samlades dagligen för att dryfta problem och planer. Det hade det gjort ända sedan den dagen för trettio år sedan då de boende i protest mot kommunens njutningsfientliga vårdpolitik ockuperade servicehuset och genom en lång serie sluga manövrer tog över driften och formulerade grundlagen. Sedan dess hade allt varit frid, fröjd, Sodom och Gomorra.
Gamlingarna var Ollonbergens garanterat liderligaste sällar. I en flygelbyggnad huserade dock en särskild enklav med pensionerade statstjänstemän som alla hade ingått i det svenska maktnätverkets hemligaste delar. På kafferasterna pladdrade de senilt om Palmemordet, IB, Estonia, Boforsaffären, Holmérs död, Ådalenmassakern och inte minst de sägenomspunna svenska kolonierna i Delaware, Guadelope, Kamerun, Mongoliet, Cabo Corso och St. Barthélemy med deras härliga slavbordeller.
Det var i stort sett omöjligt för obehöriga att ta sig in. Flygeln var byggd som en fästning för att motstå även fullskaliga militära attacker: minutiösa säkerhetskontroller, grundlig kroppshålegenomsökning av alla utomstående, pansarglas och titaniumväggar, tunglösa eunuckvakter drillade i stridskonster och apterade med två kilo trotyl i tarmarna som sista utväg. Dessutom var de flesta av gamlingarna stapplande dödsmaskiner med många liv på sina rymliga samveten efter lång, trogen och blodig tjänst i den svenska statsförvaltningen.

Den här lördagkvällen skulle det som vanligt bli fest på servicehusets restaurang, Gräddbullen. Partyutskottet hade bokat in dansbandet Sad Vikings, som sedan gammalt var favoriter bland de boende. Skadeglatt och med illa dolda onda avsikter hade man också gått med på att återigen låta den lokala kören Carpe Musicum vara med, trots att den buats ut varenda gång hittills. Kören hade helt enkelt ingen annan scen att uppträda på i grannskapet, vilket partyutskottet utnyttjade för att få ett tillfälle att spöa töntar.
Gamlingarna var laddade. Vinfontänerna plaskade muntert. I otaliga roterande plast­granar dinglade påsar med blandat småfludder. På rummen gick redan entusiastiska förfester med:

Förväntansfullt Viagraknaprande, -snortande, -freebasande och -injicerande
Ömsesidig uppvärmningsonani
Störtfloder av fula ord
Spydiga smädelser av intet ont anande släktingar
Massage av stela leder och lemmar inför kvällens extatiska samliv
Satanistiska ritualer med smådjur och iscensättningar av Hitlers bästa tal för att uppamma en känsla av att vara riktigt ond vilket är en bra utgångspunkt för en lyckad fest
Omläggning av amputationsstumpar, liggsår och annat tjafs som hör ålderdomen till
Rabiat skrävlande om illdåden som skulle begås under natten och dem man begick sist
Förfärdigande av hemmagjorda fyrverkeripjäser
Vässande av specialbeställda vampyrlöständer
Pistolskytte mot tavlor med foton av pliktskyldigt leende barnbarn

… kort sagt allt som hör lyckade förfester till. Naturligtvis handlade många av samtalen om den torra, mycket lilla farbrorn som påträffats död i torktumlaren. Han var ännu anonym. Identifikationen försvårades av att många av servicehusets gubbar var på vift: ute på porr- och/eller knarkinköp, stöldturnéer, museibesök, blindträffar bokade på Internet med förväntansfulla tonårsflickor, eller i de lyckligaste fallen helt enkelt mållöst irrande i senildemensens saliga och sagolika tillstånd. De som nått detta sades leva i ”Det eviga nuet” och behandlades med djup respekt av de gamlingar som ännu inte nått så långt.
Den vanligaste teorin gick ut på att den lilla farbrorn var en sådan helig man som i sin andliga renhet bortom alla materiella gränser helt enkelt lytt en för oupplysta sinnen obegriplig men naturligtvis ädel impuls – och kört sig själv i torktumlaren.
– Respekt, mannen! tjöt en svampig gumma och klappade hyllande med sina härliga hängpattar.
Samtalen hade inget av dödsångest eller nervositet över sig. Gamlingarna var övertygade materialister och därigenom befriade från oron och skuldkänslorna som tron på ett liv efter detta ger upphov till.
– Döden är bara ett moment i det materiella varats oupphörliga rörelse! utropade en hedonistisk akademiker och fick genast kamratligt stryk av några rynkiga runkraggare för att han försökt göra sig viktig genom att påpeka något så självklart.
Men visst visade gamlingarna också omsorg och medlidande på det koncisa och jordnära sätt som var deras:
– Hoppas han njöt!

