En framstående klimatforskare fick ordet under ett av seminarierna, som handlade om hur Peak oil påverkade prognoserna för den globala uppvärmningen (FN:s klimatpanel tar inte in den faktorn i sina beräkningar otroligt nog). Han lät bli att kommentera vad som sagts och berättade att han på sistone helt gått upp i frågan om de fossila bränslen och vad den minskande produktionen av dem kommer att innebära. "It terrifies me."
Han påpekade att politiker nu världen käbblar över hur de ska påverka utsläppen av koldioxid. "They believe they have the power. But they can't do anything." Det handlar nämligen inte längre om hur mycket olja vi ska använda på jordklotet. Det handlar om hur vi ska fördela den minskande tillgången. Och det handlar om hur de extrema konflikterna som föds ur energibristen kommer att hanteras.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
lördag 27 juni 2009
WE DON'T HAVE A CLUE
Tillbringar några dagar i Umbrien, i bergen norr om Perugia, på en konferens om peak oil. Intressantast är ändå samtalen under måltiderna. Igår en åldrad agrikulturvetare som la ut texten om att de senaste två åren var den mest monumentala kris han varit med om i sin livstid; den kunde bara jämföras med Kubakrisen, men den gången hände det ju inte. Och nu händer det.
Det började redan för två år sedan, när priset på konstgödning plötsligt mångdubblades (påverkas bland annat av tillgången på naturgas) och stora delar av jordbruket slogs ut. Matkris. Och sen kom det legendariska 145 dollar oljefatet för ett år sedan. Och sedan den ekonomiska systemkollapsen. Gång på gång suckade jordbruksingenjören och slog ut med händerna: vad göra?
Idag, under en lunch som ackompanjerades av ett sublimt åskväder, talade vi med en holländsk geolog som påpekade att peak oil bara är en av alla peakar: i synnerhet tillgången på nödvändiga metaller börjar bli plågsamt kännbar. När vi frågade om globaliseringen, menade han att den just nu tillbakabildas pga allt starkare brist på råvaror. Om nationalismen tycktes komma tillbaka under 90-talet, är det ingenting mot vad vi kommer att få se när länderna som har råvaror sluter sig kring sina egna marknader. Trodde inte globaliseringen skulle göra mig nostalgisk.
Efter en föreläsning som tyvärr visade att peak-all tyvärr inte kommer att förhindra den globala uppvärmningen (även om den kommer att motverkas), suckade en belgisk klimatforskare och sa: det värsta är inte att tiden är så knapp, att krisen är så omfattande, att problemen är så monumentala. Mänskligheten har lyckats med stora insatser förr. Det värsta är att vi inte har en aning om vad vi ska göra: "We don't have a clue."
I vintras satt Miljöpartiets Peter Eriksson på scenen på konferensen om Trippelkrisen (Energi, Ekonomi, Ekologi) och ryckte på axlarna åt frågan om Peak Oil: det är väl bara bra om oljan tar slut, tyckte han.
På den här konferensen, som gästas av framstående forskare från hela Europa, finns bara en politiker: en moderat som verkar väldigt optimistisk vad gäller tekniska lösningar. Även i den här frågan framstår vänstern som hopplöst överkörd, i en tid då den borde ha alla chanser i världen att vinna stöd.
Och vi har inte en aning.
Det började redan för två år sedan, när priset på konstgödning plötsligt mångdubblades (påverkas bland annat av tillgången på naturgas) och stora delar av jordbruket slogs ut. Matkris. Och sen kom det legendariska 145 dollar oljefatet för ett år sedan. Och sedan den ekonomiska systemkollapsen. Gång på gång suckade jordbruksingenjören och slog ut med händerna: vad göra?
Idag, under en lunch som ackompanjerades av ett sublimt åskväder, talade vi med en holländsk geolog som påpekade att peak oil bara är en av alla peakar: i synnerhet tillgången på nödvändiga metaller börjar bli plågsamt kännbar. När vi frågade om globaliseringen, menade han att den just nu tillbakabildas pga allt starkare brist på råvaror. Om nationalismen tycktes komma tillbaka under 90-talet, är det ingenting mot vad vi kommer att få se när länderna som har råvaror sluter sig kring sina egna marknader. Trodde inte globaliseringen skulle göra mig nostalgisk.
Efter en föreläsning som tyvärr visade att peak-all tyvärr inte kommer att förhindra den globala uppvärmningen (även om den kommer att motverkas), suckade en belgisk klimatforskare och sa: det värsta är inte att tiden är så knapp, att krisen är så omfattande, att problemen är så monumentala. Mänskligheten har lyckats med stora insatser förr. Det värsta är att vi inte har en aning om vad vi ska göra: "We don't have a clue."
I vintras satt Miljöpartiets Peter Eriksson på scenen på konferensen om Trippelkrisen (Energi, Ekonomi, Ekologi) och ryckte på axlarna åt frågan om Peak Oil: det är väl bara bra om oljan tar slut, tyckte han.
På den här konferensen, som gästas av framstående forskare från hela Europa, finns bara en politiker: en moderat som verkar väldigt optimistisk vad gäller tekniska lösningar. Även i den här frågan framstår vänstern som hopplöst överkörd, i en tid då den borde ha alla chanser i världen att vinna stöd.
Och vi har inte en aning.
tisdag 23 juni 2009
OSYNLIGA HÄNDER SOM POCKET!
Och har glömt att berätta den glada nyheten: Pocketförlaget kommer att ge ut en pocketupplaga av Stig Sæterbakkens Osynliga händer efter årsskiftet. Så nu får en väldig massa fler av landets bokläsare möjlighet att bekanta sig med den främsta nordiska författaren. Yippie!
FULLTRÄFF
Cyklar till KB bara för att kolla en enda liten fras i tyska originaltexten till Freuds Drei Abhandlungen zur Sexualtheori från 1905. Och ja! fullträff!
Första meningen i Josefine Mutzenbacher är således troligen hämtad ur Freuds bok. Och således motiveras min tolkning av Josefine Mutzenbacher som Anti-Freud.
Forskandets sötma.
(Kräktes för övrigt ur mig ytterligare en krönika till Fria tidningarna. Reser till Peak Oil-konferens i italien ikväll. Vertigo goes spagetti.)
Första meningen i Josefine Mutzenbacher är således troligen hämtad ur Freuds bok. Och således motiveras min tolkning av Josefine Mutzenbacher som Anti-Freud.
Forskandets sötma.
(Kräktes för övrigt ur mig ytterligare en krönika till Fria tidningarna. Reser till Peak Oil-konferens i italien ikväll. Vertigo goes spagetti.)
måndag 22 juni 2009
GAMIANI SOM GRATIS LJUDBOK
Nu ligger Billie Lindahls inläsning av Alfred de Mussets Gamiani, i översättning av mig, ute på Pirate Bay: http://thepiratebay.org/torrent/4967614/gamiani
Bara att ladda ner! Observera att det är en hemmaproduktion, så det är lite brusigt och fumligt och ibland hörs det hammarslag i bakgrunden, men sådan är en nu en gång världenes gång.
