LAWRENCE AV ARABIEN OCH POLISER

Mitt i Lawrence av Arabien – den absolut längsta och troligen bögigaste av alla filmer som projicerats på min sovrumsvägg – ringde de från fiket igen: ytterligare en polispatrull. Femte razzian på tre veckor. Den här gången hävdades att det bara var föreningar som gällde som slutna sällskap, vilket inte är sant förstås. De hotar att stänga ner festen. Får väl se var det slutar.

Så snart de fått syn på dig släpper de inte taget förrän du är död. Hälsar – er röst i mörkret.

GOLEM!

Efter att det förra inlägget skrevs, ringde de från cafét en gång till, vid elva. Då var det dags för en ny razzia: två på samma kväll. Jippi. En underbar fredagkväll i skogen. Säg efter mig: a-l-d-r-i-g s-t-a-r-t-a e-t-t f-i-k.

Men kunde sova ändå. Och jobba som vanligt idag. Lite katastrofer har aldrig fått världen att gå under.

Så nyss! hör och häpna! blev revideringen av Meyrinks Golem klar! Vilken storartad text, det har varit en stor njutning att fördjupa sig i orden, rätta till en del felaktigheter i den gamla översättningen, nyöversätta en del, modernisera en del. En sjungande, mystisk roman full med hermafroditer, spöken, dubbelgångare, kabbala, visioner, galenskap, mord och så Golem förstås. Alltihop i ett förmultande judiskt getto, där husen lever sina egna gåtfulla liv.

Känns som en stor ära att få arbeta med sådan litteratur. Bugar mig inför alla de döda.

ÄNNU EN RAZZIA

För tredje gången på en månad: razzia på cafét. Den här gången var alla papper i perfekt ordning, namnlistorna i dörren exemplariska, allt perfekt. Utom att kaffebrödet och smörgåsarna var bortplockade: den som ville ha festen var inte intresserad. Men "serveringen får bara ske i samband med matservering". Så nu vill de säkerligen ta våra tillstånd. I höstas fick vi punga ut över tjugotusen i samband med lögnaktiga anklagelser om att vi bullrade för mycket. Nu detta.

Således, ännu en gång, lyd mitt råd: starta aldrig ett café, en restaurang, en klubb, en festvåning eller något liknande där miljöförvaltningar och tillståndsenheter och annat mera blandar sig i. De kommer att göra sitt bästa för att döda dig. Eller åtminstone förstöra din sömn, din hälsa, dina projekt, samt din tro på mänskligheten och det goda samhället – ifall du nu skulle råka ha någon tro kvar.

PÅ AVSTÅND

Inser sådana här dagar att förlaget kunde skötas var som helst ifrån. Har inte sett de nya böckerna än, men sköter ändå om pressreleaser, Stormtrupper, recensionsex, abonnemangsex och allt det andra. Av någon anledning känns det lite mer professionellt och modernt att inte känna och lukta på föremålen utan bara "marknadsföra" och "sälja" dem. Rentav mer kapitalistiskt. Hahaha! det är en rolig lek!

Har för övrigt ägnat ytterligare någon timme i kylan och snön åt att gallra skogen. Björkarna växer alldeles för tätt. Motorsågen är fortfarande inte lagad. Svettigt att jobba med yxa!

Läser Economists bilaga om världshaven mellan varven. Det är ytterst deprimerande. Ingen kan ju anklaga de anonyma journalisterna på Economist för att vara några "flummiga miljönissar" eller "alarmister" – eller vad det nu är högern brukar kalla människor som tar vetenskap på allvar – så när dom är nära att skita på sig av fasa inför tillstånden i världshaven och vad dessa troligen kommer att leda till blir det riktigt otäckt. Inte bara utsläppen, inte bara koldioxiden, inte bara uppvärmningen, inte bara soporna, inte bara metangasen, inte bara utfiskningen: utan allt på en gång! med självförstärkande kedjereaktioner!

Gaaah.

INGEN JUSTINE

Lokaliserade mitt gamla efterord till Sades Filosofin i sängkammaren och kunde konstatera att de båda äldre översättningarna av Justine är obrukbara: "Dessa båda kraftigt nedskurna, illa översatta tidiga versioner av markis de Sades Justine är faktiskt allt som många svenska läsare, däribland säkerligen flera av hans svenska kritiker, har haft tillgång till och som format den svaga bilden av Sade i Sverige."

