OMSLAGSFOTON

Hävdar ju "tycker om att ta omslagsfoton" och det är sant. Förra måndagen, omslagsbilden till Alfred de Mussets Gamiani. Ägnade dagen åt att införskaffa rekvisita. Inte minst just detta!

Söka de perfekta strumporna, känna på nylonet, bedöma dess kvalitet, dess täthet. Gå till Sidencarlson på Drottninggatan och köpa svarta sidenband (lite för korta tyvärr, visade det sig). Till favoritbutiken Dance&Gymshop på Gamla Brogatan och köpa svarta balettskor. Till Emmaus för att köpa vita klänningar.

Så hem och rigga studion: mitt sovrum som vanligt, med mormors snygga gamla säng med mässinggavlarna (syns också på omslaget till Att smiska hembiträdet). Förbereda ljuset (alltid bygglampor). Så ta hand om de tre vackra modellerna när de anländer, hjälpa dem att klä om, knyta sidenbanden kring deras vader.

Så arrangera den i högsta grad pornografiska positionen: en kvinna på rygg med benen brett isär, däremellan en naken man som i sin tur har ansiktet mellan skinkorna på en mindre kvinna som samtidigt kysser den första. "Har ni det bekvämt?" Gissa! Och det viktigaste när man fotar: "Ni ser fantastiskt vackra ut!"

Och det gjorde de. Och bilden blev hänförande, sedan den manglats genom photoshop, födelsemärken plockats bort och bakgrunden ordnats till. Troligen allt för obscen för många, men ju vackrare och obscenare desto bättre, är mitt valspråk.

Tyvärr, alltid det lilla gruset: något som missas, någon liten detalj som borde varit annorlunda. Det är närapå omöjligt att hålla ordning på allt. Om hon bara hållit sin arm lite längre ner, om han bara kunnat pressa in ansiktet ännu djupare mellan skinkorna, om kameran bara befunnit sig lite högre...

Men det är lappri. Stolt!

ENGAGEMANGET

Lider av en svår Weldschmerz. Har alltid gjort. Men ointresset av åsikter - dött tänkande - och diskussioner - som oftast liknar fotboll och intresserar mig lika mycket - har i hög grad förlamat och kvävt impulserna till handling, ofta med självförakt i kölvattnet: aha! ännu en som bara pratar och pratar ...

En annan sak som väcker misstänksamhet är det känslomässiga, alla neuroser som projiceras på "kampen", all narcissim som spelar i världsförbättrandet. Men den drabbar mig själv i högsta grad: denna oförmåga att se den egna oförmågan, att reducera ambitionerna och åtminstone göra något. Att acceptera att inte vara Jesus jävla kristus.

Gjort några politiska saker trots allt: arrangerade bl a protester mot den stora "reformen" av penssionssystemet för några år sedan. Var medlem av Socialistiska partiet ett antal år (alltid haft en dragning till trotskismen). Men deras EU-motstånd och essentialistiska klasskampstänkande tröttade ut. Ah! och var en av pionjärerna i internets politiska användning tillsammans med bl a scientolog-bekämparen Zenon Panoussis när vi agiterade mot OS i Stockholm.

Redan för ett tiotal år sedan, trots att det då var globaliseringen som stod på tapeten, föreföll miljöfrågorna det viktigaste för mig. Detta har knappast minskat. Det har blivit allt självklarare att åtminston bli medlem någonstans. Tittade först på Klimax: men hemsidor som presenterar leende hippies med spadar och föga strategiskt genomtänkta aktioner verkade långt ifrån rätt.

Det blev således Klimataktion. De många vetenskapligt inriktade bland organisatörerna övertygade. Är således en "medlem". Betalar den lilla avgiften. Kanske börjar ifrågasätta delar av sättet att sköta förlagets praktiska bit (transporterna?). Kan det vara så att "jag" inte är GUD?

