S/E istället för S/M

Drabbades av en förfärlig tanke på väg ner i sömnen igår: är inte ordet "nodpunkt" en ... eh, vad heter det... när ett ord kopplas till ett annat ord som betyder samma sak... inte tautologi? ... nej, ja... hur som helst: en nod ÄR en ju en punkt!

Ordet "node" är av stor betydelse i Laclaus & Mouffes bok. Och det hade blivit "nodpunkt" i min översättning. Herre! En googling visade att översättningen "nod" redan är etablerad i olika uppsatser och översatta citat ur boken.

Efter en S/E-genomgång är felet rättat – och min rumpa räddad från en rejäl S/M-genomgång.

När en bok är tryckt blir allt så definitivt. Det är som döden, det är som den hegelska dialektikens tredje lag: kvantiteternas övergång i kvalitet.

En vecka kvar till tryck... skrämmande.

Vaknar upp varje morgon med kroppen hopknycklad som en urkramad disktrasa under myggnätet, med den löpande kattans jamanden, med ett avtryck av Joseph Conrads Lord Jim över bröstet. Men inga mardrömmar om getingar, obegripligt nog.

FRÅN MIN UNGDOM...

Snubblade över det här fotot, som togs sommaren 1986 på herrgården Herrborum. Bodde där ett par nätter med min flickvän, minns att vi dinerade med den legendariske greven Magnus Stenbock som var buddist och pacifist: han vägrade ansa trädgården och förbjöd fiske i sjön.

Han var även ökänd för sin kvinnosyn och avverkade kammarjungfrur på löpande band, kanske för att han tafsade på dem – det var i alla fall vad busschauffören antydde på vägen dit: "Jaså, ska ni bo hos Bocken! hehe." Greven dog förra året, 95 år gammal.

Minns att han krävde att vi skulle ha separata rum eftersom vi inte var gifta. Dock fanns det en dörr mellan rummen som inte var låst... Har ljuva minnen av tjocka bolster, 1700-talssängar... Fotot framkallades och förstorades i badrummet, därav flammorna och prickarna...

BÅLGETINGEN

Hörde plötsligt ett otäckt ljud från hallen. Något kraftfullt surrande.

EN BÅLGETING HADE TAGIT SIG IN GENOM KATTLUCKAN.

Den var alltså så stor att den lyckades lyfta luckan och flyga in. Kände i detta ögonblick något som borde ha varit försvunnet för länge sedan: min gamla getingfobi. Denna SKRÄCK: håren reste sig bokstavligen från armarna, gåshuden täckte hela kroppen. En AVATISTISK FASA GASTKRAMADE mig.

Lyckades dock samla mig och peta upp dörrklykan med en kvast så att DET FRUKTANSVÄRDA flög ut.

Ett av mina äldsta minnen är åsynen av en bålgeting på andra sidan av en glasruta på landet. Bara några centimeter från mitt ansikte, detta OHYGGLIGA som SVÄVADE I SIN BOTTENLÖSA VIDRIGHET tätt intill mig. Har drömt så många mardrömmar om knytnävsstora bålgetingar. De brukar alltid sluta med att de biter mig på vänstra sidan om halsen. Och, faktiskt, just nu darrar en obehaglig känsla just på den punkten av min kropp.

Det sägs att en geting bet mig i munnen när jag var i fyraårsåldern; den satt på en glass. Kanske började allt där. Eller kan det lilla barnet ha drabbats av en vampyr som sög blod ur vänstra sidan av dess hals? Och var det därför det lilla barnet blev galet?

Hur som helst är livet FÖRFÄRLIGT.

SATSFÖRKORTNINGAR

HK-filmens vanvett tycktes inte ha färgat av sig särdeles på nattens drömmar. Men återigen denna cyborgtillvaro. Det har redan hänt. Vi har redan vuxit ihop, grundligt och ourskiljbart: men vad händer när oljan tar slut.

På halva skärmen rullar filmen, på den vänstra texthanterarens fönster. Skriver och tittar på film, kollar nån enstaka sak på nätet. Uttryck och intryck flyter samman i denna externalisering av hjärnan. Krävs förstås en simultanförmåga. Men blir det sämre av denna brist på fokus? Inte märkt av det i så fall, snarare är det tvärtom.

Drömde häromdagen om en förintande kraft, ett slags rökigt ljussken som åt sig igenom Gamla stan och inte lämnade sten på sten. Det viktigaste för mig var att rädda min dator, den representerade på något sätt mitt "jag". Lyckades som tur var, med hoppet att den fortfarande fungerade trots att den var svedd och sotig.

