tisdag 11 september 2012

INTERVJUER OM EROTIK

Jag överdriver inte om jag säger att jag har blivit intervjuad minst tjugo gånger de senaste månaderna angående en viss internationell bestseller med S/M-tema. Jag har blivit uppringd och svarat på en rad frågor, som handlar om erotisk litteratur.

Det lustiga är att det inte är den första gången som detta händer. För fem år sedan fanns det också en period med samma innehåll. Den gången krokade det inte i en särskild titel, utan mer i ett allmänt ökat intresse för genren.

Då skrev jag den här kröniken (för Fria tidningarna), den är rätt kul, så jag trycker av den här:


---

Nu ringer journalisterna igen. Mobilen darrar i fickan som ett litet stressat djur, jagat av elektriska stötar som fortplantas in i mitt nervsystem och får min organism i oordning.
            Varför ringer de den här gången? Jo, för att nu är det trend med erotisk litteratur. Eller snarare: reportar och redaktörer känner på sig att det kanske är på gång med en trend.
            Förläggare har jag varit i fjorton år. Vertigos första bok var Apollinaires De elvatusen spöna, en fantastisk roman frnå 1907 fylld med surrealism, poesi, sex, våld och humor. Jag satte, tryckte, bladade, limmade och cyklade runt och sålde den lilla gula boken.
            Nu fungerar Vertigo lite annorlunda. Böckerna trycks i Finland, försäljningen sköts av grossister, det mesta sker genom internet, jag ligger på gräsmattan och jobbar.             Nu är det plötsligt trend med erotisk litteratur. Och telefonen ringer. Journalister ställer frågor. Jag förvånas över två saker: för det första över konjunkturerna i detta intresse. Det kan gå månader mellan varven, och så plötsligt, vissa veckor, ringer reportrar från medier jag knappt visste fanns och ställer sina frågor.
            Det andra jag förvånas över har att göra med själva dessa frågor: de är nästan identiska varje gång. Jag skulle lätt kunna trycka ett färdigt svarsformulär och skicka till var och en av dem så skulle vi slippa ödsla tid på intervjuer.
            Hur kommer det sig att alla journalister alltid ställer samma frågor? Har de dataprogram som skriver ut dem?
            Inledande standardfråga: ”Varför ger du ut erotisk litteratur?”
            Standardsvar: ”För att jag själv tycker om att läsa erotisk litteratur. För att jag tycker om att läsaren påverkas så starkt: hon blir kåt, hon blir lycklig, hon blir rädd, hon skrattar, hon runkar, hon bävar, hon skäms, hon äcklas och hon njuter. För att läsarens livsrum vidgas, hennes tolerans för de egna fantasierna vidgas, hennes begär mångfaldigas och kompliceras.”
            I andra änden av linjen hör jag tangenterna knattra. Sedan kommer nästa standardfråga: kanske ”Vem är det som läser erotisk litteratur?” eller ”Tycker du att intresset har ökat för den erotiska litteraturen på sistone?”. Och så mina svar på det.
            Kanske borde jag göra på ett annat sätt. Om nu varje journalist ställer samma fråga, kanske jag borde svara helt annorlunda varje gång istället. Vad tvingar mig att säga som det är? Och vad vet jag egentligen om hur det är?
            ”Varför ger du ut erotisk litteratur?”
            Första gången: ”Jag säger som chefen på en av Sveriges största bokklubbar: jag säljer och skäms. Jag äcklas över den här sexuella frispråkigheten och de snaskiga fantasierna, men böckerna säljer som fan.”
            Nästa gång: ”Jag ser det som min heliga mission att förändra civilisationen genom att sprida ett budskap om sexuell frigjordhet och rätten att njuta. Många människor är så tillknäppta och hämmade, jag vill med mina böcker visa att det är härligt och naturligt med sex.”
            Tredje gången: ”För att provocera och äckla alla borgerliga människor. Jag tycker om att bli betraktad som en smutsig pornograf som borde utrotas som en kackerlacka samtidigt som jag spottar i ansiktet på dem som tycker så. Det är punk för mig.”
            Fjärde gången: ”Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte. Jag ligger och grubblar över det om nätterna men jag kan inte fatta det själv. Du kanske kan hjälpa mig att förstå?”
            Femte gången: ”För att få tillfälle att ta omslagsfotona. Jag gillar att få människor att ta av sig kläderna och visa könsorganen för mig. Kameran och bokutgivningen är bara en ursäkt för att få vara pervers.”
            Sjätte gången: ”För att jag är sjuk. Jag blev sexuellt trakasserad som barn och bearbetar traumat genom att ge ut pornografi. Vertigos erotiska klassiker är ett rop på hjälp. HJÄLP!”
            Och så vidare. Jag undrar vad som skulle hända? Jag tänker mig tre alternativ: antingen slutar de ringa eller också börjar de variera sina frågor, det skulle vara trevligt.
            Men det troliga är väl att de inte skulle ha tid att ens märka det. Journalister vet oftast redan vad nyheten innehåller innan de gör intervjun. Om något svar inte föll dem på läppen skulle det bara raderas.

1 kommentar:

M. Altemark sa...

De e punk för mäj me!