Tänkte idag på människor som ÄR författare, universitetslärare, kritiker, förläggare, serietecknare, konstnärer, bokhandelsarbetare, politiker ELLER sotare: alltså såna som identifierar sig med EN yrkesroll.
Inbillar mig att det ger dem en massa fördelar: en självklar plats i nätverk, olika privilegier, fler stipendier. Detta beror nog dels på att det är lättare att hantera dem, dels på att det är lättare att räkna med deras lojalitet, de egenskaper som gör dem till integrerade medlemmar av en viss grupp.
För solitären/kameleonten/idioten som är författare, universitetslärare, kritiker, förläggare, caféinnehavare OCH översättare (dock inte sotare, serietecknare eller politiker) förefaller det vara mer komplicerat. Pratar om mig själv förstås: får inga stipendier, är inte en självskriven medlem av någon grupp pga en halv tillhörighet i för många, är en råtta i en källare.
Inbillar mig att detta kräver mycket mer jobb, förutom att det förstås är mer jobb, förstå mig rätt. Kanske dags att downsiza: skära bort en del feta bitar ur den här kroppen och sälja till lägstbjudande, krympa mitt huvud, säga till översättarna (nej, förresten: författarna! nej, förresten: förläggarna! nej, förresten…): ÄR EN AV ER OCH BARA ER!
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
1 kommentar:
Jag har och har haft samma dilemma. I olika perioder hag jag figurerat som konstnär, grafisk formgivare, frilansjournalist, typografi, interaktionsdesigner, kulturproducent, aktivist, författare, (dålig) student, interaktionsdesigner, "debattör", tonsättare, researcher, mediaproducent, forskare, teoretiker, webbdesigner, skribent, skådespelare, fotorestaurerare, originalare, performanceartist, konceptutvecklare, regissör och så vidare ad nauseum. De flesta benämningarna har jag inte själv hittat på, utom vid tillfällen då ett visst framträdande varit viktigt att betona. Andra har jag motvilligt valt att acceptera trots att de ger mig myrkrypningar (som "konstnär" eller "teoretiker").
Jag tror som Foucault, att det är bäst att hålla sig ifrån identiteterna och istället tala om praktiken, men i många fall är de ju ofrånkomliga. För ren överlevnad.
Skråväsendet lever ju och frodas, än idag.
Skicka en kommentar