Så en svensk Justine blir en framtida fråga.

Nu måste jag in till stan och laga motorsågen.

På tal om det, en gammal idolbild:

AVTÄNDNING

Vilken jävla dag igår: tusen telefonsamtal, tusen ärenden, kaos på pendeltåget, hetsiga bilresor fram och tillbaka, intervjuer, möten, föreläsningar. Idag är varelsen paj. Inbillar mig att det är likadant som dagen efter en knarktripp. Hjärnan är ju trots allt en kroppsdel med sina funktioner, vilka kallas psyke, själ eller ande. Den arbetar med elektrokemiska processer. Igår: översköljd med adrenalin och andra stresshormoner. Idag: ensam i skogen.

Vilken jävla baksmälla.

Pratade hur som helst länge med Hans Johansson om Markis de Sades Juliette, det är roligt att diskutera översättningsproblem, ordval, nyanser.

Dessutom har Magnus Ulléns och Susanne Dodillets böcker kommit från tryckeriet idag: får dock inte se dom förrän på söndag – olidligt spännande!

OCH SEN RINGDE INTE JANNE JOSEFSSON...

... nä. Efter att olika reportrar, redaktörer och redaktionssekreterare från SvT ringt tjugo gånger idag, från klockan nio på morgonen till halv sju på kvällen och det blivit bestämt att hr Edenborg skulle deltaga per telefon i programmet kl halv nio, blev det alldeles tyst.

Det gjorde nu inte så mycket eftersom inga planer behövde ändras för deras skull. Men de kanske kunde ha ringt och berättat att det inte blev något. Så hr Edenborg slapp undra.

Roligt blev det ändå i bilen ut i skogen. Hans Lagerberg (KB-kompis!) skriver en biografi över Per Meurling (kommer på Ordfront framöver) och var snäll nog att låna mig en kassett med en gammal radiointervju med denne legend inom svensk kommunism och pornografi (vars "erotiska memoarer" Vertigo ska ge ut snart).

Kupén fylldes med denna oerhört knarriga, gälla, rosslande, stundom pipande röst som långsamt formulerade långa, syntaktiskt perfekta meningar som om den läste högt ur en bok. Ofta avbröts utläggningarna av vilda skratt, och tvärs genom dem hörs: ynglingen, mitt i åttioåringen.

Ska se om det går att göra en mp3 av en del, det är rena ljudpoesin.

SEN RINGDE JANNE JOSEFSSON...

... eller egentligen messade han och fick mig att ringa upp. Stod dock på mig: kan verkligen inte störta iväg till Göteborg ikväll. Ska flytta en säng åt min rumskamrat, ska ta katterna till landet och annat mera. Säger några ord via telefon istället, det är ok (så vill ni höra min knastriga telefonröst så kolla SvT Debatt ikväll).

Har för övrigt för mig att en journalist från ETC nyss gjorde en intervju mer mig per telefon om kulturrådet och den nya kulturpolitiken - men är inte säker. Det kan ha varit hallucinationer kring ljudboken om "biologisk antropologi" som nu är inne på kapitel 10.

Tack förresten till kungliga postverket för att ni lyckades leverera Juliette-korrekturet i ett stycke till Hans Johansson.

SNABBA CASH

Nä, ba skoja.

Fick två telefonsamtal på tuben i morse. Först en från en tidning som ville pumpa mig på info om en gammal anställd som sökt jobb. Referenssamtal är alltid knepiga. Den som ringer vill ha ärliga svar, men vet också att den som svarar oftast vill ge en så positiv bild som möjligt av den arbetssökande. Blåljuga känns inte aktuellt. Däremot glida lite på sanningen ibland kanske.

Sedan ringde en reporter från SvT Debatt och ville ha mig med ikväll för att prata om "Kokainförfattaren" (som egentligen är/var amfetaminist, men men). Avböjde, har inte tid. Och Daniel Berg är bortrest. Exakt samma sak hände för ett drygt år sedan i samband med Glänta-numret.

