onsdag 5 januari 2011

EN ABORTERAD RADIOPJÄS

Som några av mina läsare kanske minns, skickade jag in ett förslag till en radiopjäs till SR tidigt i höstas. Precis före jul fick jag svar, refus. Dmitri Plax skriver att pjäsidén skulle lämpa sig bättre på en scen och att "dialogerna i de exempel som vi fått av dig, inte alla gånger var skrivna på det viset som kan bära handlingen fram i den gestaltning som är specifik för radioteater."

Att temat blindhet inte lämpade sig för radioteatern lät egendomligt i mina öron; jag hade ju tvärtom tänkt att det var ett genialiskt grepp att aktörerna var lika blinda som lyssnarna! Att dialogerna inte lämpade sig för radioteatern förvånade mig inte lika mycket. Jag insåg att jag nog aldrig i mitt liv lyssnat noggrant på en radiopjäs.

Synd, hur som helst. För att inte det jobb jag lade ned bara skall utrotas, kommer nedan synopsis och de första scenerna för den som har lust att läsa. Om någon är duktig på radioteater, kanske jag rentav kan få lite kreativ kritik.

---


DE FÖRDÖMDA BLINDA

Synopsis

AKT 1:

Scen 1: Syskonen Henrik och Sara är på väg till sitt föräldrahem efter pappans begravning. De samtalar om begravningen, om huset, om pappans sjukdom.

Scen 2: De går in i huset. När de stängt dörren, blir allt svart. Efter att ha sökt igenom hallen, köket och vardagsrummet börjar de ana att de blivit blinda. De hör fotsteg från övervåningen.

Scen 3: De går upp för trappan. De går igenom sina gamla rum. De hör fnissande barnröster. Storasystern Sara försöker slå sönder ett fönster med en stol, men glaset spricker inte.

AKT 2:

Scen 1: Syskonen resignerar och börjar samtala. De sitter på föräldrarnas säng och pratar om sin uppväxt, om bristen på kärlek i familjen, om när de blivit inlåsta i garderoben som små.

Scen 2: Sara berättar att hon för länge sedan insåg att hon inte älskade sina föräldrar. De samtalar om skuldkänslor, om föräldrarnas brist på ömhet, om ansvar och skam.

Scen 3: Sara kommer plötsligt att tänka på vinden, att det borde gå att ta sig ut via taket ur huset. Mödosamt öppnar de takluckan, drar ner stegen och klättrar upp.

AKT 3:

Scen 1: De kryper över glasull och träreglar. Det är hett och kvavt. Barnrösterna återkommer. De hör återigen springande steg, den här gången från taket. Sara håller en längre monolog om fadern, Henrik slutar att svara. Han tycks vara försvunnen. Barnrösterna blir starkare. Sara ropar efter honom. Han svarar inte. Hon gråter och ber.

Scen 2: Henrik återvänder, han har hittat luckan ut. De öppnar den mödosamt och klättrar upp. Nu blir det ett kraftigt eko av deras röster. De klagar över hur kallt det är. Det hörs en stark vind. De rör sig men hittar inga väggar. Golvet är hårt som sten. De försöker hitta tillbaka till luckan, men misslyckas.

Scen 3: Fler och fler ljud som barnröster, springande steg, fladdrande vingar, blåst, kanske vissa okända, klapprande ljud. Henrik ber Sara sjunga en vaggvisa. Hon sjunger Vyssan lull. Henrik: en gång till. Hon sjunger. Uttoning.

-------------------

AKT 1

Scen 1

Henrik:

Vad tyckte du om begravningen?

Sara:

Den var fin.

Henrik:

Fin nog åt pappa?

Sara:

Han gillade inte begravningar.

Henrik:

Jag gillade inte prästen. Vilket snack. Lät som om han kände pappa. Tror aldrig dom träffats.

Sara:

Jag fattar fortfarande inte varför vi skulle ha en präst.

Henrik:

Pappa sa att han ville ha en kyrklig begravning.

Sara:

Han trodde inte på sånt där.

Henrik:

Nej. Men han ville ändå.

Sara:

Sa han det så sa han det.

Henrik:

Han sa det. Spela roll. Jag bryr mig inte.

Sara:

Inte jag heller. Präst eller inte präst. Skit samma. Har du nycklarna?

Henrik:

Det är klart. Tror du vi får nåt för kåken?

Sara:

Ingen aning. Den är ju inte precis i bra skick, men.

Henrik:

Det blir väl en del stålar att dela på. Mäklaren sa att det såg ljust ut.

Sara:

Visst.

Henrik:

Tror du vi kommer hitta nåt nu då?

Sara:

Nej. Eller kanske några prylar från när vi var små. Fotoalbumen ska vi ju spara också.

Henrik:

Nåt värdefullt lär det inte vara.

Sara:

Ingenting. Bara massa sopor.

