NÅGRA JULDAGSTANKAR

Vaknade tidigt, fortfarande mörkt, gick upp och tände i vedspisen, tretton grader i stugan, lagade min frukost, såg ljuset långsamt växa över skogen, begick då ett ohyggligt misstag: Läste The Economists briefing om klimatförändringarna.

Är det någon som minns klimathotet? Det är inget hot längre.

Tyvärr verkar de flesta tro att det inte kommer att gå att göra något för att stoppa utsläppen av koldioxid heller. Den stora artikeln handlar uteslutande om "anpassning". Och tidningens bästa råd för att klara klimatförändringarna är: var inte fattig.

De små katastrofer som drabbade mig och Vertigo två dagar före julafton ser ut som tandpetare på horisonten i jämförelse: Midvinterboken som inte kommer från tryckeriet förrän efter nyår, pockettryckeriet som gick i konkurs mitt under produktionen av Gunnar Blås pocketbok, radioteatern som refuserade min pjäs.

Mitt minne är dåligt, men ändå är det som om mer av det här året än vanligt (som inte direkt handlar om mitt eget och mina vänners liv) har stannat kvar i huvudet. Likt en äcklig bit av mörknad exkrement ligger det kungliga bröllopet i juni, trots att det inte engagerade mig då. Den krystade nationella yran framträder snarast som en böld som fick sig en rejäl punktering i början av november, när det visade sig att statschefen var en horbock omgiven av gangstrar som rättsvidrigt skyddades av säkerhetspolisen. (Eller kanske inte rättsvidrigt: enligt grundlagen kan inte statschefen ställas till svars för några brott.)

Boken som gjorde avslöjandet utpekades som skvallrig. I mina ögon framträder den som ett fruktansvärt vittnesmål om svenska mediers korruption. Journalister och redaktörer har i trettio år vetat en hel del om kungafamiljens nazikopplingar och kungens kriminalitet utan att skriva ett ord. Skam över svenska medier.

Den skammen förstärktes hundrafalt av Wikileaks. När organisationen gjorde vad journalistik ska göra – avslöja maktens hemligheter – skärptes frågor om informationsfrihet och mediers kommersialisering och monopolisering nästan till smärtgränsen, men i slutänden utvecklades affären till en tjattrande freakshow med inslag av sexuella övergrepp och antisemitism. Det kommer att skrivas musikaler om detta.

Efter avslöjanden om Sveriges kärvänliga relationer med USA (sossar och moderater på mysiga möten på ambassaden!) var det nästan skönt att höra att Göran Persson på sin tid kraftfullt tvingade storebror i väst att sluta med sina illegala fång- och tortyrtransporter via Sverige. Önskar att Wikileaks kunde släppa alla de övriga dokumenten nu, men de kanske tyckte om att kunna toppa löpsedlarna varje dag i en vecka i sträck och vill göra om bravaden.

2010 började applefieringen och spotifieringen visa sina katastrofala följder: censur och likriktning. Serier och wikileaks-appar förbjöds på Applestore, Bonniers köpte upp ytterligare en bokdistributör, fildelare jagades vidare, bästsäljarna tog ännu större del av kakan. Aftonbladet gjorde en stor granskning av den svenska kultur- och mediekoncentrationen, ingen vågade ta upp tråden. Modigt.

Inte så att det saknades motstånd. De senaste veckornas studentprotester i England har varit en ljuspunkt. Ett land i kris som plötsligt får för sig att det bästa för framtiden är att öka klassklyftorna, minska migrationen och motverka högre utbildning har nog inte förstått vad som kommer att krävas.

Men vad kommer att krävas?

Mer än vad som kommer att levereras.

Ställd inför fortsatta finanskriser (herregud, det här pyramidspelet som vi alla lever i!), accelererande energikriser (peak oil inträffade 2008 enligt oljeförespråkarna), allt mer extremt väder för varje år (och två meters havshöjning 2100, hej då), utarmade jordar, vatten- och livsmedelsbrist, pandemier och den obehagliga känslan av att det aldrig kommer att bli roligare än 1965 (om du var i tjugoårsåldern och bodde i väst), ställs dessa två alternativ upp för mig:

1. Skjuta mig i huvudet (lockande men för bullrigt och kladdigt).

2. Ägna mig åt att skriva och ge ut skönlitteratur som inte handlar om samtiden på något realistiskt sätt för det är bara allt för hemskt (så får det bli).

God fortsättning!

TA DET PIANO

Igår kväll, mitt under konserten på Rio Bio där Elias Åkesson sjöng de vackraste av julsånger för oss, lutade sig Loka mot mig och viskade: "Det står ett piano i grovsoprummet."


Nu står det inte där längre.

BOLAÑOS OCH BRIXVOLDS RÖSTER

Har på sistone, för ovanlighetens skull, läst några romaner som "det talas om", Roberto Bolaños 2666 och Jeppe Brixvolds Brott och framgång. Utmärkta texter, båda två, verkligt utmärkta. De fick mig att fastna, kunde inte låta bli att läsa vidare, häpnade stundtals, berusade mig.

Ändå finns där tvivel. I Bolaños roman håller hundratals människor monologer, kretsande kring vissa karaktärer och teman, men märkligt nog har var och en av de hundrade samma röst, Bolaños röst. Det är en saklig stämma, den håller samma tonfall oavsett om det som skildras är alldagligt eller ovanligt, dystert eller ystert.

Det är rätt mycket samma sak med Brixvold. Även i hans märkliga roman finns en saklighet i stilen, något lapidariskt, även om den är mer kristallisk och högstämd, kanske för att styckena ofta är så korta, men främst för att de inte tillåter sig att vara patetiska utan håller sig kyliga, medan Bolaño riktar sig mot en mer vardaglig illusion.

Berusningen kanske ligger här: i det hypnotiskt regelbundna, i det mässande sakliga. I att det är en och samma, tydligt igenkännbara röst som talar genom de många sidorna.

Båda dessa författare gör mig berusad; men ingen av dem gör mig hänförd. Hänförelse kräver patetik. Hypnosen måste arbeta sig djupare, släppa all ironi, all distans, all sarkasm för att kunna hänföra, skapa extas. Det sker inte hos någon av dem, eller snarare: de gör det inte med mig.

Det är en magisk realism vars magi inte delar damen mitt itu, den håller henne svävande, men där finns också något räddhågset hos dem, är det de förbannade skrivarskolornas fel, den överdrivna omsorgen om framställningen? fruktan att träda ut på den allra slakaste linan och göra sig kanske löjlig men i bästa fall gudomlig?

BOKFETISCHIST OM ÖVERVAKNINGEN

Snubblade över en lite äldre, men ändå senkommen recension av Gunnar Blås Övervakningen, i bloggen Bokfetischist:

"Övervakningen är en fröjd att läsa med underbart vackra uttryck och fraser som överraskar i sina formuleringar eller i sin betydelse. Pseudonymen Gunnar Blå blandar erotik, komik och filosofisk melankolik enligt baksidan av på boken, där den filosofiska melankolin står i främsta rummet."

Roligt att se att även boken som föremål beskrivs och beröms, här på Vertigo betraktar vi inte böcker bara som text/innehåll, de skall vara mycket större än så.

(Förresten, något helt annat: är det någon som vet varför vi plötsligt inte längre kan ändra mallar/länklistor och andra utseendesaker i den här bloggen/blogger?)

KULLENBERG OM BLÅ

För knappt ett år sedan skrev Rasmus Fleischer ett spännande blogginlägg om Gunnar Blås roman Övervakningen: minnet av dig på temat "panspektrisk övervakning". Nyss följde Christopher Kullenberg upp med en reflexion över boken med inriktning på "panspektrisk schizofreni". Det handlar bland annat om hur övervakningen inte är till för att bevaka och bevara normaliteten utan för att skapa den, och om hur svårt det är att vara normal när du inte helt förstår övervakningens mekanismer, med paranoia som resultat.

"På så sätt flyttar Gunnar Blå in i min bokhylla av mycket värdefulla politiska filosofer." Det är roligt att se skönlitterära texter läsas inte bara estetiskt; självklart kan deras produktivitet ha kraft inom många fält.

(Övervakningen är den tredje delen av Gunnar Blås romantrilogi. Du hittar den hos Vertigo. I januari släpps hela "Den tredje systern-trilogin" i pocket.)

ALKEMIFÖRELÄSNING PÅ VALAND

På lucia måndagen den 13 på Valand i Göteborg kan du både beskåda och åhöra mig: håller en föreläsning om alkemins historia, teori och praktik inklusive bildvisning under två timmar med början klockan halv två. Kommer inte att bära varken linne eller ljuskrona utan kostym. Dock ej slips. Föreläsningen är öppen: välkommen!

EDENBORGS BRANDTAL

Höll ett brandtal om "det vidriga i litteraturen" i Aftonbladets monter på bokmässan i Göteborg, fredagen den 24 september 2010. Radions Malin Holgersson bandade. Nu finns mp3-filen på Pirate Bay. Var så god:

http://thepiratebay.org/torrent/6022258

VERTIGO I RADION

I dokumentären "Ondskans landskap – Surrealism, amoral och rumänska vampyrlegender" av Neta Norrmo och Malin Holgersson pratas en hel del om Vertigo och våra böcker. Bland annat en läsning ur Dennis Coopers Kluven och en inspelning från mitt brandtal i Aftonbladets monter på bokmässan i höstas.

