måndag 13 april 2009

KAPITEL 1: DE ELVATUSEN SPÖNA

Kring 1986–87 höll surrealistgruppen ofta till på Kents antikvariat högt uppe på Drottninggatan. En bok som väckte ett särskilt intresse var Guillaume Apollinaires Furst Vibescu i vad som troligen var Per Meurlings översättning, utgiven på porrförlaget Termac 1966. Vi brukade läsa högt ur denna extremt obscena, extremt våldsamma och extremt roliga text och skratta som galningar.

Några år senare hade vi köpt en tryckpress av vår tryckare som proletariserat sig och slutat med egenföretagandet: en offsetmaskin, som stod placerad i Socialistiska partiets lokaler i Axelsberg. Tanken på att starta ett förlag var aldrig långt bort. "Surrealistförlaget" fanns redan, och "Philosophiska förlaget" hade gett ut ett par böcker. Så startade Vertigo.

Apollinaires Furst Vibescu var en antikvariatsraritet som gick på en rejäl slant. Men denna bok borde kunna läsas av fler! Följaktligen: fotokopierade inlagan, skrev ett nytt förord, layoutade i PageMaker på den lilla Mac Classic, skaffade fram en bild på Sankta Ursula och hennes 11 000 jungfrur, döpte om boken till det mer originaltrogna De elvatusen spöna eller en hospodars älskog, köpte in kritvitt inlagepapper och ett underligt gult omslagspapper och satte igång och tryckte.

Det där smörgula, linnepressade omslagspapperet? Minns inte var idén kom ifrån. Minns dock att det var ett helvete att trycka boken. Har för mig det rörde sig om 300 exemplar, varav åtskilliga blev så snett skurna i den stora farliga skärmaskinen att de fick makuleras.

Förlagsnamnet var ett hugskott, inspirerat dels av Hitchocks berömda film, dels av Mikael van Reis litteraturvetenskapliga antologi Den svindlande texten, med fantasier om djup och om en läsning som skakar om.

Cyklade runt bland de störra bokhandelsbutikerna i Stockholm och sålde boken. Några ex här, några där. Men det dröjde rätt många år innan den mikroskopiska upplagan hade sålt slut.

Den 29 maj 1993 var det releasefest för boken, typiskt nog på restaurang Pelikan på Söder. På plats fanns bland andra Ilmar Laaban, Susanna Åkerman, Jan Ivarsson och Kjell Lekeby. Det dök också upp ett par recensioner, i Aftonbladet av Gunder Andersson och i Svenska Dagbladet av Peter Luthersson.

På den tiden var det lättare att få recensioner, det fanns inte lika många bokförlag. En så slarvigt tryckt och ful bok utgiven på ett okänt förlag skulle knappast få en enda notis idag. Minns att det var uppmuntrande med uppmärksamheten. Det är inte så säkert att det hade blivit ett Vertigo förlag om inte dessa första, spröda försök tagits emot så välvilligt.

4 kommentarer:

stewe sa...

Håhå, fan så bra.
Förutom Alice som flitigt strött pärlor för oss svin påsken igenom, har det saknats något sånt här. Jag vill ha mer och det är med detsamma.

Wiman sa...

http://blogg.expressen.se/wiman/entry.jsp?messid=493598

Anonym sa...

And a effing grand book it is, lad!

Svartbok PunktSe sa...

Så det var inte härifrån förlagsnamnet kom alltså? :) http://youtu.be/VEdJJOaI3hY