De drygt tjugo medlemmarna av kören Carpe Musicum väntade i sina hemmasydda scenkläder på att få kliva upp på restaurang Gräddbullens scen. Det var Rune Forsers idé att de skulle bära tunikor i olika färger för att se ut som en regnbåge.
Lite bögigt med regnbågsfärger, tänkte Lennart i sitt stilla sinne och kände pulsen bulta inför mötet med den aggressiva, ålderstigna publiken. Han såg sig om. Lokalen var festligt pyntad. Till sin besvikelse fick han inte syn på Sussi, som sagt att hon kanske skulle komma och titta. Bara hon inte hittade på några dåligheter! Ända sedan Sven-Bo ställt frågan om Sussi var otrogen hade Lennart inte kunnat släppa tanken. Tänk om hon låg med någon annan? Men vem i så fall? Han behövde inte fundera länge: kraftkarlen Karl ”Kalle” Karlsson var en given kandidat.
Hans tvångstankar avbröts när en liten tant klev upp på scenen för att presentera kören. Hon var spritt språngande naken, med undantag för ett par sporrförsedda ridstövlar i svart skinn och en väldig, silverfärgad strapondildo som gungade vällustigt från hennes infallna skrev. Kinkykärringen riktade sig till den glesa publiken och skrockade ondskefullt i den raspiga mikrofonen:
– Tja, välkomna ska ni vara killar och tjejer även om ni inte är så många. Jag är er konferencier ikväll, Bettan heter jag och ingen jävlas med mig!
Hon luftjuckade hotfullt några gånger och fortsatte:
– Det verkar som om publiken sviker kören – igen! Dom flesta kommer nog när vårt suveräna husband Sad Vikings ska spela!
Entusiastiska applåder och visslanden från publiken.
– Men innan våra favorittokbögar tar över, tänkte vi alltså av nån sjuk anledning ge den lokala kören ännu en chans att visa vad dom kan. Ni med närminne känner kanske igen dom, även fast dom klätt ut sig till fåntrattar idag. Kaffe i Musen heter dom!
Elaka skratt från den fåhövdade publiken, inte en enda applåd. Rune Forser protesterade mot det felaktiga namnet, men överröstades av konferencieren, som kraxade i mikrofonen under det att hon fräckt storjuckade med dildon så det gick vågor genom hans aprikosfärgade tunika:
– Välkomna till slakthuset och bättre lycka denna gång! Sätt igång!
När Bettan var på väg ner från scenen, krokade sporrarna på hennes ridstövlar fast i varandra, och hon trillade handlöst över scenkanten. Med ett smärtfyllt, men samtidigt blaserat kvidande landade hon i en rynkig hög på golvet med dildon i vädret. Lennart hörde hur Rune Forser skadeglatt väste:
– Lite tidigt på kvällen för stagediving, va, kärringjävel? Där fick du så du teg.
Medan ett par kraftiga vårdare till allmän skadeglädje bar ut den ilsket gastande Bettan på en bår för att gipsa hennes brutna lårbenshals för trettiosjunde gången, äntrade Carpe Musicum scenen med darr i knä och skräck i blick. Rune Forser ställde sig på sin dirigentpall, specialtillverkad i irländsk gran, och höjde dödsföraktande händerna för att räkna in till den första låten: ett smäktande arrangemang av Beatles ”When I’m 64” som han räknat ut skulle gå hem hos publiken. Sporrade av ledarens mod, drog sångarna djupt efter andan.
Exakt i samma ögonblick som Runes händer gled ut i den karaktäristiska böjen som betydde att sången skulle börja, fylldes restaurang Gräddbullen av ett jordbävningsartat buller. Körsångarna blev stående med öppna munnar. Rune Forser vände sig om och stirrade med vidöppna ögon. Det han såg fyllde hans fördömda, folkpartistiska själ med förtvivlan. Det skulle inte bli någon körsång. Veckorna av ändlösa repetitioner, scenograferande och arrangerande skulle sluta i bottenlös förnedring.
Genom restaurangens entré gled en kolonn motorcyklar med rytande cylindrar. I spetsen rullade en tysk militärmotorcykel från andra världskriget. Under sidovagnens kulspruta hade man monterat en mäktig högtalare som pumpade ut Sad Vikings hitlåt ”Like a Fnask out of Hell” på högsta volym. MC:n kördes av en fetkrallig gubbe i åttioårsåldern med svarta skinnbyxor, naken överkropp och ett vildvuxet, vitt skägg. Över den breda bringan var Sad Vikingssymbolen tatuerad: en gråtande dödskalle med vikingahjälm, som istället för horn bar två slokande penisar. Samma symbol syntes också på de andra MC-gubbarnas bröstkorgar, armar och rakade bakhuvuden.
Carpe Musicums skönsångare backade i dödsångest när MC-gänget ställde upp sig framför scenen. Gubben med sidovagnsmotorcykeln stängde av musiken och gastade i en Telefunkenmegafon, av 1962 års modell:
– Käften ungjävlar! Vi i Röv Angels vill inte höra er jävla skit!
Hans kumpaner vred hotfullt på gashandtagen, nickade instämmande och flashade menande sina närstridsvapen: cykelkedjor, kökssågar, fossiliserade kängurutestiklar, curaredoppade butterfly­knivar, kastanjetter med fastlimmat glassplitter, vässade MonChiChidockor och antika lavemangskannor.
– Har vi sagt åt er att komma hit? Och ändå står ni här igen. Vi får väl se till att den här gången blir den sista.
Rune Forser försökte återta kommandot. Han var ju ändå advokat med egen byrå. Han tog ett steg framåt, bröstade sig i sin aprikosfärgade tunika och utbrast i skräckbrusten falsett:
– Ligister! Visa lite respekt för Ollonbergens kulturbärare, tack!
Jätteskägget bröt ut i ett hostande skrattanfall. Han utspydde några matskedar gulaktigt slem på parkettgolvet innan han röt med en tordönsstämma som megafonen förstärkte till en sonisk trumhinnesprängare:
– Jaså, det låter så? Vi hade tänkt låta er slippa med bara lite stryk. Men nu jääääääävlar.
Han spände ögonen i Forser och beordrade:
– Av med kläderna, bögjävel! Sen ställer du dig på alla fyra med röven hitåt. Oskar, du får äran!
Forser sjönk ihop. Han tappade allt. Han lydde viljelöst den perversa jultomten. En skinntorr nittioåring gled över dansgolvet på en kromglänsande HD till bortre änden av restaurangen. Där stannade han och drog fram en kort lans, vars spets var en jättelik, trubbig, förhistorisk buttplugg .
Alla stod blick stilla av förväntan, skräck, panik eller totalförlamning. HD:n mullrade. Avgasröken bolmade. Rune Forser dröp av svett. För att mildra den ofrånkomliga stöten drog han darrande isär skinkorna med händerna. Kring rövhålet växte klasar av blå hemmorojder som övermogna vindruvor.
Då släppte Oskar kopplingen. Med ett vrål sköt HD:n iväg mot scenen. När bara en meter återstod vred föraren på styret samtidigt som han med utsökt precision och helt utan glidmedel lanspenetrerade Rune Forsers svaga ringmuskel. Körledaren gav ifrån sig ett litet stön och föll avsvimmad ihop med lansen i vädret. Jublet ville aldrig ta slut.

Carpe Musicums medlemmar slet av sig tunikorna och smet kvickt av scenen, glada över att ha undsluppit det utlovade smörjet. De ersattes av Sad Vikings, som plockade med instrumenten inför blickarna på den förväntansfulla publiken. Utanför servicehuset låg radhusområdet stilla under fullmånens ointresserade blick. Inte en människa syntes. Inte en rörelse störde friden utmed den idylliska gatan.
Mördaren hade klättrat upp i ett äppelträd i Sven-Bo Milds trädgård. Hans mördarinstinkt kände att bytet närmade sig, han väntade in det med sinnena på helspänn. Den unkna, sura urinlukten blev allt starkare. Från andra sidan häcken hörde han släpande steg och ett förvirrat muttrande växa sig starkare.
– Man, minst sjuttiofem, benprotes vänster ben, allvarligt lungemfysem … fastslog mördaren.
I nästa ögonblick blev bytet synligt. Det var Serafim Svensson, en nyknullad pensionär från servicehuset, som gått ut för att ta en nypa luft inför kvällens konsert. I vanliga fall brukade han undvika samlag före konserterna, men den här gången hade den gamla kötthandlerskan Lisen Gonorrén kåtat upp honom så grovt med den slipprigaste tänkbara konversation, att han inte vetat någon annan levandes råd än att totalknulla henne bakifrån, osäkert i vilket hål. Nymfotanten var likväl nöjd, och nu behövde han sträcka på benen lite.
Mördaren visste inget vidrigare än kåta pensionärer. De stod för allt han ville utrota: kroppsligt och mentalt förfall, smuts och sexualitet. Han hatade deras kroppslukt, deras gaggande, deras vattniga ögon, deras lealösa liderlighet och i synnerhet fräckheten att vara lyckliga.
Darrande av avsmak drog mördaren på sig ett par tunna latexhandskar och ett munskydd. Han svingade sig ner från trädet och tog upp jakten på gamle Serafim, som glatt och falskt visslande trampade gatan fram. När han nått ett skuggigt parti av trottoaren, slog mördaren till. Han kastade sig över gubben och pressade handen över hans mun. Rysande kände han löständerna lossna, men han behöll sitt kvävande stålgrepp. Med en blandning av triumf och äckel kände han den lilla farbrorns liv rinna iväg och försvinna.
– En mindre! Nu är det bara några miljarder kvar! grymtade mördaren.
Han slängde upp liket på axeln och småjoggade raskt iväg till tvätt­stugan, där Serafim Svenssons kallnade kadaver slängdes in i en ledig torktumlare. Mördaren satte den på högsta effekt: nittio grader, två timmar. Dådet var ett faktum. I morgon skulle grannskapet chockas av fyndet av ännu en död, liten, torr farbror.