Inslaget börjar ungefär 20 minuter in i programmet och håller på knappt tio minuter, du lyssnar här:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=965&artikel=4183928

NY RECENSION AV JULIETTE 3-4

Hans Roland Johnson skriver intressant om vår senaste Markis de Sade-utgåva i en tjock recension i Svenska Dagbladet:

"Däremot består säkerligen en del av den fascination som hans skrifter utövar på många läsare, i det att de möjliggör ett ofarligt och kontrollerbart möte med det oförfalskat onda – till och med kanske det omedvetet lockande. / Av vilket skäl man än väljer att läsa Sade, eller att avstå från att göra det, går det inte att förneka att han har blivit en unik litterär, om än svårdefinierad, referenspunkt."

http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/valdets-referenspunkt_5790485.svd

(Boken hittar du hos Vertigo.)

OBEROENDE SOM HAKAR PÅ

Här listas efter hand de oberoende förlag/tidskrifter/sajter som hakar på Vertigos donation till Wikileaks:

Bokförlaget Vesper:

http://vesperbok.tumblr.com/post/2164748521

Kolik bokförlag:

http://kolikforlag.blogspot.com/2010/12/kolik-forlag-stodjer-wikileaks.html

Hazard & Palm Bokförlag:

http://www.hazard-palm.se/Hazard-Palm_Bokforlag/Hem.html

Ink bokförlag (ger 50% av intäkterna vid försäljningen av Christopher Kullenbergs Det nätpolitiska manifestet fram till jul till Wikileaks):

http://www.facebook.com/event.php?eid=135500549839720&num_event_invites=0

Entartetes leben (publisher of degenerate ideas):

http://entartetesleben.com/2010/12/06/entartetes-leben-supports-wikileaks/

VERTIGO STÖDER WIKILEAKS

Idag betalade Vertigo förlag in 250 euro med kontokort som en donation till Wikileaks enligt instruktionerna på deras hemsida: http://213.251.145.96/support.html

Det här på många sätt dystra året 2010 står Wikileaks för några av de vackraste och värdefullaste globala politiska insatserna. Ingen vet vilka goda och dåliga effekter deras arbete kommer att leda till på kort och lång sikt. I mina ögon är det oväsentligt just nu.

Vertigo stöder fri information. Vi anser att folket har rätt att veta vad de folkvalda ägnar sig åt. Vi vill bidra till en global demokratisk utvidgning.

Förhoppningsvis inspireras några av landets oberoende förlag/tidskrifter/sajter av vårt initiativ.

Wikileaks behöver vårt stöd.

Donera nu.

VERTIGOS SENASTE NYHETSBREV

Kricketspelberoende Krikpan,

Vertigo är inte bara förlaget-som-gud-glömde utan även förlaget-som-aldrig-sover. Läs vidare så får du reda på allt om vår nya Midvinterbok, vår fantastiska julrea och en kommande fest!

Tro det eller ej: idag langade fick vi iväg årets Midvinterbok på tryck. Förhoppningsvis hinner vi få böckerna veckan före jul, så att våra älskade Stormtruppsmedlemmarna har något att göra under helgerna.

Som du kanske minns, blev det problem med vår ursprungliga Midvinterbokidé (förhoppningsvis kan vi realisera den nästa år istället så jag tänker inte avslöja vad det är), men Markis de Sade-översättaren Hans Johansson kom som en räddande ängel och gav oss ett par fantastiska översättningar.

Våra Stormtruppsmedlemmar får boken gratis i brevlådan. Först därefter kommer jag att avslöja vad det är för bok. Men för att reta din nyfikenhet: det är en kvinnlig författare, och det handlar bland annat om barndom, blasfemi, smuts, död och det heliga.

Enda sättet att få boken är att vara medlem. Den kommer inte att finnas till försäljning. Du anmäler dig till Stormtrupperna HÄR. Det kostar ingenting att vara med, du får alla våra böcker hemskickade till vansinnigt lågt pris.

JUL-REA!

Vill du hitta den perfekta julklappen? Markis de Sade till svärmor? Hogg till din brorson? Köp fem Vertigoböcker så bjuder vi på den billigaste och dessutom på frakten! Billigare än så blir det inte.

Detta erbjudande gäller hela december. OBS! du kan inte använda vår webbshop när du vill utnyttja det: skriv istället din beställning inkl personuppgifter i ett mail och skicka till best@vertigo.se

Nästa vecka går två böcker på tryck: en enastående rolig och vildsint Hunter S. Thompson-biografi av E. Jean Carroll, och den utvidgade och genomskrivna pocket-utgåvan av Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin. De släpps båda två i januari.

Den 28 januari (anteckna datumet redan nu!) firar vi utgivningen av dessa båda januari-böcker på Högkvarteret i Stockholm. Det blir party, party, party, Hunter-look-a-like-tävling och en hel del uppträdanden. Mer detaljer framöver.

Gunnar Blå-älskaren har för övrigt något att glädja sig åt. Människan fick nämligen bronsmedaljen i Bangs tävling för bästa erotiska novell. Hans text heter "På perrongen", och du kan läsa den här:

http://www.bang.se/artiklar/2010/pa-perrongen-2010-11-30

Jag förblir, tills vidare osv, din alldeles egne – Vertigomannen

(Vill du få nyhetsbrevet direkt till din mail, så registrerar du dig här.)

BÖCKER SOM "TIGS IHJÄL"

Det har blåst upp en storm i ett vattenglas kring Unni Drougges senaste roman, Bluffen. I några artiklar hävdas det att den svenska offentligheten har tigit hjäl Drougges bok, eftersom den hånar några av offentlighetens enfaldiga karlar.

Anders Johansson replikerar i Aftonbladet att det faktiskt skrivits en hel del om boken i såväl mindre som större medier, och påpekar att de böcker som verkligen tigs ihjäl i landet är de som kommer ut på förlag som "Daidalos, Symposion, Sekel, H:ströms, Ink, Carlssons, Vertigo, Aiolos, Korpen, Axl Books och Arcus". Erik Helmersson är inne på samma spår i Expressen.

Naturligtvis handlar det inte om att de mindre förlagens högkvalitativa, litterärt viktiga utgivningar är "nedtystade". Det finns ingen censur. Det är bara det att det är så många andra böcker som det "bara måste" skrivas om. Och av någon anledning är det så att dessa böcker kommer ut på större förlag med större marknadsavdelningar, större annonsbudgetar, som ingår i koncerner som äger medierna.

Detta "bara måste" är väldigt intressant. Har efter sjutton år som bokförläggare fortfarande inte förstått hur detta "bara måste" uppstår. Varför "bara måste" en taskig deckare som Strindbergs stjärna (som förlaget uppenbarligen inte ens tyckte var värd en korrekturläsning) recenseras av alla svenska tidningar?

Medan ingen av Vertigos tre höstböcker har nått fram till detta "bara måste" med följden att ingen av dem hittills recenserats av ett enda rikstäckande medium?

Ja, kära läsare, du kanske häpnar, men det är sant. Så här ser det ut:

Vi gav ut Lewis Carrolls sista verk, romanen Sylvie & Bruno, femhundra sidor lång, utsökt formgiven och översatt, för första gången på svenska. Boken har fått en recension i en papperstidning (Helsingborgs Dagblad) och ett par på nätet.

Vi gav ut den andra volymen av Markis de Sades Juliette: femhundra illustrerade sidor, utsökt produktion. Den har fått en notis (i Aftonbladet) och en recension (i Göteborgsposten).

Vi gav ut Jean de Bergs 50-talsklassiker Bilden för första gången på svenska i en påkostad utgåva: fyra recensioner på webben, två i lokala papperstidningar.

Vill betona: dessa tre böcker är klassiker. Det vill säga: de översätts till många språk, de kommer i ständigt nya upplagor långt efter att de skrevs, de hittar nya läsare, de behandlas i litteraturhistoriska översikter osv. Och nu kommer de i sina första svenska översättningar.

Vill betona: detta är Vertigos samlade höstutgivning. Det handlar om drygt 1000 genomarbetade, grundligt korrekturlästa, vackert formgivna, utsökt illustrerad, påkostat tryckta och bundna boksidor.

Vill betona: de släpptes alla tre för över tre månader sedan.

För den som nu gråtande beklagar Vertigos bittra öde och fruktar att vi ska gå under ekonomiskt, kan detta tilläggas: vi överlever ändå. Vi hittar nämligen vägen direkt till läsarna, exempelvis genom vår vackra prenumerationstjänst Stormtrupperna. I en bokbransch som styrs stalinistiskt står kommunistförlaget Vertigo för en fri marknad.

ANN LIV YOUNG

Torsdag kväll, danshögskolan i Stockholm. Den amerikanska performancekonstnären Ann Liv Young framträder för första gången norr om Malmö. Ett hundratal människor har köpt biljett och placeras i en ring på golvet kring henne.

Youngs Askungen-performance ”Cinderella” består av några vildsint framförda, populära sånger om kärlek och långa samtal med publiken. Hon provocerar, ställer privata frågor, lockar fram känslor, skäller, ifrågasätter, försvarar sin konst, driver fram tårar. Det är en underlig blandning av gruppterapi, manipulation och burlesk.

