Gick igenom och förbättrade översättningen och efterordet till denna upplaga, men bara på detaljnivå (den som läser efterordet märker att det som i slutet av 1980-talet var stor entusiasm för Masochs bok gradvis hade förvandlats till kritisk motvilja). Omslaget, däremot, var något nytt. Den här boken innebar starten dels på ett nytt slags omslagspapper (bestruken kartong) som skulle komma att bli standard på många framtida böcker, dels på vad som blivit en Vertigotradition: omslagsfotografiet.
Hade på den tiden ingen större respekt för mig själv som fotograf. Närbilden av pälsen togs istället av min flickvän Helena, filmfotograf till yrket även om vi träffades när hon arbetade som Konsumkassörska vid Zinkensdamm.
Den extrema närbilden av något kroppsligt (hud, slemhinnor, päls) är ett återkommande tema i många av Vertigos omslag (t ex Lidandets lustgård, Nekrofilen, Irenes fitta, Barnahandlerskan). I min fantasi hänger det utan tvekan samman med tanken på böckerna som "ordet som blir kött", eller åtminstone som tunna avhyvlingar av min kropp.
Det finns något tilltalande med tanken på att en bok (papper och text) innebär en förening av kropp och själ (på samma sätt som det enstaka ordet med dess förening av signifikant och signifikat). På den här punkten ställs frågan om bokens framtida öde i en tid av digitalisering. Genom att täcka omslaget med en close-up av kroppslig intimitet vill Vertigo förstärka den här känslan.
Den noggranne betraktaren ser att förlagsnamnet, som givetvis alltid skrivs i Helvetica black, på den tiden spärrades kraftigt, vilket inte är särskilt snyggt. Dessutom lärde mig det här omslaget att det är problematiskt att använda ett elegant serif-typsnitt som favoriten Bodoni när texten ska ligga vit mot mörk bakgrund – de tunna linjerna smälter ihop.
Jag gav bort mitt exemplar på fyllan till något stolpskott i någon söderkällare. Han lovade att läsa den, men jag gissar att han aldrig uppfyllde det löftet.
SvaraRadera