REDAN GLÖMD

Min gode vän Martin brukar skratta åt mina ambitioner på världsherravälde och evig åminnelse: "Redan glömd" är hans förslag till text på min gravsten. Jag funderar på att tatuera in orden på knogarna.

Det sägs att böcker har en livstid på högst ett par månader – om de inte råkar passera nålsögat och bli "snackisar" (av alla motbjudande neologismer) eller nomineras till fina priser. Min roman råkade inte ut för detta öde. Inte heller tycks den ha varit populär bland dem som skriver kultursidornas  julklappstips eller bland bokhandelsmedarbetarna.

Kanske beror det på det som fick min vän Elias att säga om romanen: "Den perversaste bok jag nånsin läst." Detta brukar inte riktigt gå hem i de äktsvenska stugorna. Och inte var det heller vad jag hade önskat att jag skrev. Jag trodde det var en saga om ensamhet, skönhet och smärta.

Redan glömd.

Det är nu ungefär exakt två år sedan jag skrev Mitt grymma öde och lämnade den till förlaget. Nervöst inväntade jag svaret från Natur och kultur, och min lättnad när jag fick ett utgivningsbesked i januari är lätt att föreställa sig.

Jag arbetade hårt med texten. Den blev ändå närmare 400 sidor lång, men jag skrev under bara drygt fyra månader. Jag minns några tillfällen då jag sade: "det här projektet är viktigare än min hälsa".

Nu, född som papper och dumpad på marknaden, kippar boken efter luft. Och jag vet inte hur ska jag kunna hjälpa den. Om den verkligen är "den perversaste boken nånsin" är inte förutsättningarna så goda.

Redan glömd.

Jag inser att jag är privilegierad och bortskämd. Som egenväldig småförläggare sedan allt för många år har jag kunnat arbeta i egen takt, på mitt eget sätt och med stöd av Vertigos alla Stormtruppsmedlemmar. Jag har kunnat välja att hålla uppmärksamheten på vissa titlar år efter år, påminna om dem, hitta på nya saker kring dem, hålla dem vid liv, envist skruva in dem i läsarnas huvuden.

Samma möjligheter har jag inte längre. Nya böcker ska ut, ska ges plats, ska konkurrera om läsarnas huvuden.

Redan glömd.

Även jag färgas av detta nyhetsberoende, jag tänker att jag måste skynda mig att skriva klart roman nummer två, att jag måste kasta mig över nummer tre, för bara när en ny bok kommer är jag verkligen levande, kan jag vara säker på att existera. Publicari, ergo sum.

Redan glömd.

Kanske är det som med de egna barnen: jag måste lära mig att sy igen såret och i någon mån betrakta böckerna som främlingar. För Vertigos böcker är det svårare: min passion är så närvarande i varje liten aspekt av boken, men där är problemet inte lika akut. Jag håller ju böckerna vid liv, jag envisas i mina nyhetsbrev, i mina kampanjer, jag makulerar i princip ingenting.

Och jag har ju det stora lagret med mina pappersbarn i ladan ute på landet. De är inte döda, de sover bara.

Varje julaftonskväll ställer jag där in en tallrik tomtegröt.




(Ett par fina texter om romanen har kommit nyligen, dels Lina Arvidssons recension på Dagens bok, dels bloggaren Stasimons smickrande och vackra djupläsning.)