För övrigt undrar jag om Chantal Mouffe har fått sitt "agonism"-begrepp från Harold Bloom? Han använder det rikligt i sin skildring av litteraturhistorien som en sorts intertextuell tävling.
Bara att ladda ner! Observera att det är en hemmaproduktion, så det är lite brusigt och fumligt och ibland hörs det hammarslag i bakgrunden, men sådan är en nu en gång världenes gång.
För övrigt undrar jag om Chantal Mouffe har fått sitt "agonism"-begrepp från Harold Bloom? Han använder det rikligt i sin skildring av litteraturhistorien som en sorts intertextuell tävling.
söndag 21 juni 2009
KAPITEL 7: BORGEN I OTRANTO
De gotiska skräckromanerna hyllades av surrealiströrelsen och hör till mina personliga favoriter. Den bok som skapade genren var Horace Walpols The Castle of Otranto från 1764; den hade aldrig översatts till svenska och låg i Vertigos barndom på min lista över sådant som borde ges ut.
Hade på grundkursen i latin vid Stockholms universitet 1992 en klasskamrat med stort, lockigt mörkt hår, ringar i båda öronen och intensiv blick (mina båda ringar är ett citat). Ett par år senare möttes vi igen, via vår gemensamma bekant Svante på Kungliga biblioteket.
Paul Soares hade under tiden studerat litteraturvetenskap med särskild inriktning på översättningsproblematik. Att han även skrivit romanen Det finns inga hajar i Tisaren kom till min kännedom betydligt senare (den gavs ut av Ink bokförlag 1999).
Stående bland kartotekshyllorna på Kungliga biblioteket pratade vi igenom projektet. Han gick med på att översätta The Castle of Otranto. Har för mig att vi hade ytterligare ett möte, på Hornsgatan vid Zinkensdamm. Ett par år senare var det klart. Det visade sig att Paul Soares inte bara är en person som flyhänt flyttar över en text från ett språk till ett annat. Han är översättaren som geni.
Första tecknet var att han ville att titeln på boken inte skulle vara Otrantos slott som var det givna förslaget. Han påpekade att ”castle” snarare skulle läsas som ”kastell”, det vill säga som borg. Gradvis visade det sig att hans extrema känslighet för och uppmärksamhet på ordvalörer och konnotationer gav upphov till en översättning som i hög grad var en ”ny skapelse”. Dessa färdigheter utvecklade och förfinade han ännu mer artikulerat i Edgar Allen Poe-boken som kom några år senare.
Efterordet skrevs av mig, omslagsfotot togs av mig. Det föreställer en av murarna i slottsruinen i Hagaparken. För första gången fanns en särskild tanke med formgivningen: min ambition var att få satsytorna att se ut som murar. Boken sattes i en fetad Times, bisarrt nog. Effekten uppvanns – men på bekostnad av läsbarheten. Tycker själv att Borgen i Otranto har det första snygga omslaget i förlagets historia.
Är gammal antikvariatråtta och smygbibliofil; attraheras följaktligen av äldre tiders besatthet vid bokillustrationer och vill gärna att Vertigos böcker ska vara försedda med sådana. Bad min vän, den tjeckiske surrealisten och konstnären Martin Stejskal illustrera Borgen i Otranto. Det gjorde han vänligt nog, med en serie bemålade kollage. Men eftersom detta var i begynnelsen av internet gjorde han inte som vi nu är vana vid: scannade och mailade bilderna. Istället la han originalen i ett kuvert – som gick förlorat i posten.
Har kvar det handskrivna brevet där han konstaterar detta bittra faktum och skickar med de fotokopior som han lyckligtvis hade sparat och som gjorde Walpoles bok till den första i Vertigos historia med originalillustrationer
Men inte heller den här titeln föll Statens kulturråd på läppen, gissningsvis för att det var en skräckroman. Ur dagboken den 20 september 1996: "Igår blev det katastrof: nej från kulturrådet till både Barnablod och Otranto, den senare ett säkert kort. Jag grät bittra tårar eftersom alla planer kraschade: ingen resa, inga nya maskiner, ingen möjlighet att betala tryckeriräkningen, ingen bokmässa osv. Kulturrådet är tydligen upptagna med att pröjsa Bonnierchefernas löner."
Dessa var bara de första av många bittra tårar som fällts över de godtyckliga beslut som fattas av Statens kulturråd och som grundligt lärt förlaget att det aldrig aldrig aldrig finns några ”säkra kort”.
Den 29 september 1996 inföll Vertigos första riktiga förlagsfest, releasepartyt för Barnablod och Borgen i Otranto. Balunsen skedde i en hyrd teaterlokal i en källare på Skånegatan. Bland de många gästerna fanns Eva X Moberg och en stupfull Paul Soares. Förlagschefen gjorde ett gjorde ett kaotiskt framträdande som inkluderade knallpulverpistoljakt på en leksaksbil, slamrande med böcker i kedjor, vrål och förvirrade utgjutelser.
Vad gäller den i dagboksutdraget nämnda och inställda ”bokmässan” så handlade det troligen om en rekognosceringstur. Det var Kristoffer Leandoer som ivrigt uppmanade mig att få Vertigo till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. 1997 blev det av, i en skruttig monter som delades med Lejd förlag.
(Boken är slutsåld men kommer att tryckas om i serien "Vertigos gotiska skräckklassiker under 2010.)
Hade på grundkursen i latin vid Stockholms universitet 1992 en klasskamrat med stort, lockigt mörkt hår, ringar i båda öronen och intensiv blick (mina båda ringar är ett citat). Ett par år senare möttes vi igen, via vår gemensamma bekant Svante på Kungliga biblioteket.
Paul Soares hade under tiden studerat litteraturvetenskap med särskild inriktning på översättningsproblematik. Att han även skrivit romanen Det finns inga hajar i Tisaren kom till min kännedom betydligt senare (den gavs ut av Ink bokförlag 1999).
Stående bland kartotekshyllorna på Kungliga biblioteket pratade vi igenom projektet. Han gick med på att översätta The Castle of Otranto. Har för mig att vi hade ytterligare ett möte, på Hornsgatan vid Zinkensdamm. Ett par år senare var det klart. Det visade sig att Paul Soares inte bara är en person som flyhänt flyttar över en text från ett språk till ett annat. Han är översättaren som geni.
Första tecknet var att han ville att titeln på boken inte skulle vara Otrantos slott som var det givna förslaget. Han påpekade att ”castle” snarare skulle läsas som ”kastell”, det vill säga som borg. Gradvis visade det sig att hans extrema känslighet för och uppmärksamhet på ordvalörer och konnotationer gav upphov till en översättning som i hög grad var en ”ny skapelse”. Dessa färdigheter utvecklade och förfinade han ännu mer artikulerat i Edgar Allen Poe-boken som kom några år senare.