Temat är Askungen som ensam flicka instängd på sitt rum i en obegriplig värld. Samtalen med publiken illustrerar denna isolering. För hur privata och uppriktiga de än är, förblir Ann Liv Young artist och hennes samtalspartner publik.

”Has anyone been raped? Has anyone been hit? Has anyone had any close one that died? Do you want to share?”

Upplevelsen glider mellan sken och verklighet. Men om någon skulle tveka över fiktionen, bekräftas den av att hennes man/assistent fotograferar och filmar allt. Ingenting är äkta. Allt sker fortfarande i Askungens slutna rum.

Akten avslutas med att Young tömmer tarmen i en burk. Därefter lägger hon sig på golvet skrevande framför en person i publiken hon retat upp sig på och låter sin man/assistent pilla tillbaka avföringen in i henne igen. Det är den definitiva bilden av instängdhet.

Efter två timmar och tre kvart avslutar Young sin performance med att anklaga publiken för att vara voyeurer, för att inte dela med sig av sig själva och framför allt att för att vara snåla och inte köpa något av hennes merchandise.

Rodnande och svettiga tågar konfliktskygga svenskar lättade ut. Ändå verkar alla märkligt berikade. Tvärs genom obehaget och äcklet har något glimmat till, något översinnligt, rentav konst.

(Var tänkt som en tidningsartikel, men den blev refuserad, därav tonfallet.)

SOCIALISTISKT FORUM

Ja, gott folk: Vertigo kommer att finnas på plats på Socialistiskt forum på ABF-huset på Sveavägen i Stockholm imorgon. Vi kommer att sitta bakom ett bord täckt med böcker. Vi kommer dessutom att ha en kortläsare med oss ifall du har ont om prasslande sedlar. Kom och hälsa på! Det är fri entré! Och har du tur kan du få en bok signerad.

RECENSION AV JULIETTE 3-4

Sinziana Ravini skriver mycket fint och utförligt om den andra delen av Vertigos utgåva av Markis de Sades Juliette i GöteborgsPosten:

"För mig är markis de Sade en i första hand humoristisk författare. Barbariska aktiviteter förekommer rikligt i de mest sofistikerade samhällen. En skildring av något innebär inte per definition en hyllning, hur mycket man än försöker låtsas dela sina romanfigurers ideologi. En författare som idealiserar sin tid är i mina ögon långt mer förljugen än någon som inte gör det. Markis de Sade avskydde sin tid."

Läs hela här: http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.496888-markis-de-sade-juliette-del-iii-iv

Boken hittar du hos förlaget.

BARTOLI

Du behöver ingenting annat än Cecilia Bartoli som sjunger Vivaldi.



Lägg märke till hennes ansikte när musiken är slut och publiken börjar applådera: hon är inte där. Hon skådar rakt ut på andra sidan. Det tar flera sekunder innan hon inser att hon är i en konsertlokal, att hon har en publik som jublar åt henne.

SOUVENIR FRÅN BMSSN

Minne från bmssn: Thente, Lädernuckan, Vertigomannen:

LOVECRAFT

Kan inte undanhålla mina kära läsare denna lyckliga nyhet: har precis köpt loss en hel väldig massa av legenden Sam J. Lundwalls översättningar av H. P. Lovecraft. Du kan se fram emot en riktigt fet volym hösten 2011! Vi tänker klä den cirka 500-sidiga boken i svart linneband med guldfoliering: några klagomål på det?

VERTIGOS NYHETSBREV

Vårt senaste nyhetsbrev:

--------

Kromatiska krompan,

ett förlag med så mörka teman och intressen som Vertigo borde trivas i mörkret, men ändå är det som jag inte riktigt kan stå ut med det här svarta grytlocket som ligger tungt över världen och förblindar mig, mina hormorner och mina signalsubstanser.

Jag söker ljuset i litteraturen. Och just nu finns det en hel del ljus att glädja sig åt: fina recensioner, en strålande Midvinterbok, två skimrande januarititlar. Läs vidare i det här nyhetsbrevet så får du reda på allt:

Jean de Bergs Bilden i Agneta Tröjers översättning och med Jan Bieleckis illustrationer är en av de vackraste böcker Vertigo har gett ut. Det är roligt att även recensenterna tycker om den.

I ETC skriver Maria Mårsell: ”Det är en intressant roman som undersöker och fördjupar något mer än sadomasochistiska mekanismer. I slutändan handlar den om ömsesidigt förtroende och att våga ge sig hän, på sina egna villkor.” http://www.etc.se/32573/bilden/

Och i Dagens bok säger Lina Arvidsson: ” Vare sig man själv går igång på hårda tag och blodvite i sängen eller inte, handlar den sexuella leken alltid om en typ av maktförskjutning. I sado-masochistiska lekar; draget till sin spets. För den som är intresserad av att lite försiktigt utforska området rekommenderar jag Bilden. Extra bra på morgonen.” http://dagensbok.com/2010/11/05/jean-de-berg-bilden/

Årets Midvinterbok började som en succé! Sedan blev det ett fiasko! Och nu är det succé igen! Jag tar det från början:

Midvinterboken är en bok som förlaget tar fram varje år som en present till medlemmarna av våra Stormtrupper och till förlagets medarbetare. Den är således inte till försäljning. 2009 tryckte vi unika översättningar ur patafysikern Alfred Jarrys Den gröna talgdanken, vilket var mycket uppskattat. Stormtrupperna fick den i brevlådan veckan före jul.

Först i mellandagarna avslöjar vi vad det är för bok: den som anmäler sig till Stormtrupperna senast den sista januari har chans att få den, sedan är det kört.

Idén till årets Midvinterbok var suverän. Tyvärr fanns det vissa rättigheter på titeln. Jag började förhandla med rättighetsinnehavaren, en gammal dam. Det såg ljust ut. Sedan blev det allt mer besvärligt. Och till slut havererade hela förhandlingen, till min fasa. Det var den första november, och förlaget stod utan Midvinterbok!

Jag hörde desperat av mig till förlagets medarbetare. Och vi fick napp hos vår kära Markis de Sade-översättare Hans Johansson: det visade sig att han har en fantastisk översättning i byrålådan, rentav en ännu bättre Midvinterbok än vi tänkt från början! Så nu är jag glad igen.

Vill du försäkra dig om att få Midvinterboken före jul, anmäl dig till Vertigos Stormtrupper nu. Du får ju dessutom galet billiga priser, andra presenter, friplåtar och annat smått och gott. Och i synnerhet: du stödjer förlagets litterära terrorverksamhet.

Förutom Midvinterboken, kämpar vi just nu med de båda januarititlarna, som ska på tryck i början av december: den fina pocketupplagan av Gunnar Blås romantrilogi (Den tredje systern, Gå ner för trappan och Övervakningen) och E. Jean Carrolls sanslösa biografi över Hunter S. Thompson.

Mumma!

Vi hörs snart igen, då ska jag förhoppningvis också ha hunnit klippa ihop dokumentären ”Hit åker vi aldrig mer: Vertigo i Örebro del 2”.

Till dess förblir jag din, och ditt underlivs alldeles egna – Vertigomannen.

EPILOG: ”Uttryck ’snöblandat regn’ fick nyss en ny dimension: ösregn blandat med jättestora snöflingor.”

RECENSIONER AV BILDEN

Vertigos utgåva Catherine Robbe-Grillets roman Bilden från 1956 är en av förlagets allra vackraste böcker. Den har hittills inhöstat sex anmälningar, som innehåller både ris och ros. Har samlat lite klipp här:

Lina Arvidsson, Dagens bok: "Vare sig man själv går igång på hårda tag och blodvite i sängen eller inte, handlar den sexuella leken alltid om en typ av maktförskjutning. I sado-masochistiska lekar; draget till sin spets. För den som är intresserad av att lite försiktigt utforska området rekommenderar jag Bilden. Extra bra på morgonen."

Maria Mårsell, ETC: "Det är en intressant roman som undersöker och fördjupar något mer än sadomasochistiska mekanismer. I slutändan handlar den om ömsesidigt förtroende och att våga ge sig hän, på sina egna villkor."

Carl Abrahamsson, Tidningen kulturen: "Om det låter banalt och franskt, så är det för att det är banalt och franskt. I detaljerade sekvenser som innehåller kättingar, piskande, örfilar, kisslekar, oralsex, samlag och sodomi, samt lite romantiserad blodspillan, klargörs trojkans dynamik på ett övertydligt sätt."

Curth Bladh, Sundsvalls Tidning: "Märkligt nog tycks Catherine Robbe-Grillets debutroman har många drag gemensamma med vad som senare kom att prägla den nya romanen, inte minst hennes makes. Det är registrerande, detaljrikt, berättat till synes utan känslor; här finns ingen erotisk lockelse, än mindre vad som skulle kunna vara erotisk upphetsning."

Ida Säll i Helsingborgs Dagblad: "För tänker jag mig schablonbilden av en erotisk roman med sadomasochistiska inslag borde det bli just såhär: ett manligt berättarsubjekt, en dominatris med tillhörande slav, sammet och piskor. Kvinnor som niger och rodnar likt förundrade kåta barn. I Paris förstås."

Jessica Björkäng, Bokhora: "Den är inte något för de lättchockerade eller nymoralistiska men uppskattar man till exempel Berättelsen om O så borde den passa som hand i handske eller spö i hand…"

(Boken köper du billigast och bäst direkt från Vertigo!)

