MUTZENBACHER-EFTERORDET

Det skulle skrivas efterord till Felix Saltens Josefine Mutzenbacher: en wienerhoras historia berättad av henne själv. Gruvade mig i veckor. Samlade anteckningar. Läste och läste om. Tog mig återigen igenom Freuds Tre avhandlingar om sexualteori. Läste in mig på Die Wiener Moderne, Die Junge Wien, sionismens tidiga historia, Walt Disney, österrikisk ekonomisk historia.

Misstänkte efter ett tag att det aldrig skulle gå. Skrivkrampen blev ständigt mer akut. Anteckningarna och excerpterna växte. Ändå fanns där en aning om att det skulle lösa sig av sig själv – men när?

Så, plötsligt, utan förvarning: sätter mig vid datorn, klockan är mellan sju och åtta på kvällen före midsommarafton. Läser igenom alla anteckningarna, skriver en disposition, kopierar-klistrar in sakerna i en vettig ordning och börjar skriva. Drygt tre timmar senare står efterordet i stort sett klart, ungefär 10 boksidor långt. Under denna tid är mitt sinne försatt i extremt fokus, närmast besatt, och orden bara rinner fram, som om de redan var formulerade.

Får se hur texten tas emot. Hävdar bl a att Saltens barnbok Bambi och hans roman om den barnprostituerade Josefine inte skiljer sig åt så mycket som det kunde tyckas, att de båda bär på en sionistisk utopi om "en flykt ut i det öppna" där djuret-barnhoran kan läsas som juden och jägarna-männen som Europas antisemiter. Föreslår rentav att Josefine är en polymorft pervers begärsmaskin. Och att en alternativ titel till Josefine Mutzenbacher kunde vara Anti-Freud, en motsvarighet till Deleuzes och Guattaris Anti-Oedipus.

Förivrade mig uppenbarligen. Men är inte det skönt?