EN NYÅRSREFLEXION

Jag har inga invändningar mot mänskliga påfund. En del kan hävda att tiden är ett flöde och att klockans kategoriseringar är utanpåverke. Själv är jag tillräckligt mycket postmodernist för att mena att allt är utanpåverke, att alltet självt är intets utanpåverke, att allt vi har är olika slags paradoxala kategoriseringar.

Jag började föra notorisk dagbok för några år sedan. En period av omänsklig arbetsbörda, depression och posttraumatisk stress sabbade mina minnesförmågor. Jag beslutade att varje dag försöka skriva några rader om vad jag gjort för att hjälpa mig att minnas mitt liv, för det är ändå det ett liv i hög grad är, minnesspår formade till en helhet.

Jag har inte läst om dagböckerna från 2011. Jag tänkte jag skulle skriva några ord om vad det här senaste året har varit utan deras hjälp.

2011 började med att jag transporterade en kamrat med missbruksproblem som kraschat ihop, på en fest till en taxi vid Medborgarplatsen. Det snöade, det var iskallt. När jag placerat honom i taxin och försäkrat mig om att han hade pengar nycklar telefon, tände jag en cigarrill och vandrade hemåt. Jag minns att jag kände mig som Bruce Willis i slutet av Die Hard 2, lite hjältemodig, stolt och ensam.

Jag var mycket deprimerad de första månaderna av året. Jag hade fortfarande slängar av posttraumatisk stress efter några personliga katastrofer som drabbade mig 2008-2010. Det ovanligt ihållande mörkret från november och framåt gjorde inte saken bättre. Jag kände mig bättre en vecka på Gran Canaria tillsammans med min mormor, men förföll snabbt till ångest och livsleda när jag kommit hem.

Jag skrev på mitt parapornografiska manifest. Jag hade precis fått min roman om Händel antagen, men ville vänta med att börja genomskrivningarna av den. Jag for till Thailand med Daniel i slutet av februari, ljuset och värmen smekte min hjärna. Jag skrev klart mitt manifest liggande vid poolen. Jag skrattade mycket åt mitt manifest, jag skämdes också över vad jag såg som överintellektuella krumsprång utan riktig mening. Jag ägnade mycket tid åt att följa med i den arabiska våren, jag jublade när Mubarak föll, men kände mig också onödig, otillräcklig, en bortskämd intellektuell utan verklighet, jag avundades de politiska, de handlingskraftiga.

När våren anlände flyttade jag och Loka ut på landet. Vi bodde där till slutet av oktober med bara korta avbrott i stan, då jag arbetade på Café Sodom. Fiket brottades med ekonomiska bekymmer, ägarna var tvungna att jobba mycket gratis, som tur är har hösten varit bra. Jag döpte stället till "café prozac" eftersom det lindrade min depression att stå där. Så mycket liv, vänlighet, vardaglig mänsklighet, basala livsformer, intima interaktioner.

Jag och Loka arbetade hela tiden med Hungerhuset. Hon slet som ett djur för att bli klar med teckningarna. Det är lite pinsamt att mitt namn är lika stort som hennes på omslaget. Vi lade ned ungefär lika mycket tid på manuset. Men det är bilderna som tar verklig tid. Jag hade ändå kraft att samtidigt skriva på mitt manifest, skriva för Aftonbladet och skriva igenom min Händel-roman några gånger. I maj var jag och Loka lyckliga över att fransmännen ville ge ut vår bok, det var stort.

Vi var också på bröllopsesa, på sistone har jag tänkt ofta på dagarna som vi tillbringade i Wien, på de rökiga caféerna, men också tiden i Neapel var förunderlig. Besöken på de förfallna operahuset i Venedig och Florens står ut i minnet. Kanske önskar jag att jag inte samtidigt hade arbetat med romanen. Jag har så svårt att sluta arbeta.

Sommaren förflöt. Allt mindre behövde jag hjälp för att vara lycklig, för att vara lugn, för att kunna sova. Depressionen avyttrades långsamt. Den var seg. Först någon gång i början av juli vaknade jag upp och var säker på att den var borta. Jag ägnade mycket tid åt romanen. Jag strök, skrev om. Min förläggare Richard hade många synpunkter, bra synpunkter.

I augusti var jag i stort sett klar med romanen, och Hungerhuset gick iväg på tryck. Jag tror att både jag och Loka fick en post-Hungerhuset-depression. Det är tomt när saker som fyllt ens liv en längre tid blir klara. Vi hade levt så nära Elsa och Fredrike och deras kamp mot sorgens spöken. Jag försökte förtvivlat börja skriva på en ny roman, jag tyckte att jag hade bra idéer. Jag kämpade nästan hela hösten med två olika projekt. De föll samman, jag gav upp.

Vertigo gav ut fem böcker. De gick bra, även om recensionsskörden var sämre än vanligt, det är en tydlig trend, och en dyster. Förlagets ekonomi har försämrats rätt kraftigt under året, men börjat hämta sig igen. Jag är stolt över de här böckerna. Under oktober satt jag på scenen en eller ett par gånger i veckan för att lansera dem på olika sätt och i olika städer. Slitsamt, och den här sortens framträdanden föder också tomhet trots glädjen i de mänskliga mötena.

I november ägnade jag allt mer tid åt boken om Mille Markovic. Stressen växte allt mer. Produktionen var ytterst pressad, jag visste redan i somras när jag skrev kontrakt med författarna att det skulle krävas stora insatser av mig som redaktör för att vi skulle hinna. Ändå fick vi skjuta upp den en månad. Stressen har ökat konstant sedan dess. Jag sover inte bra. Boken ligger på tryckeriet nu. Jag är mycket stolt över den. Det är en unik bok.

En god sak är att jag inte har fått någon vinterdepression, för första gången på flera år. Kanske var det för att jag och Loka åkte iväg till solen en vecka i slutet av november, utan våra datorer, bara med roliga böcker, vi vandrade i bergen, vi satt inte på Internet, vi åt och drack och såg ut över havet.

Jag är en otillräcklig människa. Många frågar mig hur jag hinner med så mycket, och visst, jag har en bra simultanförmåga och mycket energi. Men ägnar jag dem åt rätt saker? För två år sedan bestämde jag mig för att jag ville ägna mitt liv åt att skriva. Den här hösten har nästan all tid gått åt att vara bokförläggare. Jag har inte gjort världen särskilt mycket bättre, och jag skapar på en nivå som ligger långt under min egen potential.

2012 ska jag vara mindre bokförläggare och skriva mer. Bara när jag skriver är jag inte rädd för att dö. De möjligheter jag har i mig är gåvor, om jag inte ger något tillbaka till världen är jag snål. Jag har fått kärlek. Jag skall ge kärlek. Jag skall skriva.