LITE PAUSUNDERHÅLLNING

En gammal barndomsfavorit:

HEBERLEIN FILOSOFERAR

Ann Heberlein, ”doktor i etik”, recenserar antologin Skamlöst i Sydsvenska Dagbladet. Det intresserade mig inte så mycket. Skummade ändå igenom texten eftersom ett par Vertigoböcker nämns i förbifarten. Kom till slutet. Skakade på huvudet.

Tvingades läsa igenom texten en gång till. Och en gång till. Förmådde fortfarande inte begripa den. Tog mig tiden att bryta upp argumentationen. Begriper inte ens nu. Varken logikens eller retorikens regler gäller här. Heberleins recension är ett flow of bad consciousness. Den gör påståenden, varje mening är begriplig, men den övergripande tankelinjen "från sexuell nöd till normbrytande" är medvetslös.

1. I det svenska bondesamhället rådde en sexuell nöd pga moral och fattigdom. Därför fanns ett behov av sexuella fantasier.

2. Den erotiska litteraturen exploderar i Sverige. Tydligen behöver vi fortfarande en sexuell fantasivärld, från smakfull erotik till klassisk våldsporr, så kanske har vi fortfarande en sexuell nöd.

3. Boken ”Skamlöst” är tråkig eftersom den är för queerpolitiskt korrekt och feministiskt duktig. Heberlein blir inte upphetsad.

4. Det är dock vettigt att försöka ge alternativ till vår tids dominerande berättelse om sex. Ett exempel på denna berättelse är dokusåpan Paradise Hotel med traditionella könsroller och objektifiering av unga kroppar.

5. Dokusåpans estetisering får sitt motstycke i den hemgjorda amatörporren där feta människor har sex bland sina furumöbler.

6. Fula människors sex bland fula möbler är det verkligt normbrytande.

(Det blev förstås inte ett dugg bättre av att Heberleins tidning gjorde henne en björntjänst genom att presentera recensionen så här: "Utgivningen av erotisk litteratur exploderar men genren är märkligt ospännande. Ann Heberlein har läst in sig." Läst in sig? På EN bok?)

VERTIGOS HEMSIDA NERE

Du som undrar varför du inte kommer in på vår hemsida eller varför dina mail till oss studsar: vårt webhotell Fsdata "glömde" berätta att de ändrat sina rutiner för förnyelse av domännamn. Så igår stängde Domänhanteraren ner www.vertigo.se (samt ytterligare 6000 domäner!). Deras telefonkö är omöjlig, de svarar inte på mail. Allt tyder på att vi inte kommer vara tillbaka på internet förrän nästa vecka.

DEBATTARTIKEL OM BONNIERS

Lämnade ytterligare ett litet bidrag till den svenska offentligheten, den här gången på SVT Debatt, apropå Aftonbladet kulturs högintressanta granskning av den svenska offentlighetens verkliga makthavare:

http://svtdebatt.se/2010/11/bonniers-ar-sveriges-berlusconi/

SVENSK MAFFIA

Förra blogginlägget var i första hand initierat av personliga motgångar, men vissa tankegångar påverkades starkt av arbetet med min recension av boken "Svensk maffia: fortsättningen" som publicerades i Aftonbladet kultur igår och som du kan läsa här:

http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article8073554.ab

INKASSOFÖRETAG ÄR VIDRIGHETER

Hittade ett brev från Kronofogden i Café Sodoms post igår. Det visade sig att inkassoföretaget Lindorff skickat en skuld på 141:- till dem för indrivning. Lindorff hade också passat på att lägga på något som de kallade för "kostnader" som blev 800:-

De 141:- uppstod när caféts matleverantör Menigo fick för sig att skicka några fakturor till indrivarna. Menigo (Ica-handlarnas grossist) är ett fantastiskt misskött företag. Knappt en enda av deras leveranser är korrekt. De skickar en oändlig räcka fakturor, kreditfakturor och påminnelser i en salig röra. I slutänden är det förstås vi som får betala för deras torftiga organisation. Och nu en betalningsanmärkning på det.

Fakturorna var betalda ungefär samtidigt som Lindorff blev inkallade. Men indrivarna ville förstås ha sina 141:- ändå. De lever ju på skräck och snabba ryck. Var bortrest ett par veckor då. Betalade genast efter hemkomsten. Det visade sig att de 141:- hade betalats exakt samma dag som Lindorff skickade ärendet till Kronofogden.

Det spelade ingen roll. Visserligen återkallades ärendet från Kronofogden när skulden var betald. Men betalningsanmärkning fick cafét ändå. En prick som nu kommer att ligga i två år och spöka varenda gång vi vill leasa något eller byta leverantör eller ta ett lån.

Ringde fogden och förklarade ärendet och frågade om vi kunde bli av med anmärkningen. De svarade att de inte hade någon makt i ärendet utan att det var de privata inkasso- och kreditupplysningsföretagen som själva bestämde sådant och att Lindorff hade möjlighet att dra tillbaka pricken.

Ringde tillbaka till Lindorff och bad dem dra tillbaka anmärkningen. Påpekade att betalningen hade gjorts samma dag som ärendet gått till fogden. En kvinnlig Hitler snäste åt mig att de minsann inte "hade gjort något fel" och vägrade resolut även om hon erkände att de hade möjligheten.

Varför? Det är inte svårt att svara på. Det är just det här som indrivarna lever av. De frodas genom korta betalningstider och omedelbar inkasso och indrivning, oavsett hur litet beloppet är. Eller snarare: ännu hellre om det är ett litet belopp. För avgifterna ("kostnader") är deras inkomst.

Dessutom lever inkassoföretagen i symbios med kreditupplysningsföretagen. De lever på att pricka människor och företag, det ligger i deras intressen. Prickningarna bidrar till skräcken som gör att de får in sina vansinnigt höga avgifter utan knussel.

Lindorff (i hela dess snårskog av underbolag och utstickare, som säkert skänker en hel del möjligheter att slippa att betala skatt) ägs av Wallenbergarnas Investor. Detta är den riktiga svenska maffian: Indrivningsverksamhet med lagen i ryggen. Det är avskum.

Inkassoföretagen är vidrigheter. Funnes det rättvisa, skulle de ställas mot en vägg och skjutas.

RIKSKRIMINALPOLISENS FÖRHANDSGRANSKNING

Pratade idag med Björn Sellström på rikskriminalpolisens barnpornografigrupp. Han kikade på 20-talsillustrationerna till Pierre Louÿs Trois filles de leur mère och ansåg inte det borde vara några problem för förlaget att trycka dem i utgåvan av den svenska översättningen.

Skönt att kunna trycka boken i dess rätta skick, utan att plocka bort bilder.

ETT LYXIGT PROBLEM

En sak som lyser upp mitt liv som bokförläggare är när det uppstår möjlighet att införskaffa originalupplagorna av böckerna Vertigo ger ut. I bokhyllan står till exempel originalupplagorna av Gustav Meyrinks Golem och Felix Saltens Josefine Mutzenbacher, det är ett särskilt behag.

Nu anlände från ett tyskt antikvariat originalupplagan av Pierre Louÿs vidunderliga roman Trois filles de leur mere (1926), som Vertigo ger ut i april 2011. Det en vansinnigt vacker bok, eftersom den helt och hållet utgörs av en faksimil av originalmanuskriptet med korrektur och allt.

För den som vill satsa extra mycket pengar skulle även ett häfte med 20 originalillustrationer kunnat följa med. Men: vågar Vertigo trycka den svenska översättningen med originalets illustrationer? På det här ungerska antikvariatets hemsida kan du se bilderna: http://www.sosantikvarium.hu/book7473.html (Hoppas själva länkningen inte bryter mot någon lag?!? OBS! har själv inte tittat på bilderna bara konstaterat att de ligger där.)

Att frågan ställs beror på den svenska barnpornografilagstiftningen. I somras blev som bekant en mangaserieöversättare dömd för brott mot barnpornografilagen för att han bland alla sina tusentals mangaserier hade några med sexuella motiv.

Skulle allas er Vertigomannen behöva skaka galler för att ha givit ut en bok med teckningar som föreställer barn i sexuella situationer? Kanske vore några månader på kåken ett bra tillfälle att skriva klart Händel-romanen och kanske också det Parapornografiska manifestet, men samtidigt verkar det lite deppigt att bli inlåst i en cell på nätterna.

Nej, vi måste nog låta en jurist titta på bilderna först. Kanske tvingas vi att självcensurera oss och plocka bort dem av de 20 bilderna som går över gränsen i vårt upplysta 2000-tal.

NYHETSBREV

Här är förlagets senaste nyhetsbrev. En rapport om vad som egentligen hände i Örebro får anstå litet. Men redan nu: ryktena stämmer absolut inte.

NYHETSBREV 28 OKTOBER

Kromatiska Krompan,

om två timmar hämtar jag Vertigos norske demonförfattare Stig Sæterbakken på Arlanda för vidare transport till Örebro. Vi två ska nämligen sitta på scenen på bokmässan i Slottet klockan 16.00 i morgon fredag. Kom och hälsa på oss då! Jag tar med lite böcker också, som du kan få signerade.

