INTERVJUER OM EROTIK

Jag överdriver inte om jag säger att jag har blivit intervjuad minst tjugo gånger de senaste månaderna angående en viss internationell bestseller med S/M-tema. Jag har blivit uppringd och svarat på en rad frågor, som handlar om erotisk litteratur.

Det lustiga är att det inte är den första gången som detta händer. För fem år sedan fanns det också en period med samma innehåll. Den gången krokade det inte i en särskild titel, utan mer i ett allmänt ökat intresse för genren.

Då skrev jag den här kröniken (för Fria tidningarna), den är rätt kul, så jag trycker av den här:

---

Nu ringer journalisterna igen. Mobilen darrar i fickan som ett litet stressat djur, jagat av elektriska stötar som fortplantas in i mitt nervsystem och får min organism i oordning.

            Varför ringer de den här gången? Jo, för att nu är det trend med erotisk litteratur. Eller snarare: reportar och redaktörer känner på sig att det kanske är på gång med en trend.

            Förläggare har jag varit i fjorton år. Vertigos första bok var Apollinaires De elvatusen spöna, en fantastisk roman frnå 1907 fylld med surrealism, poesi, sex, våld och humor. Jag satte, tryckte, bladade, limmade och cyklade runt och sålde den lilla gula boken.

            Nu fungerar Vertigo lite annorlunda. Böckerna trycks i Finland, försäljningen sköts av grossister, det mesta sker genom internet, jag ligger på gräsmattan och jobbar.             Nu är det plötsligt trend med erotisk litteratur. Och telefonen ringer. Journalister ställer frågor. Jag förvånas över två saker: för det första över konjunkturerna i detta intresse. Det kan gå månader mellan varven, och så plötsligt, vissa veckor, ringer reportrar från medier jag knappt visste fanns och ställer sina frågor.

            Det andra jag förvånas över har att göra med själva dessa frågor: de är nästan identiska varje gång. Jag skulle lätt kunna trycka ett färdigt svarsformulär och skicka till var och en av dem så skulle vi slippa ödsla tid på intervjuer.

            Hur kommer det sig att alla journalister alltid ställer samma frågor? Har de dataprogram som skriver ut dem?

            Inledande standardfråga: ”Varför ger du ut erotisk litteratur?”

            Standardsvar: ”För att jag själv tycker om att läsa erotisk litteratur. För att jag tycker om att läsaren påverkas så starkt: hon blir kåt, hon blir lycklig, hon blir rädd, hon skrattar, hon runkar, hon bävar, hon skäms, hon äcklas och hon njuter. För att läsarens livsrum vidgas, hennes tolerans för de egna fantasierna vidgas, hennes begär mångfaldigas och kompliceras.”

            I andra änden av linjen hör jag tangenterna knattra. Sedan kommer nästa standardfråga: kanske ”Vem är det som läser erotisk litteratur?” eller ”Tycker du att intresset har ökat för den erotiska litteraturen på sistone?”. Och så mina svar på det.

            Kanske borde jag göra på ett annat sätt. Om nu varje journalist ställer samma fråga, kanske jag borde svara helt annorlunda varje gång istället. Vad tvingar mig att säga som det är? Och vad vet jag egentligen om hur det är?

            ”Varför ger du ut erotisk litteratur?”

            Första gången: ”Jag säger som chefen på en av Sveriges största bokklubbar: jag säljer och skäms. Jag äcklas över den här sexuella frispråkigheten och de snaskiga fantasierna, men böckerna säljer som fan.”

            Nästa gång: ”Jag ser det som min heliga mission att förändra civilisationen genom att sprida ett budskap om sexuell frigjordhet och rätten att njuta. Många människor är så tillknäppta och hämmade, jag vill med mina böcker visa att det är härligt och naturligt med sex.”

            Tredje gången: ”För att provocera och äckla alla borgerliga människor. Jag tycker om att bli betraktad som en smutsig pornograf som borde utrotas som en kackerlacka samtidigt som jag spottar i ansiktet på dem som tycker så. Det är punk för mig.”

