SFT DEL 2

Följetongen med min gamla krönikor fortsätter! Den här texten handlar också om borgerlig individualism och i synnerhet de två sorternas frihet, negativ och positiv, den publicerades i Stockholms Fria Tidning den 27 juni 2009:

Frihet att välja

Jag var tonåring i början av 1980-talet. Omkring mig fanns det två sorters frihet. Dels den jag själv ägnade mig åt: new wave-musikrörelsens kassettförlag, fanzines, replokaler, spelningar och fester med dess särskild habitus (estetisk-politisk kanon, klädstil, värderingar), det var en frihet som handlade om att festa, om uppror och om att göra saker själv. Dels fanns en plötsligt uppblommande högervåg kring moderaternas ungdomsklubbar, finansierad av arbetsgivarlobbyister, det var en frihet som också handlade om att festa, om att bränna sitt eget brännvin och att göra saker själv.

Bägge grupperna avskydde staten, den trista sossestaten med dess in- och utvecklade megabyråkrati som försökte reglera livet in på detaljnivå. Men för oss som befann oss där var det ändå en avgrund mellan de båda kulturerna trots att ”friheten” band dem samman. För ”att göra saker själv” handlade för ungmoderaterna om att starta egna företag och göra snabba pengar. Men för oss svartklädda i småstaden handlade det mer om att starta band och dela med sig av det som var skojigt.
Att sedan många av dem som fostrades i punksvängens DIY-kultur senare blev entreprenörer och egenföretagare är inte så konstigt: kassettkopieringen och fanzineförsäljningen via postorder lärde ut grundläggande företagsekonomi.

I efterhand försöker jag förstå den djupa skillnaden mellan liberalismens ”negativa frihet” och socialismens ”positiva”. Högerns bild utgår från en människa som kan välja, och ju mindre tvång hon utsätts för desto bättre väljer hon.

När jag nu långt senare återigen lyssnar på The Cures sublima album Pornography minns jag plötsligt hur det var att vakna upp ur barndomen i femtonårsåldern. Musiken var fruktansvärt främmande, den skilde sig så radikalt från allt jag tidigare hört. Den var inte anpasslig, inte uppbygglig, inte lätt att identifiera, lätt att känna igen sig i, den bekräftade mig inte.

Tvärtom väckte musiken främlingen i mig, den visade mig plötsligt som människa inför mig själv genom att tala till en oändlighet av okända sensationer, den gjorde mig således till en varelse som är främmande inför sig själv, som är fri, som är osäker.

Denna frihet är svävande och fasansfull. Den är grundad på samhällets grundlöshet. Och den visar människans storhet genom att visa just på hennes intighet, den avgrund hennes bild övertäcker. Descartes kanske insåg det, och värjde sig mot det, genom sin idé om att ”Jag tvivlar, alltså finns jag”. För i någon mån är människan gjord av tvivel. Hon består av själva den osäkerhet, den grundlöshet som Pico della Mirandola såg som en positiv frihet att anta vilken form som helst, men som lika gärna kan ta sig formen av kosmisk fasa.

Människans frihet kan således inte vara grundad i att hon äger sig själv, vilket förutsätts av den liberala friheten. Tvärtom, människans frihet ligger i att hon är främmande för sig själv, att hon är en annan, att hon just inte tillhör sig själv. Därigenom är det vi kallar kultur – musik, litteratur – i högsta grad avgörande för människan. För där kan hon konfronteras med sin grundläggande skräck utan att gå under. Där kan hon bli en annan utan att gå miste om sin trygghet.

För samhället kan garantera människan hennes frihet endast genom att tydligt dra en skiljelinje mellan överlevandets och vardagens sfär, präglad av regler som till exempel ägande, och den i djupast mening mänskliga sfären, som är kaos.