Ikväll visar SVT för andra gången en kortfilm om Catherine Robbe-Grillet, författaren till den erotiska klassikern Bilden. Filmen "Kvinnan i mitt liv" handlar om hur en ung kvinna säljer sig som slav till CRG. Du kan se den på SVT Play: http://svt.se/2.136728/1.2143582/om_filmen_kontraktet?lid=puff_2119445&lpos=extra_0

Det har tyvärr inte kommit så värst många anmälningar av våra tre höstböcker. Men Jenny Tunedal skrev igår fint om del 3-4 av Markis de Sades Juliette i Aftonbladet: ”Fin läsning för den som gillar att gå omkring i naturen, men fruktar allt som är naturligt.” http://www.aftonbladet.se/kultur/article8028342.ab

Och Benny Holmberg i Tidningen kulturen: ”När Vertigo förlag nu anmäler utgåvan del III-IV av de Sades Juliette är det med litterär och erotisk men främst politisk nyfikenhet jag öppnat pärmarna. Markis de Sades skrift om Juliettes eskapader går in för det maximala upproret, mot religion, moral, lagar och för en extrem personlig frihet.” http://www.tidningenkulturen.se/kritik-mainmenu-52/litteratur-mainmenu-35/7486-litteratur-markis-de-sade-juliette-eller-lastbarhetens-foerdelar-del-iii-iv

Hoppas få träffa dig eller någon av dig i Örebro i morgon! –

ÄNNU ETT BONNIERFIASKO

I det senaste bokpaketet från Adlibris låg det reklam från Bonniers. Inte så konstigt, eftersom Bonniers äger Adlibris. Det var ett häfte med utdrag ur en ny deckare: Jan Wallentins Strindbergs stjärna. Det första som fick mig att häpna var den fantastiskt illa skrivna reklamtexten om boken. Denna deckare, som tydligen sålts till 14 länder redan innan den ens kommit ut i Sverige, lanseras med imbecillt svammel.

Men det var inte det värsta. I häftet får vi läsa de första sidorna i denna upphaussade deckare. För min del räckte det med att läsa den första sidan: jösses, vilken obegripligt usel text.

Bonniers är Sveriges rikaste förlag. De tycker tydligen inte att de har råd med språkkunniga korrekturläsare. Det här är en skam för vad som i allt för mångas ögon fortfarande är en symbol för litterär smak och traditionstyngt förlagsarbete: de gav ju för helvete ut Strindberg osv osv.

Här är första sidan med mina korrekturanteckningar. Redan i bokens andra stycke förekommer två grova syftningsfel. Inga rena stavfel, åtminstone. Men flera riktigt dumma språkfel och en handfull retoriska haverier. Allt på bokens första sida, den sida som om någon borde vara den allra mest genomtröskade och korrekturlästa.

Skäms, Bonniers!

VERTIGOS NYHETSBREV

[Från och med idag lägger kommer Vertigos email-nyhetsbrev att publiceras här i bloggen, för att vara tillgängligt även för er som inte vill läsa det i mail och för att göra det sökbart.]

VERTIGOS NYHETSBREV, DEN 21 OKTOBER

Sæterbakken i Örebro – Midvinterboken – Frontbutiker

Kadaverdisciplinerade Kadpan,

solen dränker mig i kallt ljus där jag sitter vid skrivbordet och försöker sammanfatta vad förlaget-som-gud-glömde ägnar sig åt just nu och i det närmaste.

Vi väntar fortfarande ivrigt på recensioner av våra tre höstböcker: Jean de Bergs Bilden, Lewis Carrolls Sylvie och Bruno samt del 3-4 av Markis de Sades Juliette. Enstaka skriverier har dykt upp, men i övrigt är det tyst. Tur att de ändå har nått fram till så många läsares hjärtan.

Och man ska aldrig ge upp. Igår snubblade jag över en senkommen recension av Stig Sæterbakkens mästerliga roman Lämna mig inte. Det är vackra ord, och har du inte läst boken än, så gör det, för det är en av de starkaste texter som rymts inom ett par Vertigopärmar:

”Stig Sæterbakkens roman tar ett hårt grepp om din nacke redan i inledningen. Du fascineras och skräms lite av den allvarliga tonen. Men snart är den ditt allt. Snart är den din sugklocka, förlöser dig obarmhärtigt från allt det trevande och försiktiga du tidigare läst. [---]Det gör ont att läsa Lämna mig inte. Jag läser i Vertigos månadsbrev att man gråter av den här boken. Det är ingen överdrift.” Lina Arvidsson, Dagensbok

För den som missade Stig Sæterbakken under bokmässan i Göteborg, kommer en ny chans om en vecka. På fredagen den 29 oktober klockan 16.00 gör vår norske demonförfattare ett unikt framträdande på bokmässan i Örebro, i den s k Bernadottesalen. På plats finns även lilla jag med min kropp och ett gäng böcker. http://bokmassan.net/program/seminarier/

Det vore roligt att träffa Vertigokumpaner och Stormtruppsmedlemmar då!

Till våra existerande och blivande Stormtruppsmedlemmars glädje kan jag också berätta att vi nu har börjat arbeta med årets Midvinterbok, dvs den julklapp som delas ut gratis till er och våra medarbetare och som inte läggs ut till försäljning. Det blir en unik utgivning, som kommer att få snålvattnet att rinna till i era läshungriga ögon! Hihi, jag kan nästan inte hålla mig, men titeln skall inte avslöjas förrän i mellandagarna.

Avslutningsvis, älskade Kumpan, vill jag be dig om att försöka hitta Vertigoåterförsäljare – Frontbutiker – i någon av nedanstående städer. Det kan handla om udda tatueringsateljéer, roliga frisörer, egensinniga pryl- eller klädbutiker, antikvariat, bokcaféer, gallerier, second-hand-ställen… Vi ger superglassiga villkor, så tveka icke!

Växjö

Västerås

Helsingborg

Linköping

Örebro

Lund

Kalmar

Nu fortsätter jag att skriva på min roman. Du får läsa den om ett par år. Men vi hörs innan dess, det lovar och svär jag – Vertigomannen.

ÄCKEL OCH HAT

Det paradoxala i att betala trehundra spänn i anmälningsavgift för att få skicka in en bok till Augustpriset och samtidigt avsky allt som priset står för och dem som delar ut det. Det sjuka i att tänka att det vore så bra om den blev nominerad för då skulle så många fler få reda på att den fanns och läsa den, och samtidigt äcklas över tanken på att se den sida vid sida med allsköns snusk och borgerlig underhållning på kedjornas nyhetsbord. Och slutligen, den tomma uppgivenheten och självföraktet vid det väntade beskedet om att den inte blev nominerad.

DE OBEROENDE

I början av hösten lanserades "De oberoende", en samling av tolv mellanstora svenska bokförlag som hade en gemensam rea-monter på Bokmässan. De fick en del uppmärksamhet. Bland annat pratade Nina Wadensjö (Alfabeta) och Pelle Andersson (Ordfront) med mig på Aftonbladets scen om saken.

Sedan dess har vi egentligen bara sett ett livstecken från gänget: de har förhandlat med den ena av landets dominerande bokkoncerner KF Media om att få större utrymme i Akademibokhandeln för sina böcker.

När Gabriella Håkansson, Richard Herold och petite-moi startade "Textmässan för oberoende bokförlag och tidskrifter" för snart tio år sedan var det uppenbart att "oberoende" var ett stridslystet begrepp (på samma sätt som det gissningsvis är det för Hströms förlag som startade "oberoende bokinformation"). Norstedts och Bonniers var INTE välkomna på vår mässa. Vi ville att de oberoende skulle samarbeta och bygga upp egna plattformar och kanaler till läsarna, utanför elefanternas dominans. (Sedan dess har en rad avknoppningar av Textmässan dykt upp i olika delar av landet: Littfest, Smått förlagt, Textival osv.)

De tolv förlag som utgör "De oberoende" framstår istället som en sluten, exklusiv klubb som helst av allt själva skulle vilja vara som Bonniers och Norstedts och är lite besvikna över att de inte får vara med och leka. Den har inga intressen av att bjuda in fler medlemmar. Den består av några av de finare och rikare av de mindre förlagen som vill bli kompisar med monopolen. Ingen skulle bli förvånad om vilket som helst av dem sålde av en bit av sig själva till Bonniers eller gav sig in i något slags gemensamt ägande med dem.

Politiskt sett sträcker sig "De oberoende" från vänster (Ordfront och Atlas) till höger (konservativa Atlantis). Det är alltså knappast någon klasskamp det handlar om. Snarare verkar det som en elitklubb som strävar efter att vinna privilegier åt sig själva, privilegier som inte vore privilegier om de även gällde alla de andra oberoende förlagen i landet.

Genom att 12 av de finare och rikare sluter sig ihop kan de bli en aktör som kan lattja med idioterna vid makten och vinna fördelar åt sig själva. I samma ögonblick försvinner allting ur begreppet "oberoende" som vi som drev exempelvis Textmässan lade in i det: avsky mot en borgerlig bokbransch, samarbete för att sprida underbar litteratur, kamp för verklig mångfald och kamp mot en centralstyrd pseudomarknad.

Genom denna samförståndsstrategi görs "De oberoende" paradoxalt nog mer beroende. Det är typiskt i en kultur som är besatt av att prata upprört om beroenden (knark, sex- och bidragsberoende osv) men som samtidigt i grund och botten är livrädd för verkligt oberoende.

