DET HÄNDE MED HÄNDEL

Onsdagen den femte september firades utgivningen av min roman Mitt grymma öde. Ärorika förlaget Natur och kultur bokade vackra Teater Lederman nära St Eriksplan, och vi sydde ihop ett fint program. Ganska snart blev det uppenbart att vi underskattat intresset. Brandsäkerheten krävde att ytterdörren låstes: det var tyvärr många som fåfängt ryckte i den.



Inne i salongen satt vid det laget etthundrafemtio personer, väntande på vad som komma skulle. Jag lovar att det var en fin känsla att smygtitta genom ridån och inse att stället var fullsatt. Till slut gjorde jag entré, ensam och stolt som en tupp. Med strålkastarna i ansiktet såg jag i stort sett ingenting, men jag kände lukten och hörde ljudet av en kärleksfull och uppskattande publik när jag introducerade min roman och Händel:



Sedan kom min gäst Alexander Bard in på scenen. Han drog med sig publiken i skrattstormar och spontana applåder när vi diskuterade sex, pengar och konst. Samtalet avslutades med att Alexander knöt knäven och skrek "Tillbaka till barocken!"



Mellan dessa framträdanden hade vi tre musiknummer. De briljanta sångarna ackompanjerades av den enastående Ola Ottoson. Ett särskilt jubel uppstod när jag avslöjade det hemliga maktcentrum där jag ursprungligen träffade både Alexander och Ola: bastun på Forsgrenska badet...

 

De båda sångarna gjorde en enastående insats. Sopranen Elsa Ridderstedt sjöng den vackra arian "Lascia ch'io pianga" (vars text fått ge namn åt min roman!), och tenoren Henric Strömberg "Total eclipse", varefter de förenades i duetten "As steals the morn":



Efter föreställningen satt jag och signerade böcker en bra stund: den långa, ringlande kön till signeringsbordet var en härlig syn. Till slut fick jag också chansen att mingla, bland annat med bokens enastående formgivare, Elina Grandin (till vänster på fotot), Hampus Lindblad, Martin Tistedt, Anna-Maria Sörberg och Ulla Ekström von Essen:

 

Det var ett av mitt livs lyckligaste kvällar. Och jag tror alla som var där kan enas om att den som bokrelease betraktad var alldeles, alldeles underbar.

(Alla foton tagna av Helena Eitrem, förutom det sista som togs av Katarina Rosengren Falk.)