Igår såg jag för första gången på femton år om Anne-Marie Berglunds långfilm Veck-ända i Stockholm från 1976. Jag har sett den flera gånger förut, i samband med att jag skrev en stor essä om hennes författarskap till hädangångna tidskriften Res publica. I förtexterna presenteras filmen som en "novell av Anne-Marie Berglund" som dessutom både regisserade och spelade huvudrollen, så jag läste den gången filmen som en litterär text.
Det kan inte nog betonas hur unik den här filmen är. Anne-Marie Berglund, som senare blev känd som en framstående poet och novellförfattare (hon debuterade på Bonniers året efter filmdebuten och har sedan dess skrivit en lång rad böcker), är en sorgligt bortglömd pionjär för feministisk porr och postporr. Jag kan inte komma på något fler exempel från äldre tid på en kvinna som skrivit manus, regisserat och spelat huvudrollen i en egen porrfilm.
Men så är Veck-ända i Stockholm (Weekend in Stockholm) ingen vanlig porrfilm. Den har i stort sett inga repliker, utan hela handlingen berättas i en voice-over inläst av Berglund själv. Det finns något lite blygt och rodnande i många av sexscenerna. Och hela grundperspektivet i filmen är det begärande kvinnliga subjektet. Att den sedan är lite fumlig och klumpig och bitvis ful är inget ovanligt för genren.
En glad bonus är de fascinerande 70-talskläderna och ett neonskimrande Stockholm-by-night, och inte minst den underliga sekvensen om besöket på den tragiskt nedlagda porrbiografen Fenix på Drottninggatan.
2 kommentarer:
"En svensk ståndare" ...
Ungefär det där har jag också tänkt på. Det är ju liksom inte helt ovanligt att man konsumerar porr från kanske 15 år och uppåt, ofta ganska regelbundet, men ändå så stänger man liksom av den kunskapen/informationen som rimligen borde ha konsoliderats i ens minnesbank(t.ex. porrprefrenser och namn på porrskådisar - förutom de allra mest kända, som däremot kan i vissa specifika lägen fungera som samtalsämne) i snart sagt alla sociala och "offentliga" situationer och sammanhang. Inget som kanske bekommer en, visserligen, men det är ändå så att säga kognitivt iögonfallande.
Skicka en kommentar