INTRYCK FRÅN BOKMÄSSAN

Ville skriva ett blogginlägg om kärlek. Men det är svårt; efter fyra dagar i bokbranschens mest intensifierade form, liksom en essens av helvetet på jorden, är mitt sinne så förgiftat av kommersialism, av försäljningssiffror, av äckligt skryt, av de oändliga alltid-de-samma-svaren på alltid-de-samma-frågorna. Är helt enkelt för rutten för att skriva om kärlek.

Tanken var att blogginlägget skulle handla om hur det känns att stolt stå bakom frukterna av 17 års arbete och gång på gång möta läsare som sträcker fram handen och säger "jag vill bara säga tack för att ni finns, era böcker har förändrat mitt liv". Hur det känns att så många har velat bli medlemmar i Stormtrupperna för att stödja förlaget. Hur det känns att se den pirriga, lyckliga förväntansfullheten hos människor som äntligen hittat Vertigos monter bland allt bokmässans avskräde.

Men nöjer mig med att berätta om en enda händelse. I lördags förmiddag kom en ung kvinna fram, sträckte över ett nummer av tidskriften Ponton och sade att hon skrivit något om Vertigo. Sedan försvann hon. Vi läste texten. Tårarna rann upp i ögonen. Texten var en kärleksförklaring. Hanna Lundström berättar i "Det blodiga leendet" om hur explosivt det var för henne att möta Vertigos böcker.

När det blir så här, blir det nödvändigt att tyst för sig själv muttra "det är bara ett bokförlag, det är bara ett bokförlag..." För vi har faktiskt inte förtjänat allt det här. Vi är bara några vettvillingar som vägrar lägga oss för miserabilismens ångvält som plattar till allting.


Klockan är kvart i nio på torsdagsmorgonen, och vi är redo för bokmässan. De enastående Vertigoamazonerna Caroline och Terese står vid de överdådigt dukade festborden... fyra dagar senare var det bara rester kvar. Lägg märke till den skimrande författarlistan!


Hedersgästen Stig Sæterbakken upplöses bakom sitt senaste mästerverk.


På lördagkvällen åt vi förlagsmiddag. Restaurangen hade en inspelad brasa som underhållning. Till efterrätt åt vi chokladfondue, till Stigs ohöljda motvilja. På bilden skymtar Siri, Loka och Jenny.


Stig skickade mig senare denna inscanning från ett Asterix-album som visar vad som hade hänt ifall vi fått den tänkta ostfonduen på förlagsmiddagen. Han låter även hälsa att "Vertigo är inget bokförlag, utan en diagnos."