Först träffade jag Nikanor Teratologen, som han kallas i offentligheten även om jag använder ett annat namn när vi samtalar. Jag visste att han och hans fru var i Stockholm, men olika omständigheter hade gjort det svårt för oss att boka ett möte.
På väg hem från träningen en kväll ringde jag Loka och frågade om vi inte borde äta ute, jag var för trött för att laga mat. Vi hamnade på en indisk restaurang. Först känner jag igen en person: Mattias Pettersson. Ögonblicket efter vrids ett annat ansikte vid samma bord mot mig. En stor, skäggig, långhårig karl. Det är han.
Vi omfamnas, vi häpnar, vi ägnar några timmar åt att uppdatera oss på vad som hänt och på vad som borde hända. Bland annat bestämmer vi oss för att ge ut Äldreomsorgen i Övre Kågedalen och Förensligandet i det egentliga Västerbotten i en, tjock volym våren 2012, på tjugoårsjubileet av den första upplagan av Äldreomsorgen.
Någon vecka senare, fredagen den 17 december, träffade jag Catherine Robbe-Grillet. Jag var i Paris för att hälsa på min äldsta dotter. Jag gick på en prisutdelningsceremoni på översättarcentret, en fransk översättar- och förläggarkollega, Laurence Viallet, tilldelades ett diplom och en rejäl penningsumma. Efter ritualen ser jag en liten dam långt bort i rummet som jag känner igen. Jag går fram till henne och hälsar. Det är Catherine.
Hon och jag och hennes nära vänner ägnar kvällen tillsammans. Hon pratar mycket om hur mycket hon tycker om omslagbilden till Bilden. Det är enastående timmar.
(Och ja, jag har börjat använda ordet "jag" i den här bloggen. Det är trots allt bara ett ord. Och något skall väl göras för att signalera förändring detta påstått nya år.)
1 kommentar:
Det riktigt lustiga var ju annars att ni även hade kunnat mötas på Medelhavsmuseet, eller varför inte på Åsögatan? Tre tillfällen. Ödet regerar.
Maten var god och samtalet mustigt.
Skicka en kommentar