Plagg mot kylan i dödens universum
Det finns en tanke om mänskligheten och världen. De sex miljarderna subjekten: oändlig publik. Det finns en tanke om grodorna: de kväker. De läser inga böcker. Det finns en tanke om att jag borde sluta skriva, eftersom världen ändå kommer gå under så ingen kommer att kunna läsa det här om femhundra år ens. Det är orättvist, för jag läser Ariosto, och någon borde kunna läsa mig. Och om det jag skriver bara är tillräckligt bra så kommer någon vilja läsa det. Men det finns så många texter, hur ska någon kunna hitta just mina i detta landskap?Det finns en tanke om att kärlekens ögonblick är sina egna mål. Om att det inte spelar någon roll ifall vi överlever, ifall detta blir långvarigt. För den här lyckan går inte att reducera till ett moment eller ett monument. När jag betraktar ditt sovande ansikte är det större än när jag stirrar upp mot stjärnhimlen. För du kan när som helst slå upp dina ögon och se tillbaka på mig. Och jag skulle bli rädd om nattskyn slog upp sina ögon och stirrade in i mina. Vill vi ens bli sedda eller vill vi sakna utsida, som universum självt? Vill vi verkligen att det ska stå några små figurer på ett jordklot på andra sidan galaxen och blicka mot vårt solsystem och undra? Eller vill vi att allt ska vara tyst och osynligt, att kosmos bara ska nå självmedvetande genom oss? Finns vi ens? Eller har vi bara hittat på detta vi för att övertäcka kaos?
När jag ser flinande reklamare tänker jag att det inte finns något vi, att kosmos inte har nått självmedvetande genom dem. Humanismen är bara ytterligare ett klädesplagg för att skydda mot kylan i dödens universum. Jag känner mig mer befryndad med min katts svarta ögon, hennes påtagliga njutning. Ändå kanske jag i ett visst ögonblick skulle offra henne för dem. Så hårt arbetar arten i mig. Det har knappast med bildningsideal att göra, snarare med blod. Kanske drömmer jag till och med om en farans stund när mina mänskliga gränser blir tydligare och jag plötsligt får existens genom en våldsam handling riktad mot det som inte är jag?
Kriget finns där alltid som en längtansfylld projektion. Farans stund, då vännerna prövas, då jag prövas som vän och människa. Kan jag döda i detta? Utan tvekan. Jag skulle kunna bryta mot alla lagar om omständigheterna krävde det. Jag skulle kunna bryta mot hela lagboken, mot samhällskontraktet självt, om du krävde det. Sedan skulle jag träda ut i natten och få min dom av stjärnorna: ingen dom. Ingen dom, hellre än egen dom. Kanske gör det mig egendomlig. Men jag går inte med på att dömas varken av en bok eller av mig själv. Det här subjektet har för länge sedan kapitulerat inför sin egen oförmåga.
En krönika ska också innehålla krönikeskrivandets filosofi. Så jag kröner den här krönikan med en avslutande reflexions krona: vid din plats vid energitronen, längst framme vid tidens frontvägg, bakom vilken intet finns, skall du stundvis vända dig om och sammanfatta ruinlandskapet den lämnat bakom sig under sin framfart. Du behöver inte ha ambitionen att beskriva allt du ser. Men du får inte glömma att sörja. För så snart du kröner en regent, dödar du oändligt många andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar