onsdag 2 september 2009

KAPITEL 17: KLEIST - SLUTET

Någon gång i början av 1998 tog författaren och översättaren Peter Handberg kontakt med mig för att diskutera ett bokprojekt. Han arbetade med en i stort sett färdig dokumentär- eller readymade-roman om den tyske romantikern Heinrich von Kleist. Texten består enbart av översatta källfragment: brev, dagböcker, obduktionsprotokoll, tidningsnotiser osv som i en sorts kronologiskt kollage berättar av Kleists liv från vaggan till graven.

Förlaget nappade. Den tyska romantiken är Vertigos modersmjölk. Sinnessjukdom och självmord i samband med poesi upphör aldrig att fascinera.Titeln bestämdes till kleist – slutet (med gemener, obs).

Vi var ovanligt noggranna med valet av papper och formgivning. Det är en ytterst vacker volym, och mer än en gång har människor sagt att kleist – slutet är en av deras verkliga favoritböcker.

Handbergs vän Jan Håfström stod för illustrationerna: det första färgarket i Vertigos historia! Minns hur vi stod samlade i min lägenhet på Katarina Bangata när böckerna kom från Småland. Men vi blev bekymrade: var verkligen de tämligen abstrakta bilderna tryckta på rätt håll?

Håfström kastade sig i sin bil och skyndade över. Nej, bilderna var tryckta upp och ner. Det fick bli ett nytryck. Smålänningarna erkände att de varit lite osäkra på bilderna, men hade ändå inte ringt och kollat. Hur ofta skulle inte ett telefonsamtal ha räddat en bok.

Releasefesten skedde våren 1999 i samarbete med Ink bokförlag, i Systembolagets gamla utrymda lokaler vid Årstaviken. Det var under Inks legendariska första period, med Björn Wiman, Niklas Darke och Aase Berg i redaktionen. Tror de firade Björn Juléns diktsamling Orissa och Paul Soares underbara roman Det finns inga hajar i Tisaren (omtryck, nu, någon!). Vertigo var där med Irenes fitta och kleist – slutet.

Gabriella och mina barn var också med på festen. Vi upptäckte att Myrorna hade sitt stora centrallager i bottenvåningen, vi strosade omkring där ensamma på natten. Sedan tog vi en yellow-cab hem. Glädjen över de nya vackra böckerna grumlades av privata katastrofer mellan mig och Handberg. Men sådant multnar i historien, och kvar finns den vackra, gula volymen som nog är det närmaste Vertigo har kommit andan i gänget kring tidskriften Kris.


1 kommentar:

Björn sa...

Fel, min bäste herre, fel! Det var Darkes legendariska Willies kök vi firade och det var Björn Juléns son Ola som både skrev och läste ur Orissa