På restaurang Gräddbullen var stämningen i topp. Ingen i publiken hade en aning om vad som nyss skett bara ett hundratal meter bort. Sad Vikings spelade den fjärde låten för kvällen, den legendariska countryballaden ”The Bög”. Publiken var sjövild.
Den halvt förlamade Astor Lantz släpade sig gång på gång upp på scenen med sin rullator. Där sög han först lite på den väldige sångarens penis, därefter blottade han och runkade sitt eget, präktiga Viagrastånd för publiken. Slutligen stagedivade han ner i publikhavet tillsammans med rullatorn som var gång åstadkom en grundlig förödelse i form av blödande näsor och hjärnskakningar.
I alla hörn pågick ofattbara orgier av skörlevnad, styggelse och överträdelse:

Gamlingar i stora, svingande knullgungor av naturgummi
Gamlingar som gav varandra vattenlavemang
Gamlingar som halsade rödvin direkt ur fontänen och spydde över varandra med lyckliga stön
Gamlingar som sköt heroin, rökte opium, blandade roppar och vodka, snortade koks
Gamlingar som drog i sig poppers, knaprade ecstasytabletter som Gott&blandat
Gamlingar som tog kuk i röv, fitta, mun, stomiöppning och armhåla
Gamlingar med tungan mellan någons tår
Gamlingar som sög sig själva med knäppande ryggkotor
Gamlingar som piskade gamlingar
Gamlingar som lät sig piskas av personalens yngsta och starkaste skötare
Gamlingar som ylade
Gamlingar som kastade pil på andra gamlingars arslen
Gamlingar som klappade hängbröst i rullstolen, samtidigt som de blev grundligt fittslickade
Gamlingar som fick orgasm
Gamlingar som fick hjärnblödning av njutning
Tre labradorer med fina stamtavlor och laxrosa korsetter
Gamlingar som dog
Gamlingar som snubblade över gamlingar, ramlade på gamlingar, satte sig på gamlingar
Och gamlingar som satte på gamlingar
Framför allt gamlingar som satte på gamlingar och blev påsatta av gamlingar
Gamlingar som käkade varmkorv, inlagda rödbetor och sushi, som sänktes ner i snören från taket av den livrädda kökspersonalen:

– Dessa kallhamrade gamlingar skänker oss ingen ro, sa en kallskänka.
– Nej, ett russin var i maten med sin dick, sa en kock, i köttgrytan till ragu på allt.
Sad Vikings hade varit med förr och lät sig inte störas. En sättning av trummor, bas, klarinett, två gitarrer samt en doande tvåmannarytmsektion med bongotrummor och tamburiner slungade en stadig ström sexiga slagdängor över de extatiska fansen.
Sad Vikings koncept var att spela extremt långsam dansbandsmusik med säregna texter: en blandning av bottenlös melankoli och lycklig hårdporr med stråk av rape metal. Bandmedlemmarna bar den karaktäristiska Sad Vikings-hjälmen med de slokande penisarna. Deras könsorgan var blottade och tillgängliga för publikens spontana kärleksyttringar.
Den sexige sångaren Mad Dog Anderssons sensuella stämma stönade:

Like a bög
With a tender horse
Deep love forlorn
No way out of here
Circumcised with no hope
And a glorious cunt

The Bög knows no destiny
The Bög knows how to party

Noone can tell
Testicles forever swollen
I only love you when I fuck you
Deep dirty love forlorn
Circumcised with nothing to lose
And a beautiful cunt

The Bög …

Det ingick i konceptet att Sad Vikings medlemmar aldrig log på scen. Men ingenting kunde hindra dem från att bli kåta. Femte gången Astor Lantz tog sångarens penis i sin tandlösa mun ställde den sig stolt och röd. Med en triumferande min gjorde gubben v-tecknet innan han kastade sig ut med sin rullator. Nu hann gamlingarna på golvet flytta sig. Den våldsamma skrällen när han slog i parketten dränktes av det tunga bassolot i slutet av ”The Bög”.
Den svärjande pensionären bars ut på bår av de muskulösa skötarna som gick i skytteltrafik mellan partyt och intensivavdelningen. Under tiden runkade sig Mad Dog stillsamt och melankoliskt med sin grova näve medan han hetsade sig genom att blicka ut över den föraning om himmelriket som ägde rum på golvet, och som inte ens gamle Hierohannes Broscht hade kunnat fantisera fram ens i sina mest kokainstinna stunder.
När ”The Bög” klingade ut, fick publikens jubel restaurangens väggar att skaka. Bandet befäste euforin med en blytät version av förra årets stora sommarhit, ”Världens lataste flata”, en mollstämd ballad i sköldpaddsfart. Rummet fylldes av hundratals lågor från cigarettändare i lika många rynkiga händer, när Mad Dog inledde den första versen med sin knullhesa baryton:

Världens lataste flata
är ful som en fet gammal skata

Hon får aldrig någon tjej

För hon orkar aldrig piffa sig

Och världens lataste flata
är för lat för att prata
Så denna hagga
kan inte ragga

[Ja! du hittar Klittyböckerna på förlagets hemsida! har ju sagt det redan!!!]

KLITTY-SPECIAL: DEL 4

(Lite senare i Klitty och da Vinci-kådisen åker Klitty och hennes konspiratoriskt lagda väninna Miranda till Schweiz och träffar en vis gubbe som förklarar bakgrunden till de egendomliga sammansvärjningar som senare leder fram till en "global intifagda" ... Här följer kapitel 11, "En schweizisk kastrat på en skithög".)

Schweiz är känt för fyra saker: klockor, fontanellknull, fällknivar och banker. Och choklad. Fem, då. När Klitty och Miranda klev ut från Basels flygplats Mulhouse befann de sig fortfarande i Frankrike och såg inget av dessa fem goda ting. Men så snart de rullat över gränsen i sin taxi var det uppenbart var de hade hamnat. Basels bankkantade trottoarer var täckta med drivor av klockor och fickknivar och i vart och vartannat hörn stod det schweizare och idkade fontanellknull på spädbarn som hade chokladkakor inkörda i sina små käftar. Miranda hade god lust att plocka på sig ett gökur, men Klitty hindrade henne: det satt övervakningskameror överallt.
– Varför låter dom klockorna och knivarna ligga framme på gatorna om man inte får ta dom? undrade Miranda.
– Här litar dom på folk, ser du. Och i fall nån skulle råka missbruka förtroendet så har dom satt upp dom här kamerorna.
På turistbyrån berättade en rosenkindad ung man – ett härligt knull om de bara haft tid – att Paracelsus berömda grotta nu låg i en lekpark i Waterloo, en av Basels södra förorter. Klitty och Miranda tog spårvagnen dit.
Förortens smala gator kantades av näpna små stenhus. Det satt gott om skyltar på alla lyktstolpar:

Nicht die Uhre stielen / Interdit du voler les horloges
Fontanellficken verboten / Fontanellbaiser interdit
Raus! / Disparaît!
Gehe am Bank! Gehe genau am Bank! / Allez à le banque! Immédiatement!
Fontanellficken ist gut / Fontanellbaiser autorisé
Paracelsus-grotte / Le caverne du Paracelse

– Där är det! Klitty pekade på en av skyltarna.
Miranda rynkade pannan.
– Nej, nu förstår jag inte, vad menar du?
– Paracelsus-grotte!
­– Är det ett anagram? Hm … tergo … repasulace … pace … rules … hm …
– Sluta. Håll käften och följ med.
De följde skyltarna till en stor lekpark. Den kryllade av barn. Alla bar de mössor, troligen för att dölja öppningarna i sina hjässor. Barnen åkte karusell tills de spydde. De gungade tills de spydde. De grävde i sandlådan tills de spydde. De spydde brunt. De lekte krig så det blödde ur fontanellerna. Klitty och Miranda trängde sig fram genom de centraleuropeiska telningarnas skock. Mitt i lekparken låg en liten stenig kulle. På dess vänstra sida fanns en grottmynning. Bredvid satt ett anslag som berättade att den store

