SFT DEL 7

En krönika om ensamhet och skrivande, publicerad i Stockholms Fria Tidning den 18 april 2009:

En bit i en annans livspussel

SynpunktenPå sistone har jag varit involverad i arbetet med att ta fram en scrapbook om mitt bokförlag Vertigo. Boken kommer att innehålla texter kring förlagets sextonåriga historia, bilder, recensionsklipp, kronologier och intervjuer. Det är en rolig syssla, men samtidigt gnager en känsla av begravning mitt i alltihop. Att sammanfatta en historia är att markera ett slut.

Under några år på 1990-talet arbetade jag intensivt med historisk forskning. Samtidigt gick jag i terapi. De här två verksamheterna smälte ihop i en stark fantasi som jag fortfarande ibland tänker på.

Mycket av min forskning var biografisk. Jag läste gamla brev, dagböcker, journaler, anteckningsböcker från 1500-, 1600- och 1700-talen, till större delen i handskrift. Det är en märklig känsla att närma sig någon sedan länge död på det sättet: både intimt och främmande. Du läser bokstäverna som ristats in av den dödes egen hand. Du formar orden i sinnet på samma sätt som den personen formade dem vid nedskrivandet.

Att gå i samtalsterapi kan också sägas vara en sorts historisk forskning. Men i det fallet är den döda personen du närmar dig ditt eget förflutna jag, och du söker svar på frågor om hur du blev som du är, medan historikern kanske snarare frågar sig hur det blev som det är.

Det är med nödvändighet ytterst självupptaget att gå i terapi. Så skrev jag också en hel del dagbok på den tiden, för att sammanfatta kunskaperna som formats under terapisessionerna.

Den där fantasin växte fram ur de där erfarenheterna, steg för steg. Jag minns inte hur det började, men en vacker dag var han bara där: Historikern.

Jag tänkte mig Historikern som en person som om femtio eller hundra år läste breven och dagböckerna som jag lämnat efter mig. Han gjorde samma sak som jag gjorde med mina historiska personer: närmade sig mig genom mina ruiner, förstod mig steg för steg genom en hermeneutisk operation som rörde sig mellan fragment och helhet.

Historikern är det närmaste jag kommit en religiös känsla. För det ingick i fantasin att den där framtida läsaren förstod mig bättre än jag själv gjorde: han hade ju tillgång till hela mitt livspussel, kunde jämföra och analysera delarna utifrån helheten. Medan jag själv satt mitt i skiten utan någon möjlighet att betrakta den utifrån.

Det gick så långt att jag skickade hemliga signaler till Historikern via min dagbok, små meddelanden som bara han skulle kunna uppfatta. För jag ville att han skulle veta att jag visste att han en dag skulle finnas. På samma sätt som jag önskade att någon av mina historiska personer skulle ha vetat att jag en dag skulle sitta och närma mig dem, deras personligheter, deras historia. Kanske fanns där rentav ett hopp om att någon av dem ha skulle skickat ett litet privat meddelande till mig.

I det här finns både något tragiskt och något rörande. Skrivande, särskilt litterärt skrivande, tenderar ofta att handla om ensamhet och om att överkomma döden, eller åtminstone den egna personens gränser. I min fantasi förenades patienten, läkaren och någon sorts Gud i en gemensam bild. Men vad var det som skulle läkas? Vad skulle tron leda fram till?

Förmodligen något så enkelt och omöjligt som en total vänskap utan slut.