Efterordet skrevs av mig, omslagsfotot togs av mig. Det föreställer en av murarna i slottsruinen i Hagaparken. För första gången fanns en särskild tanke med formgivningen: min ambition var att få satsytorna att se ut som murar. Boken sattes i en fetad Times, bisarrt nog. Effekten uppvanns – men på bekostnad av läsbarheten. Tycker själv att Borgen i Otranto har det första snygga omslaget i förlagets historia.
Är gammal antikvariatråtta och smygbibliofil; attraheras följaktligen av äldre tiders besatthet vid bokillustrationer och vill gärna att Vertigos böcker ska vara försedda med sådana. Bad min vän, den tjeckiske surrealisten och konstnären Martin Stejskal illustrera Borgen i Otranto. Det gjorde han vänligt nog, med en serie bemålade kollage. Men eftersom detta var i begynnelsen av internet gjorde han inte som vi nu är vana vid: scannade och mailade bilderna. Istället la han originalen i ett kuvert – som gick förlorat i posten.
Har kvar det handskrivna brevet där han konstaterar detta bittra faktum och skickar med de fotokopior som han lyckligtvis hade sparat och som gjorde Walpoles bok till den första i Vertigos historia med originalillustrationer
Men inte heller den här titeln föll Statens kulturråd på läppen, gissningsvis för att det var en skräckroman. Ur dagboken den 20 september 1996: "Igår blev det katastrof: nej från kulturrådet till både Barnablod och Otranto, den senare ett säkert kort. Jag grät bittra tårar eftersom alla planer kraschade: ingen resa, inga nya maskiner, ingen möjlighet att betala tryckeriräkningen, ingen bokmässa osv. Kulturrådet är tydligen upptagna med att pröjsa Bonnierchefernas löner."
Dessa var bara de första av många bittra tårar som fällts över de godtyckliga beslut som fattas av Statens kulturråd och som grundligt lärt förlaget att det aldrig aldrig aldrig finns några ”säkra kort”.
Den 29 september 1996 inföll Vertigos första riktiga förlagsfest, releasepartyt för Barnablod och Borgen i Otranto. Balunsen skedde i en hyrd teaterlokal i en källare på Skånegatan. Bland de många gästerna fanns Eva X Moberg och en stupfull Paul Soares. Förlagschefen gjorde ett gjorde ett kaotiskt framträdande som inkluderade knallpulverpistoljakt på en leksaksbil, slamrande med böcker i kedjor, vrål och förvirrade utgjutelser.
Vad gäller den i dagboksutdraget nämnda och inställda ”bokmässan” så handlade det troligen om en rekognosceringstur. Det var Kristoffer Leandoer som ivrigt uppmanade mig att få Vertigo till Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. 1997 blev det av, i en skruttig monter som delades med Lejd förlag.
(Boken är slutsåld men kommer att tryckas om i serien "Vertigos gotiska skräckklassiker under 2010.)
lördag 20 juni 2009
MUTZENBACHER-EFTERORDET
Det skulle skrivas efterord till Felix Saltens Josefine Mutzenbacher: en wienerhoras historia berättad av henne själv. Gruvade mig i veckor. Samlade anteckningar. Läste och läste om. Tog mig återigen igenom Freuds Tre avhandlingar om sexualteori. Läste in mig på Die Wiener Moderne, Die Junge Wien, sionismens tidiga historia, Walt Disney, österrikisk ekonomisk historia.
Misstänkte efter ett tag att det aldrig skulle gå. Skrivkrampen blev ständigt mer akut. Anteckningarna och excerpterna växte. Ändå fanns där en aning om att det skulle lösa sig av sig själv – men när?
Så, plötsligt, utan förvarning: sätter mig vid datorn, klockan är mellan sju och åtta på kvällen före midsommarafton. Läser igenom alla anteckningarna, skriver en disposition, kopierar-klistrar in sakerna i en vettig ordning och börjar skriva. Drygt tre timmar senare står efterordet i stort sett klart, ungefär 10 boksidor långt. Under denna tid är mitt sinne försatt i extremt fokus, närmast besatt, och orden bara rinner fram, som om de redan var formulerade.
Får se hur texten tas emot. Hävdar bl a att Saltens barnbok Bambi och hans roman om den barnprostituerade Josefine inte skiljer sig åt så mycket som det kunde tyckas, att de båda bär på en sionistisk utopi om "en flykt ut i det öppna" där djuret-barnhoran kan läsas som juden och jägarna-männen som Europas antisemiter. Föreslår rentav att Josefine är en polymorft pervers begärsmaskin. Och att en alternativ titel till Josefine Mutzenbacher kunde vara Anti-Freud, en motsvarighet till Deleuzes och Guattaris Anti-Oedipus.
Förivrade mig uppenbarligen. Men är inte det skönt?
Misstänkte efter ett tag att det aldrig skulle gå. Skrivkrampen blev ständigt mer akut. Anteckningarna och excerpterna växte. Ändå fanns där en aning om att det skulle lösa sig av sig själv – men när?
Så, plötsligt, utan förvarning: sätter mig vid datorn, klockan är mellan sju och åtta på kvällen före midsommarafton. Läser igenom alla anteckningarna, skriver en disposition, kopierar-klistrar in sakerna i en vettig ordning och börjar skriva. Drygt tre timmar senare står efterordet i stort sett klart, ungefär 10 boksidor långt. Under denna tid är mitt sinne försatt i extremt fokus, närmast besatt, och orden bara rinner fram, som om de redan var formulerade.
Får se hur texten tas emot. Hävdar bl a att Saltens barnbok Bambi och hans roman om den barnprostituerade Josefine inte skiljer sig åt så mycket som det kunde tyckas, att de båda bär på en sionistisk utopi om "en flykt ut i det öppna" där djuret-barnhoran kan läsas som juden och jägarna-männen som Europas antisemiter. Föreslår rentav att Josefine är en polymorft pervers begärsmaskin. Och att en alternativ titel till Josefine Mutzenbacher kunde vara Anti-Freud, en motsvarighet till Deleuzes och Guattaris Anti-Oedipus.
Förivrade mig uppenbarligen. Men är inte det skönt?
fredag 19 juni 2009
OM FRIHET
(Hittade den här texten på hårddisken, minns inte när den skrevs men anar att den var tänkt till bloggen. Tar inget ansvar för den.)
80-talshögerns frihetsretorik är den mest fördummande av diskurser. Deras liberala, negativa frihetsbegrepp förutsätter en människa som kan välja, ju mindre tvång hon utsätts för, desto bättre väljer hon.
När jag lyssnar på The Cures Pornography minns jag plötsligt hur det var att vakna upp ur barndomen i femtonårsåldern. Musiken var fruktansvärt främmande, den skilde sig så radikalt från allt jag tidigare hört. Den var inte anpasslig, inte uppbygglig, inte lätt att identifiera, lätt att känna igen sig i, den bekräftade mig inte. Tvärtom väckte den främlingen i mig, den visade mig plötsligt som människa inför mig själv genom att tala till en oändlighet av okända sensationer, den gjorde mig således till en varelse som är främmande inför sig själv, som är fri, som är osäker.