För den som ser mig som en mediahora: nej, ställer faktiskt inte upp på allt, säger ofta nej. Fast hade velat den här gången, frågan har sin betydelse. Terrorn mot rekreationsbrukare är ett led i en allt värre moralistisk repression i det här landet; den ingår i samma tendens som FRA och Ipred. Staten och storföretagen vill ha kontroll. Människorna får stryk. Polisen gör det smutsiga jobbet. Känns det igen?

IDÉER

Fick en förfärlig proctalgia-attack igår natt, vaknade upp på golvet ur en avsvimning. I svallvågorna av detta: idéer. Underligt hur den där svampiga kroppsdelen innanför skallbenet arbetar. Det kallas idéer, men det är oklart vad ordet syftar på. Processen brukar sluta med en språklig formulering. Innan dess: komplicerade rörelser. "Javisst! Varför har jag inte tänkt på det förut!" Hur som helst är det dags att ge ut Markis de Sades Justine.

SKRATTFEST

Dog och dog igen. Har inte skrattat så mycket sen Borat. Tårarna rann. Vi läste högt för varandra och vrålade.

Det handlar om den nya Vulkan-liknande sajten Kapitel 1, där alla kan lägga upp de första kapitlen av en bok, få omdömen och betyg. Och: "är du tillräckligt populär hägrar ett förlagskontrakt med Piratförlaget."

Bläddra och läs! Till dig som tycker det verkar spännande med alla manus som trillar in till Vertigo: här ser ni på ett ungefär hur det brukar se ut.

Och glöm inte: "Äkta blod rinner långsamt".

FRAMFÖRHÅLLNING?!

Förlaget verkar få en ny säljare; han ställer mycket hårdare krav på framförhållning. Inga fler halvtaskiga dummyomslag i annonser och insäljningar, nu ska framsidor och baksidor vara klara minst sex månader innan böckerna kommer!

Tvingades raskt börja fantisera om hur höstböckerna – Markis de Sades Juliette, Delanys Hogg m m – ska se ut. Måste dessutom ta omslagsbilden till Sæterbakkens Osynliga händer snart (men där är allt planerat, och kommer bli snyggt!). Kom på en sån bra idé till Hogg: har redan en modell, den sötast tänkbara. Behöver nu bara en fot, att sticka in i munnen på modellen. Hårig och smutsig.

Arbetet med Textmässan den 25 april går framåt. Senaste nytt: det blir ett seminarium med Alexander Bard och Fredrika Spindler om anti-dualistisk filosofi. Mumsigt!

EDENBORG I DEBATTEN

Det gamla Glänta-numret på tapeten igen: droger, droger, droger.

SKRIVANDETS GÅTA

Har under vintern plågat mig med självanklagelser om bristande förmåga. "Kan inte skriva längre!" har det låtit. Har den senaste veckan motbevisat mig grundligt. Men förstår inte själv hur det gick till.

Berggren på Ordfront ville ha en text som förklarar skillnaden på kapitalism och marknadsekonomi. Det kommer nog inte gå, svarades. Kom så för ett par dagar sedan hem tyngd av matkassar, trött och jävlig, lade mig en stund i sängen för att vila innan matlagningen, hade laptopen framme. Sju minuter senare var texten klar.

Det kändes som magi. Det kändes absolut och verkligen inte som "jag".

Plågades dagen efter över ett uppdrag från Lindholm på Vagant om att skriva en text om rikedom. Tänkte: kan åtminstone öppna ett dokument och skriva några anteckningar. Tjugofyra minuter senare var essän klar, fyratusen tecken smack i krysset.

I går kväll ringde Leo Lagercrantz från Newsmill och ville ha en text idag om droger apropå "Kokainförfattaren". Tackade ja, tänkte fan nu är det flyt på skrivandet så det löser sig nog. Skrev åttatusen tecken på femtio minuter i förmiddags.

Glad och stolt: självklart. Men: den starkaste känslan är förundran. Var kom alla orden ifrån? En sak är säker: de kom inte från mig. Det var i någon mening ni som skrev.

SCHWOOOOOOOOOSCH!

Argh! Åter i fjollträsk efter nästan tre veckor på landet...

Smutsen! Hetsen! Bullret! MÄNNISKORNA!

Fontänspydde ur mig en text om skillnaden mellan kapitalism och marknadsekonomi till Ordfront. Knackade ner en krönika till Fria tidningarna som nog är den sämsta hittills och måste skrivas om. Närmar mig slutet på översättningen av Golem.