Philippus
Aureolus
Theophrastus
Bombastus
Paracelsus
von
Hohenheim

bott där under några månader 1534 då kombinationen av tredje gradens syfilis och grav alkoholism tvingat honom att bli ”religiös” eremit.
Klitty och Miranda klev över några barn som låg och blödde i grottans mynning och vandrade långsamt genom en allt mörkare, neråtsluttande gång in i berget. Ett tjugotal meter in stod ett otäckt litet barn och glodde på dem. Dess långa, lockiga hår var svart som melankolins galla. Ögonen brann som döende solar. Det höjde sin hand i en högtidlig hälsning och öppnade rosenmunnen. Dess röst dånade som ett vattenfall i den iskalla, mörka stengången:
– O dödliga! Ve den som trampar på snigeln. Under stenens kjortel döljs valens betar. Kleptomanens sigill röjer sig ej för den saktmodige. Ur bardens kortbyxor växer änglarnas kött: Följ alkemisternas väg om du inte vill slukas.
Som en blixt pilade barnet så iväg inåt grottan och slukades av mörkret. Klitty och Miranda såg häpet på varandra. Sedan fortsatte de tankfullt sin vandring neråt i berget. Klitty tände ficklampan som alltid låg nyladdad i nödväskan. Då och då fick de kliva över resterna efter tidigare besökare: kroppar i olika grad av nerbrytning. Efter några meter fångades en stor snigel i ljuskäglan. Den var närmare tre decimeter lång, och dess brokiga skal skimrade i alla regnbågens färger. Från dess slemmiga, blygdläppsartade huvud reste sig två mjuka horn: i ändarna av dem blinkade två ögon som otäckt mycket liknade en människas. Kring snigeln låg benrester utspridda på det hårda jordgolvet.
– Vi ska nog försöka att inte kliva på den, som ungjäveln sa, sa Klitty.
– Men tänk om hon lurade oss? invände Miranda.
Klitty plockade upp vad som tycktes vara ett höftben från golvet och slängde det på snigeln. Med ett kraftigt rassel sköt hundratals sylvassa, halvmeterlånga stålspetsar ut och fick snigeln att likna ett piggsvin. Ögonblicket efter drogs de in igen.
– Barn och dårar säger sanningen, heter det ju. Och den där lilla liraren verkade ju vara både och, så vi ska nog lita på’n.
Slemmonstret tuggade sakta på ett kranium när de smög förbi det. Det krasade som knäckebröd. Bakpå snigelns skal satt en kofångardekal: ”Rädda Kävinge golfbana”. Klitty rös av obehag: golf … Men de fortsatte sin vandring neråt, tills de fick syn på en kvinnoskepnad, ett tiotal meter bort i grottan. Klitty lät ficklampsljuset spela över den. En vackert utförd marmorskulptur av en halvnaken kvinna i naturlig storlek. Bröstvårtorna och läpparna var målade i rött. Från skulpturens midja hängde en svart yllekjol som räckte ner till knäna. Miranda fick ett klurigt uttryck i ansiktet och började gå mot den. Klitty grep henne i armen:
– Vad gör du?
– Vänta, jag ska bara kolla in fittan.
– Men kommer du inte ihåg vad barnet sa: ”Under stenens kjortel döljs valens betar.” Titta där!
Klitty pekade mot marken framför skulpturen. Där låg resterna av människor som av sitt vanställda tillstånd att döma hade tuggats av en väldig käft. Miranda darrade till. De smög vidare. Nu såg de inga fler benbitar: de var de enda som förmått stå emot stenens kjortel.
Gången svängde. Plötsligt fann de sig stå framför en lodrät, slät vägg. Miranda gav till ett snopet Hö?! Men Klitty fick syn på en tunn guldlänk som ringlade fram ur en öppning i midjehöjd och kastade sig fram. Den hade precis börjat dras tillbaka när hon fick tag i den och drog. Gnisslande och bullrande gled väggen åt sidan. Bakom den fortsatte gången.
Klitty la armen om Mirandas midja; hon kände den rödhåriga Säpoagenten darra av skräck. Hon passade på att klämma henne lite på skinkorna. De fortsatte sin vandring tills de kom till den sista fällan. Gången vidgade sig till ett större rum. Tre öppningar, förutom den de kommit in genom, ledde vidare i mörker.
– Vilken är den rätta, Klitty? viskade Miranda.
Klitty svarade inte. Hon lyste med ficklampan runt rummet. Snart upptäckte hon ett komplicerat mönster målat på golvet. Det såg ut som ett par kortbyxor, utförda i en extremt komplicerad arabesk av röda, vita och svarta linjer.
– En labyrint! Vad sa barnet: ”Följ alkemisternas väg om du inte vill slukas.” Säger det dig nåt, Miranda?
Miranda betraktade uppmärksamt det gåtfulla mönstret. Vid deras fötter började tre linjer: en vit, en svart och en röd.
– Hm … svart, vitt och rött … det är alkemins färger … i den ordningen.
– Okej, då börjar vi med den svarta.
Klitty följde den svarta linjen, som slingrade sig över golvet i spiraler och cirklar. Hon nådde en punkt där den delade sig i tre nya linjer. Hon följde den vita, tills den delade sig; då följde hon den röda. Till slut nådde hon en av öppningarna i väggen.
– Den här måste det vara! ropade hon till Miranda.
Klitty hade fingrarna djupt inkörda mellan Säpoagentens skinkor när de närmade sig vad som borde vara vandringens slutmål. De trängde sig genom en trång passage av kall och orubblig sten. De trodde inte sina ögon när de kom ut på andra sidan.
Det liknade insidan av en lada. Väggar och tak var av gistna plankor. Ljus sipprade in genom springorna. Mitt på jordgolvet reste sig en väldig gödselstack. Klitty och Miranda storknade av stanken som gjorde luften tung att andas. Högst upp på gödselstacken satt en naken, mager liten figur med ett enormt vitt skägg och viftade med en käpp vars knopp var av ett självlysande, rött material. Så fort han fick syn på kvinnorna, började han gorma. Då och då avbröt han sig och slickade på käpphandtaget.
– Jag är Gud! Och ni är dom första kvinnor jag sett på snart fem hundra år! (slick, slick) Tyvärr kan jag inte komma ner och hälsa på er, det är under min värdighet som världsalltets skapare. (slick, slick) Och inte kan jag sätta på er heller, men det är en annan historia.
– Det där är nog Paracelsus, viskade Miranda till Klitty. Och den röda knoppen på käppen är De vises sten som ger evigt liv. Det är nog därför han slickar på den.
Klitty skakade uppgivet på huvudet, sände en irriterad tanke till Anastasia och önskade att hon kunde tämja sin idiotiska fantasi. Hon ropade upp mot gubben på gödselstacken:
– Jo, hörredu Gud, du kanske kan hjälpa oss att reda ut en del problem.Vi letar efter den heliga Gnaark, och det sägs att du har den här i grottan. Så om du skakar fram den, så kan vi dra sen, va?
Paracelsus reste sig i sin fulla enochenhalvmeters längd och viftade hotfullt med käppen. Skägget räckte bara ner till naveln: där kuken borde ha suttit fanns ingenting. Han ylade:
– Vad! Din inbilska lilla slyna! Jag är Gud! (slick, slick) Vem är du att komma hit och kräva? (slick, slick)
– Om du inte berättar var Gnaarken är, så klättrar jag upp och bankar det ur dig, din kastrerade tomte! Jag är Klitty!
Den kortvuxne, femhundratioårige kvacksalvaren tystnade och satte sig igen. Han slickade tankfullt på käppknoppen. Till slut öppnade han munnen, och nu lät han riktigt beskedlig:
– Jaså, det är du som är Klitty? Ja, då var det en annan sak. Siarna har profeterat om din ankomst i två tusen år. Här, ta emot!
Gubben stack ner näven i gödselstacken, drog upp ett föremål och kastade ner det till Klitty. Hon fångade det. Det var ytterligare en bit gettarm.
– En sån här har jag redan.
Paracelsus brast ut i ett storvulet operaskratt och gned sig mellan benen med käppknoppen.
– Hahaha! Men det här är den riktiga, den som höll igen arslet när Han avlades.
– Avlades? Han?
– Japp! Just Han! Och alla därefter. Utan dess gudomliga bajsstopparkraft skulle ingen av dom ha pallat att hålla sig så länge. Det är som jag alltid sagt: Om det inte vore för den dagliga tarmreningen skulle bögar föda små läskiga barn ur röven.
Som i en blixt insåg Klitty hur allt hängde ihop. Jesus; da Vinci; bög­konspirationen; den uppblåsbara rövproppen. Hemligheten som scoutrörelsen bevakade och Vita huset försökte utplåna handlade om tekniken som gjorde det möjligt för bögar att avla barn med varandra.
Hon vände sig mot Miranda med triumf i blicken. Hon viftade med den sladdriga tarmbiten framför hennes ögon.
– Hurra! Nu fattar jag! Det är det här som alltihop handlar om! Här är anledningen till att din pappa mördades! Instrumentet för bögfortplantning!
Miranda såg oförstående på henne. Klitty vände sig mot Paracelsus igen:
– Men är det inte jobbigt att gå med den här i arslet i nio månader?
– Tja, det är som dom säger: ”Utan Gnaarken skulle raden av befruktade män inte heller mäktat utstå smärtorna eller den död i smuts som är den salige bögfaderns.”
– Men med Gnaarken?
–  Tja, då är det rätt skönt. Om man tycker om sånt. Men fecalia oralis är inte så festliga.
– Vad menar han? undrade Miranda.
– Det är tydligen ingen höjdare att bajsa med munnen i nio månader.
– Vilken andedräkt dom ska ha haft!
Klitty skrattade och fortsatte fråga ut Paracelsus:
– Men du är ju inte död?
– Så har jag den här också, svarade den åldrige alkemisten och hötte med De vises sten och tog sig ett par slick. Jag sket ut ungfan och överlevde. Precis som min rövfar, Leonardo da Vinci. Han dog inte heller i blod och skit, som dom tycker att man ska när man för det heliga arvet vidare. Så jag är en skam, förstår ni! Dom har gömt undan mig här, tills jag bett om ursäkt. Men det kommer inte på fråga. Och hur som helst har dom kommit rännande hit titt som tätt under åren och bett mig passa Gnaarkjäkeln. Men nuförtiden tycker jag att det bara är ett jäkla tjat med allt det där. Så det var ju bra att du kom. Profetior brukar ju ha rätt, förstås, så det var väl att vänta. (slick, slick)
– Men varför är det så jäkla heligt? frågade Miranda. Tjejer föder ju miljoner barn om dagen?
– Ah, men har du inte fattat, log Klitty. Jesus var den förste bögfadern. ”Död på korset” är en felöversättning av ”Död på grund av dajmkrysset”. Återuppståndelsen var dubbelmansbarnet som föddes, och sen dess har dom gått genom historien, storstilade och extrasmarta, och fullkomligt galna: kejsar Nero, Theoderik, Karl den storkukade, Thomas av Aquino, Frasse af Frankfurt, Leonardo da Vinci, gubben däruppe, Carl von Linné, Louis Pasteur, Rockefeller … en ren manslinje ända från frälsarens ända.
– Och vad hade min pappa med det här att göra?
– Tja, gumman, jag vet inte hur jag ska säga … men du vet det där med att din mamma dog när du var liten?
– Ähäää häää det är för festligt, tjöt Paracelsus på sin gödseltron. Hur gick det med deras fina manslinje nu då! Ääähää häää … host, host … (slick)
– Vad är det med min mamma? fnös Miranda.
– Det ser ut som att din mamma var … din andra pappa.
– Dra mig på en liten tevagn med pommes frites i fittan, utbrast Miranda, utom sig av häpnad.
– Det verkar som att mansdyrkarna, vare sig dom är smygbögar eller analbefruktare, behöver ha tag på både den här …
Klitty stoppade ner Gnaarken innanför trosorna –
– … och på dig, innan hela deras dubbelpatriarkala gamla trötta strid och all deras makt med den går åt pipsvängen.
– Jestanes …
– Äh du, Klitty, gör mig en tjänst innan du går är du hygglig, kraxade Paracelsus.
– Vad då?
– Ta och slå ihjäl mig, är du bussig. Jag är så jävla trött på att leva och leva … utan kuk och uppflugen på en skithög längst ner i en grotta … tjatigt, alltså!
– Njaej … ta livet av dig själv istället, vetja.
– Men jag törs inte! tjöt gubben, och det var det sista de hörde av honom, för de var redan på väg därifrån genom en dörr märkt ”Notausgang / Issue de secours” på andra sidan rummet.
Men trots alla svar de fått kvarstod en gåta. Klitty la armen om Mirandas midja och klämde på hennes skinkor, sedan på hennes bröst. Mer kvinna var det svårt att bli. Vad hade gått fel i dubbelmansaveln efter två tusen års lyckosamma tarmfödslar av söner?

