SKUNK

Gick för knappt tio år sedan med i internetcommunityt skunk.nu. Skrev lite dagbok, fick lite kompisar. Så sjönk det undan. Sedan kom Facebook. I vintras var det någon som tipsade mig om att Skunk fått nytt liv. Loggade in; min pseudonym fanns kvar; började skriva i dagboken igen. I mörkret och depressionen blev skunkdagboken rentav viktig för mig.

Kanske hängde det ihop med att communityt var på fallrepet, det föreföll som en sorts cyberruin befolkat av enstaka monster, spöken och freaks. Det hade i sitt förfall helt enkelt en sorts frihet. Vissa dagar var möjligheten att få skriva i skunkdagboken en livlina, ett utrymme åt att hänge mig åt självömkan, vältra mig i smärta och ruelse. En totalitär sociopatlekplats som Facebook skulle aldrig kunna skänka den friheten, helt enkelt för att det är så fantastiskt välmående medelklassigt.

Nu ska skunk läggas ner, meddelar ägarna Spray. Communityt ska läggas ned av just det skäl som fick mig att tycka om det: det övergivna, obevakade, perifera och avvikande draget. Min första impuls var att det inte fick ske: Skunk måste försvaras. Min andra var att det var självklart att det skulle läggas ned. Så fort något sådant börjar försvaras, börjar lyftas upp med rationella argument försvinner dess själ. Det ljus som nu plötsligt kastas över Skunk innebär att det redan är dött.

Däremot händer en del spännande saker runtom: nya grupper, bloggar bildas och kanske föds helt nya skrymslen för oss som inte trivs så bra i ljuset. Men inget är som det är som åldrats och fått rynkor och karaktär. Det nya är alltid för slätt. Det blir till att ge sig ut och leta ruiner igen. Ligger det några gamla halvruttna communitys där ute på nätet måntro?

KAPITEL 27: SIAMESISK

I åratal hade min flickvän Gabriella Håkansson tjatat på mig att Vertigo borde ge ut den norske författaren Stig Sæterbakken, som hon skrivit flera artiklar och essäer om. Hade för min del ingen större lust att ge ut en samtida, norsk författare i översättning. Dels borde svenskar kunna läsa böckerna ändå, dels spelade säkert de klassiska svenska fördomarna mot norrmän in.

Naturligtvis besegrade hon mig.

Frågan var bara vilken av hans böcker vi skulle börja med. Den så kallade S-trilogin, som var ett slags genombrott för honom, kändes given. Och av de romanerna, började vi med den första: Siamesisk.

Ordnade rättigheterna från Cappelen forlag. Ordnade översättare: Linda Boström ingick i delvis samma krets som vi, yngre författare som organiserat sig i maillistan ”txt” och nätverket ”F.A.N.”. Hon hade haft en norsk pojkvän och även bott i Norge, så hon var kvalificerad.

Dock hann hon inte riktigt få klart sitt arbete i tid, och hennes vän Gilda Romero ryckte in, vilket fick historiska konsekvenser för förlaget. Gilda är en enastående person, och inte långt därefter fick hon en deltidsanställning på förlaget som varade ett år eller två.

Omslaget representerar ett delvis skamligt undantag i förlagets historia: den hittills enda gången vi har köpt ett omslagsfoto från en bildbyrå, i det här fallet en amerikansk bildbyrå. Men det är en väldigt vacker bild.

Mottagandet av Siamesisk var gott, inte minst då författare redan var relativt känd i landet. Vertigo har gett ut ytterligare tre romaner av Sæterbakken. Men vad som kanske är viktigare: Siamesisk utgjorde startskottet för en komplex och intensiv och bitvis skandalös vänskap mellan mig och Stig.


(Siamesisk går fortfarande att beställa. Romanen kom för övrigt nyligen ut på Dalkey Archive Press i USA. Läs för övrigt gärna mitt tal "25 år av ömhet" från Stig Sæterbakkens 25-årsjubileum som författare, hösten 2009. )

KAKA SÖKER MAKA

Detta är en kontaktannons:

Vertigo är ett litet, medelålders, ohygieniskt bokförlag som inte ger ut pocketböcker. Men vi tycker att Gunnar Blås Den tredje systern-trilogin borde samlas i en pocketvolym. Därför söker vi dig, litet, medelålders bokförlag som är noga med hygienen och gillar naturen, mysiga hemmakvällar och långa promenader i slumområden - och som vill samma sak som vi. Svar till: "borde veta bättre".