            Fjärde gången: ”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag ligger och grubblar över det om nätterna men jag kan inte fatta det själv. Du kanske kan hjälpa mig att förstå?”

            Femte gången: ”För att få tillfälle att ta omslagsfotona. Jag gillar att få människor att ta av sig kläderna och visa könsorganen för mig. Kameran och bokutgivningen är bara en ursäkt för att få vara pervers.”

            Sjätte gången: ”För att jag är sjuk. Jag blev sexuellt trakasserad som barn och bearbetar traumat genom att ge ut pornografi. Vertigos erotiska klassiker är ett rop på hjälp. HJÄLP!”

            Och så vidare. Jag undrar vad som skulle hända? Jag tänker mig tre alternativ: antingen slutar de ringa eller också börjar de variera sina frågor, det skulle vara trevligt.

            Men det troliga är väl att de inte skulle ha tid att ens märka det. Journalister vet oftast redan vad nyheten innehåller innan de gör intervjun. Om något svar inte föll dem på läppen skulle det bara raderas.

DET HÄNDE MED HÄNDEL

Onsdagen den femte september firades utgivningen av min roman Mitt grymma öde. Ärorika förlaget Natur och kultur bokade vackra Teater Lederman nära St Eriksplan, och vi sydde ihop ett fint program. Ganska snart blev det uppenbart att vi underskattat intresset. Brandsäkerheten krävde att ytterdörren låstes: det var tyvärr många som fåfängt ryckte i den.



Inne i salongen satt vid det laget etthundrafemtio personer, väntande på vad som komma skulle. Jag lovar att det var en fin känsla att smygtitta genom ridån och inse att stället var fullsatt. Till slut gjorde jag entré, ensam och stolt som en tupp. Med strålkastarna i ansiktet såg jag i stort sett ingenting, men jag kände lukten och hörde ljudet av en kärleksfull och uppskattande publik när jag introducerade min roman och Händel:



Sedan kom min gäst Alexander Bard in på scenen. Han drog med sig publiken i skrattstormar och spontana applåder när vi diskuterade sex, pengar och konst. Samtalet avslutades med att Alexander knöt knäven och skrek "Tillbaka till barocken!"



Mellan dessa framträdanden hade vi tre musiknummer. De briljanta sångarna ackompanjerades av den enastående Ola Ottoson. Ett särskilt jubel uppstod när jag avslöjade det hemliga maktcentrum där jag ursprungligen träffade både Alexander och Ola: bastun på Forsgrenska badet...

 

De båda sångarna gjorde en enastående insats. Sopranen Elsa Ridderstedt sjöng den vackra arian "Lascia ch'io pianga" (vars text fått ge namn åt min roman!), och tenoren Henric Strömberg "Total eclipse", varefter de förenades i duetten "As steals the morn":



Efter föreställningen satt jag och signerade böcker en bra stund: den långa, ringlande kön till signeringsbordet var en härlig syn. Till slut fick jag också chansen att mingla, bland annat med bokens enastående formgivare, Elina Grandin (till vänster på fotot), Hampus Lindblad, Martin Tistedt, Anna-Maria Sörberg och Ulla Ekström von Essen:

 

Det var ett av mitt livs lyckligaste kvällar. Och jag tror alla som var där kan enas om att den som bokrelease betraktad var alldeles, alldeles underbar.

(Alla foton tagna av Helena Eitrem, förutom det sista som togs av Katarina Rosengren Falk.)

HÄNDEL-KVÄLL 5 SEPTEMBER

Min roman om Händel har kommit från tryckeriet. Nästa vecka släpps den ut i världen, den 13 september är det recensionsdatum. Trots alla trycksaker jag satt mitt och andra namn under tidigare, har jag aldrig känt mig så stolt över något jag gjort som Mitt grymma öde.



