DE OBEROENDE

I början av hösten lanserades "De oberoende", en samling av tolv mellanstora svenska bokförlag som hade en gemensam rea-monter på Bokmässan. De fick en del uppmärksamhet. Bland annat pratade Nina Wadensjö (Alfabeta) och Pelle Andersson (Ordfront) med mig på Aftonbladets scen om saken.

Sedan dess har vi egentligen bara sett ett livstecken från gänget: de har förhandlat med den ena av landets dominerande bokkoncerner KF Media om att få större utrymme i Akademibokhandeln för sina böcker.

När Gabriella Håkansson, Richard Herold och petite-moi startade "Textmässan för oberoende bokförlag och tidskrifter" för snart tio år sedan var det uppenbart att "oberoende" var ett stridslystet begrepp (på samma sätt som det gissningsvis är det för Hströms förlag som startade "oberoende bokinformation"). Norstedts och Bonniers var INTE välkomna på vår mässa. Vi ville att de oberoende skulle samarbeta och bygga upp egna plattformar och kanaler till läsarna, utanför elefanternas dominans. (Sedan dess har en rad avknoppningar av Textmässan dykt upp i olika delar av landet: Littfest, Smått förlagt, Textival osv.)

De tolv förlag som utgör "De oberoende" framstår istället som en sluten, exklusiv klubb som helst av allt själva skulle vilja vara som Bonniers och Norstedts och är lite besvikna över att de inte får vara med och leka. Den har inga intressen av att bjuda in fler medlemmar. Den består av några av de finare och rikare av de mindre förlagen som vill bli kompisar med monopolen. Ingen skulle bli förvånad om vilket som helst av dem sålde av en bit av sig själva till Bonniers eller gav sig in i något slags gemensamt ägande med dem.

Politiskt sett sträcker sig "De oberoende" från vänster (Ordfront och Atlas) till höger (konservativa Atlantis). Det är alltså knappast någon klasskamp det handlar om. Snarare verkar det som en elitklubb som strävar efter att vinna privilegier åt sig själva, privilegier som inte vore privilegier om de även gällde alla de andra oberoende förlagen i landet.

Genom att 12 av de finare och rikare sluter sig ihop kan de bli en aktör som kan lattja med idioterna vid makten och vinna fördelar åt sig själva. I samma ögonblick försvinner allting ur begreppet "oberoende" som vi som drev exempelvis Textmässan lade in i det: avsky mot en borgerlig bokbransch, samarbete för att sprida underbar litteratur, kamp för verklig mångfald och kamp mot en centralstyrd pseudomarknad.

Genom denna samförståndsstrategi görs "De oberoende" paradoxalt nog mer beroende. Det är typiskt i en kultur som är besatt av att prata upprört om beroenden (knark, sex- och bidragsberoende osv) men som samtidigt i grund och botten är livrädd för verkligt oberoende.

Min person nås nu av nyheten att Amazon kanske ska etablera sig i Sverige, och det är svårt att hindra ett utrop av glad och urskiljningslös avsky: visst! ja! för fan! kom hit! och krossa! och förinta! allt! och slå sönder! allt! slå! hugg! sparka uppåt! och sparka nedåt! och det som går sönder är skräp.

För vem kommer att klara sig bäst: den som slickade monopolen i röven för att få vara med och leka i det sjunkande skeppet eller de som byggde upp sina egna nätverk i samarbete med andra?