SVAMP, SVAMPARE, SVAMPAST

Detta var ingen dålig idé: tack Daniel Berg. Och katten har inte fött, tur. Idag: årets sista bad; så Freud-recensionen, naken på verandan, i solen. Det är inte höst! Kräftskiva. Men i synnerhet:

S-V-A-M-P!

Svamp, svamp, svamp. This is the svamp, my only friend, the svamp.

I synnerhet har blodriskan bara vuxit och vuxit i mitt universum. Behövde inte gå många meter bakom vagnslidret innan stövlarna vadade i blodriskor. Och vilken delikatess! Kött som inte är kött! Den vackra, orange saften som övergår i blod!


För övrigt svavelriska och en suverän röksvamp som kändes som en kuk i handen – tyvärr inte med den "karakteristiska lukt av sperma" som Bo Nylén talar om in sin svampbok. Men inte mycket att äta - till skillnad från kuken. Jordkällaren var täckt med goda fingersvampar som däremot smakade mumma.

Detta att plocka svampar och steka dem över eld som brinner i ved som huggits här, det är skojigt. Loka ritade för övrigt en bild av mig som svamp förut.

Det är en svamp svamp svamp svamp värld! Rena smurfkosmos!

NAKEN PÅ VERANDAN

Som det har svurits. Det var Daniel Berg som sa åt mig att vara på landet hela helgen trots att katten är höggravid. Han är min ekonomiska rådgivare, bara att lyda. Släpkärran hade inget tak. Det regnade när vi flyttade över möblerna och böckerna på den. Presenningen var trasig. Repet för kort. Vi för hungriga.

Men nu sitter vi här på verandan och solen skiner. Var naken nyss, men det var lite för svalt (inga bilder!). Två och ett halvt dygn av frisk luft, skall vörda varje ögonblick som ett paradis. Glömde laddaren till mobilen, den stängs snart av – skönt! Det sista sms som nådde mig var en hälsning till Gunnar Blå från en läsare som älskade Gå ner för trappan och drivits till tårar när han läste den på tåget. Sådant gör en lycklig, sant lycklig. Tårar är den dyrbaraste gåva en läsare kan ge.

ATT VARA KRITIKER

Läste då äntligen alla de olika recensionerna av Edelcrantz förbindelser (undvek att göra det tills min egen var inskickad). Och fann till någon sorts besvikelse att de flesta kritikerna tyckte likadant, inklusive en annan. Slipas vi till samma form, gör åren oss till bleka kopior av kopior? Borde inte självsvåldighet och en fri tolkning kunna skapa större skillnader och därigenom mer energi och mening? Detta spär på den medelmåttighetskris som skakat mig i år. Måste låta denna självkritik bita hårdare och tvinga mig att bli bättre. Ska skriva Freud-recensionen i skogen under helgen: må daemonen styra mig längre bort.

OM MODELLER OCH UTSEENDE

Fick en fråga några inlägg ner om varför modellerna på Vertigos omslag ser ut som de gör. Till att börja med: Vertigo använder aldrig professionella modeller. Visserligen händer det att en och annan får betalt för jobbet, men det handlar alltid om människor som gillar vad förlaget håller på med och som tycker det är roligt att vara med på omslagen.

Har inte funderat mycket över deras utseende annat än att det vore bra att ha fler killar på framsidan eller att någon ska vara kort eller lång för att stämma överens med innehållet i boken. Men det är uppenbart att de allihop har något gemensamt: de är i god form. Återigen: de är inga anorektiska proffsmodeller, men de är i bra form.

Tycker verkligen om att ta de där omslagsbilderna. Och även om de på olika sätt anknyter till den specifika boken, avspeglar de förstås i ännu högre grad mina fetischer och skönhetsideal. Det skulle ta emot att göra andra sorters bilder bara för principens skull.

Samtidigt kan det vara bra att göra saker som tar emot. Det är spännande med motstånd, intressant att utvinna skönhet ur något en annan spontant inte skulle leta i. Ska tänka på det framöver.

Och för övrigt är det inte sant att bilderna helt ger uttryck för mina egna fantasmer: om fältet vore helt fritt och inga hänsyn skulle tas, skulle de vara betydligt mer våldsamma och monstruösa, mer i stil med min favoritfotograf (bortsett från Annika von Hauswolff förstås!) Joel-Peter Witkin. Men med tanke på de våldsamt negativa reaktionerna från väldigt många (och viktiga, typ inköpare) på omslaget till Gunnar Blås Gå ner för trappan – med den nedblodade, förblindade dödsängeln i snön – måste det tonas ner.


Denna självcensur skapas inte av strikt kommersiella skäl, utan för att förlaget bär en sorts ansvar gentemot författarna att få ut deras böcker och inte sabotera distributionen. Det är en balansgång. Om det bara handlade om mig skulle urspårningen vara så oändligt mycket värre.

Andra favoriter bland de erotiska fotograferna är annars Roy Stuart och Richard Kern.