Sitter med det allra sista av Hegemonin och den socialistiska strategin. En fantastisk bok! Borde verkligen hata den för allt blod den sugit ur mig, men det är ett suveränt tänkande som arbetar i den klumpiga texten, som en vacker själ i en ful kropp. Ser också exempel på hur min språkhantering har förändrats sedan jag började arbetet för snart tio år sedan.

Kjell Lekeby lärde mig skriva. Han jobbade som korrekturläsare på DN:s ledarsida när vi började umgås kring -90. Han lämnade tillbaka utskriften av förordet och översättningarna till Johannes Francks Alkemiska skrifter - fullständigt rödklottrade. Möjligen pressade han tårar ur mina ögon.

Ett av hans råd: försök använd germanska ord, undvik romanska och andra låneord. Det skapar en särskild tyngd i en text. Så i början av Hegemoni-översättningen: ivriga försök att hitta germanska ord för den engelska textens latiniska rötter. Mycket av det finns kvar, men en hel del har måst ändrats, givetvis: det är ju en galen föresats.

Ett annat av hans råd: undvik bisatser. Undvik småord. Skriv i stenstil.

Ett av mina egna råd, påverkat av latinstudierna: lär dig använda satsförkortningar! Det predikativa attributet är favoriten: författigad genom att dativ- och ackusativformer och konjunktiv och annat mera bit för bit har plockats bort är svenskan fortfarande användbar. Det går alltid att konstruera syntaxen hårdare och koncentrera betydelserna mer. Si participernas oändliga möjligheter! Si en matematisk blick på syntaxen!

HONG KONG-FILM

Det var länge sen: brände ut mig på Hong Kong-film på Subdvd-tiden. Såg dessutom de flesta då. Men ikväll ett kärt återseende av en filmkonst som har det mesta som gör mig lycklig: en Shaw-brothersrulle från mitten av 80-talet: Seeding of a Ghost. Monsterfödslar, tentakler och maskspyor! Och en besatt tjej som gång på gång hugger en snubbe i rumpan med en jättestor tändsticka?

Alltså dom här killarna hade ju inga gränser. Det är som i Italien kring 1980 bland zombies och kannibaler. Men Hong Kong-lirarna gick ytterligare några steg i extremism, moralisk hänsynslöshet och vanvett. Filmer som Red to Kill (duschscenen!), Ebola Syndrome (bara titeln!), Men behind the Sun (fick mig nästan att kräkas - av äckel och lycka) och andra Cat III-snurror är viktiga nodpunkter i det förflutna, gränsmarkeringar för estetiska och etiska erfarenheter på andra sidan, i ett raseri och en oskuld som förintar.

ÅNGESTEN OCH RASERIET

Har ärvt rastlösheten från farsan, och den starka simultanförmågan. Det sägs att han brukade titta på tv, lyssna på radio, prata i telefon, tippa och skriva låttexter - samtidigt. Pappa hette Bernt Dahlbäck, han var komiker och sångare. Det fanns en torrent med hans skivor på Pirate bay, men den är försvunnen. Plattan som heter "Full i garv" hade en bild av mig på baksidan, och låtarna "Gummiankan" och "Alida Gullmaj" handlar på olika sätt om mig.

Har pga farsan uppfattningen att generna spelar stor roll för personligheten, trots all modern och postmodernkritik av biologismen. Träffade honom inte mycket under uppväxten, har knappt några minnen av honom. Men folk som träffar oss säger att vi är extremt lika inte bara till utseendet utan även till sättet, livsvalen, intressena.

Ny giv för den här bloggen: slut med snygga, avrundade inlägg. Skriver i fortsättningen allt som rinner upp i huvet. Idag växlar det mellan regn och sol. Det finns en ångest: men det är en ångest som liknar skapandets raseri, den furor som Giordano Bruno pratade om, som rinner upp ur allt för mycket kärlek, för mycket ande.

Undrar om det inte kan hänga ihop med det japanska mangauttrycket som Loka inte kommer ihåg men som betecknade en ilska som skapades av en gullighet som nästan var en övermäktig: gullighetsraseriet.

FÖR MYCKET

Detta händer två gånger om året: Svensk Bokhandels och H:tröms kataloger kommer. Tillsammans innehåller de annonser från i stort sett alla svenska förlag, med i stort sett alla kommande böcker.

Det är viktiga publikationer. De sprids i hela bokbranschen, från recensenter till butiksinköpare, från konkurrenter till författare. Vertigo annonserar förstås där, faktiskt i båda två eftersom förlaget har någon sorts dubbel över- och undergrundplacering. Läser dem också numera som recensent: utifrån dem sammanställer man "önskelistor" som redaktionerna sedan utgår från.