Denna frihet är svävande och fasansfull. Den är grundad på samhällets grundlöshet. Och den visar människans storhet genom att visa just på hennes intighet, den avgrund hennes bild övertäcker. Descartes kanske insåg det, och värjde sig mot det, genom sin idé om att "Jag tvivlar, alltså finns jag". För i någon mån är människan tvivel. Hon är själva den osäkerhet, den grundlöshet som Pico della Mirandola såg som en positiv frihet att anta vilken form som helst, men som lika gärna kan ta sig formen av kosmisk fasa.
För hur mycket människan än vill, kan hon aldrig bli ett djur. Och endast djuren är oskuldsfulla.
Människans frihet är således, kan således inte vara grundad i att hon äger sig själv. Tvärtom, människans frihet ligger i att hon är främmande för sig själv, att hon är en annan.
Därigenom är det vi kallar kultur - musik, litteratur - i högsta grad avgörande för människan. För där kan hon konfronteras med sin grundläggande skräck utan att gå under. Där kan hon bli en annan utan att gå miste om sin trygghet. För samhället kan garantera människan hennes frihet endast genom att tydligt dra en skiljelinje mellan överlevandets och vardagens sfär och den i djupast mening mänskliga sfären.
80-talshögerns frihetsretorik är den mest fördummande av diskurser. Deras liberala, negativa frihetsbegrepp förutsätter en människa som kan välja, ju mindre tvång hon utsätts för, desto bättre väljer hon.
När jag lyssnar på The Cures Pornography minns jag plötsligt hur det var att vakna upp ur barndomen i femtonårsåldern. Musiken var fruktansvärt främmande, den skilde sig så radikalt från allt jag tidigare hört. Den var inte anpasslig, inte uppbygglig, inte lätt att identifiera, lätt att känna igen sig i, den bekräftade mig inte. Tvärtom väckte den främlingen i mig, den visade mig plötsligt som människa inför mig själv genom att tala till en oändlighet av okända sensationer, den gjorde mig således till en varelse som är främmande inför sig själv, som är fri, som är osäker.
Denna frihet är svävande och fasansfull. Den är grundad på samhällets grundlöshet. Och den visar människans storhet genom att visa just på hennes intighet, den avgrund hennes bild övertäcker. Descartes kanske insåg det, och värjde sig mot det, genom sin idé om att "Jag tvivlar, alltså finns jag". För i någon mån är människan tvivel. Hon är själva den osäkerhet, den grundlöshet som Pico della Mirandola såg som en positiv frihet att anta vilken form som helst, men som lika gärna kan ta sig formen av kosmisk fasa.
För hur mycket människan än vill, kan hon aldrig bli ett djur. Och endast djuren är oskuldsfulla.
Människans frihet är således, kan således inte vara grundad i att hon äger sig själv. Tvärtom, människans frihet ligger i att hon är främmande för sig själv, att hon är en annan.
Därigenom är det vi kallar kultur - musik, litteratur - i högsta grad avgörande för människan. För där kan hon konfronteras med sin grundläggande skräck utan att gå under. Där kan hon bli en annan utan att gå miste om sin trygghet. För samhället kan garantera människan hennes frihet endast genom att tydligt dra en skiljelinje mellan överlevandets och vardagens sfär och den i djupast mening mänskliga sfären.
KAPITEL 6: BARNABLOD
Fick under 1995 kontakt med Kristoffer Leandoer, som skrivit några diktsamlingar och tidigare drivit tidskriften För kännedom. Vi delade i hög grad litterär smak. I sin byrålåda hade Kristoffer några halvfärdiga projekt som hängde samman med hans försök att starta ett eget förlag några år tidigare. Bland dessa fanns hans vän Kennet Klemets översättning av den franske deckarförfattaren Léo Malets kortroman/långnovell Barnablod.
Hade serien ”Vertigo noir” funnits på den tiden, hade denna bok blivit den första delen. Det är en suveränt regnig Parisskildring med skurkar och trenchcoats. Rättigheter inköptes av franska elitförlaget Gallimard (som därefter har sålt ytterligare många rättigheter till Vertigo). Boken hade samma omslagspapper som omtrycket av Venus i päls, däremot valdes ett snyggare bokpapper till inlagan, texten sattes i Bodoni (det var under Vertigos Bodoni-period), och boken trycktes i Småland. Barnablod var introduktionen av Malets författarskap i Sverige, tyvärr har den inte åtföljts av något ytterligare. På framsidan syns en dödssynd: en titel i kapitäler med begynnelsebokstav i versal!
Omslagsfotot (en lerig vattenpöl) togs av surrealistgruppens Bruno Jacobs. Layouten gjordes i april 1996. I samma månad kom Vertigo för första gången ut på internet, via ett knackigt telefonmodem som tillhörde förlagets första dator med färgskärm.
Barnablod var den första Vertigobok som höll på att göra en rejäl förlust. Rättigheterna kostade; översättningen kostade; tryckningen kostade. Och boken fick nej från Statens kulturråd – vilket lärde mig läxan att litteraturstödet inte delas ut till genrelitteratur, oavsett klassikerstatus. Som tur var gillades boken av bibliotekstjänst och gick slutligen plus minus noll.
Kan ännu idag grubbla över en detalj i redaktörsarbetet med Klemets lysande översättning av Malets bok. Det förekommer ett uttryck i boken som han översatte med ”lillnyp” (har för mig att det är en farbror som skämtsamt nyper ett barn i kinden). Senare i texten dyker ordet upp igen, men då i plural. Klemets krävde och lyckades genomdriva att det där skulle stå ”smånyp” i enlighet med svensk grammatik. Men ännu idag stegrar sig min hjärna inför detta: ett sådant slangartat uttryck skulle aldrig böjas på det sättet!
”Kindnyp” borde det ha stått hela vägen.
Oavsett rätt eller fel fick sådana duster mig snart att inse att det kunde vara lika problematiskt att arbeta med översättare som författare. Började således efter hand släppa idén att bara arbeta med döda författare.
[Boken är för länge sedan slutsåld. Kristoffer Leandoer är numera förläggare på Bonniers. Kennet Klemets har översatt många böcker sedan dess, men Barnablod var hans debut.]
Hade serien ”Vertigo noir” funnits på den tiden, hade denna bok blivit den första delen. Det är en suveränt regnig Parisskildring med skurkar och trenchcoats. Rättigheter inköptes av franska elitförlaget Gallimard (som därefter har sålt ytterligare många rättigheter till Vertigo). Boken hade samma omslagspapper som omtrycket av Venus i päls, däremot valdes ett snyggare bokpapper till inlagan, texten sattes i Bodoni (det var under Vertigos Bodoni-period), och boken trycktes i Småland. Barnablod var introduktionen av Malets författarskap i Sverige, tyvärr har den inte åtföljts av något ytterligare. På framsidan syns en dödssynd: en titel i kapitäler med begynnelsebokstav i versal!
