Har under vintern plågat mig med självanklagelser om bristande förmåga. "Kan inte skriva längre!" har det låtit. Har den senaste veckan motbevisat mig grundligt. Men förstår inte själv hur det gick till.
Berggren på Ordfront ville ha en text som förklarar skillnaden på kapitalism och marknadsekonomi. Det kommer nog inte gå, svarades. Kom så för ett par dagar sedan hem tyngd av matkassar, trött och jävlig, lade mig en stund i sängen för att vila innan matlagningen, hade laptopen framme. Sju minuter senare var texten klar.
Det kändes som magi. Det kändes absolut och verkligen inte som "jag".
Plågades dagen efter över ett uppdrag från Lindholm på Vagant om att skriva en text om rikedom. Tänkte: kan åtminstone öppna ett dokument och skriva några anteckningar. Tjugofyra minuter senare var essän klar, fyratusen tecken smack i krysset.
I går kväll ringde Leo Lagercrantz från Newsmill och ville ha en text idag om droger apropå "Kokainförfattaren". Tackade ja, tänkte fan nu är det flyt på skrivandet så det löser sig nog. Skrev åttatusen tecken på femtio minuter i förmiddags.
Glad och stolt: självklart. Men: den starkaste känslan är förundran. Var kom alla orden ifrån? En sak är säker: de kom inte från mig. Det var i någon mening ni som skrev.
Coke? Hildegard von Bingen? Or both?
SvaraRaderaSluta hymla. Orden kommer från Gud.
SvaraRaderaVem är koksförfattaren? Ut med språket nu!
SvaraRaderaOk, Edenborg, nu är det paybacktime! Jag ska sitta hela nästa vecka och skriva på romanen. Tune in!
SvaraRaderaStickan Larsson, ju
SvaraRadera