Blev igår grundligt intervjuad av en skicklig journalist som fick mig att prata alldeles för mycket och bli alldeles för personlig – nu igen. Gjorde också en rolig fotografering med bl a manusbränning i källaren, uppenbart livsfarligt men det blev bra bilder.

Och nästa vecka kommer de båda nya böckerna! Det måste göras pressutskick! ansökningar! lanseringar! bokhandelsreklam! Releasefester!

Dessutom är personaltoaletten, kyldisken och handfatet på fiket trasiga. Två helger i rad har polisen varit där och gjort razzior och stört fester och kollat leg på festgästerna, utan att hitta något men det är ändå väldigt irriterande. Starta aldrig ett fik, är mitt bästa råd.

Det ska stå på min gravsten: starta aldrig ett fik.

JULIETTE, HOGG OCH ETT UDDA FILMTIPS

Läste igår kväll framför brasan klart Hans Johanssons fina översättning av de två första delarna av Markis de Sades Juliette (den kommer att publiceras i tre volymer, en vartannat år, med två delar i varje inklusive originalillustrationerna). Vilken sällsynt och gripande bok!

Slutet av andra delen är magnifik, när libertinen Saint-Fond lägger ut texten om sin fullständigt nattsvarta kosmologi: han tror på Gud, men det är en ond Gud, och genom att göra det onda redan här på jorden kommer människan att lida mindre när hon tas upp av "de onda molekylerna" på andra sidan...

Att få en text från 1790-talet att låta bra i 2009 års svenska språkdräkt är en svår balans: är översättaren för trogen blir texten arkaisk och trög, anpassar han för mycket till nutiden försvinner en stor del av textens röst. Hans Johansson har gjort en perfekt avvägning.

Börjar nu läsningen av Caroline Åbergs översättning av Samuel Delanys Hogg från 1969/1973. Samuel Delany är svart, homosexuell, professor i litteraturvetenskap och världsberömd som science fiction-författare (på svenska finns de berömda Nova och Förvandlingarnas värld).

På grund av sin obscena, smutsiga karaktär och sina våldsamma och homosexuella teman dröjde det till 1995 innan romanen Hogg publicerades första gången. Det skall bli underbart att få ge ut den. Förundrar mig fortfarande över att Teratologen inte hade läst den när han skrev Äldreomsorgen 1992: huvudpersonen Kuksugaren är ju uppenbarligen en nära släkting till Pyret.

Avslutningsvis ett filmtips: blir så lycklig när filmer förmår överraska mig! Den engelska Diversions (1976) av Derek Ford innehåller sekvenser och bilder som aldrig kommer att lämna den här dekadente, hårdhudade gamle mannens sinne. Hur tänkte de!

Ramhandlingen berättar om några deppiga tjejer som åker tåg genom ett nergånget engelskt industrilandskap på väg till fängelset, medan de tänker tillbaka på sina liv. I en scen tar en kvinna som utsatts för en grym våldtäkt hämnd på en karl, mitt under akten hugger hon honom i ryggen så blodet sprutar, hon smeker sig med dolken, hon skär av honom lemmen och suger på den. Alltihop ackompanjerat av supersvängig, groovig musik.

Kräver inte mer än så av film. Länge leve ultrasleazig sexploitation.

LJUVA GLÖMSKA

Trots att nästan varje dag är som den nyligen upplistade dagen är det också mycket som inte görs. Fick ett mail från Kulturrådet som berättade att förlaget inte skickat in läsexemplaren av Gamiani. Aha! är det därför det inte kommit något besked om litteraturstöd!?!

Fick aldrig något svar från förläggaren av boken om vapenhandlaren, skrev direkt till författaren istället, han svarade snällt. Men av hans hemsida att döma är han på Washington-hökarnas sida, verkar kanske lite fel för Vertigo. Vad vi än är, så är vi inte neokonservativa.

Nästan klar med genomläsningen av Juliette; återstår Caroline Åbergs översättning av Samuel Delanys Hogg, spännande! Och plöjer vidare genom Golem, ibland är det bra att ha en deadline. Tittar bara på historiska filmer just nu, trivs egentligen bäst i det förflutna, det är en lekplats som passar mig. Det förflutnas smuts är liksom befriad från nuets smärta, den har genomgått någon form av alkemisk process och blivit hanterbar. Nuets smuts är så traumatisk.