Omslagsfotot (en lerig vattenpöl) togs av surrealistgruppens Bruno Jacobs. Layouten gjordes i april 1996. I samma månad kom Vertigo för första gången ut på internet, via ett knackigt telefonmodem som tillhörde förlagets första dator med färgskärm.
Barnablod var den första Vertigobok som höll på att göra en rejäl förlust. Rättigheterna kostade; översättningen kostade; tryckningen kostade. Och boken fick nej från Statens kulturråd – vilket lärde mig läxan att litteraturstödet inte delas ut till genrelitteratur, oavsett klassikerstatus. Som tur var gillades boken av bibliotekstjänst och gick slutligen plus minus noll.
Kan ännu idag grubbla över en detalj i redaktörsarbetet med Klemets lysande översättning av Malets bok. Det förekommer ett uttryck i boken som han översatte med ”lillnyp” (har för mig att det är en farbror som skämtsamt nyper ett barn i kinden). Senare i texten dyker ordet upp igen, men då i plural. Klemets krävde och lyckades genomdriva att det där skulle stå ”smånyp” i enlighet med svensk grammatik. Men ännu idag stegrar sig min hjärna inför detta: ett sådant slangartat uttryck skulle aldrig böjas på det sättet!
”Kindnyp” borde det ha stått hela vägen.
Oavsett rätt eller fel fick sådana duster mig snart att inse att det kunde vara lika problematiskt att arbeta med översättare som författare. Började således efter hand släppa idén att bara arbeta med döda författare.
[Boken är för länge sedan slutsåld. Kristoffer Leandoer är numera förläggare på Bonniers. Kennet Klemets har översatt många böcker sedan dess, men Barnablod var hans debut.]
torsdag 18 juni 2009
KAPITEL 5: NYTRYCKET AV VENUS I PÄLS
I oktober 1995 kom det första nytrycket av Leopold von Sacher-Masochs Venus i päls. På grund av Gabriella Håkanssons ovannämnda ytterst välvilliga recension i bibliotekstjänsts sambindningskatalog sålde den första upplagan slut (ca 300 ex), och pengar kom in.
Gick igenom och förbättrade översättningen och efterordet till denna upplaga, men bara på detaljnivå (den som läser efterordet märker att det som i slutet av 1980-talet var stor entusiasm för Masochs bok gradvis hade förvandlats till kritisk motvilja). Omslaget, däremot, var något nytt. Den här boken innebar starten dels på ett nytt slags omslagspapper (bestruken kartong) som skulle komma att bli standard på många framtida böcker, dels på vad som blivit en Vertigotradition: omslagsfotografiet.
Hade på den tiden ingen större respekt för mig själv som fotograf. Närbilden av pälsen togs istället av min flickvän Helena, filmfotograf till yrket även om vi träffades när hon arbetade som Konsumkassörska vid Zinkensdamm.
Den extrema närbilden av något kroppsligt (hud, slemhinnor, päls) är ett återkommande tema i många av Vertigos omslag (t ex Lidandets lustgård, Nekrofilen, Irenes fitta, Barnahandlerskan). I min fantasi hänger det utan tvekan samman med tanken på böckerna som "ordet som blir kött", eller åtminstone som tunna avhyvlingar av min kropp.
Det finns något tilltalande med tanken på att en bok (papper och text) innebär en förening av kropp och själ (på samma sätt som det enstaka ordet med dess förening av signifikant och signifikat). På den här punkten ställs frågan om bokens framtida öde i en tid av digitalisering. Genom att täcka omslaget med en close-up av kroppslig intimitet vill Vertigo förstärka den här känslan.
Den noggranne betraktaren ser att förlagsnamnet, som givetvis alltid skrivs i Helvetica black, på den tiden spärrades kraftigt, vilket inte är särskilt snyggt. Dessutom lärde mig det här omslaget att det är problematiskt att använda ett elegant serif-typsnitt som favoriten Bodoni när texten ska ligga vit mot mörk bakgrund – de tunna linjerna smälter ihop.
Gick igenom och förbättrade översättningen och efterordet till denna upplaga, men bara på detaljnivå (den som läser efterordet märker att det som i slutet av 1980-talet var stor entusiasm för Masochs bok gradvis hade förvandlats till kritisk motvilja). Omslaget, däremot, var något nytt. Den här boken innebar starten dels på ett nytt slags omslagspapper (bestruken kartong) som skulle komma att bli standard på många framtida böcker, dels på vad som blivit en Vertigotradition: omslagsfotografiet.
Hade på den tiden ingen större respekt för mig själv som fotograf. Närbilden av pälsen togs istället av min flickvän Helena, filmfotograf till yrket även om vi träffades när hon arbetade som Konsumkassörska vid Zinkensdamm.
Den extrema närbilden av något kroppsligt (hud, slemhinnor, päls) är ett återkommande tema i många av Vertigos omslag (t ex Lidandets lustgård, Nekrofilen, Irenes fitta, Barnahandlerskan). I min fantasi hänger det utan tvekan samman med tanken på böckerna som "ordet som blir kött", eller åtminstone som tunna avhyvlingar av min kropp.
Det finns något tilltalande med tanken på att en bok (papper och text) innebär en förening av kropp och själ (på samma sätt som det enstaka ordet med dess förening av signifikant och signifikat). På den här punkten ställs frågan om bokens framtida öde i en tid av digitalisering. Genom att täcka omslaget med en close-up av kroppslig intimitet vill Vertigo förstärka den här känslan.
Den noggranne betraktaren ser att förlagsnamnet, som givetvis alltid skrivs i Helvetica black, på den tiden spärrades kraftigt, vilket inte är särskilt snyggt. Dessutom lärde mig det här omslaget att det är problematiskt att använda ett elegant serif-typsnitt som favoriten Bodoni när texten ska ligga vit mot mörk bakgrund – de tunna linjerna smälter ihop.
SNOPET
Juristen Jenny Westerstrand och sociologen Sven-Axel Månsson anmälde för ett tag sedan Susanne Dodillets avhandling Är sex arbete? för vetenskaplig "oredighet" till Göteborgs universitet. De båda kan inte kallas neutrala: Månsson utsätts för en hård granskning i boken och Westerstrand befinner sig mitt i de sexköpslagsvänliga nätverk som också kritiseras.
(Som sagts tidigare: synd att inte fler kompetenta personer med distans har engagerat sig i och uttalat sig om saken.)
I svaret från universitet står det bland annat:
”Fakultetsnämnden bejakar givetvis möjligheten för utomstående att anmäla misstanke om oredlighet i forskning till rektorn. […] Vi ser mycket allvarligt på att denna möjlighet missbrukas som ett redskap i tolkningstvister, för att göra utspel i kollegiala trätor eller för att bedriva politiska kampanjer."