Har hört att folk ser fram emot dessa kataloger, de tycker det är underbart spännande att bläddra i dem, gotta sig åt allt som komma skall. Har själv aldrig begripit det. Det är samma sak varenda gång: en nästan fysisk känsla av illamående. Helt enkelt ett äckel. Och varje gång alltid samma tanke: det är dags att sluta. Ned med förläggandet. Ge upp.

Är inte säker på varifrån reaktionen kommer. Det finns säkert en megalomani och narcissism i den: mitt eget bidrag nivelleras och krymper till nästan ingenting i denna lavin. Vet ur det perspektivet inte vad som är värst: den enorma floden av ohygglig, självbelåten dynga som pressas fram eller de faktiskt riktigt bra och spännande titlarna. För i det första fallet reduceras mina böcker till en del av en stinkande kloak, i det andra så väcks avund.

Värst är förstås att majoriteten av alla böckerna är nästan likadana, ser likadana ut, handlar om samma sak, presenteras på samma sätt - och deras författare har samma vidriga smil i sina tråkiga ansikten. Och det otäcka är att Vertigos annonser gradvis har förlorat sitt raseri med tiden och gradvis smälter samman med den gråa, tröga ån. Fordom: "Litteratur är rövknull", "Det enda svenska porrförlaget som ger ut kvalitetslitteratur", kukar, vanvett och söndertrasande löften. Nu: "ännu en god erotisk klassiker".

Undrar vad det beror på. En del av det är förvisso: trött på att spela apa inför branschen. Mer intresserad av att låta den oväntade poesin uppstå i direkt kontakt med läsarna. Och hur intressant är det att krysta fram, konstruera ett raseri?

Tacka vet jag Bokbål förlag. Deras annons är vacker: en underrättelse om att de försatts i konkurs. Börjar misstänka att Bokbål är både det första och det sista äkta bokförlaget.

OMSLAGSFOTON

Hävdar ju "tycker om att ta omslagsfoton" och det är sant. Förra måndagen, omslagsbilden till Alfred de Mussets Gamiani. Ägnade dagen åt att införskaffa rekvisita. Inte minst just detta!

Söka de perfekta strumporna, känna på nylonet, bedöma dess kvalitet, dess täthet. Gå till Sidencarlson på Drottninggatan och köpa svarta sidenband (lite för korta tyvärr, visade det sig). Till favoritbutiken Dance&Gymshop på Gamla Brogatan och köpa svarta balettskor. Till Emmaus för att köpa vita klänningar.

Så hem och rigga studion: mitt sovrum som vanligt, med mormors snygga gamla säng med mässinggavlarna (syns också på omslaget till Att smiska hembiträdet). Förbereda ljuset (alltid bygglampor). Så ta hand om de tre vackra modellerna när de anländer, hjälpa dem att klä om, knyta sidenbanden kring deras vader.

Så arrangera den i högsta grad pornografiska positionen: en kvinna på rygg med benen brett isär, däremellan en naken man som i sin tur har ansiktet mellan skinkorna på en mindre kvinna som samtidigt kysser den första. "Har ni det bekvämt?" Gissa! Och det viktigaste när man fotar: "Ni ser fantastiskt vackra ut!"

Och det gjorde de. Och bilden blev hänförande, sedan den manglats genom photoshop, födelsemärken plockats bort och bakgrunden ordnats till. Troligen allt för obscen för många, men ju vackrare och obscenare desto bättre, är mitt valspråk.

Tyvärr, alltid det lilla gruset: något som missas, någon liten detalj som borde varit annorlunda. Det är närapå omöjligt att hålla ordning på allt. Om hon bara hållit sin arm lite längre ner, om han bara kunnat pressa in ansiktet ännu djupare mellan skinkorna, om kameran bara befunnit sig lite högre...

Men det är lappri. Stolt!

ENGAGEMANGET

Lider av en svår Weldschmerz. Har alltid gjort. Men ointresset av åsikter - dött tänkande - och diskussioner - som oftast liknar fotboll och intresserar mig lika mycket - har i hög grad förlamat och kvävt impulserna till handling, ofta med självförakt i kölvattnet: aha! ännu en som bara pratar och pratar ...

En annan sak som väcker misstänksamhet är det känslomässiga, alla neuroser som projiceras på "kampen", all narcissim som spelar i världsförbättrandet. Men den drabbar mig själv i högsta grad: denna oförmåga att se den egna oförmågan, att reducera ambitionerna och åtminstone göra något. Att acceptera att inte vara Jesus jävla kristus.