Mardrömmar inatt (den blöta dunsen när kroppen slog i backen, hu!), järtecken idag (gigantisk solhalo). Fortsätter med hegemonikorret (fasan!) och Golem (underbart!).

ARIOSTO, SCHNITZLER, DOSTOJEVSKIJ

Läste ut Ariostos Rasande Roland igår, vilken sorg. Har påbörjat arbete med en prosarendering av hela verket, men kanske kommer ta lite tid, det är ju ändå femtonhundra boksidor vi pratar om. Å, vilka ljuva minnen som finns kvar av boken! När den fantastiska riddaren Roland blir galen av kärleksförtvivlan och springer omkring naken i skogen och sliter upp träd med rötterna! Besöket i andevärlden där det finns ett rum med mänskligt förnuft tappat på flaskor, bl a Rolands! Bataljscenerna!

Får dock säga att Tasso på mikronivån är bra mycket vassare än Ariosto: han har starkare metaforer, mer ljungande stridsskildringar. Fast så var han ju också en poète maudit.

Läste två romaner igår som hängde ihop på ett underligt sätt: den sorgligt bortglömde Arthur Schnitzlers Spel i gryningen och Dostojevskijs Spelaren. Bägge två om spelmissbruk och kärlek, fantastiska historier. Så underligt mer intressanta de där texterna känns än i stort sett allt som skapas i vår kultur. Så underligt mer realistisk psykologin känns. Så underligt mer intimt nära mig texterna kommer.

Så mycket för "samtidsmarkörer" och annan dynga som gödslar vår tids patetiska substitut för kulturliv.

BLOGG-KRIS

Fick en blogg-kris och tystnade. Frågan som ställdes: stjäl allt detta skrivande kraft från andra skrivanden som är mer värda? Förslösas text på dagsintressets altare som istället hade kunnat offras på den mer långsiktiga och betydelsemättade litteraturens?

Bestämt att detta får lösas genom logistik och organisering. På samma sätt som mina föreläsningar på Södertörn alltid ligger på eftermiddagen så att det frigörs tid att utföra intellektuellt arbete på förmiddagarna (eftersom en föreläsning bestjäl en på all kraft), får bloggskrivandet placeras efter att vettigt arbete utförts.

Så: back on the muddafucking track.

På landet. Just avslutat ytterligare en recension för Aftonbladet, av Johan Söderbergs Allt mitt är ditt. Hade kunnat skriva en essä utifrån alla tankar som boken väckte, nu blev den ändå för lång, men vi får se vad chifen säger i morgon. Begränsningarna i längd är frustrerande, men också, ibland, produktiva. Sitter sist av allt och stryker småord, onödiga bisatser, för att få en mer germansk ton, haha.

Lyssnar på Elliot Minors "The White One Is Evil" på repeat, helt beroende av den.

ATT SNORTA IPREN

Magen gick åt helvete förra gången en ipren åkte ner i den. Tyvärr är ipren och magnecyl de mest effektiva medicinerna mot vanlig huvudvärk, eftersom de till skillnad från alvedon är antiinflammatoriska och får hjärnans blodkärl att svälla av. Så vad göra?

Även här hittar man den bästa lösningen via The Taikon Way!

Fram med spegeln, kreditkortet och tusenlappen. Scarface junior är här! Finhackar den vita iprentabletten till ett hyfsat fint pulver, rullar sedeln och drar in. Tänker inte på att näsans inre har en ganska begränsad yta och att det blev väldigt mycket pulver, gör något slags vansinnigt försök att snorta allt på en gång.

Näsan fylldes snabbt, de vita kornen rann över, sprutade och yrde runt huvudet och rummet, en del tycktes dock stanna i näsan, det sved, ytterligare en del fann sin väg ner i halsen, det kändes mycket konstigt.

Daniel Berg satt med hängande haka mitt emot och undrade vad i helvete som försiggick. "Jag måste fota det här" sa han, men det skulle nog sett illa ut. Hör själv det lama försvare:"Men eh, asså... det där vita pulvret är ju bara ipren!"