BÖCKER, BÖCKER, ÖVERALLT BÖCKER!

De kom. Lådvis med böcker – Florina, Boken om homunculus, Hegemonin:


Detta ofattbara slit, dessa oändliga timmar, och här är dessa små materiella föremål, flikiga, i lager på lager av objektiv ande.

Har som synes fått lampor i mitt lilla kontor. De lyckas inte lysa upp min själ.

Finns det stolthet här? Ja. Finns det sorg? Ja. Men nu är barnen födda och utslungade i ett fientligt kosmos.

NU SÅ

Sände iväg recensionen av Malte Perssons Edelcrantz förbindelser till norska tidskriften Vagant nyss. Den blev rätt tät. Försöker dra en djup suck, försöker pressa ner blodtrycket, försöker skriva här.

Det är lite mycket nu: höll första föreläsningen på Södertörn igår (har Teori och metod-momentet på b-kursen i idéhistoria), har tre recensions-lämningar till Aftonbladet nästa vecka, är mitt uppe i lanseringen av tre nya böcker som levereras imorgon, samt är mitt uppe i en tämligen omfattande flytt.

En rolig grej som hänt den här veckan var en fotografering på fiket. Gjorde i somras en omfattande intervju för norska tidskriften Vinduet om min verksamhet som förläggare. Det blev något problem med fotografen, så vi ordnade foton själva. Min genialiska dotter skötte kameran, de "siamesiska tvillingarna" Edenborg och Daniel Berg hade plommonstop och Caroline Åberg var med på ett hörn. Skulle gärna visa några exempel här, men Vinduet måste få publicera dom först. Bland annat hade vi knivslagsmål i köket till cafét. Dock inga nakenbilder.

Så vad hände då egentligen i fredags?

Skulle klockan tre vara på Moderna museet för att sitta i en panel och diskutera utställningen Eklips. Hade inte hunnit förbereda mig utan tänkte göra det under dagen. Får sms på morgonen om att jag pga ordinarie personals sjuka barn måste rycka in och göra smörgåsar och kaffe hela dagen. Inget att göra. Åker dit. Upptäcker att det är översvämning i källaren. Det flyter ruttet fett på golvet. Ägnar nästan två timmar åt att rengöra en pump från det ruttna fettet. Först då blir det dags att göra mackor. Alla leveranser som tänkas kan dyker plötsligt upp. Kommer grovt efter med arbetet.

Får till slut tjugo minuter på mig att skumma igenom katalogen till konstutställningen, förtvivlat försöka lära mig namnen på konstnärerna. Åker till museet. Får reda på att det förväntas av mig ett inledningsanförande på tio minuter. Får panik. Skriver ner några stolpar. Lyckas genomföra det. Det är en fördel att kunna historia!

Kastar mig hem efter seminariet, kastar i mig mat, kastar ner lite kläder i en plastpåse, kastar mig till fiket, kastar ner böcker i kartonger, kastar mig till stationen, kastar mig på nattåget till Oslo, upptäcker att sömntabletterna inte är nerpackade, ligger vaken och vrider mig hela natten.

På min vandring genom grynings-Oslo morgonen därefter passeras enormt eleganta hus med väldiga pelare, bland annat slottet. Det är något i kontrasten mellan dessa monument över storhet och min egen slitna litenhet, släpande på bokkartonger på en pirra, som känns extra deprimerande. I övrigt var det trevligt i Oslo, och på tåget hem på söndagkvällen blev en hel del gjort.

Igår blev det klart att helgen kommer att tillbringas på landet. Blev bokstavligen tårögd vid detta besked: det har varit svårt att komma tillbaka till staden. Fick ångest på Södertörns bibliotek igår av alla människor.

PRO MEMORIA.

Pro=för eller istället för? Med mitt numera katastrofalt dåliga minne är det nog snarare det sistnämnda... Följaktligen: Nils Olsson blev berusad och yrade om apor som vanligt. Åtskilliga av kunderna var mentalsjuka. Någon hade stora vador. Någon flörtade med någon som var rödhårig. Pär Thörn drack många öl. En Vertigoentusiast fick Fettet och andra serier dedicerad till sig. En norsk författarinna klagade över att omslaget till den tyska utgåvan av hennes bok prydes av en PUPP. Herregud: en pupp. Själv åt en annan bananer, äpplen, norskt godis, delade ut kataloger, fick underliga ögonkast när omslagsmodellen till katalogen igenkändes: "Varför runkar du i en burk?" "NEJ, det är ingen burk, det är en kamera!" Nils Olsson föreslog att burken kunde fyllas med levande daggmaskar och användas som sjömansfitta. Vill sova. Fick häpnadsväckande fotografiska muntrationer av Loka: vilket ädelt hjärta den flickan har. Kanske tar ett bad istället. Det luktar fortfarande ruttet fett om armarna känns det som. Från katastrofen igår. Som fortfarande. Väntar på. Att. Bli berättad.