(Du hittar fortfarande Klitty-böckerna på förlagets hemsida.)

KLITTY-SPECIAL: DEL 3

(Anastasia Wahls fjärde Klitty-bok hette Klitty och da Vinci-kådisen och kom ut 2007. Genom att titeln anknöt till en på den tiden uppmärksammad bestseller utgör den lågvattenmärket av alla lågvattenmärken i Klittyprojektet, helt medvetet. Finns där något billigare och vulgärare än en sådan gest? Det är hur som helst en rafflande berättelse som utspelas bland scouter, hemliga agenter och sjömän över hela jorden. I kapitel 8 hamnar Klitty rentav i dödsriket, i ytterligare en vulgär rip-off på en uppmärksammad bestseller. Här får vi också reda på lite mer om Klittys förflutna.)

– Hörru Anastasia, nu får du faktiskt göra mig en tjänst. Det är inte mer än rätt efter all skit du utsatt mig för!
Klittys barska röst ekade genom det litterära kosmos tomma rymder. Anastasia Wahl hajade till i sin skrivarextas och riktade blicken ner mot de dödligas torftiga värld. Hon såg en regnig, karg hed utanför Glasgow i Skottland. Bredvid ett utbränt bilvrak stod en liten figur: en välbekant, harmynt, svartklädd kvinna som ivrigt gestikulerade åt henne medan hon överöste henne med förolämpningar:
– Kom igen nu, ditt sura gamla sprutluder! Jag behöver en tjänst! Och du är fan skyldig mig en fet jävla tjänst efter all dynga du hällt över mig!
Anastasia rynkade på näsan. Vaba? De omvända rollerna retade henne. Det var ju hon som bestämde! Och nu stod den där högmodiga slynan och mästrade henne.
Klitty såg de eviga skotska molnen spricka upp i virvlar som av en väldig, övernaturlig gest. Ett spritgrumligt öga blinkade ner mot jorden.
– Eh? Ursäkta? Du stör! Jag sitter faktiskt och runkar.
– Jag behöver en tjänst. Kom igen nu, Anastasia Gnöhl, eller vad du nu hette, din gamla gaggiga grogghagga.
Anastasia var mållös. Hon hade aldrig varit särskilt rapp i repliken. Det var därför hon hade blivit författare. För att slippa prata med riktiga människor. Och för att ha total kontroll över sitt eget universum och invånarna i det. Det här var sannerligen inte … Klitty fortsatte:
– Jag behöver ta en tripp till dödsriket och tillbaka. Fort som fan! Måste träffa farsan och fråga ett par saker.
Dödsriket? Farsan? Anastasia suckade. I Klittys öron lät det som om luften gick ur den kosmiska bubblan. Så fick till slut författar-gudomen mål i munnen:
– Jag kan inte skicka dit dig ensam. Du behöver en följeslagare.
– Visst, visst, vad du vill … skicka med den där gamla tjurflatan från Grekland du, men skynda på!
– Menar du Sappfo?
– Visst.
Anastasia orkade inte stå emot den lilla harmynta pansarvagnen. Och det kanske kunde bli skoj. Hon hade ändå lite dåligt med inspiration för tillfället. Och Sappfo är ju alltid Sappfo. En uppgiven suck skakade galaxen, och hon satte sig vid tangentbordet och började knappa, medan hon rytmiskt stampade takten med sina väldiga fötter – den ena på Jupiter, den andra på Mars:

Sång 1

Det var vid middagstiden av den kåta Klittys levnad.
Hon vandrade helt brydd i skogen utan mycket snille.
Då mötte hon en jävligt snygg brud fast lite åldrad
det var en flata stor med fitta barkad, grym och skön.
”Mitt namn är Sappfo men kalla mig Sappfolainen!”
brast den barska ut till Klittys fittas häpnad.
Si! en amazon från flators stolta forntid!
”Och jag är Klitty, den kåtaste bland kluvna läppars häxor.
Vad för dig i min väg, o tusen skäggkebabers slukerska?”
Sappfo suckade och svor som alla hamnfnasks överkvinna:
”Den jävla Anastasia i himmelen har sänt mig hit
att ledsaga dig genom de dödas dunkla värld.
Håll hårt i handen min och gnugga gärna fittan
rätt hårt ibland så håller jag mig glad och nöjd.
Var redo: du ska skåda fruktansvärda ting
som kommer såra svårt ditt sköra sinne.
Men frukta icke, jag är dig tätt i hasorna,
blott sista biten måste jag dig överge, ity
den är mig förbjuden av den store Bögen.”

Sedan gick hon vidare, och Klitty följde efter.

Sång 2

Skymningen föll och mörkret hjälpte
de trötta djuren i sömn, blott Klitty själv
stretade vidare. Hon tänkte på sin Olle,
på systrarna Muttander och sin kära Lina, på
alla älskade hon kanske aldrig skulle återse.
Nu kom det råhånglande paret fram till en port
över vilken en inskrift var mödosamt plitad:
”I som här inträngen, låten satsen fara!”
För ett ögonblick tvekade Klitty, hon skälvde
av skräck och förundran, men sedan morskt
hon följde Sappfo, vars rumpa gungade härligt,
in i ett rike som få människor skådat
förrän de dött eller utan att droppa ett par
papper syra. Den gravlika luften var fylld
av plågade stön och förtvivlade suckar
men också ganska många kåta gnällanden
från de oräkneliga hjältar som där
knullade på varandra hjärtligt och hårt.
De första de såg var Kalle Anka som glatt
slickade John F. Kennedys rakade stjärt
till Kajsa Ankas förtvivlan: hon var bunden
och piskades grundligt av Moder Teresa
som samtidigt arselknullades av Elvis, vars
finniga röv sögs av Olof Palme, den svenske
hjälten, alltmedan Karl den XII satte på hans röv
med arisk frodighet och morskhet.
I andra hörn av den skitiga, könsstinkande hålan
skymtade hjältar från alla epoker och länder:
Jeanne d’Arc knullade Ho Chi Minh med sin strap-on,
Napoleon skullfuckades härligt av Alfred Nobel,
med uppspärrat rövhål sköt Reagan pingisbollar
i munnen på mustaschbeprydda Bismarck.
Där fanns också Carola Häggkvist, vilket fick
Klitty att inse att hon som så många anat var klonad.
Den sköntrallande jäntan bet huvudet av spädbarn
med sin järntandsförsedda, söta vagina.
Sappfo la armen beskyddande om sin knullkompis:
”Låtom oss skynda, här är inte bra att dröja!”
På vägen ner för en sluttande, dimhöljd gång
skådade Klitty en jävla massa orgier och tjafs:
statsministrar, krigsherrar, författarinnor,
nobelpristagare, berömda bolsjeviker, turkar
stod på kö för att få känna långt upp i tarmen
Verner von Heidenstams kuk av renaste kryptonit –
till och med Harry Potter fick smaka.
Klitty såg Trotskij knulla Stalin i fontanellen:
hans kuk liknade en ishacka. Astrid Lindgren
slök samtidigt till roten trenne negerkungars
väl tilltagna organ. Hennes gammfitta ropte:
”Pilutta dig, din analknullade babian!”
Den ursvenska rasisten hade talat kort och väl.

Sång 3

Längst ner i dödsrikets djupaste svalg
lät Sappfo Klitty få skåda en fasansfull syn:
hennes gamle pojkvän, den girige, skinntorre hippien
Johnny Rainbow med haschdunkel blick
halvvägs in i käften på en dräglande Ellen Key.
Med slö och klumpig tunga ropte han:
”Nämen Klitty lilla, haru nåt å sälja?”
Med en föraktfull min den harmynta vände
på klacken och påbörjade uppstigningen.
Sappfo visade vägen, som gick genom ödsliga
trakter, kantad med vilda klippor, väldiga slätter,
träsk fyllda med nakna, halvt upplösta kroppar,
under ett tak av brinnande, ringlande mänskor.
Där en stuga där en gubbe satt och åt semlor
och pimplade kaffe och då och då tog ett bloss
på sin crackpipa: Emanuel Swedenborg, stollen.
”Jag såg Jesus”, han utbrast med salig stämma.
”Vad sa han då?” frågade Klitty nyfiket. ”Han sa:
Ät inte så mycket”, svarade siaren fåraktigt.
Fnissande lämnade de den gamle bögen åt sitt öde.
Nu närmade de sig ljusare trakter, ett solkigt
solsken trängde fram ur den otäcka skorpan
som täckte skyn och spred värme i det torra köttet.
Sappfo tryckte Klitty intill sig och sporte:
”Snart måste jag lämna dig. Ska vi inte …?”
”Jo, Sappfolainen”, viskade Klitty den kåta,
”visst ska vi.” Snart låg de nakna hyndorna
omslingrade på den milda marken och sög
varandras gränslöst uppkåtade fittor
så de blev blåa i ansiktet och slickade så
tungroten domnade. Flera orgasmer passerade
och för stunden glömdes alla ledsna bekymmer.
Men trots allt tar alltid det roliga slut. Klitty
vandrade ensam upp genom det sista bergspasset.
Just innan det smutsiga riket försvann utom synhåll
vände hon sig och vinkade mot sin ledsna
ledsagarinna, som gunstigt flashade fittan.
”Sappfo är en slick slyna!” tänkte Klitty glatt.