Hoppsan! en redig käftsmäll på anmälarna! I tidningen Arbetaren hittar vi denna kommentar:
"Förutom att man struntar i vad vi har anfört i sakfrågan och enbart går på formalia är det upprörande att vi också anklagas för att bedriva politisk kampanj, säger Jenny Westerstrand."
Ja, det är ju oerhört långsökt att tänka sig att personligt involverade anmälare med tydligt avvikande politisk uppfattning skulle ägna sig åt något sådant – eller?
(Som sagts tidigare: synd att inte fler kompetenta personer med distans har engagerat sig i och uttalat sig om saken.)
I svaret från universitet står det bland annat:
”Fakultetsnämnden bejakar givetvis möjligheten för utomstående att anmäla misstanke om oredlighet i forskning till rektorn. […] Vi ser mycket allvarligt på att denna möjlighet missbrukas som ett redskap i tolkningstvister, för att göra utspel i kollegiala trätor eller för att bedriva politiska kampanjer."
Hoppsan! en redig käftsmäll på anmälarna! I tidningen Arbetaren hittar vi denna kommentar:
"Förutom att man struntar i vad vi har anfört i sakfrågan och enbart går på formalia är det upprörande att vi också anklagas för att bedriva politisk kampanj, säger Jenny Westerstrand."
Ja, det är ju oerhört långsökt att tänka sig att personligt involverade anmälare med tydligt avvikande politisk uppfattning skulle ägna sig åt något sådant – eller?
tisdag 16 juni 2009
FELIX SALTEN PÅ YOUTUBE
Fantastiskt! Här står han, författaren både till porrklassikern Josefine Mutzenbacher (1906) och barnboken Bambi (1924)!
OSYNLIGA HÄNDER I DAGENS BOK
"Tacka vet jag Vertigo förlag för att de har modet att ge ut en så pass udda och tänkvärd deckare som den norske författaren Stig Sæterbakkens Osynliga händer. Vid en internetsökning på den för mig hittills okända författaren upptäcker jag att Vertigo även tidigare gett ut några av hans böcker, nämligen Siamesisk och Sauermugg Redux. Upprymd är ordet som beskriver min känsla bäst, över att ha funnit en sådan pärla bland våra samtida nordiska författare."
Så skriver Lisa Gidlöf i en recension på dagensbok.com och det tackar vi för.
Så skriver Lisa Gidlöf i en recension på dagensbok.com och det tackar vi för.
måndag 15 juni 2009
NYFÖRVÄRVAD RARITET
Sålde i stort sett hela mitt bibliotek för ett år sedan, sparade ungefär en bokhylla. Har sedan dess begränsat mig till att endast köpa verkligt unika böcker; alla andra finns ju på biblioteken och nätet.
Idag anlände förstaupplagan av Felix Saltens Josefine Mutzenbacher från ett amerikanskt antikvariat via underbara Abebooks (internationella motsvarighet till antikvariat.net), och å! så fin den är! Tryckt underjordiskt i 1000 exemplar i Wien år 1906... Boken är 383 sidor lång och bunden i ett blodrött linneband som konstigt nog inte har någon präntning.
Titelbladet:
Detta exlibris sitter inklistrat i främre pärmen, det står "GRETE CÄCILIE" och är tillverkat av den berömde Franz von Bayros:
Nu blir det ännu roligare att arbeta med utgivningen.
Idag anlände förstaupplagan av Felix Saltens Josefine Mutzenbacher från ett amerikanskt antikvariat via underbara Abebooks (internationella motsvarighet till antikvariat.net), och å! så fin den är! Tryckt underjordiskt i 1000 exemplar i Wien år 1906... Boken är 383 sidor lång och bunden i ett blodrött linneband som konstigt nog inte har någon präntning.
Titelbladet:
Detta exlibris sitter inklistrat i främre pärmen, det står "GRETE CÄCILIE" och är tillverkat av den berömde Franz von Bayros:
Nu blir det ännu roligare att arbeta med utgivningen.
lördag 13 juni 2009
BILDER TILL JULIETTE
Har ägnat en massa tid åt att scanna, redigera och lägga in illustrationerna till markis de Sades Juliette och kan inte undanhålla er några smakprov:
NORSKA OCH BARNSEXUALITET
Min norska är inte vad den borde vara: titeln på Stigs bok blir Lämna mig inte på svenska, inte Förlåt mig ej (vilket förstås hade varit snyggt).
Har dessutom börjat närläsa Freuds Tre avhandlingar om sexualteori för att kunna göra en intertextualitetsanalys mellan den och Felix Saltens Josefine Mutzenbacher (som också publicerades i Wien, fast ett år senare) apropos barnsexualiteten. Å! det är ett kärt återseende! Freud är fortfarande min favorit. Hans så alldeles speciella röst, blandningen av självsäkerhet och osäkerhet, svårigheten att skilja på sig själv, teorin och Freud i läsningen, känslan av att befinna sig på okänt territorium, det är dramatiskt.
Har dessutom börjat närläsa Freuds Tre avhandlingar om sexualteori för att kunna göra en intertextualitetsanalys mellan den och Felix Saltens Josefine Mutzenbacher (som också publicerades i Wien, fast ett år senare) apropos barnsexualiteten. Å! det är ett kärt återseende! Freud är fortfarande min favorit. Hans så alldeles speciella röst, blandningen av självsäkerhet och osäkerhet, svårigheten att skilja på sig själv, teorin och Freud i läsningen, känslan av att befinna sig på okänt territorium, det är dramatiskt.
fredag 12 juni 2009
STIGS NYA BOK
Fick manuset till Stig Sæterbakkens nya roman och har börjat läsa. Titeln skulle kunna bli Förlåt mig ej på svenska, det är en berättelse om kärlek och svartsjuka, och inledningen är så stark att ögonen höll på att ploppa ur huvudet på mig. Hur kan människan bara bli bättre och bättre!?
Ägnade hela förmiddagen åt att scanna in gravyrerna som illustrerar Markis de Sades Juliette, vars båda första delar (av sex) kommer i en volym i augusti: skojiga bilder. Kan för övrigt meddela att vi fick litteraturstöd både för Osynliga händer och Golem: härligt bonusklirr i kassan. Samt att vi har blivit lovade översättningsstöd för L-F Célines tre efterkrigsromaner från franska staten (svenska staten har ju slutat stödja översättningar från svenska till andra språk, men fransmännen är tydligen inga bonnlurkar).
Som grädde på moset: Gunnar Blå har lämnat in första versionen av sin tredje roman till förlagsredaktören Anna Holmström. Den har arbetstiteln Övervakningen.
Vad mycket det händer!
Ägnade hela förmiddagen åt att scanna in gravyrerna som illustrerar Markis de Sades Juliette, vars båda första delar (av sex) kommer i en volym i augusti: skojiga bilder. Kan för övrigt meddela att vi fick litteraturstöd både för Osynliga händer och Golem: härligt bonusklirr i kassan. Samt att vi har blivit lovade översättningsstöd för L-F Célines tre efterkrigsromaner från franska staten (svenska staten har ju slutat stödja översättningar från svenska till andra språk, men fransmännen är tydligen inga bonnlurkar).