Min person nås nu av nyheten att Amazon kanske ska etablera sig i Sverige, och det är svårt att hindra ett utrop av glad och urskiljningslös avsky: visst! ja! för fan! kom hit! och krossa! och förinta! allt! och slå sönder! allt! slå! hugg! sparka uppåt! och sparka nedåt! och det som går sönder är skräp.

För vem kommer att klara sig bäst: den som slickade monopolen i röven för att få vara med och leka i det sjunkande skeppet eller de som byggde upp sina egna nätverk i samarbete med andra?

DRÖMMAR FLYTER SOM STRÖMMAR

Drömde att en äldre kvinna hälsade mig genom att kindpussa mig. Men hon slutade inte. Hon pussade gång på gång, växlande allt hastigare mellan kinderna. Snart utvecklades hennes mun till en näbb. Hon hackade mina kinder. Hon hackade bort huden och musklerna, hon pickade mitt kranium rent. Det var härligt.

BAKOM KULISSERNA

Häromdagen tog vi omslagsfotot till pocketupplagan av Gunnar Blås Den tredje systern-trilogi. Du får ge dig till tåls tills du får se hur omslaget ser ut, men här kommer ett bakom kulisserna-fotografi som en aptitretare:

MODELLER SÖKES

Kära extremist. Vertigo söker fotomodeller igen. Den här gången är det ord och inga visor. Till bonusmaterialet som ska ingå i pocketutgåvan av Gunnar Blås "Den tredje systern-trilogin", vill vi bifoga realiseringar av de här bilderna, som nämns i boken. Om du och din vän är tillräckligt skam- och gränslösa för att tänka er att vara med, kontakta förlaget och vinn vår eviga tacksamhet. Det blir nog en intressant fotosession.

"Bildserien visade två kvinnor i en säng. Jag kände igen dem: den döda och hennes psykotiska storasyster. De var i färd med att angripa och förföra varandra. Till att börja med var de påklädda. De kysste varandra. De drog varandra i håret.

Den döda hade en tapetkniv i handen och sprättade upp sin storasysters kläder. Den döda skar henne över buken så blodet rann. Den döda gick ner på henne, slet loss bitar av pubeshåret med tänderna. Den döda eldade med en tändare mot blygdläpparna. Den döda stack in fyra fingrar i vaginan.

Den galna rev djupa fåror i lillasysterns rygg. Den galna knuffade undan henne och sparkade henne i ansiktet. Näsan blödde. Den galna slet av hennes kläder samtidigt som hon hamrade med nävarna över henne. Den bleka huden täcktes av blånader. Den döda var rakad mellan benen. Den galna slog henne på fittan med knytnäven. Den döda skrek av smärta. Den galna skrattade.

De placerade sig i en 69a. De slickade varandra över fittorna. Då och då bet de djupt i köttet på låren och skinkorna.

På den sista bilden låg de ihopslingrade i den nedsölade sängen, med slutna ögon, leende. Deras nakna kroppar täckta med sår och blåmärken"

INTRYCK FRÅN BOKMÄSSAN

Ville skriva ett blogginlägg om kärlek. Men det är svårt; efter fyra dagar i bokbranschens mest intensifierade form, liksom en essens av helvetet på jorden, är mitt sinne så förgiftat av kommersialism, av försäljningssiffror, av äckligt skryt, av de oändliga alltid-de-samma-svaren på alltid-de-samma-frågorna. Är helt enkelt för rutten för att skriva om kärlek.

Tanken var att blogginlägget skulle handla om hur det känns att stolt stå bakom frukterna av 17 års arbete och gång på gång möta läsare som sträcker fram handen och säger "jag vill bara säga tack för att ni finns, era böcker har förändrat mitt liv". Hur det känns att så många har velat bli medlemmar i Stormtrupperna för att stödja förlaget. Hur det känns att se den pirriga, lyckliga förväntansfullheten hos människor som äntligen hittat Vertigos monter bland allt bokmässans avskräde.

Men nöjer mig med att berätta om en enda händelse. I lördags förmiddag kom en ung kvinna fram, sträckte över ett nummer av tidskriften Ponton och sade att hon skrivit något om Vertigo. Sedan försvann hon. Vi läste texten. Tårarna rann upp i ögonen. Texten var en kärleksförklaring. Hanna Lundström berättar i "Det blodiga leendet" om hur explosivt det var för henne att möta Vertigos böcker.

När det blir så här, blir det nödvändigt att tyst för sig själv muttra "det är bara ett bokförlag, det är bara ett bokförlag..." För vi har faktiskt inte förtjänat allt det här. Vi är bara några vettvillingar som vägrar lägga oss för miserabilismens ångvält som plattar till allting.


Klockan är kvart i nio på torsdagsmorgonen, och vi är redo för bokmässan. De enastående Vertigoamazonerna Caroline och Terese står vid de överdådigt dukade festborden... fyra dagar senare var det bara rester kvar. Lägg märke till den skimrande författarlistan!


Hedersgästen Stig Sæterbakken upplöses bakom sitt senaste mästerverk.


På lördagkvällen åt vi förlagsmiddag. Restaurangen hade en inspelad brasa som underhållning. Till efterrätt åt vi chokladfondue, till Stigs ohöljda motvilja. På bilden skymtar Siri, Loka och Jenny.


Stig skickade mig senare denna inscanning från ett Asterix-album som visar vad som hade hänt ifall vi fått den tänkta ostfonduen på förlagsmiddagen. Han låter även hälsa att "Vertigo är inget bokförlag, utan en diagnos."

TROLL OCH BOKMÄSSA

Det här var den roligaste och mest uppfriskande bokmässedagen på åratal. Vet inte varför: kanske för att alla inte var extremt bakfulla. Kanske för att det kom så många charmanta medlemmar av våra Stormtrupper och hälsade på i förlagets monter. Kanske för att människor berättade drömmar och utstrålade att Vertigo och Vertigos böcker faktiskt betyder något och påverkar människoliv. Dessutom var det dagen då ett enastående fotografi togs: Rasmus Fleischer omgiven av två troll, och liksom i förbifarten en allvarlig Roger Wilson som inte alldeles helt oliknar ett troll:

VERTIGOS MONTER

Idag har vi färdats i 80 km i timmen från Sala till Göteborg med ett blytungt släp. Vertigos flickor har kånkat bokkartonger häftat upp affischer. Så här fint har vi det, du kommer väl och hälsar på oss om du är i närheten? Vår monter har nummer B02:01.

DEN TREDJE SYSTERN-TRILOGIN OCH BOKMÄSSAN

Jobbar som bäst med att förbereda pocketutgåvan av Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin. Det blir en tjock och vacker liten bok. Förutom att författaren har skrivit igenom den första romanen kommer också ett vackert bihang med kartor, foton och ett långt, bortklippt avsnitt från Gå ner för trappan.

Just nu förbereder vi oss inför bokmässan som börjar i övermorgon. Scenen är färdigsnickrad, böckerna är packade, programmet spikat. Du kommer väl och hälsar på oss i vår monter B02:01? Det är lätt att hitta: den ligger precis innanför entrén till Gothia towers och mitt emot ingången till Bonniers monter.

Eftersom förlaget den här gången har en egen monter, får vi äntligen rejält med plats för alla våra böcker, inklusive backlist som sträcker sig nästan ända tillbaka till starten 1993. Perfekt läge att komplettera din Vertigo-samling.

Programpunkter:

På torsdag kl 16 står Doktor Edenborg i Aftonbladets monter och pratar om oberoende bokförläggande med Nina Wadensjö och Pelle Andersson.

På fredag klockan 13,30 står Doktorn samma monter och pratar om vikten av "det vidriga i litteraturen".

På lördag klockan 16 samtalar Stig Sæterbakken, Doktor Edenborg och Jenny Högström på ett seminarum. (Programmet finns här: http://www.bok-bibliotek.se/sv/program/Program2010/Den-norska-litteraturens-enfant-terrible/ )

På söndag klockan 14,00 står Gunnar Blå på Författarcentrums/Författarförbundets scen och presenterar och läser erotiska texter (hela programmet finns här: http://www.forfattarcentrum.se/bok_bibliotek_2010.aspx)

SÅSOM I EN SPEGEL

Det är alltid en helig stund när nya böcker kommer från tryckeriet. Satt ett par timmar på fiket igår och väntade på Jean de Bergs Bilden och Lewis Carrolls Sylvie och Bruno. Blev alldeles tårögd när vi till slut fick slita upp de första exemplaren ur förpackningarna, vilka skönheter!

Blev tvungen att fotografera mig själv tillsammans med dem. Här är Sylvie och Bruno, i Christian Ekvalls genialiska översättning och med Naomi Nowaks vackra omslagsbild, en tjock rackare till bok (462 sidor):


Och här är ett foto för alla älskare av meta-meta-meta-fotografi, sånt som folk kan gå igång på under syratripp, kantänka, den undersköna utgåvan av Bilden, i översättning och med efterord av den enastående Agneta Tröjer, med vidunderliga illustrationer av Jan Bielecki och med en framsida som föreställer petit-moi, en naken flicka och min hustru:


Den här veckan skickas böckerna till våra älskade Stormtruppsmedlemmar, och nästa vecka finns de både på hemsidan, i bokhandeln, i förlagets monter på bokmässan och på Café Sodom.