Gjort några politiska saker trots allt: arrangerade bl a protester mot den stora "reformen" av penssionssystemet för några år sedan. Var medlem av Socialistiska partiet ett antal år (alltid haft en dragning till trotskismen). Men deras EU-motstånd och essentialistiska klasskampstänkande tröttade ut. Ah! och var en av pionjärerna i internets politiska användning tillsammans med bl a scientolog-bekämparen Zenon Panoussis när vi agiterade mot OS i Stockholm.

Redan för ett tiotal år sedan, trots att det då var globaliseringen som stod på tapeten, föreföll miljöfrågorna det viktigaste för mig. Detta har knappast minskat. Det har blivit allt självklarare att åtminston bli medlem någonstans. Tittade först på Klimax: men hemsidor som presenterar leende hippies med spadar och föga strategiskt genomtänkta aktioner verkade långt ifrån rätt.

Det blev således Klimataktion. De många vetenskapligt inriktade bland organisatörerna övertygade. Är således en "medlem". Betalar den lilla avgiften. Kanske börjar ifrågasätta delar av sättet att sköta förlagets praktiska bit (transporterna?). Kan det vara så att "jag" inte är GUD?

Mardrömmar inatt (den blöta dunsen när kroppen slog i backen, hu!), järtecken idag (gigantisk solhalo). Fortsätter med hegemonikorret (fasan!) och Golem (underbart!).

ARIOSTO, SCHNITZLER, DOSTOJEVSKIJ

Läste ut Ariostos Rasande Roland igår, vilken sorg. Har påbörjat arbete med en prosarendering av hela verket, men kanske kommer ta lite tid, det är ju ändå femtonhundra boksidor vi pratar om. Å, vilka ljuva minnen som finns kvar av boken! När den fantastiska riddaren Roland blir galen av kärleksförtvivlan och springer omkring naken i skogen och sliter upp träd med rötterna! Besöket i andevärlden där det finns ett rum med mänskligt förnuft tappat på flaskor, bl a Rolands! Bataljscenerna!

Får dock säga att Tasso på mikronivån är bra mycket vassare än Ariosto: han har starkare metaforer, mer ljungande stridsskildringar. Fast så var han ju också en poète maudit.

Läste två romaner igår som hängde ihop på ett underligt sätt: den sorgligt bortglömde Arthur Schnitzlers Spel i gryningen och Dostojevskijs Spelaren. Bägge två om spelmissbruk och kärlek, fantastiska historier. Så underligt mer intressanta de där texterna känns än i stort sett allt som skapas i vår kultur. Så underligt mer realistisk psykologin känns. Så underligt mer intimt nära mig texterna kommer.

Så mycket för "samtidsmarkörer" och annan dynga som gödslar vår tids patetiska substitut för kulturliv.

BLOGG-KRIS

Fick en blogg-kris och tystnade. Frågan som ställdes: stjäl allt detta skrivande kraft från andra skrivanden som är mer värda? Förslösas text på dagsintressets altare som istället hade kunnat offras på den mer långsiktiga och betydelsemättade litteraturens?

Bestämt att detta får lösas genom logistik och organisering. På samma sätt som mina föreläsningar på Södertörn alltid ligger på eftermiddagen så att det frigörs tid att utföra intellektuellt arbete på förmiddagarna (eftersom en föreläsning bestjäl en på all kraft), får bloggskrivandet placeras efter att vettigt arbete utförts.

Så: back on the muddafucking track.

På landet. Just avslutat ytterligare en recension för Aftonbladet, av Johan Söderbergs Allt mitt är ditt. Hade kunnat skriva en essä utifrån alla tankar som boken väckte, nu blev den ändå för lång, men vi får se vad chifen säger i morgon. Begränsningarna i längd är frustrerande, men också, ibland, produktiva. Sitter sist av allt och stryker småord, onödiga bisatser, för att få en mer germansk ton, haha.

Lyssnar på Elliot Minors "The White One Is Evil" på repeat, helt beroende av den.

ATT SNORTA IPREN

Magen gick åt helvete förra gången en ipren åkte ner i den. Tyvärr är ipren och magnecyl de mest effektiva medicinerna mot vanlig huvudvärk, eftersom de till skillnad från alvedon är antiinflammatoriska och får hjärnans blodkärl att svälla av. Så vad göra?

Även här hittar man den bästa lösningen via The Taikon Way!

Fram med spegeln, kreditkortet och tusenlappen. Scarface junior är här! Finhackar den vita iprentabletten till ett hyfsat fint pulver, rullar sedeln och drar in. Tänker inte på att näsans inre har en ganska begränsad yta och att det blev väldigt mycket pulver, gör något slags vansinnigt försök att snorta allt på en gång.