Som grädde på moset: Gunnar Blå har lämnat in första versionen av sin tredje roman till förlagsredaktören Anna Holmström. Den har arbetstiteln Övervakningen.
Vad mycket det händer!
onsdag 10 juni 2009
OM NÅGON UNDRAR...
...varför ett Youtubeklipp med fyra operasångare klistrades in i bloggen: den här filmen fick mig att älska Händel. Var på uppsättningen av hans Ariodante igår på Drottningsholms slottsteater och det var så suveränt. Satt nära orkestern, såg basfiolens hudsträngar, hörde dansarna andas, såg den urblekta dekoren dras fram och tillbaka och vindmaskinen rassla. Och hörde Ivonne Fuchs storartade jävla koloraturer (1700-talets motsvarighet till wailandet).
måndag 8 juni 2009
GLATT ÖVERRASKAD
För att försöka balansera upp gnällkontot på den här bloggen, här ett inlägg om att saker och ting faktiskt kan gå oväntat bra ibland:
1. Min, Daniel Bergs och Ted Goldbergs artikel på Newsmill om Portugals framgångsrika avkriminalisering av droger har fått 45 kommentarer, varav 3 negativa, och 343 millningar, varav 80% positiva. Hade själv väntat mig att bli kölhalad, men hurra! kanske har någon sorts osynlig gräns passerats som plötsligt gör det möjligt att diskutera droger utifrån fler perspektiv än den brutalistiska nolltoleransens. (Jämför med mottagandet av min förra artikel på Newsmill.)
2. Vertigos båda nya böcker – Sæterbakkens Osynliga händer och Meyrinks Golem – har tagits emot fantastiskt väl av både läsare, bokhandel och recensenter. Bestämde mig för något år sedan för att aldrig mer ge ut mer än två böcker i stöten och att ägna desto mer energi åt att lansera dem. Det verkar funka. Men så är förstås just de här två osedvanligt fantastiska texter också.
1. Min, Daniel Bergs och Ted Goldbergs artikel på Newsmill om Portugals framgångsrika avkriminalisering av droger har fått 45 kommentarer, varav 3 negativa, och 343 millningar, varav 80% positiva. Hade själv väntat mig att bli kölhalad, men hurra! kanske har någon sorts osynlig gräns passerats som plötsligt gör det möjligt att diskutera droger utifrån fler perspektiv än den brutalistiska nolltoleransens. (Jämför med mottagandet av min förra artikel på Newsmill.)
2. Vertigos båda nya böcker – Sæterbakkens Osynliga händer och Meyrinks Golem – har tagits emot fantastiskt väl av både läsare, bokhandel och recensenter. Bestämde mig för något år sedan för att aldrig mer ge ut mer än två böcker i stöten och att ägna desto mer energi åt att lansera dem. Det verkar funka. Men så är förstås just de här två osedvanligt fantastiska texter också.
THENTE, EU, BOKHORA
Thente börjar krypa in i Vertigos hjärta trots dess hårda skal. I dagens DN skriver han jättestort om Gustav Meyrinks underbara roman Golem: men vad säger han egentligen?
EU-valet: inga kommentarer.
Intervju med mig i dagens Bokhora: en del saker som inte berättats tidigare, men lite krångligt formulerade kanske...
I övrigt, lägesrapport från förlagsbunkern: alla är trötta.
EU-valet: inga kommentarer.
Intervju med mig i dagens Bokhora: en del saker som inte berättats tidigare, men lite krångligt formulerade kanske...
I övrigt, lägesrapport från förlagsbunkern: alla är trötta.
fredag 5 juni 2009
MER OM OSYNLIGA HÄNDER
Jan Arnald recenserar Sæterbakkens Osynliga händer i DN idag. Han tycker att Vertigos lansering av Sæterbakken har försökt göra denne mer "extrem" än han är. Är det verkligen sant? Visserligen har vi kallat vår käre Stig för "demonförfattare" - men är han inte det då?
Och är verkligen omslagen "spekulativa"? Tycker för min del att de är snygga. Och kanske är det inte så dumt att börja med att ge en författare en kärna av fanatiska läsare att bygga vidare på?
Och är verkligen omslagen "spekulativa"? Tycker för min del att de är snygga. Och kanske är det inte så dumt att börja med att ge en författare en kärna av fanatiska läsare att bygga vidare på?
torsdag 4 juni 2009
DROGARTIKEL OCH NORDISK KRIMINALKRÖNIKA
Nu är min, Daniel Bergs och Ted Goldbergs stora artikel "Portugals avkriminalisering av droger: en dundrande succé" ute på Newsmill. Läs noggrant och försök sedan anklaga oss för drogromantik och knarkliberalism.
Läser för övrigt storögd och fascinerad de två senaste volymerna av Nordisk kriminalkrönika. Recenserade förrförra årets utgåva i Aftonbladet och tycker fortfarande likadant: det är suveränt att läsa om brott och polisarbete när det är skrivet av utredarna själva istället för murvlar. Och vilken samtidsskildring! vilka karaktärer! vilka storysar!
(Och på tal om det: nöjesläser Jens Lapidus Snabba cash, rycks med en del men känner samtidigt att det är som när Petter rappar. Lapidus vill så oändligt gärna vara James Ellroy men kan inte dölja att han är en privilegierad medelklassakademiker som aldrig varit i närheten av att leva på gatan. Med det sagt: Lapidus är den bästa stilisten av alla kända svenska deckarförfattare.)
Läser för övrigt storögd och fascinerad de två senaste volymerna av Nordisk kriminalkrönika. Recenserade förrförra årets utgåva i Aftonbladet och tycker fortfarande likadant: det är suveränt att läsa om brott och polisarbete när det är skrivet av utredarna själva istället för murvlar. Och vilken samtidsskildring! vilka karaktärer! vilka storysar!
(Och på tal om det: nöjesläser Jens Lapidus Snabba cash, rycks med en del men känner samtidigt att det är som när Petter rappar. Lapidus vill så oändligt gärna vara James Ellroy men kan inte dölja att han är en privilegierad medelklassakademiker som aldrig varit i närheten av att leva på gatan. Med det sagt: Lapidus är den bästa stilisten av alla kända svenska deckarförfattare.)
onsdag 3 juni 2009
MER OM ASGAMAR
Tänkte vidare på Thentes blogginlägg. Det finns mer i frågan om hur feta kossor knycker fodret från magra. Det går att lägga ett rent affärsmässigt, ekonomiskt perspektiv på saken förutom det uppenbara moraliska.
När ett litet förlag satsar på att introducera ett författarskap – svenskt eller utländskt – krävs en stor insats. Okända författare har naturligtvis svårare att hitta läsare än kända. Detta arbete ger sällan utdelning direkt: men för varje bok går det lite bättre. Förlagets utlägg kanske betalar sig efter två tre utgåvor.