JULIETTE 3-4

Ni som undrar. Ni som dagdrömmer. Ni som fantiserar. Ni som önskar att ni var där. Ni som dreglar över bakom kulisserna-bilderna... Det här är vad som kan åstadkommas med nio modeller, två kostymörer och en satans massa postproduktion.

Framsidan till den andra volymen av Markis de Sades Juliette; eller lastbarhetens fördelar:


(Boken släpps i oktober men kommer troligen finnas att tjuvläsa redan på bokmässan.)

SENKOMMEN ÖVERVAKNINGEN-RECENSION

I senaste numret av Nöjesguiden finns en vacker recension av Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig, signerad Isabelle Ståhl. På sin vänstra sida har den en anmälan av Den osynliga kommitténs Det stundande upproret och på sin högra en av Blondin-bellas bok Egoboost. Kan inte hålla mig från att skriva av hela recensionen:

"Om man är det minsta intresserad av spionromantik eller film noir måste man läsa den här korta och svindlande vackra romanen. Carl är på jakt, eller kanske flykt, genom Europa med tåg, amputerad och iklädd trenchcoat. Genom minnesförlusten ilar fantomsmärtorna och allt tyder på att han har ett förflutet även om amnesin gör det omöjligt att vara säker. En saknad blixtrar genom kroppen när han ser våldet i tabloiderna.
Han beter sig som en agent och uppfattas därför så, men det finns inget uppdrag, ingen uppdragsgivare. Han utbyter information med kliniskt leende franska kvinnor på anonyma kaféer men aktar sig för att fråga något, för när man frågar ger man svar och när man tar emot sänder man.
Minnesförlusten får övervakningen att kännas som en trygg existensbekräftelse. Gunnar Blås stillsamma språk är hudlöst och svindlande vackert. Den lånar spionthrillerns kropp och fyller den med uppfläkt sorg och existentialism."

Du hittar boken hos Vertigo.

BAKOM KULISSERNA

I tisdags kväll (31 augusti) genomfördes den den hittills mest megalomaniska omslagsfotograferingen i Vertigos historia, med åtta nakenmodeller och två kostymörer/sminköser: Anna Kjellsdotter, skräddare från Kungl. Operan, och Deanne Rauscher, författaren till boken om Bordellhärvan. Dessutom den enastående Petra Backström i huvudrollen.

Det handlar förstås om omslaget till nästa del av Markis de Sades Juliette, som släpps i slutet av september. Här är några bakom kulisserna-bilder:

SYLVIE OCH BRUNO

Och så gick nästa höstbok iväg till det estniska tryckeriet, Lewis Carrolls sista roman, Sylvie och Bruno, för första gången i svensk översättning. Här ser ni framsidan med Naomi Nowaks undersköna målning:

OMSLAGET TILL BILDEN

Planen är att den här bloggen snart ska få nytt liv. Under tiden kan du gotta dig åt framsidan till Jean de Bergs/Catherine Robbe-Grillets roman Bilden, som gick på tryck i fredags:

AUTOKASTRERING OCH SKÖNSÅNG

Den 16 juli hade Café Sodom fest på Högkvarteret. Elias Åkesson, Caroline Åberg och C-M Edenborg uppträdde. Till slut fick Edenborg nog och gjorde något fruktansvärt med sitt könspaket.

OM KOMMUNISMEN

Upptäckte plötsligt att min artikel om De nya kommunisterna i A-bladet tidigare i veckan har gett upphov till rätt många blogginlägg och kommentarer. Artikeln var redan från början kort och svepande, och skars dessutom ner ytterligare, och den hade faktiskt bara den pyttelilla ambitionen att helt ytligt konstatera att det verkar som ordet "kommunist" har börjat användas av fler och på nya, oväntade håll på sistone; dessutom på sätt som inte alltid tydligt passar ihop med 1900-talets lärobokskommunism.

Artikeln har angripits från liberalt håll med tillmälen riktade mot mig som "kramkommunist", "exploatör" och "intellektuell posör". Från vänsterhåll har den angripits lika hårt, där kallas min usla person "riksfitta", "ogenomtänkt" och "drogliberal" och utmålas som kommunisthatare. Har således blivit en person som är kommunist i liberalers ögon och liberal i kommunisters ögon: kan leva med det.

Hela diskussionen framstår som en semantisk kökkenmödding. Vill inte påstå att kampen om ord måste vara verklighetsfrämmande eller felaktig, men någon sorts insikt om att ord har historia, är mångfaldiga och kontextbestämda borde väl ändå kunna avkrävas?

(Svenssons utläggning om Zizeks kommunism vittnar inte om någon förståelse. Att Z. skulle förespråka våld och terror är ett McCarthyskt påstående, även om han naturligtvis inte är pacifist. Zizeks påstående av att vänstern skulle må bra av "en dos" jakobinsk-leninistisk centralism hänger ihop med hans kritik av en desorganiserad vänster och knappast med stalinism. Den Hayekska kommunismdiskursen förutsätter liksom alltid det den ska bevisa: den går i cirklar.)

KLITTY-SPECIAL: DEL 7

(Anastasia Wahls andra Klittydeckare hette Akta dig för dvärgen, Klitty! och kom ut 2003. I det 13 kapitlet utspelas en munter scen hos den stora tidningens chefredaktör, Hugo Cramigh. I mina ögon är scenen med mattan och smällaren en av de roligaste i alla Klittyböckerna.)

En bestämd knackning bröt lugnet inne på den mäktige chefredaktörens kontor. Med en van rörelse bytte han fönster på sin dataskärm: från www.dogfart.com till dagens aktiekurser. Att personen utanför dörren hade valt att knacka istället för att trycka på ringknappen tydde på karaktär. Chefredaktören funderade kort över om han skulle ropa Kom in eller om han skulle trycka på Stig på-knappen.
Han valde det senare alternativet, för att inte verka alltför angelägen. Dörren öppnades. En kvinna klev in med bestämda steg. Hon var strikt klädd i knälång, kritstreckad kjol med tillhörande kavaj, vit blus och med en portfölj under armen. Det enda som bröt intrycket var de röda pumpsen.
Chefredaktören log myndigt och nickade mot stolen på andra sidan skrivbordet. Han visste att han gjorde ett auktoritärt intryck i motljuset från fönstret bakom hans rygg.
Besökaren gick utan att tveka fram till skrivbordet, böjde sig över det för att exponera urringningen så mycket som möjligt och sträckte fram handen:
– Anki Bängzon.
Chefredaktören skakade hennes torra, starka hand med sin svettiga, svaga:
– Hugo Cramigh.
Bängzon slog sig ned i stolen och spände ögonen i chefredaktören. Han flackade med blicken. Hon flinade självsäkert och såg sig kring i rummet.

En liten soffgrupp kring ett bord med mineralvatten och glas
Ett stort fönster med utsikt över Riddarfjärden
Äkta akvareller på de vita väggarna
Ett par golfklubbor i hörnet
En strapondildo på en spik
En halvfull kolsäck
En liten hög med morötter och vitkålshuvuden

Bängzon öppnade munnen:
– Jag ska gå rakt på sak. Jag söker jobb. Jag är en jävligt skicklig journalist. Senaste åren har jag jobbat som redaktör för familjesidan på en mindre tidning men jag söker nya utmaningar. ÖsterköpingsKuriren är för liten. Och jag vet att jag behövs här.
Cramigh visade inte med en min vad han tänkte. Det rådde tystnad i rummet.
Bängzon snörpte på munnen:
– Men du kanske inte är intresserad?
Tystnaden fortfor. Cramighs ansikte var som hugget i sten. Till slut reste sig Bängzon:
– Nähä, ok, passar det inte så drar jag väl då, jag krusar inte för helvete!
Cramigh lutade sig bakåt i stolen. Han gillade verkligen den kvinnans stil.
– Hör du vad jag säger? Jag drar! Inte fan tänker jag krusa för nån jävla dryg tidningschef – far åt helvete!
Bängzon reste sig ilsket och började gå mot dörren. Då öppnade Cramigh munnen och sa lugnt:
– Skit på dig.
Hon hejdade sina steg. Nu började det likna något. Hon vände sig om och betraktade Cramigh med ögon som långsamt blev blanka. Hennes fuktiga underläpp sjönk ner. Hon såg plötsligt koncentrerad och medvetslös ut på samma gång. Portföljen gled ur hennes hand ned på den äkta mattan.
Cramigh sniffade hungrigt. När hans känsliga näsborrar förnam den svaga skitlukten kröktes hans mun i ett elakt leende.
– Kom hit, beordrade han.
Bängzon gick lite styltigt fram till honom och rundade skrivbordet. På baksidan av kjolen syntes liksom en klump. Hon tryckte upp rumpan i ansiktet på honom. Han insöp lyckligt den fylligt kryddiga lukten.
– Du är anställd!
Han pressade näsan mot det kritstrecksrandiga tyget och drog in djupa andetag.
– Du är precis en sådan redaktionschef som vi behöver här!