FÖRSTA KLITTY-RECENSIONEN

Återkommen, hemvänd och tillbaka i huvudskålen. Arbetsuppgiftsarméer som äter min kropp som myrorna i Indiana Jones 4, samt diverse problem och hot. Åtminstone glad över den första recensionen av Anastasia Wahls Klitty: ett rymdäventyr, i Tidningen kulturen. Benny Holmbergs anmälan är väl värd att läsa i sin helhet eftersom texten väl knappast riktigt liknar så många andra, smaka själv:

"Denna bok är en förledd deckarkritik inbakad i en feministisk genre- och genusattack finurligt anslagen som pseudosexistisk gubbrunkattack, utformad som en kvasiuppgörelse med media och deckargenren, inslaget i en förslagen och bitade kändisintellektualism, parat med det raserade manssamhällets kvarvarande ruiner av floskulös sexism. Anrättningen kan i korthet beskrivas som en skröna full av feministklaustrofobisk genrekritik, fluoriserande upplöst i glättig gladporretorik avrundat med gubbsnuskig kåthet."


(Klicka på omslaget så kommer du till beställningssidan hos förlaget.)

KÖTTETS GOTIK

Är på resa. Arbetar på tåg och hållplatser och medan min fästmö sover på att rätta Google translates engelska översättning av Gunnar Blås Övervakningen: minnet av dig. Det är en märklig syssla. Den ursprungliga, svenska textens intimitet har tuggats av en avancerad programvara, och nu är "jag" där igen och bearbetar den.

Var på British museum idag. Häpnade i Parthenon-rummet över alla stympade kroppar. Om en av de viktigaste inslagen i gotiken är ruinen eller åtminstone det gamla, förfallna huset, går det här att tala om en kroppens eller köttets gotik. Det är en sorts "kroppar utan organ", men mer i form av spöken än av intellektuella konstruktioner.

Är indränkt i berättelsen om den kastrerade Gunnar med sin armstump, blev således särskilt mottaglig för dessa ruiner av manlighet, dessa människostumpar. Och precis som Den tredje systern, har Historien lämnat kvar deras testiklar för att inte döda begäret, bara förmågan att tillfredsställa det:












(Om du inte har läst Övervakningen: minnet av dig, förstår du nog inte det här fullt ut. Om du inte har läst den, är det en bra idé att göra det.)

EN KONKRETISTISK DIKT OM AUGUSTPRISET

Det började med att förläggaren funderade på att skicka in en bok som förslag till Augustpriset. Sedan tog han för skojs skull reda på vilka böcker som blivit nominerade under de senaste åren. Sedan tänkte han att det kanske inte var värt ansträngningen att skicka in sin bok. I den här konstfilmen med sin upphittade, konkretistiska dikt får du reda på varför.

KOMMENTAR TILL EKSTRÖM

Lite förväntat beklagar Sydsvenskans Andreas Ekström att Vertigo slutar med sin eboksutgivning, men han spekulerar också i dolda motiv: "Vill man vara mer deppig kan man i stället se en person som verkligen förstår sig på böcker – men som inte längre aktivt vill bidra till att boken återuppfinns, eftersom han bedömer det som ekonomiskt utsiktslöst."

Pratade igår med min kollega på förlaget om att det kanske hade varit bra att nämna i pressreleaset att det INTE är ekonomiska skäl som drivit oss till det här beslutet: de båda ebokstitlar vi haft ute ett år (Gamiani och Är sex arbete?) har faktiskt dragit in några tusenlappar åt förlaget, vilket lätt kompenserar jobbet att få ut dom.

Nej, skälet är faktiskt precis det som stod i vårt utskick: eboken kastrerar den litterära upplevelsen genom att reducera litteraturen till naken text. Det minutiösa arbetet med "formgivningen" (ett tveksamt uttryck eftersom den förutsätter en dualism mellan innehåll och form; snarare är alla aspekter av boken, från bokstävernas och mellanrummens och interpunktionens och styckebrytningarnas ordningsföljd till paginering och marginaler och framsida delar i bokens maskin som producerar läsandets njutning) är inget utanpåverke som kan rationaliseras bort.

Vi kan helt enkelt inte stå för de vederstyggligheter som dagens eboksformat har att erbjuda. Återigen: eböcker är inte böcker, inte ens återuppfunna böcker, tvärtom är eböcker resterna som är kvar när böcker plundrats.