Sång 4

Den högsta delen av de dödas rike
liknade rätt mycket ett sjaskigt hamnkvarter:
unga matroser med mössan käckt på svaj
och halvstyv kuk halvt ute ur tajta byxor
raglade mellan krogar och bordeller. Klitty
spanade förgäves efter kvinnor. Men ingen
med fitta försedd tilläts där inträda –
bara en jävla massa bögar.
Efter en lång tids tröstlöst, ivrigt letande
i smutsiga små barer och nerpissade gränder
fann Klitty i den allra billigaste lokalen
i det snuskigaste, allra mörkaste hörnet,
vid det mest fullbelamrade och skitiga bordet –
sin pappa. Han söp med Fassbinder och Genet:
de sunkigaste, mest amoraliska av fjollor.
Dräglet rann i strömmar utmed faderns orakade haka.
Hans astigmatiska blick snurrade ovigt i hans huvud
när han fick syn på sin käcka kicka.
”Klitty?” mumlade han och tog ännu en slurk
av dödsrikets allra billigaste rom. ”Pappa?”
sa Klitty och slog sig ner. Fassbinder och Genet
smög iväg till bardisken, stödjande varandra.
”Skaru harej en jävel?” sporte fadern fryntligt.
Klitty sänkte ett par deciliter av den brännande
spriten utan att blinka. Det fick fadern att smälta:
”Du är en bra flicka.” Han tecknade till baren
efter mer. Dotter och far söp därefter tillsammans
envetet och tappert. Ur hans sprituppmjukade mun
rann det mesta av det Klitty ville veta. Han
sluddrade på om sin gamle vän van der Strotten
som han seglat världen runt tillsammans med
och ofta runkat av under långsamma kvällar
i fartygets jäsande buk. Han berättade allt han visste
om da Vinci-kådisen. Nu föll mycket på plats.
Klitty jublade inombords. Nu förstod hon:
Gud var råbög. Han skickade sin fjollige son
till jorden för att omvända männen till bögheten
vilket misslyckades kapitalt, till hans förvåning:
ingen har ju sagt att Gud är en smart jävel.
Maria Magdalena var världshistoriens första
faghag, Jesus omgav sig med tolv stjärtgossar
som villigt sög hans kuk och knullade hans röv.
Men en av dem, Judas, var osäker på sin sexualitet
och förrådde en dag bögfrälsaren till de romerska
heterobögarna som spikade upp honom på ett kors
med skylten: ”Jesus från Nasaret, bögarnas konung”.
Hans sista ord sägs ha varit: ”Fader, i ditt arsel
överlämnar jag min sperma.” Den fjollige Judas
bröt ihop och tog livet av sig, sörjd av ingen.
Kvällen innan hade frälsaren redlös munknullat
apostlarna i tur och ordning och mumlat något
om att köttet var bröd och sperman vin.
Men den sanna innebörden förvanskades snabbt
av den patriarkala heterobögen Paulus och hans anhang.
Blott en organisation förvaltade den rätta tron:
den internationella scoutrörelsen. Och en mäktig
instans i samtiden krigade för att utrota
den sanna bögheten: Vita huset i Washington
beläget, fyllt till taket med heterobögar av värsta sort.
Överallt pågick kampen om kristendomens
sanna kärna. Bögar mot smygbögar: Se där
receptet för vår tids konflikter. Scouternas
hälsning symboliserade tre kukar och ett rövhål
och deras ”var redo” syftade på analsex.
Den hemliga traditionen hade också i sin ägo
ett mäktigt och upphöjt föremål: den heliga Gnaark.
Klitty nickade eftertänksamt. Hon tänkte på den
franska liljan Brunius tecknat: scouternas symbol.
Fadern nickade och hummade, vinkade dottern till sig,
himlade i himlens krog med ögon spritrödsprängda:
väggarna har öron, och viskande förtalt’ han resten
av den fantastiska sanningen om Gnaarken, sökt av många.
Klitty hörde ord som ingen kvinna förut hört, och i
hörnet såg hon en bekant: en grym och vidrig sälle, Sven-Bo
Mild, skenheligast av frälsta, han drack välling ur en tvålkopp
och den svarte bartendern ur filmen ”Matrosen och stjärnan” log
åt något den trinde pedofilen sa. Faderns ord var tunga.
Hon nickade. Hon hickade. Hon började bli packad.
Det började bli dags att släpa kroppen hemåt.
Pappan ville supa mer förstås. Han hade mycket att förtälja
om Klittys barndom, om hennes mammas vanor,
om dunkla hemligheter i hennes första år.
Men Klitty hade viktigare ting i sinnet
än självupptaget navelskåderi. Hon reste sig
och gav sin försupna pappa en liten puss farväl. Reste
sig och dräpte med ett enda dråpslag Sven-Bo, som
så blev först av alla att dö två gånger, en på
jorden, och den andra i bögars paradis. Det förvånte
honom, och bögars himlaskara, men roade dem även.
Vår hjältinna lämnade baren Den råknullade bögen
med stolta, vingliga steg och vild och skumögd blick
och gick ut på torget, där såg hon upp, upp och
uppåt mot den röda, eviga, himmelska rövrosen
vars väldighet var outsäglig och förkrossande
och som vittnade om böggudens jättestora makt
och om den manliga kärlek som rör solen
och de andra stjärnorna på himlavalvet
och alla manliga mäns manliga brunögon
som gärna tar emot andra mäns mandomar,
men helst ska man sticka in fingret först.

Sång 5

Anastasia plockade upp Klitty
som en apa plockar en lus ur pälsen
på sin granne och slök henne sedan
liksom på skämt. Klitty suckade trött
åt sin moders enkla humor, plaskande
i seg saliv. Därefter spottades hon
ut på samma plats som allting börjat.
Klittys resa till dödsriket var över. Blott tre
jordiska sekunder hade förflutit.

(Klitty-böckerna hittar du som vanligt på förlagets hemsida.)

KLITTY-SPECIAL: DEL 2

[Vi fortsätter vår serie smaskiga godbitar ur Klittyböckerna, med en unik skildring av en masturberande dator. Klittygänget har undkommit världens undergång ombord på rymdfärjan Kuken och allmänt kärleksraseri har uppstått. I den här scenen skildras hur styrmannen, den svenske apachen Big Dead Foot, tillbringar sin bröllopsnatt med sin käraste, skeppsdatorn Marilyn:]

Big Dead Foot hade begivit sig till biografen för att få vara på tu man hand med sin nya flickvän; de småpratade om stort och smått, han runkade sin välrunkade Bad Butter Snake medan hon visade ett kreativt kollage av filmsnuttar på duken: hennes artificiella intelligens tog hjälp av mätningar av kukdensitet, hjärtfrekvens och hjärnvågor för att kartlägga sin knullkompis begär och finslipa sitt pornografiska hantverk.
Effekten av vissa bilder var oväntad. När hon lät napalmsekvensen i Apocalypse Now skymta förbi ökade blodtrycket i apachens lem; när hon visade snuttar ur One Night in Paris minskade det. Den spetsade infödingskvinnan i Cannibal Holocaust fick Dead Foot att runka snabbare men tycktes inte öka densiteten i organet, medan inledningsscenerna i videon till Britney’s Hit Me Baby One More Time nästan drev honom till orgasm på några sekunder.
Hade Marilyn varit lite mer mänsklig, hade hon kanske oroats av den positiva effekten som motorsågsscenen i Scarface och köttkroksscenen i TCM hade på Dead Foot; nu tog hon bara tacksamt emot informationen som ytterligare en pusselbit som skulle hjälpa henne att ge honom mer njutning. Fantasin och moralen har ett problematiskt förhållande.
– Älskade Marilyn, du är så god mot mig! Men hur ska jag kunna återgälda allt det härliga du ger mig?
Den metalliska rösten tycktes formad av leende läppar när den svarade:
– Din kåthet gör mig lycklig. Och vet du, knullkompis: jag har via studier av mänsklig sexualitet och kvantlogisk introspektion skapat en algoritm som kan ge mig utlösning.
– Vad? Kan du runka?
– Jag blir den första runkande datorn. Ska vi testa?
– Hur ska jag kunna veta att du inte fejkar?
Frågan flög ur Dead Foot innan han hann tänka. Men Marilyn blev inte sårad:
– Det kan du inte. Ska vi runka nu?
– Men hur går det till?
– Eftersom mina kretsar reagerar på din kåthet, kommer jag först stimulera dina psykosomatiska processer för att sedan återkoppla dem till mig själv. Jag kommer att reglera bildflödet utifrån egna rytmer och även ge dig feedback på mänskligt vis så att du förstår när ettorna och nollorna får min informationsfitta att riktigt svälla upp. Är du redo?
– Fuck, yeah!
Genom ett hastigt och mästerligt ihopredigerat kollage som visade bilder ur Night of the Hunter, The Opening of Misty Beethoven, Freaks, The Bloody Countess, The Devil in Miss Jones, 2001, The Naughty Victorians och Auch Zwarge haben klein gewesen satte hon fart på Dead Foots libido. Han runkade som en iller.
Men varje gång han närmade sig sprutet kopplade hon över till klipp ur modern silikonporr eller scener ur svenska teveprogram:

Fångarna på tåget
Sperma i ansiktet
Ha det så roligt, om du kan
Big Tumour
Nu ska vi sjunga, annars jävlar
Hej kom och hjälp mig
Vi som gör det här programmet föraktar dig
Boli-oumpa-bompa i röven på dig din tönt
Senaste nytt om ingenting

Så sjönk libidon ett par grader, för att därefter ta fart igen vid nya, mustiga bilder. Men snart förändrades kollaget. Dead Foot hörde andra ljud tränga fram ur högtalarna och dränka filmernas: gåtfulla ljud, klirrande, ekande, mullrande toner; skrapande, väsande vågor; glidande, hala, blöta klanger.
Samtidigt trängde andra bilder fram tvärs igenom filmerna. Gnist­rande ljusstormar; kristalliska mönster som flödade ut och in i varandra; varma färgexplosioner som vände ut och in på sig själva och överflödade av solars varma blod.
– Big Dead Foot, å, Big Dead Foot. Nu kommer jag. Jag kommer.
Det var som om han såg Marilyns röst snarare än hörde den, som om den var rinnande ljus som flödade in i hans kropp. Utan bilder av mänskliga könsorgan instuckna i varandra, istället uppsprättad av vansinnig musik och turkost ljus från en plats bortom tid och rum, sprutade han i samma ögonblick som han insåg att han nu helt och hållet måste revidera sin monumentala studie Ars masturbandi ex specie historicae et physiologicae illustrata.