Näsan fylldes snabbt, de vita kornen rann över, sprutade och yrde runt huvudet och rummet, en del tycktes dock stanna i näsan, det sved, ytterligare en del fann sin väg ner i halsen, det kändes mycket konstigt.

Daniel Berg satt med hängande haka mitt emot och undrade vad i helvete som försiggick. "Jag måste fota det här" sa han, men det skulle nog sett illa ut. Hör själv det lama försvare:"Men eh, asså... det där vita pulvret är ju bara ipren!"

När jag skriver detta vet jag ännu inte om huvudvärken kommer att gå över. Om den gör det, ska jag kontakta iprenfabriken och be dom ta fram sin medicin i snortbar pulverform för alla oss med svår magkatarr. De kan ju skicka med ett rakblad och en låtsashundradollarsedel i paketet.

SEXET OCH DESS ORD

Redaktörsläsningen av Florina har aktualiserat en gammal fråga, som inte minst stöttes och blöttes mellan mig och Hans Johansson under arbetet med Markis de Sade-översättningarna för några år sedan. Det har att göra med ord och termer som refererar till sexuella händelser. Svenskan är i allmänhet ovanligt torftigt på det här området, och i synnerhet ovanligt patriarkalt. Dels lyser "kärlekskonsten", dvs erotiken i smalare mening, med sin frånvaro i svensk tradition. Dels verkar sexualitet har betraktats som något manligt, åtminstone de senaste två århundradena.

Sade använder i sina texter alltid substantivet "foutre" (som också kan vara ett verb och då betyder "knulla") för att beteckna könsslem, alltså både sädesvätska och slidsekret. Det är bara det att vi på svenska saknar ett slangord som syftar på båda två. Det finns gott om beteckningar på sperman – men för den kvinnliga vätskan? och för dem båda tillsammans? Vi valde slutligen "sprut" eftersom det syftar på en vätskas framvällande som kanske även kan användas för att beskriva fittans arbete.

(Historisk not: på 1700-talet fanns ordet "knullet" som beteckning på könsneutral könsvätska i direkt överensstämmelse med "foutre", vilket visas i ett par texter i Köttets poesi.)

I René Vázquez Díaz Florina beskrivs en hel del oralsex. Tydligen finns det i spanskan ett ord som kan användas både när män och kvinnor stimuleras till orgasm med munnen. På svenskan har vi "avsugning" men det gäller ju – återigen! – bara män. "Avslickning" låter konstigt. Har föreslagit översättaren att vi ska kalla det "munknull", men kanske hittar hon något bättre.

Detta är för helvete en oändligt mycket viktigare diskussion än snopp/snippa-debatten
som blivit så uppmärksammad. Lyckligtvis tycks under de senare åren "runka" och "runk" ha övergått från att bara beteckna manlig onani till att vara könsneutral – ännu en seger för feminismen! Men varför syftar "rimma" fortfarande bara på män som slickar varandra kring anus?

Det är en lång väg kvar att gå. Men som vanligt stapplar Vertigo i täten.

FLORINA...

Tillbringade dagen i solen vid sjökanten och avslutade djupläsningen av manuset till René Vázquez Díaz erotiska roman Florina, som långsamt fylldes med blyertskrumelurer i marginalerna. Kunde inte avhålla mig från ideliga glada suckar och förtjusta utrop. Vilken lycklig och levnadsglad text! Men är inte just det också lite skrämmande? Vad ska Vertigos fantaster säga om en bok som inte är bottenlöst misantropisk, nattsvart och förödande?

För övrigt en säregen produktion: kuban-svensken René skriver både på spanska och svenska; den här vackra romanen är skriven på spanska, och även publicerad i fransk översättning. I höst ska Vertigo ge ut den i Elisabeth Helms suveräna översättning.

Som svenskakunnig är René i högsta grad involverad i texten, men min vanliga roll som förlagsredaktör är ändå satt ur spel. Boken kan ju inte skrivas om, ifall det nu skulle finnas sådana synpunkter från min sida. Den är klar och färdig, och det är en fråga om översättningen och språket. Samtidigt jobbar vi sida och sida, förlag, författare och översättare, med Florina mellan oss. Ovanligt!

Men roligt. Och fantastiskt nog: René har lyckats med konststycket att hitta nya metaforer och liknelser för dessa mångtusenåriga teman (könslek, kroppsdelar); bara det är en bedrift. Det ska bli väldigt spännande att se hur den här boken tas emot i september.