Det är nästan minus tjugo idag, marken knarrar under skorna, vedspisen kämpar för att värma upp inomhuset mot utomhusets köld. Katterna vägrar gå ut. Men himlen är turkos och marken gnistrar av diamanter.

HISTORIEN

När människor kommer till en plats plockar de först åt sig de naturresurser som har högst kvalitet och är mest lättåtkomliga. Ostronen försvann fort från New York bay. Nuförtiden finns det i stort sett inga sådana råvaror kvar: medan Saudiarabiens oljefält hade en input (hur mycket energi det går åt att utvinna) på 1 och en output (hur mycket energi som produceras) på 100 (bra utdelning!), har oljesanden ungefär relationen 1:3, medan majsetanol i stort sett har samma input som output.

Är det likadant i historieskrivningen? På Leopold Rankes tid var empirin kung. Dessa jungfruliga arkiv, dignande av dokument! I vår tid är den klassiska svenska idéhistoriens "teorilöshet" knappt ett minne blott, nu tvingas vi till oändliga teoretiseringar och modeller för att kunna producera ny vetenskap.

LITE FÖRLAGSJOBB NU IGEN

En dag av ensligt förlagsarbete i skogen:

– översatte några sidor Golem (mäktig bok!), några sidor Mammas tre flickor (å så vacker den är!);
– skickade mail till ett engelskt förlag om en bok de gett ut om en mäktig vapenhandlare som kändes intressant (de har inte svarat; är boken redan såld till Sverige? tycker de Vertigo är för ointressant? hur går det egentligen till där ute i den stora förlagsvärlden?);
– tackade nej till att åka taxi fjorton mil till TV4 imorgon bitti för att vara med i en debatt om Gömda (min ståndpunkt är tydlig: romaner kan inte vara "sanna" i journalistisk eller historisk mening, litteraturens sanning ligger på helt andra plan, förlag som liksom Piratförlaget använder påståendet som en reklamslogan beter sig som omoraliska idioter mot läsare och författare);
– hjälpte Sfinx förlag att begripa det franska kontraktet för Bretons surrealistiska manifest (en bok som länge stått på Vertigos hemliga utgivningslista över böcker som borde ges ut och nu kan strykas, skönt!);
– läste mycket om Gaza (medierna verkar redan ha börjat tröttna fastän slakten eskalerar!) och funderade över vad Vertigo kunde göra (kom inte på mycket), häpnade över Mohamed Omars militanta ståndpunkter, häpnade ännu mer över några proisraeliska hatsidor (bl a en som visade foton och gav beskrivningar av ISM-aktivister och uppmanade människor att hålla koll på och om möjligt mörda dem, kusligt!);
– skrev ett nyhetsbrev (gör det mer sällan nuförtiden, det är bloggens fel!);
– pratade med förlagets säljare Peter Parson som klagade över bokhandelssituationen (tydligen har Akademibokhandeln nu i stort sett förbjudit alla sina butiker att själva köpa in böcker, allt ska gå centralt, och deras nya butiker är små och helt inriktade på bästsäljare, precis som Konsum!);
– högg vilt omkring mig med en yxa (måste gallra skogen här! vet inte hur det går till! det har inget med Vertigo att göra!);
– rökte en cigarr och redaktörsläste Juliette (borde inte röka! texten är fantastisk!);
– skickade illustrationerna i White Line Fever till Pocketförlaget, som ska ge ut pocketen av denna roliga bok;
– spånade kring höstböckernas omslag, fick storartade visioner av Juliette-omslaget och en del idéer kring Delanys Hogg;
– läste manus på Dennis Coopers nya bok Ugly Man (men måste nog avstå, de båda fantastiska Cooper-böckerna vi gett ut har inte funkat alls tyvärr);
– pratade med René Vázquez Díaz om Florina och hans kommande böcker;
– hörde av Stig Sæterbakken som erbjöd oss att använda hans essä om Rigodon som efterord i Céline-projektet;
– skrev ett mail till ett portugisiskt förlag som verkar vara något av en motsvarighet till Vertigo och frågade om de var intresserade av våra författare (inget svar);
– tackade ja till en journalist som ville intervjua mig om förlagets manuspolicy (han önskade bl a få se när vi brände ett manus, hm, hur ska det här lösas?).