Henrik:

Tur att städfirman tar hand om det.

Sara:

När jag var här sist låg det tidningar i stora högar i hela hallen.

Henrik:

Jag vet. Han samlade till och med på mjölkpaket.

Sara:

När var du här senast?

Henrik:

Bara några veckor sedan. Två dagar efter att han åkte in på sjukan. Var här och hämtade några saker åt honom.

Sara:

Jag har inte varit här på flera år.

Henrik:

När?

Sara:

Minns inte. Kanske julen noll-sju. Var inget roligt när morsan inte var här. Farsan var jobbig.

Henrik:

Det var synd om honom. Du kom i alla fall till sjukhuset.

Sara:

Det var ändå farsan. Konstigt att se honom ligga så där. Konstigare än morsan.

Henrik:

Mamma var sjukare mycket längre. Man vande sig.

Scen 2.

[Ljud av gnisslig grind. Fotsteg i grus.]

Sara:
Har du nycklarna.

Henrik:

Här. Vill du öppna?

Sara:

Öppna du.

[De låser upp dörren. De går in. Dörren stängs.]

Sara:

Kan du tända? Det är kolsvart här.

Henrik:

Vänta. Nej, jag hittar inte knappen. Jo, här är den.

Sara:

Tänd då.

Henrik:

Den funkar inte.

Sara:

Men va fan.

Henrik:

Måste gått en propp.

Sara: [rycker i handtaget]

Dörren går inte att öppna. Den har gått i baklås.

Henrik:

Jag fattar inte att det är så mörkt. Jag försöker hitta köksdörren. Här.

[En dörr öppnas.]

Henrik:

Jag fattar ingenting. Det är lika svart här. Men det är ju ljust ute?

Sara:

Fan menar du? Var är du? Jag ser ingenting.

Henrik:

Jag är i köket. Jag står vid fönstret. Jag trodde gardinen var för, men jag känner glaset, det är iskallt. Ändå kommer det inte nåt ljus genom.

Sara:

Sluta.

Henrik:

Jag skojar inte.

Sara:

Vänta, jag kommer.

Henrik:

Aj.

Sara:

Oj, var det du? Haha. Men va ändå in.

Henrik:

Känner du?

Sara:

Det är fönstret. Det är glaset, helt iskallt. Men jag fattar inte?

Henrik:

Jag begriper ingenting. Jag var ju här bara för några dagar sen. Då var inte fönstret täckt.

Sara:

Skumt.

Henrik:

Vi kollar vardagsrummet.

Sara:

Gå före du. Jag håller dig i kavajen.

Henrik:

Det är som när vi lekte blindbock, kommer du ihåg?

Sara:

Ja. Vi gjorde det precis här. Vi sprang mellan köket och vardagsrummet.

Henrik:

Vänta. Här. Det här måste vara dörren till vardagsrummet.

[Dörren öppnas.]

Sara:

Det är lika mörkt här. [Klickar på knappen.] Lampan funkar inte.

Henrik:

Här, känn, fönstret är här, det är helt iskallt. Men hur kan det vara så svart?

[Ljud av flera springande fötter som växer och försvinner.]

Sara:

Fan var det där?

Henrik:

Vet inte.

Sara:

Lät som nån sprang på övervåningen?

Henrik:

Det här är inte bra. Har du en tändare eller nåt?

Sara:

Nej. Men vänta. Mobilen. Jag kan kanske lysa med mobilen. Nu så.

Henrik:

Funkar den inte?

Sara:

Jo, nej, men den funkade ju nyss. Det måste vara något annat.

Henrik:

Min lyser inte heller. Det är något annat. Det måste vara våra ögon.

Sara:

Sluta.

Henrik:

Det är ögonen. Dom har slutat fungera.

Sara:

Inte en chans att vi råkat bli blinda samtidigt. Kom igen.

Henrik:

Vi är blinda. Vi ser ingenting.

Sara:

Sluta. Vi går upp på övervåningen. Vi kollar i våra gamla rum. Fönstren kan inte vara övertäckta där också.

Henrik:

Det är inte fönstren. Vi är blinda.

Sara:

Håll käften! Nu går vi upp.

4 kommentarer:

fabucjonas sa...

Förbaskat bra idé. Synd de ratade den. Du kan väl ge ut den själv istället?

Edenborg sa...

Roligt att du gillar den. Tyvärr är det här allt som finns. Behöver en puff nånstans ifrån för att avsluta den, får väl se vad som händer...

Anonym sa...

jag vill ha mer, mer, mer!!

Anonym sa...

Skriv på engelska så öppnar sig många fler kanaler ut. Skriv som ett barn! Tycker det är jag läser kan bli väldigt bra med bra skådespelare. P1:s refusering låter som att min kompis ska redan skriva en pjäs till. LÅngnäsa. Det går inte att bedöma en pjäs på bara dessa få sidor.