måndag 24 november 2008

ARS LABORANDI

Förstår ibland varför så många vill bli förläggare. Det måste vara det här de tänker på: ligga i sängen med en sprakande brasa i öppna spisen och ett lätt snöfall utanför fönstret, minutiöst gå igenom en vacker, välskriven text, väga orden på guldvåg, skriva små noteringar i marginalen till översättaren... Hm, det låter nästan för bra för att vara sant.

Redaktörsläser Niklas Darkes snygga översättning av Stig Sæterbakkens regniga noir-roman Osynliga händer. Det är fascinerande med dessa lager på lager av tolkningar och (miss)förståelser,i alla dessa varianter, från semantik till semiotik, från musik till grammatik. Och mitt i alltihop: någon sorts röst, en illusion av mänsklighet, av karaktärers verklighet: och vilka karaktärer, det är en mäktig roman, den drar läsaren ner i avgrunden.

Skördar för övrigt frukterna av en ny metod: att ta ledigt på helgen, istället vila, ägna mig åt annat. Det är inte säkert att arbetet gynnas av att arbetaren arbetar konstant.

1 kommentar:

Jesper sa...

Låter inte så dumt faktiskt. Jag har precis fått hem boken på norska, och ska försöka pressa in den i lässchemat, så jag vet vad det är frågan om.