lördag 25 december 2010

NÅGRA JULDAGSTANKAR

Vaknade tidigt, fortfarande mörkt, gick upp och tände i vedspisen, tretton grader i stugan, lagade min frukost, såg ljuset långsamt växa över skogen, begick då ett ohyggligt misstag: Läste The Economists briefing om klimatförändringarna.

Är det någon som minns klimathotet? Det är inget hot längre.

Tyvärr verkar de flesta tro att det inte kommer att gå att göra något för att stoppa utsläppen av koldioxid heller. Den stora artikeln handlar uteslutande om "anpassning". Och tidningens bästa råd för att klara klimatförändringarna är: var inte fattig.

De små katastrofer som drabbade mig och Vertigo två dagar före julafton ser ut som tandpetare på horisonten i jämförelse: Midvinterboken som inte kommer från tryckeriet förrän efter nyår, pockettryckeriet som gick i konkurs mitt under produktionen av Gunnar Blås pocketbok, radioteatern som refuserade min pjäs.

Mitt minne är dåligt, men ändå är det som om mer av det här året än vanligt (som inte direkt handlar om mitt eget och mina vänners liv) har stannat kvar i huvudet. Likt en äcklig bit av mörknad exkrement ligger det kungliga bröllopet i juni, trots att det inte engagerade mig då. Den krystade nationella yran framträder snarast som en böld som fick sig en rejäl punktering i början av november, när det visade sig att statschefen var en horbock omgiven av gangstrar som rättsvidrigt skyddades av säkerhetspolisen. (Eller kanske inte rättsvidrigt: enligt grundlagen kan inte statschefen ställas till svars för några brott.)

Boken som gjorde avslöjandet utpekades som skvallrig. I mina ögon framträder den som ett fruktansvärt vittnesmål om svenska mediers korruption. Journalister och redaktörer har i trettio år vetat en hel del om kungafamiljens nazikopplingar och kungens kriminalitet utan att skriva ett ord. Skam över svenska medier.

Den skammen förstärktes hundrafalt av Wikileaks. När organisationen gjorde vad journalistik ska göra – avslöja maktens hemligheter – skärptes frågor om informationsfrihet och mediers kommersialisering och monopolisering nästan till smärtgränsen, men i slutänden utvecklades affären till en tjattrande freakshow med inslag av sexuella övergrepp och antisemitism. Det kommer att skrivas musikaler om detta.

Efter avslöjanden om Sveriges kärvänliga relationer med USA (sossar och moderater på mysiga möten på ambassaden!) var det nästan skönt att höra att Göran Persson på sin tid kraftfullt tvingade storebror i väst att sluta med sina illegala fång- och tortyrtransporter via Sverige. Önskar att Wikileaks kunde släppa alla de övriga dokumenten nu, men de kanske tyckte om att kunna toppa löpsedlarna varje dag i en vecka i sträck och vill göra om bravaden.

2010 började applefieringen och spotifieringen visa sina katastrofala följder: censur och likriktning. Serier och wikileaks-appar förbjöds på Applestore, Bonniers köpte upp ytterligare en bokdistributör, fildelare jagades vidare, bästsäljarna tog ännu större del av kakan. Aftonbladet gjorde en stor granskning av den svenska kultur- och mediekoncentrationen, ingen vågade ta upp tråden. Modigt.

Inte så att det saknades motstånd. De senaste veckornas studentprotester i England har varit en ljuspunkt. Ett land i kris som plötsligt får för sig att det bästa för framtiden är att öka klassklyftorna, minska migrationen och motverka högre utbildning har nog inte förstått vad som kommer att krävas.

Men vad kommer att krävas?

Mer än vad som kommer att levereras.

Ställd inför fortsatta finanskriser (herregud, det här pyramidspelet som vi alla lever i!), accelererande energikriser (peak oil inträffade 2008 enligt oljeförespråkarna), allt mer extremt väder för varje år (och två meters havshöjning 2100, hej då), utarmade jordar, vatten- och livsmedelsbrist, pandemier och den obehagliga känslan av att det aldrig kommer att bli roligare än 1965 (om du var i tjugoårsåldern och bodde i väst), ställs dessa två alternativ upp för mig:

1. Skjuta mig i huvudet (lockande men för bullrigt och kladdigt).

2. Ägna mig åt att skriva och ge ut skönlitteratur som inte handlar om samtiden på något realistiskt sätt för det är bara allt för hemskt (så får det bli).

God fortsättning!

4 kommentarer:

  1. En fullvuxen karl med en tonårings världsbild.

    Deprimerande.

    SvaraRadera
  2. Ett förkrympt troll med ett teveserie-nickname: dagens skratt.

    SvaraRadera