Gick vid något tillfälle ut ur stugan och befann mig i ett mörker som var mörkare än det mörkaste mörker. Aldrig sett något så svart. Stirrade med öppna ögon rakt ut men såg ingenting.

LÄSTE EN DECKARE

Beter mig ibland som folk: handlade på Willys, plockade på mig en utread deckare från en låda på väg till kassan. Det var Måns Kallentofts Midvinterblot, som utspelar sig i Linköping, och detta var också skälet, en plötslig... kanske inte nostalgi... men en sorts minnesfetischism.

Sträckläste boken under kvällen, därefter slängdes den på brasan.

Roligt att läsa en påhittad historia i ens gamla hemstad. Miljöerna är så välbekanta, vissa rentav härliga att återse: Schelins café (mitt första jobb!), kyrkogården, den fantastiska pizzerian Shalom (som har världens godaste kebabsås: innehavaren påstår att industrispioner tagit anställning där för att lura av honom receptet, att jänkare ringt och erbjudit tusentals dollar för det, men han vägrar, lagar bara till såsen ensam, efter att de andra gått)...

Att följa karaktärerna och handlingen runt i denna intima miljö var lite som att drömma, det höll mig fängslad.

Men texten!? Har inte kommit i kontakt med svenska deckare på många år. Hade glömt den där underliga prosan. Allt är liksom halvt i den här diskursen: halvrealistiskt, halvlyriskt, halvpolitiskt, halvpsykologiskt. Karaktärer och dialoger är halvbra, intrigen och miljöskildringarna halvövertygande. Det är halvmesyrernas litteratur.

Och många.

Korta.

Stycken.

Blir det. Det är ju ett sätt att göra det mer lättläst kanske, men framför allt lägger det ju några sidor till boken. Nä, nu är min utflykt i populärlitteraturen slut för det här decenniet.

PENGARNA ELLER LIVET

Har levt i över fyrtio år i en verklighet som drivs av pengar. Har ofta undrat vad pengar är, rentav skrivit en text för länge sedan om "pengars lukt" (kan läsas här). Men har först på sistone börjat förstå vad pengar är, hur de tillverkas, hur de försvinner.

Har den här helgen, förutom att gå på den fantastiskt välbesökta demonstrationen mot Israels krig, läst Chris Martensons Crash course (som finns här – orkade inte lyssna på hans röst, men texterna ligger där också) där han går igenom det monetära systemets grunder och kopplar det till både Peak oil och miljön, med den exponentiella tillväxten som gemensam mekanik.

Det är spännande med den sortens syntetiska läsningar – och i det här fallet rätt otäckt. Han tar inte in frågan om vad den enorma uppladdningen av vapen världen över kommer betyda när krisen fördjupas, men när råvarorna och energikällorna tunnas ut och världens befolkning växer explosionsartat ökar också instabiliteten exponentiellt. Kusligt.

När Vertigo gav ut Immanuel Wallersteins Liberalismens död 1999 med hans beskrivning av en nära förestående systemkrasch och en därpå följande period av stora kriser och katastrofer, var det inte många som tyckte det verkade realistiskt. Tja, nu är vi här.

DEMONSTRATION IMORGON

Demonstrationståg väcker inte särskilt upplyftande minnen hos mig: känslor av betydelselöshet, av högmodets snopna självinsikt, av slagordens pinsamma förenklingar. Tröga tal, väntan, moralisk plikt. Skulle hellre vara Jack Bauer eller Sidney Bristow och ta en helikopter ner till Gaza och lösa alla problemen, stoppa mördandet av palestinier, få alla att kramas och lägga grunden till ett paradis på jorden – på 24 timmar.

Men står istället och fryser på Sergels torg imorgon lördag kl 13 och önskar att det ska betyda något litet någonstans någon gång.

FÄRDIG RUMPA

Skulle skicka in tryckfilerna på förmiddagen igår, satt och svettades på KB, fylld av tvivel. Det var en fråga om sekunder, men sedan: nej, måste försöka ta en bättre bild. Tryckeriet fick vänta ett dygn till.

