söndag 29 juni 2008

BÅLGETINGEN

Hörde plötsligt ett otäckt ljud från hallen. Något kraftfullt surrande.

EN BÅLGETING HADE TAGIT SIG IN GENOM KATTLUCKAN.

Den var alltså så stor att den lyckades lyfta luckan och flyga in. Kände i detta ögonblick något som borde ha varit försvunnet för länge sedan: min gamla getingfobi. Denna SKRÄCK: håren reste sig bokstavligen från armarna, gåshuden täckte hela kroppen. En AVATISTISK FASA GASTKRAMADE mig.

Lyckades dock samla mig och peta upp dörrklykan med en kvast så att DET FRUKTANSVÄRDA flög ut.

Ett av mina äldsta minnen är åsynen av en bålgeting på andra sidan av en glasruta på landet. Bara några centimeter från mitt ansikte, detta OHYGGLIGA som SVÄVADE I SIN BOTTENLÖSA VIDRIGHET tätt intill mig. Har drömt så många mardrömmar om knytnävsstora bålgetingar. De brukar alltid sluta med att de biter mig på vänstra sidan om halsen. Och, faktiskt, just nu darrar en obehaglig känsla just på den punkten av min kropp.

Det sägs att en geting bet mig i munnen när jag var i fyraårsåldern; den satt på en glass. Kanske började allt där. Eller kan det lilla barnet ha drabbats av en vampyr som sög blod ur vänstra sidan av dess hals? Och var det därför det lilla barnet blev galet?

Hur som helst är livet FÖRFÄRLIGT.

7 kommentarer:

g sa...

Det är alltså inte enbart tanken på bettet som skrämmer dig utan även getingens fysionomi? Sättet på vilket benen sitter fast i kroppen och aldrig tycks bli stilla, sättet på vilket kroppen är delad i tre delar med bara en tunn förankring emellan, teckningen med de karaktäristiska ränderna och de gula punkterna vid ögonbågarna? De smala lite anfrätta vingarna?

Som spindelfobiker förstår jag din namnlösa fasa. Jag brukade drömma att jag sket ut en stor fågelspindel och att jag kunde känna hur den första kroppshalvan just trängt ut och hur spindeln kämpade för att få ut även bakkroppen ur mig. Jag plågade mig med liknande tankar även under dagtid.

Glädjande nog tycks fobin med åren ha avtagit i styrka. För ett par timmar sedan sopade jag ner en gigantisk spindel (nåja, med svenska mått mätt) från taket på utedasset som jag skulle måla.

En fågelspindel är dock fortfarande något jag inte kan acceptera. Skulle en sådan finnas i närheten tar jag mig därifrån om jag så måste meja ner folk. Jag vill rentav tro att jag i den situationen skulle erhålla onormal fysisk styrka.

indy sa...

C-M Lovecraft!

Vertigomannen sa...

AAAAAAARRGH. Ja, precis så. Men visserligen också själva gadden, den juckande bakkroppens mjukhet, det vassa i det porösa, det skelettlösa, krasande sträva. Åöuh! När fobin var som värst - i tonåren - skrek jag rakt ut och sprang besinningslöst iväg så fort jag såg en geting...

Therese sa...

Min getingfobi upphörde så här:
en gång när en geting kom in i min lägenhet blev jag så rädd att jag sprang ut och smällde igen dörren. M.a.o låste jag mig ute. Sen fick jag vänta på att min sambo kom hem. Jag bestämde mig för att upphöra vara rädd för getingar. Jag tycker fortfarande att de är fruktansvärt äckliga. Bin är söta och ettriga, getingar är motbjudande. Men när det närmar sig en så ställer jag mig och pressar armarna mot kroppen (har alltid fått för mig att de ska smyga in i armhålan) och andas lugnt. Trots min buddhistiska läggning (och att det blir så smetiga fläckar) händer det att jag slår ihjäl dem.

Vertigomannen sa...

Jag skulle aldrig kunna slå ihjäl en geting tror jag, det vore som att krossa mitt eget hjärta: också det en smula krasigt och kladdigt och vasst.

g sa...

Nej, trots min svåra spindelfobi har jag aldrig kunnat förmå mig till att dräpa de små monstren. Dels för att det skulle vara extra motbjudande att krossa något så motbjudande, men också för att ... det skulle kännas fel. Jag har alltid tackat nej när någon erbjudit sig att döda en spindel. Istället vill jag att objektet ska bäras iväg, släppas ut.
"det vore som att krossa mitt eget hjärta" - ja, du fångar något på kornet där.

Vertigomannen sa...

Något som väcker så mycket skräck – en sådan mäktig fiende! – måste respekteras.