När jag skriver detta vet jag ännu inte om huvudvärken kommer att gå över. Om den gör det, ska jag kontakta iprenfabriken och be dom ta fram sin medicin i snortbar pulverform för alla oss med svår magkatarr. De kan ju skicka med ett rakblad och en låtsashundradollarsedel i paketet.

SEXET OCH DESS ORD

Redaktörsläsningen av Florina har aktualiserat en gammal fråga, som inte minst stöttes och blöttes mellan mig och Hans Johansson under arbetet med Markis de Sade-översättningarna för några år sedan. Det har att göra med ord och termer som refererar till sexuella händelser. Svenskan är i allmänhet ovanligt torftigt på det här området, och i synnerhet ovanligt patriarkalt. Dels lyser "kärlekskonsten", dvs erotiken i smalare mening, med sin frånvaro i svensk tradition. Dels verkar sexualitet har betraktats som något manligt, åtminstone de senaste två århundradena.

Sade använder i sina texter alltid substantivet "foutre" (som också kan vara ett verb och då betyder "knulla") för att beteckna könsslem, alltså både sädesvätska och slidsekret. Det är bara det att vi på svenska saknar ett slangord som syftar på båda två. Det finns gott om beteckningar på sperman – men för den kvinnliga vätskan? och för dem båda tillsammans? Vi valde slutligen "sprut" eftersom det syftar på en vätskas framvällande som kanske även kan användas för att beskriva fittans arbete.

(Historisk not: på 1700-talet fanns ordet "knullet" som beteckning på könsneutral könsvätska i direkt överensstämmelse med "foutre", vilket visas i ett par texter i Köttets poesi.)

I René Vázquez Díaz Florina beskrivs en hel del oralsex. Tydligen finns det i spanskan ett ord som kan användas både när män och kvinnor stimuleras till orgasm med munnen. På svenskan har vi "avsugning" men det gäller ju – återigen! – bara män. "Avslickning" låter konstigt. Har föreslagit översättaren att vi ska kalla det "munknull", men kanske hittar hon något bättre.

Detta är för helvete en oändligt mycket viktigare diskussion än snopp/snippa-debatten
som blivit så uppmärksammad. Lyckligtvis tycks under de senare åren "runka" och "runk" ha övergått från att bara beteckna manlig onani till att vara könsneutral – ännu en seger för feminismen! Men varför syftar "rimma" fortfarande bara på män som slickar varandra kring anus?

Det är en lång väg kvar att gå. Men som vanligt stapplar Vertigo i täten.

FLORINA...

Tillbringade dagen i solen vid sjökanten och avslutade djupläsningen av manuset till René Vázquez Díaz erotiska roman Florina, som långsamt fylldes med blyertskrumelurer i marginalerna. Kunde inte avhålla mig från ideliga glada suckar och förtjusta utrop. Vilken lycklig och levnadsglad text! Men är inte just det också lite skrämmande? Vad ska Vertigos fantaster säga om en bok som inte är bottenlöst misantropisk, nattsvart och förödande?

För övrigt en säregen produktion: kuban-svensken René skriver både på spanska och svenska; den här vackra romanen är skriven på spanska, och även publicerad i fransk översättning. I höst ska Vertigo ge ut den i Elisabeth Helms suveräna översättning.

Som svenskakunnig är René i högsta grad involverad i texten, men min vanliga roll som förlagsredaktör är ändå satt ur spel. Boken kan ju inte skrivas om, ifall det nu skulle finnas sådana synpunkter från min sida. Den är klar och färdig, och det är en fråga om översättningen och språket. Samtidigt jobbar vi sida och sida, förlag, författare och översättare, med Florina mellan oss. Ovanligt!

Men roligt. Och fantastiskt nog: René har lyckats med konststycket att hitta nya metaforer och liknelser för dessa mångtusenåriga teman (könslek, kroppsdelar); bara det är en bedrift. Det ska bli väldigt spännande att se hur den här boken tas emot i september.