KAPITEL 13: FÖRENSLIGANDET I DET EGENTLIGA VÄSTERBOTTEN

Första gången Nikanor Teratologen hörde av sig till Vertigo var 1996. Han skrev ett brev där han förklarade att Norstedts förlag inte ville ge ut hans andra roman, med titeln Förensligandet i det egentliga Västerbotten, uppföljaren till succédebuten Äldreomsorgen i Övre Kågedalen. Han förklarade också att åtskilliga andra svenska förlag tackat nej, och undrade om Vertigo skulle vilja.

Kikade på manuset. Tyckte det verkade jobbigt. (Hade inte läst debutboken.) Svarade att Vertigo bara arbetade med döda författare och i första hand erotiska klassiker och att det därför inte var intressant för oss. Lade eventuellt till att han skulle säga till igen om han fått nej överallt. Trots refusen påbörjades nu en brevväxling mellan oss som kom att fortsätta under åren.

Våren 1997 kom Gabriella Håkansson in i mitt liv under dramatiska och passionerade former. (Läsaren kanske minns att det var hon som ett par år tidigare hjälpt förlaget med en fin recension av Venus i päls i Bibliotekstjänsts Sambindningskatalog.) Under ungefär ett års tid pendlade vi mellan Stockholm och Malmö, där hon bodde. De Vertigoböcker som trycktes under den här perioden har ”Malmö-Stockholm” som förlagsort.

När Gabriella fick höra om mina kontakter med Teratologen blev hon eld och lågor och sa att det vore idiotiskt att inte ge ut denne fantastiska författare. Tog då en andra, djupare titt på manuset, insåg att boken tog sig efter det första, lite svagare avsnittet. Pratade återigen med Nikanor, skrev kontrakt (det första författarkontraktet i förlagets historia), inledde ett samarbete, begärde en del strykningar, skickade texten fram och åter. Kände allt mer intensivt att det handlade om ett mästerverk: i mina ögon är Förensligandet i det egentliga Västerbotten en starkare bok än den mer kända debutromanen.

Vi kom fram till att boken skulle ha ett vitt omslag, eftersom debuten Äldreomsorgen i Övre Kågedalen var mörkgrå. En tredje, ännu icke färdigställd del, är tänkt att vara röd.

Anade att boken skulle få mycket uppmärksamhet. Bad smålänningarna trycka en enligt mina mått stor upplaga, 2500 exemplar. Släppte boken, skickade ut massvis med recensionsexemplar och fick en enorm respons. Det blev helsidesrecensioner, det blev nyhetsnotiser, det blev artiklar. Här sågades den, där hyllades den. Nisse Schwartz i Expressen passade på att sparka författaren i skrevet i en elak liten anmälan. Försökte få in en replik på den, ringde Expressens kulturredaktion för att kolla ifall de kunde tänka sig att ta in den. Nisse Schwartz svarade i telefonen och sa att de inte var intresserade. Det var ett konstigt samtal, särskilt som min replik var ganska oförskämd.

Journalisten David Lagercrantz hörde av sig och ville göra ett reportage på TV om Förensligandet. Var på den tiden ytterst nogräknad med mina kontakter med medier. Lagercrantz försäkrade att det skulle vara ett seriöst inslag som fokuserade på romanen själv. Ställde upp. De bad mig sitta ner och filmade mig uppifrån för att det skulle se så skumt och underjordiskt ut som möjligt. Inte blev det bättre av kombinationen av nyrakat huvud och lastbilschaffismustasch: Vertigomannen såg ut som en knarklangare. Hela inslaget fokuserade på en förseelse som Teratologen begått i ungdomligt oförstånd femton år tidigare. Föreställ dig min ilska. Kopplade en bandspelare till telefonen och ringde upp Lagercrantz efteråt för att få honom att erkänna att han ljugit för mig, men det blev bara en massa slingranden. Lärde mig den gången: lita aldrig på en murvel. (Inslaget kan beskådas på YouTube här och här.)

Ringde mitt i all uppståndelsen och bad smålänningarna skicka fler böcker, de höll på att ta slut hos distributören. Förskräckt svarade tryckaren Olle Möller att de inte hade fler böcker: de tyckte 2500 exemplar var alldeles för många för den konstiga boken och hade bara tryckt tusen – utan att säga nåt. De fick paniktrycka femtonhundra ex till, jobbade natt och dag. De hade ingen maskin som gjorde flikarna, så dem tillverkade de för hand genom att vika omslaget med hjälp av en kökskniv. Till råga på allt blev det fel på bokdistributören Seeligs datasystem, så att boken inte gick att beställa under perioden av starkast uppmärksamhet.

Det blir ofta så där i Vertigos liv. Och boken hamnade ändå högt upp på försäljningslistorna.

Efter tio år sålde de 2500 exemplaren slut. Vi planerar en pocketutgåva samtidigt som nästa bok av Teratologen släpps. Det kommer flera mail i veckan och frågar efter den. Få så avancerade författare har så många trogna läsare som Nikanor Teratologen.

På många sätt var utgivningen av Förensligandet i det egentliga Västerbotten det ögonblick då Vertigo gick från att vara ett konstprojekt till att bli ett bokförlag. Det är annorlunda att ge ut gamla döda författare, det är inte samma ansvar. Om du publicerar samtida författare krävs det av dig att du jobbar med marknadsföring, att du kämpar för att sälja deras böcker, eftersom de skriver för royalty (till skillnad från översättare som oftast jobbar för ett fast arvode) och gärna vill få betalt för sitt jobb och nå ut till så många som möjligt.

Denna skillnad krävde en viss justering av min attityd. Från och med nu var det inte lika mycket av en lek och inte lika ansvarslöst. Men samtidigt ligger det en fascination och stolthet i att vara med och forma originaltexter. Entré för litteraturens obesjungna hjälte: redaktören.