Stod således återigen naken och utstyrd som en julgris sent igår kväll. Och visst: det lönade sig. Fotot blev betydligt bättre, åtminstone tekniskt. Sedan kan vi ha åsikter om färgen på rosetten, om det är bra att knottrorna syns och lite sådant.

För den som är road av formgivning kommer här några varianter av omslaget med olika färger och typsnitt och placeringar innan det färdiga:

Och så här blev det till slut (med bitar av olämpligt kött bortphotoshoppade), det var Loka som tog fotot:

FÖRSENAD RUMPA

Omslaget är inte riktigt riktigt spikat, filerna ska till tryckeriet imorgon förmiddag: då får ni också se framsidan. Inser att Vertigo Akademika är en serie vars omslag inte riktigt ser ut som akademiska titlars brukar. Må så vara.

Idag har det haglat uppmaningar kring Gaza: namnunderskrifter, demonstrationer, bloggar, Facebookgrupper, artiklar, nätverkande. Har mobiliseringen kring Israel-Palestina-konflikten någonsin varit så intensiv? Kanske har israelerna med det här kriget passerat någon sorts kritisk massa. Tycks som om många som tidigare försökt förhålla sig nyanserade och neutrala nu går över till palestiniernas sida.

En hare sprang in under min bil på vägen hem ikväll: vände förstås tillbaka, hittade den blödande – och levande. Den stirrade skrämt och ledset med sina bruna ögon. Inte mycket att göra. Bad den om förlåtelse och dödade den. Den kommer att hemsöka mig.

ÄNNU EN TJOCK BOK

Déja-vu: sitter här med ännu en tjock, akademisk bok och kollar sida efter sida gång på gång för att se att inga förskjutningar sker, inga horungar föds, inga blankrader eller brist på blankrader förfular satsytorna, gör stickprov på sidhänvisningar, finjusterar index och fotnoter, laborerar med typsnitt och färger på omslaget.

Torsdag morgon ska tryckfilerna vara hos tryckeriet. Ändå känns ingen stress. Gissar att författaren kanske känner större: fortfarande saknas några sidhänvisningar. Men i stort sett är alltihop klart: Magnus Ulléns Bara för dig: pornografi, konsumtion, berättande med sina nästan 400 sidor kommer i februari. Och därmed är serien VERTIGO AKADEMIKA sjösatt.

Det är trots allt inte så jobbigt att vara förläggare när det råkar finnas pengar till att betala människor för att läsa och föra in korrektur.

Omslaget får ni se i morgon kväll: gissa vems rumpa det pryds av?

EN TJOCK BOK

Glömmer ibland att ni vill att den här bloggen ska handla om förlagsarbete. Kan således berätta att dagarna kring nyår ägnades åt den mest voluminösa (ja, den är tjockare än De grekiska tragedierna) bok som Vertigo någonsin har gett ut: idéhistorikern Susanne Dodillets doktorsavhandling om svensk och tysk prostitutionspolitik, Är sex arbete?

606 sidor lång i extra stort format. Oändligt med fotnoter. Fyra olika rubriknivåer. En typografisk insats värd namnet. Det heroiska korrekturet lästes av Anna Holmström, Gud signe henne. Undrar vad boken kommer att väga? Och vad den kommer att kosta att skicka på posten!?

Den femte gången hela inlagan sida för sida klickade förbi mina allt tröttare ögon på nyårsdagen började det kännas lite tröttsamt. För att inte tala om hur det kändes för Susanne den tredje gången som hon blev tvungen att ordna sidhänvisningarna i index. Det var en djup befrielse att sända iväg filerna till tryckeriet.

Omslaget är klatschigt, fotot taget av mig häromdagen. Boken är högintressant. Vore underligt om den inte slår ned som en bomb i debatten.

KONTRASTER

Tack för kommentarerna! Ägnar mig åt att uppställa ett klassifikationssystem över "ältandets lösningar" med åtskilliga underkategorier och fotnoter. Att använda fantasin för att driva tvångstankarna för långt är ett klassiskt knep inom KBT: dessutom är det ju roligt och rentav ibland poetiskt.