När det första exet hade kommit på posten, vågade jag knappt öppna paketet. Men när jag väl gjorde det, blev jag överlycklig. Elina Grandins omslagsdesign är omstörtande, de 370 krämfärgade sidorna är trådbundna, och skyddsomslaget är tryckt på ett fint papper, med en härlig, sammetsaktig känsla.



Den femte september har förlaget Natur och kultur bokat vackra Teater Ledermann vid St Eriksplan för en kväll ägnad åt romanen och åt Händels musik. På scenen finns förutom jag själv Alexander Bard (som jag kommer att prata musik, pengar och barock med), tenoren Henric Strömberg (som också råkar vara min bror), sopranen Elsa Ridderstedt och pianisten Ola Ottoson.



Det blir alltså inte bara ett fantastiskt mingelparty där du kan dricka och köpa böcker som du kan få signerade, det blir också ett rikhaltigt program med arior, duetter och läsningar. Till råga på allt kostar det inte ett öre att komma in, men se till att inte komma försent, platserna är begränsade!



Plats: Teater Lederman, Gästrikegatan 13

Tid: onsdagen den 5 september klockan 19-22

FÖRST SOM TRAGEDI

I sin bok Louis Bonapartes adertonde brumaire från 1852, skriver Marx vad som senare skall bli en odödlig sentens om hur historien upprepar sig: "först som tragedi, sedan som fars."

Om vi vill utveckla Marx tankegång dialektiskt, hegelianisera dem via genreavgränsningarnas egna dikotomier, kunde det bli något i den här stilen:

Första gången som tragedi

Andra gången som fars

Tredje gången som melodram

Fjärde gången som komedi

Femte gången som thriller

Sjätte gången som romantisk komedi

Sjunde gången som vardagsdrama

Åttonde gången som parodi

Nionde gången som dramadokumentär

Tionde gången som reality show

- osv osv  fyll i resten själv.

ANNELIE BABITZ: BAKOM DEN NAKNA HUDEN

Den senaste Vertigoboken verkar bli en av höstens mest omtalade: redan innan den kommit från trycket hade landets alla större tidningar publicerat en TT Spektra-intervju med författaren, och fler kom i rask följd.

Annelie Babitz är journalist men försörjde sig inom några år inom striptease. I den självbiografiska romanen Bakom den nakna huden: en berättelse om avklädning skildrar hon livet i logen, gemenskapen mellan tjejerna, det hårda, det ljusa, det levande och det farliga, manssvinen, de feministiska insikterna, musiken och dansen.

Det finns rätt många självbiografiska böcker av folk som jobbat med striptease och porr, men jag har aldrig tidigare läst en så välskriven skildring av detta liv som levs i samhällets skugga: språket är intensivt, poetiskt, rasande, kraftfullt och skimrande av en paradoxal kärlek till strippens kultur.

Här hittar du TT Spektra-intervjun: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/roman-om-att-vara-strippa_7412890.svd

Här Annelies Wikipedia-sida: http://sv.wikipedia.org/wiki/Annelie_Babitz

Här den stora intervjun i GöteborgsPosten (tyvärr måste du vara prenumerant för att läsa): http://www.gp.se/kulturnoje/litteratur/1.1030392-om-striptease-och-feminism

Och här inslaget i "Ligga med P3" om boken: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3940&artikel=5230616

Du köper boken i alla välsorterade boklådor, i nätbokhandeln eller direkt från förlagets hemsida.

ÄR JAG ANASTASIA WAHL?

Om det står på Wikipedia, är det sant. Eller?

I artikeln om mig framför det som en självklar sanning att jag är Anastasia Wahl, författaren till böckerna om Klitty. Enda källan som anges är Jens Liljestrands recension av mitt Det parapornografiska manifestet i Sydsvenska Dagbladet.

Jag vet inte varifrån Jens Liljestrand har fått den här uppgiften. Det hade varit mer logiskt om Wikipedia-sidan utpekat mig som människan bakom pseudonymen "Gunnar Blå" eftersom jag ju i många avseenden faktiskt är Gunnar. Men Anastasia Wahl?

