BÖCKERS MENING

Kommer vissa dagar knappt i kontakt med böcker. Läser knappt ett ord, förutom i någon totalt värdelös morgontidning, i bästa fall någon lite bättre tidskrift. Eller kommer bara i kontakt med böcker som tyngd, motstånd, som något som måste bäras.

Det är deprimerande.

Ty trots alla mina klagosånger över korrektur- och lektörsläsning, över dåliga böcker som måste läsas och som förpestar min omgivning, så förblir böcker en vital del av det ekosystem som håller mig vid liv.

Dagar då böckerna är frånvarande, då det knappt finns ork att läsa en enda sång i Ariostos Roland, då tusen andra uppgifter stjäl tid och uppmärksamhet, dessa dagar hör till de tristaste och mest förgängliga. Att se en lysande Hitchcock-film eller höra en Händel-opera är bara inte nog.

Vet inte riktigt vad det beror på. Men det är något i det ytterst intima i läsningen av en text som suger tag i en, något i det oförmedlade, det medskapande i boken som media. Ingen cd-skiva eller filmprojektor. Bara detta papper med de abstrakta svarta tecknen.

Till en del handlar det om odödlighet. Böckernas ålder gör mig lugnare. De låter mig leva i en så mycket större historia. Känslan av att livet förrinner och att dess återstod krymper lavinartat blir svagare.

(Fruktar att landets alla läsrörelser och bokens dag-töntar jublar över det här inlägget. Men nej: det är inte för er. Det är för böckerna.)