Funderingarna konfronteras samtidigt med redaktörsläsningen av Markis de Sades Juliette: texten skrattar åt mig! Huvudpersonernas fantastiska brist på bekymmer över annat än hur de på det mest uppfinningsrika sättet ska sätta fart på och tillfredsställa sina begär, deras minutiöst utarbetade argument för nihilism och egoism, deras hån mot varje form av etiskt övervägande – sätter den här hjärnans malande, neurotiska upprepningstvång i skarp kontrast.

Sade är uppenbart en anhängare av en (imaginär) lösning genom pleonasm och eskalering: ju mer av allt, desto bättre. Frosseriet löser den neurotiska självupptagenhetens knutar.

En annan kontrast uppstår genom nyhetsflödet från de förfärliga händelserna i Gaza. Se där en oförsonad konflikt, ständigt nya övergrepp, hämndkaruseller, ett stelnat läge: det är som en makrokosmisk bild av detta sinnes oförmåga att hantera sår.

ÄLTANDET

Förutom konstruktionen av ett koordinatsystem med hjälp av vilket alla former av skrattande skall kunna klassificeras och ordnas (be mig inte berätta om detaljerna), har även en hel del ältande ägt rum under sjukdomar och ledigheter på sistone. Ältandet är ett förfärligt fenomen som äter själen.

Grundrecept: 1. tag en gammal oförrätt, gärna ett svek begånget av en vän eller släkting; 2. rekonstruera det in i minsta detalj – påminn dig i synnerhet om din smärta, din sårade oskuld, din bittra sorg; 3. fantisera fram ett samtal mellan dig och förövaren – mejsla fram perfekta argument, som skall få denne att inse sin skuld och be om ursäkt. 4. inse att det inte kommer att gå, att personen inte kommer att erkänna sina fel; 5. börja om från början.

Ältandet ägnar sig endast åt oförrätter som aldrig klarats ut, där ingen riktig förklaring skett, där de båda inblandade skildes som ovänner och aldrig pratade igenom saken.

Frågan är bara hur dessa tvångstankar ska kunna avlägsnas ur det patetiska psyket? Det första förslaget är förstås att ringa upp personen långt efteråt för att få till stånd en förklaring, kanske en ursäkt, i bästa fall en försoning. Risken är förstås stor att personen kommer anse dig vara en idiot, att den pinsamma, sårbara öppenhet som du visar kommer att bestraffas med ytterligare en kränkning.

I den långa raden av gamla oförrätter som kantar den här organismens historia finns det emellertid en som löstes upp på ett dylikt sätt. Det gick till så här: en som var min vän gjorde en förfärlig sak för en herrans massa år sedan. Han bad aldrig om ursäkt, han erkände aldrig att han gjort fel. Vi skildes bara åt. Mitt sinne hemsöktes och rådbråkades gång på gång av sveket.

Var några månader senare på väg till affären för att handla och befann mig i ett alldeles trasigt tillstånd, av helt andra skäl: bakfylla, privata bekymmer eller något liknande. Stötte då på personen ute på gatan; saknade impulskontroll och psykiska skyddsnät; började storgråta, ställde till en stor scen, stönade fram bombastiska yttranden som "jag trodde du var min vän!" och "hur kunde du göra mig så illa?!" tills han forcerat bad om ursäkt och slank iväg.

Tror inte att han var särskilt övertygad om sitt fel eller att hans ursäkt hade särskilt mycket uppriktig känsla i sig. Men tydligen spelade det ingen roll: hans kränkning är en av dem som inte kommer tillbaka till mig under sömnlösa nätter. Spöket dödades.

Samtidigt är den sortens försoning i många fall omöjlig; exempelvis när förövaren är död. Hur bli av med spöket då? Har bloggens läsare några tips? Hur göra slut på ältandet?

[Blev för övrigt så förbannad på Bruno K. Öijers nyårsdikt i DN: brukade verkligen tycka om den mannen. Hur mycket köpte dom hans röv för?]

UPPSAMLINGSDERBYT FORTSKRIDER

Det är vid den här tiden på året, före vårboksfloden, under julledigheterna, som redaktionerna stoppar in små överblivna och försenade recensioner. Roligt att läsa en anmälan av Hegemonin och den socialistiska strategin som är skriven av någon som faktiskt har förstått vad boken handlar om (rodnar fortfarande vid tanken på hur det lät i DN): Fredric Skargren i Kristianstadsbladet.