Låt det alltså vara sagt: Jag är inte Anastasia Wahl. Jag ska dock erkänna att jag som redaktör har satt ovanligt mycket prägel på delar av hennes texter, och dessutom var den ursprungliga idén till bokserien min – jag kommer snart att berätta den historien i följetongen om Vertigos historia.

[Uppdatering efter tjugo minuter: Inser nu svårigheten i att skriva om Wikipedia, artikeln är redan korrigerad! Här läser du den gamla versionen.]

CÉLINE-KRITIK

Sent omsider fick Vertigos utgåva av L-F Célines aldrig tidigare översatte efterkrigsroman Från slott till slott ett ganska stort antal recensioner av mycket skiftande kvalitet:

Fabian Kastner i Svenska Dagbladet: "Att öppna den är att dyka ned i en sjudande malström av invektiv och förbittrat hat, furiösa utropstecken och andtrutna ellipser. Den ofullständiga satsbyggnaden driver lätt upp lästakten till rena vansinnestempot..."

Arios Fioretos i Dagens Nyheter: "I ett osaligt hopkok där tanken ständigt hamnar på avvägar och ingen är så nobel att han inte förtjänar ytterligare en dolkstöt i ryggen, tar författaren heder och ära av allt och alla. Som fullblodscyniker tycks han anta att varje människa djupast inne är funtad som han själv."

Nikanor Teratologen i Tidningen kulturen: " [Célines texter] är väl värda att läsas och läsas om igen - inte helt lättillgängliga, men oerhört mycket mer "aktuella" och innebördsrika än alla små förtjusande och garanterat harmlösa romaner som i en lättviktig maktservil litteraturbransch kläcks fram i en rasande takt i vår tid, skrivna av skenheliga fäsörer till självgoda kretiners andefattiga uppbyggelse. Hos Céline får man i alla fall ordentligt tuggmotstånd, en levande själ, luttrade känslor, utståndna lidanden transponerade till en krönika över en genomrutten offentlighet och en civilisations undergång."

Den utmärkte bokbloggaren Bernur: "Kanske Céline är litteraturens argaste protagonist sedan Akilles. Det sades om Pasolini att det var lika svårt att hejda hans konservationsflöde som att få stopp på en F 1-bil på tävlingsbanan, och det är ungefär så det känns att läsa Céline, att man ställs inför (häst)krafter som man inte kan rubba. / En energi av annat slag. Ingen teknik kan förbereda dig på hur det är att läsa heller: glöm allt du har lärt dig, liksom. Bland annat också därför är det en nödvändig bok att läsa – som en påminnelse om vikten att överge alla fasta läsrutiner, att du behöver lära dig läsa på nytt för att kunna läsa den här illbattingens monolog med behållning, utan (enbart) yrsel."

Camilla Nilsson i Norrköpings tidning: "Det är sällan man möter en så rakt igenom energisk text som den i Från slott till slott. Det är lätt att stressa upp sig under läsningen och därmed förlora en del på vägen. Faktum är att det krävs ett annorlunda sätt att ta sig an texten än normalt. Céline var en nydanare inom litteraturen på sin tid, och än idag skiljer sig hans verk från mängden."

Tomas Lidbeck i Kristianstadsbladet: "För även om Céline inte är något tillförlitligt vittne så är helheten större än delarna. Här skriver förloraren historien om skammen, de patetiska försöken till bortförklaringar, fruktan för framtiden, det fåfänga hoppet om en seger, drömmen om den stora bomben som ska vända nederlag till seger, allt skildrat i en malström av paranoia, våld och förvissning om att den yttersta stunden är nära förestående."

Ann Lingebrandt i Helsingborgs Dagblad: "Hans Johansson har gjort en imponerande ledig översättning, på samma gång uppfinningsrik och flödande följsam, om man nu kan använda ett sådant ord om denna bångstyriga stil. Visserligen har kverulanten Céline fastnat i det förgångna på sin förbittrade minnesresa, men hans färd genom språket är oavlåtligen fylld av ny energi."

Boken köper du direkt från Vertigo!