Men vad innebär då det när ett annat förlag knycker en författare efter att ett mindre förlag lagt ner massa tid och pengar på lansering? Det är naturligtvis stöld. De stjäl ett kapital som är nedlagt.
När Vertigo för en massa år sedan funderade på att ge ut några av Cormac McCarthys mörkare böcker, ringde vi upp Bonniers och frågade om det var ok.
När Pocketförlaget nu ger ut pocketutgåvan av Lemmys White Line Fever betalar de en "licensavgift" till Vertigo som ersättning för vårt arbete med texten och lanseringen av titeln.
Ifall Bert Karlsson (!) ger ut den nya, omarbetade upplagan av Boken om bordellhärvan så kommer också en viss ersättning ges till Vertigo för vårt arbete med texten och lanseringen av originalupplagan.
Men när Bonniers tog Robert Bolaño från Tranan ringde de nog inte ens och frågade om det var ok. Än mindre lär de betala något för det förarbete Tranan har lagt ner på författaren i Sverige.
Och när Familjen tog en av Vertigos författare för några år sedan varken frågade de om det var ok eller erbjöd någon ersättning för all tid och alla pengar vi lagt ner på att lansera henne och hennes två första böcker.
Detta är inte förvånande: makten tycker inte om att dela med sig. Men det är bra om kunskapen sprids. För litteraturen och mångfalden: krossa Bonniertyranniet.
När ett litet förlag satsar på att introducera ett författarskap – svenskt eller utländskt – krävs en stor insats. Okända författare har naturligtvis svårare att hitta läsare än kända. Detta arbete ger sällan utdelning direkt: men för varje bok går det lite bättre. Förlagets utlägg kanske betalar sig efter två tre utgåvor.
Men vad innebär då det när ett annat förlag knycker en författare efter att ett mindre förlag lagt ner massa tid och pengar på lansering? Det är naturligtvis stöld. De stjäl ett kapital som är nedlagt.
När Vertigo för en massa år sedan funderade på att ge ut några av Cormac McCarthys mörkare böcker, ringde vi upp Bonniers och frågade om det var ok.
När Pocketförlaget nu ger ut pocketutgåvan av Lemmys White Line Fever betalar de en "licensavgift" till Vertigo som ersättning för vårt arbete med texten och lanseringen av titeln.
Ifall Bert Karlsson (!) ger ut den nya, omarbetade upplagan av Boken om bordellhärvan så kommer också en viss ersättning ges till Vertigo för vårt arbete med texten och lanseringen av originalupplagan.
Men när Bonniers tog Robert Bolaño från Tranan ringde de nog inte ens och frågade om det var ok. Än mindre lär de betala något för det förarbete Tranan har lagt ner på författaren i Sverige.
Och när Familjen tog en av Vertigos författare för några år sedan varken frågade de om det var ok eller erbjöd någon ersättning för all tid och alla pengar vi lagt ner på att lansera henne och hennes två första böcker.
Detta är inte förvånande: makten tycker inte om att dela med sig. Men det är bra om kunskapen sprids. För litteraturen och mångfalden: krossa Bonniertyranniet.
SÆTERBAKKEN PRESENTERAR ULVER
Stig Sæterbakken presenterar en historisk spelning med norska Ulver i Lillehammer.
tisdag 2 juni 2009
BONNIERTYRANNIET
Daniel Mattsson tipsar via Twitter om Jonas Thentes senaste blogginlägg, som handlar om hur stora feta Familjeförlaget (av Thente kallat "Asgamen") tar fram tjocka plånboken och snor åt sig lilla kvalitetsförlagets Tranans fattare Robert Bolaño för att han börjat sälja bra. Så jävla dålig stil. Och bra rutet Thente!
Historien påminner om vad som hände mig på Lillehammerfestivalen för två år sedan: en fjunig räkneapparat från Bonniers kom fram och sa: "Du kan väl ge ut Sæterbakkens smala, svåra böcker så ger vi ut dom som riktar sig till en större publik – bra idé va?!" Och så försökte de sno åt sig Osynliga händer! Men Stig gick inte med på det. Han har förklarat att han älskar Vertigo och att han tänker stanna hos oss vad som än händer – häromsistens förklarade att han tänkte fortsätta vara Vertigoförfattare även om vi refuserade honom.
Människan har både karaktär, heder och stil. Till skillnad från vissa stora svenska förlagsfamiljer.
Historien påminner om vad som hände mig på Lillehammerfestivalen för två år sedan: en fjunig räkneapparat från Bonniers kom fram och sa: "Du kan väl ge ut Sæterbakkens smala, svåra böcker så ger vi ut dom som riktar sig till en större publik – bra idé va?!" Och så försökte de sno åt sig Osynliga händer! Men Stig gick inte med på det. Han har förklarat att han älskar Vertigo och att han tänker stanna hos oss vad som än händer – häromsistens förklarade att han tänkte fortsätta vara Vertigoförfattare även om vi refuserade honom.
Människan har både karaktär, heder och stil. Till skillnad från vissa stora svenska förlagsfamiljer.
måndag 1 juni 2009
PISSAR PÅ ERA PENGAR
Sveriges Författarfond avslog återigen (för kanske femtonde gången) min ansökning om arbetsstipendium. På sätt och vis är det skönt att inte vara uppskattad från den fronten. Har ju verkligen inte mycket gemensamt med de där människorna. Skulle rentav vara lite obehagligt om Bengt Westerberg och en massa barnboksförfattare plötsligt började värdera mitt arbete.
Med några böcker, ett tiotal översättningar och otaliga essäer, textkritiska utgåvor, efterord och artiklar i mitt några sidor långa CV borde själva dess objektiva tyngd kunna ge någon sorts effekt. Men om kravet för att få stipendium är att bli kompis med de där lirarna är det inte värt förnedringen.
Säger som räven: pissar på era pengar.
Med några böcker, ett tiotal översättningar och otaliga essäer, textkritiska utgåvor, efterord och artiklar i mitt några sidor långa CV borde själva dess objektiva tyngd kunna ge någon sorts effekt. Men om kravet för att få stipendium är att bli kompis med de där lirarna är det inte värt förnedringen.
Säger som räven: pissar på era pengar.
SÆTERBAKKEN PÅ TOPPLISTAN
Inte nog med att det ramlar in hyllningsrecensioner av Sæterbakkens Osynliga händer, nu har Dagens Nyheter lagt in den på sin "boktopplista" över de tio bästa böckerna just nu. Satt i morse med Fredrik Gustafsson på Pocketförlaget och föreslog att de borde ge ut den i pocket i höst – de har ju nyligen publicerat pocketen av White Line Fever med största tänkbara framgång.
Är för övrigt tillbaka med förlagsrutinerna: den eminente Jesper har rest på semester. Så om det blir fel med beställningarna ska ni skälla på mig.
Är för övrigt tillbaka med förlagsrutinerna: den eminente Jesper har rest på semester. Så om det blir fel med beställningarna ska ni skälla på mig.