Klockan 14.35 ringde Hugo Cramighs telefon. Det var tredje gången den dagen: han hade beordrat sin sekreterare att bara släppa igenom livsviktiga samtal (de två första var från hans mamma). Han lyfte luren.
– Chefen har storfrämmat, sa sekreteraren med darr på rösten.
Cramigh rynkade pannan. I nästa ögonblick öppnades dörren. Fyra män steg in. Han kände bara igen en av dem: en högt uppsatt sakkunnig vid regeringen. Alla fyra var klädda i mörka kostymer med slips. De var kortklippta och slätrakade. De ställde sig framför skrivbordet och betraktade chefredaktören med kalla ögon.
Med en nervöst skälvande hand visade Cramigh att besökarna skulle slå sig ner i soffgruppen. Själv satt han kvar vid skrivbordet. Den sakkunnige öppnade munnen:
– Jag förmodar att du vet vem jag är?
Cramigh nickade.
– Du behöver inte veta vilka de tre andra är. Det är nog att du känner till att den här herrn är från säkerhetspolisen. Och att den här representerar ett stort svenskt företag inom vapenindustrin. Den tredje är från FMV eller Försvarets MaterielVerk som vi brukar säga.
Cramigh nickade.
Den sakkunnige drog efter andan, drog med handen genom sitt kortklippta, gråa hår och fortsatte:
– Naturligtvis är det här samtalet konfidentiellt. Jag tror emellertid inte det är någon risk att du skulle föra informationen vidare.
Cramigh ryckte på axlarna:
– Självklart inte.
– Bra. Så här ligger det till. Vi vet en del saker om dig som du förmodligen inte vill ska bli kända. Vi behöver inte gå in på detaljer, låt det räcka med att säga att det handlar om epilepsi och mord.
Cramighs haka föll ner mot bröstet. Ögonen snurrade. Han stammade, samtidigt som han kämpade för att inte överläppen skulle glida upp och blotta tandköttet:
– H-h-hur?
Den sakkunnige tittade frågande på Säpo-mannen, som ryckte på axlarna och nickade.
– Vi har hela jävla mediesverige buggat. Vi har alla bevis vi någonsin kan behöva på att det är du som är mördaren.
Cramigh sjönk ihop. En tår rullade långsamt över kinden. Han suckade djupt.
– Ni har dödat mig…
Den sakkunnige snörpte äcklad på munnen:
– Du är inte så död som vissa andra…
Cramigh rätade plötsligt på sig och utropade:
– Du måste förstå! Det är nödvändigt! Det är min enda chans! Bara tre stycken till! Sedan är jag löst från min förbannelse!
De fyra männen åhörde hans bekännelse utan att röra en min. Cramigh fortsatte:
– Det var voodooprästinnan som sa det. Att enda sättet att få en normal överläpp var att äta en bit av levern från nio epileptiker. Och jag måste bara få en normal överläpp! Ni anar inte vad jag lidit av den ända sedan jag var liten. Vem vill knulla med en människa som visar tandköttet så fort han ler? Har ni någon aning om hur många gånger jag fått nobben på grund av min överläpp?
De fyra männen såg på varandra. Den sakkunnige tittade uttråkat på klockan. Cramigh fortsatte:
– Ni måste fatta: det är en förbannelse!
– Vi skiter i din överläpp, vi skiter faktiskt i morden också, avbröt den sakkunnige brutalt. Eller rättare sagt: vi skiter i dom ifall du samarbetar.
Cramigh lyste plötsligt upp. Han brast i skratt. Han tycktes inte ha hört vad den sakkunnige sa. Han blev riktigt sprallig.
– Vet ni vad? Det är faktiskt skönt att ha blivit avslöjad! Härligt! Underbart! Ni anar inte hur den här hemligheten har tyngt mig. Och jag som lever på offentlighetsprincipen, som är en representant för yttrandefrihet och sanningskärlek… Nu kan jag få en sån där mask precis som doktor Lecter!
Den sakkunnige stönade:
– Lyssna nu: vi tänker hänga ut dig som mördaren ifall du inte gör som vi säger.
– Eller också kanske du trillar ner framför ett tunnelbanetåg… fyllde representanten för vapenindustrin i.
Med en kraftansträngning fokuserade Cramigh på besökarnas ord.
– Visst, visst, vad ni vill…
– Du ska ge det svenska stödet till USA:s kamp mot terrorismen och den svenska vapenexporten till Israel positiv press och släppa in de artiklar som vi skickar dig på debattsidan.
Cramigh såg förvånad ut:
– Jaså är det bara det? Jamen det är inga problem, ni vet att jag står på er sida redan som det är ju! Du och jag har ju setts ute på greenen ibland, du kunde bara slagit en pling ifall du velat ha in nåt på debatt…
De fyra männen såg roat på varandra, glatt överraskade över chefredaktörens rättframma korruptionsvilja. Den sakkunnige sköt in:
– Och om vi blir riktigt nöjda med dig så kan du få följa med på vårens Säpo-resa till Lettland – med barnhusbesök.
– Det här är ju ett fantastiskt samarbete! utbrast Cramigh.
Säpo-mannen plockade fram en whiskyflaska av plast ur innerfickan och hällde upp varsin skvätt åt de närvarande. De skålade broderligt i den fickljumma spriten. En avslappnad stämning spred sig i rummet. Männen började lossa på slipsknutarna. På allmän begäran berättade Cramigh detaljer från morden:
– Den första var ju den där löjliga 35-åriga kassörskan som jag överföll när hon var på väg hem från jobbet. Precis som när det gällde alla de andra hade jag fått tag i hennes identitet genom den stora epilepsikartläggningen häromåret…
– Vi misstänkte det, insköt Säpo-mannen.
– Jag väntade på henne i en liten park nära hennes hem. Fy fan vad ful hon var! En riktig jävla knegare, helt meningslöst liv, frånskild med två snorungar i en hyreslägenhet… helt ohjälplig… hon prenumererade inte ens på min tidning – jag kollade upp det! Hur som helst frågade jag henne om eld, jag visste att hon var rökare, och när hon tände min cigg så flashade jag med överläppen mot henne. Det tog inte mer än fem sekunder innan hon började krampa. Jag släpade in henne i buskarna och fick min första epilepsiavsugning. Fy satan vad skönt! Fattar ni hur bra det glider i fradgan? Och vilket tryck det är i käkarna under konvulsionerna?
På de fyra männens kinder hade små rosor slagit ut under Cramighs underhållande berättelse. Ögonen var glansiga. Det bultade i byxorna. Den sprallige chefredaktören fortsatte gällt:
– Den andra var en gubbe som drev en kvartersbutik. Honom fällde jag från andra sidan disken två minuter före stängningsdags när han slog in mina varor. Medan han låg och skakade på andra sidan kassan stängde jag igen butiken. Sedan släpade jag in honom på lagret. Och en sak kan jag säga: Om det är något som är skönare än en epilepsiavsugning så är det en epilepsiavsugning av nån som inte har några tänder!
Den repliken väckte besökarnas munterhet. Representanten från vapenindustrin, en bred, satt man i fyrtioårsåldern med glasögon, hojtade:
– Du är en rolig jävel du Hugo! Kom hit så får du en puss!
Chefredaktören var inte nödbedd. Och så var orgien igång. Kukarna åkte fram i ett huj. Giriga fingrar och munnar bearbetade ollon, pungar och rövhål. Nersuttna kontorsarslen fick nytt liv. Bleka, håriga kulmagar gneds mot varandra. Grova, lögnaktiga tungor möttes i slemmiga omslingringar.
Andfådda, kåta och nästan lyckliga rullade männen runt och spillde kroppsvätskor på den äkta mattan. Intensiteten i det erotiska affärsmötet växte alltmer. Med FMV-mannens hand kring pungen, ett finger i Säpo-mannens anus och näsan mellan den sakkunniges finniga skinkor transporterades chefredaktör Cramigh till extasens yttersta gränser. Han fick en attack.
– Guds anus! Horor! Lego! Uteliggare! Bögfärs! Invandrare! Lösnummer! vrålade han med vilt rullande ögon och började slå omkring sig med knytnävarna.
Det tog en stund innan de fyra kärva besökarna insåg att chefredaktören fått ett bryt. Han lyckades spruta såväl piss, galla och lymfa som skit omkring sig och slå Säpo-mannen blodig innan de förmådde trycka ner honom på golvet.
– Lugna dig för fan, Cramigh! väste den sakkunnige desperat.
Men ingenting förmådde kyla den charmige seriemördarens rasande glöd, inte ens flaskorna med Loka citron de hällde över honom.
Till slut plockade FMV-mannen fram några små kinapuffliknande sprängladdningar han brukade krydda sina föredragningar med. Han lirkade in en i chefredaktörens anus och tände på stubinen. Sedan rullade de hastigt in honom i den äkta mattan och väntade.
Efter ett tiotal sekunder av spänd tystnad hördes en dov smäll. Lite rök sipprade ut i vardera änden av rullen. De fyra männen avvaktade misstänksamt. Men ingenting hände. De rullade fram Cramigh, som nu var spak som ett lamm. Han log ömsint medan han försiktigt gned sin sotiga stjärtskåra.
– Kära kära vänner… kära kära vänner… det är härligt att njuta i bröders sällskap. Ni har gjort mig oändligt lycklig.
De fyra männen skrattade lättat. Och efter de sedvanliga handskakningarna, ryggdunkningarna och lyckönskningarna skildes man åt.


(Akta dig för dvärgen, Klitty! är slutsåld. Förlaget planerar ett nytryck inom obestämd framtid.)