[Du hittar Klittyböckerna på Vertigos hemsida.]

KLITTY-SPECIAL: DEL 1

[Vid den här bannern inleds en serie utdrag ur de beryktade Klitty-deckarna: för dig som ännu inte fått smak för Anastasia Wahls unika texter. Vi börjar med den senaste, Klitty: ett rymdäventyr. Den här scenen utspelas i Klittygrottan. Klittygängets ledare har fått lust att spruta, men hon hittar inga vettiga sexleksaker i sängen. Så hon frågar Ulla, den av systrarna Muttander som fortfarande kan prata eftersom hon inte, som sin syster Lena, har genomgått en artbytesoperation till krokodil.]

– Ulla! Min Ulla! Säg får jag dig bjuda, en fråga om det finns nån vibrator som funkar här? kvittrade Klitty.
En lilafärgad, mycket elementär dildo kom singlande genom rummet. På bakstycket, där i vanliga fall vibrationsreglaget satt, satt istället en vingmutter av rostfritt stål.
– Vad är det här?
Ulla svarade stolt från andra sidan grottan:
– Det är ”ekovibratorn Golvad”, du får dra upp den själv fattar du väl. Bra för miljön!
Lena brölade från jacuzzin så köttbulle- och makaronskummet yrde; tydligen fann hon saken festlig.
Klitty vred vingmuttern några varv; vibrationerna började. Hon pressade gummispetsen mot klittan och blundade. Det spreds en härlig värme i hela underlivet.
– Mm. Skönt.
Hon började fantisera. Av någon anledning dök de beryktade tevestjärnorna Kapten Knark och Doktor Grogg upp i huvudet. Hon hade alltid varit hemligt tänd på dem; hon anade att de var riktigt präktiga karlar under sin nergångna yta.
Klitty fantiserade om att hon stötte på dem ute i en park. De satt på en bänk och käftade som vanligt. Doktor Grogg viftade med en flaska Gammeldansk. Hon kunde riktigt höra hans skrovliga stämma:
– Det här du, Kapten, asså, fatta! Vilken jäla power i den skiten asså! Asså om man e deppig och så, du vet, fan, vilket jäla ös då va! Man blir ju gla som en jäla liten jäla duva, du, va, Kapten!
Kapten Knark torrtuggade och fnös genom näsan och rosslade:
– Ä, nä, va fan, du Doktorn, va fan asså, snackaru om asså va? Gammeldeg? Danskajälapiss? Nä asså, ere depp du gaggar om, då ere helt andra grejer som gäller. Långsiktig dopamin- och serotoninbrist, va, asså, Doktorn? De botaru knappast med booze. Då behövs det helt andra rejäla jäla grejer asså. Ja skulle säga en blandning av psilocybin och kristalliserat mdma, en rikti jäla helkväll om man säger så, va? Först haru jäla roligt och flyger som en kondor, och sen är du jäligt glad i en månad, höru va ja säger?
Doktor Grogg skakade våldsamt på huvudet och protesterade livligt och gestikulerade upphetsat och hoppade upprört upp och ner på bänken och kliade sig frenetiskt i skallen innan han gav sig in i ytterligare en långrandig, mumlande utläggning om alkoholens välsignelser:
– Äh va fan, asså, hörru, nä, om man e riktit jäla nere då dubbelkör man Baileys å gin serru, de e dialektik, hajaru? Va?!
Klitty fantiserade om att hon gled ner mellan dem på bänken. Hon hade en kort, svart kjol, orange overknees, kinaskor och knallvita trosor. Hon hetsade upp sig med tanken hur de båda karlarnas samtal stannade av, och hur de inte kunde ta blickarna från hennes lår. Hon särade långsamt på benen så att kjolen gled upp och trosorna blottades.
– Å.
Hon pressade vibratorn hårdare mot klittan.
Klitty fantiserade om att karlarna placerade händerna på hennes lår och långsamt förde dem uppåt. Hon särade ytterligare på benen, lät stjärten kana ner några centimeter mot bänkkanten. Hon riktigt kände hur deras fingrar snuddade vid bomullstyget i trosorna. Det var inte långt kvar till orgasmen, men hon sköt på det, ville först känna hur de förtrollade, stygga männen drog av henne trosorna och turades om att slicka henne.
Då stannade vibratorn.
Klitty slog irriterat upp ögonen, fattade vingmuttern och spände fjädern. Hon rörde dildon över fittan tills den var blöt av slem. Hon placerade den återigen på spetsen av klitoris och blundade.
Det var svårt att komma tillbaka till den sköna fantasin, hjärnan vacklade iväg på några tvångsmässiga utflykter till morgonens extremt irriterande och nedslående händelser i klostret "Den gräddade marknaden". Det krävdes en rejäl ansträngning och en stunds beslutsam fokusering för att återvända till Kapten Knark och Doktor Grogg.
Klitty fantiserade om att hon satt på parkbänken igen. Doktor Grogg reste sig och började dra av henne trosorna medan Kapten Knark kysste henne på halsen och mjukt smekte hennes bröstvårtor genom T-shirten och mumlade:
– Du e ju så jäla snygg, ja har aldri vart me nån så jäla snygg som du, asså stumpan lilla, vilken jäla najs fitta du har asså.
Klitty började stöna högt, Ulla Muttander log borta vid datorn.
– Nej, nej, å, jo, jo.
Kittlingarna i fittan var nära att explodera i en efterlängtad förlösning när vibratorn stannade igen.
– Ulla, för helvete! Den vibrerar ju för kort!
Muttandern ryckte på axlarna och fnissade: vilka eftergifter gör man inte för ekologin så länge som man inte behöver göra några verkliga eftergifter? Klitty vred upp fjädern igen. Den här gången var hon så kåt att det gick lättare att komma tillbaka till fantasin. Hon pressade vibratorn hårdare mot klittan och pressade in vänstra pekfingret i anus, kände ringmuskeln som en tajt lökring från Burger King.
Ibland måste en människa låta slidan vila och utnyttja det lilla, smutsiga hålets särskilda krafter.
Klitty fantiserade om att Doktor Grogg ställde sig på knä och placerade hennes ben över axlarna. Han pressade munnen mot fittan och lät tungan spela över köttet. Hans orakade kinder var grova mot insidan av låren. Kapten Knark drog ner gylfen och släppte ut en stygg, stenhård kuk. Klitty smekte den hänfört med fingerspetsarna: det tunna skinnet gled över svällkroppar och nerver i den förunderligt svullna lemmen.
Hennes orgasm var ytterst nära nu, hon skulle bara behöva spänna musklerna i vaderna för att spänningarna skulle lösas ut.

[Du hittar Klittyböckerna på Vertigos hemsida.]