Jag har inga invändningar mot mänskliga påfund. En del kan hävda att tiden är ett flöde och att klockans kategoriseringar är utanpåverke. Själv är jag tillräckligt mycket postmodernist för att mena att allt är utanpåverke, att alltet självt är intets utanpåverke, att allt vi har är olika slags paradoxala kategoriseringar.
Jag började föra notorisk dagbok för några år sedan. En period av omänsklig arbetsbörda, depression och posttraumatisk stress sabbade mina minnesförmågor. Jag beslutade att varje dag försöka skriva några rader om vad jag gjort för att hjälpa mig att minnas mitt liv, för det är ändå det ett liv i hög grad är, minnesspår formade till en helhet.
Jag har inte läst om dagböckerna från 2011. Jag tänkte jag skulle skriva några ord om vad det här senaste året har varit utan deras hjälp.
2011 började med att jag transporterade en kamrat med missbruksproblem som kraschat ihop, på en fest till en taxi vid Medborgarplatsen. Det snöade, det var iskallt. När jag placerat honom i taxin och försäkrat mig om att han hade pengar nycklar telefon, tände jag en cigarrill och vandrade hemåt. Jag minns att jag kände mig som Bruce Willis i slutet av Die Hard 2, lite hjältemodig, stolt och ensam.
Jag var mycket deprimerad de första månaderna av året. Jag hade fortfarande slängar av posttraumatisk stress efter några personliga katastrofer som drabbade mig 2008-2010. Det ovanligt ihållande mörkret från november och framåt gjorde inte saken bättre. Jag kände mig bättre en vecka på Gran Canaria tillsammans med min mormor, men förföll snabbt till ångest och livsleda när jag kommit hem.
Jag skrev på mitt parapornografiska manifest. Jag hade precis fått min roman om Händel antagen, men ville vänta med att börja genomskrivningarna av den. Jag for till Thailand med Daniel i slutet av februari, ljuset och värmen smekte min hjärna. Jag skrev klart mitt manifest liggande vid poolen. Jag skrattade mycket åt mitt manifest, jag skämdes också över vad jag såg som överintellektuella krumsprång utan riktig mening. Jag ägnade mycket tid åt att följa med i den arabiska våren, jag jublade när Mubarak föll, men kände mig också onödig, otillräcklig, en bortskämd intellektuell utan verklighet, jag avundades de politiska, de handlingskraftiga.
När våren anlände flyttade jag och Loka ut på landet. Vi bodde där till slutet av oktober med bara korta avbrott i stan, då jag arbetade på Café Sodom. Fiket brottades med ekonomiska bekymmer, ägarna var tvungna att jobba mycket gratis, som tur är har hösten varit bra. Jag döpte stället till "café prozac" eftersom det lindrade min depression att stå där. Så mycket liv, vänlighet, vardaglig mänsklighet, basala livsformer, intima interaktioner.
Jag och Loka arbetade hela tiden med Hungerhuset. Hon slet som ett djur för att bli klar med teckningarna. Det är lite pinsamt att mitt namn är lika stort som hennes på omslaget. Vi lade ned ungefär lika mycket tid på manuset. Men det är bilderna som tar verklig tid. Jag hade ändå kraft att samtidigt skriva på mitt manifest, skriva för Aftonbladet och skriva igenom min Händel-roman några gånger. I maj var jag och Loka lyckliga över att fransmännen ville ge ut vår bok, det var stort.
Vi var också på bröllopsesa, på sistone har jag tänkt ofta på dagarna som vi tillbringade i Wien, på de rökiga caféerna, men också tiden i Neapel var förunderlig. Besöken på de förfallna operahuset i Venedig och Florens står ut i minnet. Kanske önskar jag att jag inte samtidigt hade arbetat med romanen. Jag har så svårt att sluta arbeta.
Sommaren förflöt. Allt mindre behövde jag hjälp för att vara lycklig, för att vara lugn, för att kunna sova. Depressionen avyttrades långsamt. Den var seg. Först någon gång i början av juli vaknade jag upp och var säker på att den var borta. Jag ägnade mycket tid åt romanen. Jag strök, skrev om. Min förläggare Richard hade många synpunkter, bra synpunkter.
I augusti var jag i stort sett klar med romanen, och Hungerhuset gick iväg på tryck. Jag tror att både jag och Loka fick en post-Hungerhuset-depression. Det är tomt när saker som fyllt ens liv en längre tid blir klara. Vi hade levt så nära Elsa och Fredrike och deras kamp mot sorgens spöken. Jag försökte förtvivlat börja skriva på en ny roman, jag tyckte att jag hade bra idéer. Jag kämpade nästan hela hösten med två olika projekt. De föll samman, jag gav upp.
Vertigo gav ut fem böcker. De gick bra, även om recensionsskörden var sämre än vanligt, det är en tydlig trend, och en dyster. Förlagets ekonomi har försämrats rätt kraftigt under året, men börjat hämta sig igen. Jag är stolt över de här böckerna. Under oktober satt jag på scenen en eller ett par gånger i veckan för att lansera dem på olika sätt och i olika städer. Slitsamt, och den här sortens framträdanden föder också tomhet trots glädjen i de mänskliga mötena.
I november ägnade jag allt mer tid åt boken om Mille Markovic. Stressen växte allt mer. Produktionen var ytterst pressad, jag visste redan i somras när jag skrev kontrakt med författarna att det skulle krävas stora insatser av mig som redaktör för att vi skulle hinna. Ändå fick vi skjuta upp den en månad. Stressen har ökat konstant sedan dess. Jag sover inte bra. Boken ligger på tryckeriet nu. Jag är mycket stolt över den. Det är en unik bok.
En god sak är att jag inte har fått någon vinterdepression, för första gången på flera år. Kanske var det för att jag och Loka åkte iväg till solen en vecka i slutet av november, utan våra datorer, bara med roliga böcker, vi vandrade i bergen, vi satt inte på Internet, vi åt och drack och såg ut över havet.
Jag är en otillräcklig människa. Många frågar mig hur jag hinner med så mycket, och visst, jag har en bra simultanförmåga och mycket energi. Men ägnar jag dem åt rätt saker? För två år sedan bestämde jag mig för att jag ville ägna mitt liv åt att skriva. Den här hösten har nästan all tid gått åt att vara bokförläggare. Jag har inte gjort världen särskilt mycket bättre, och jag skapar på en nivå som ligger långt under min egen potential.
2012 ska jag vara mindre bokförläggare och skriva mer. Bara när jag skriver är jag inte rädd för att dö. De möjligheter jag har i mig är gåvor, om jag inte ger något tillbaka till världen är jag snål. Jag har fått kärlek. Jag skall ge kärlek. Jag skall skriva.
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
lördag 31 december 2011
onsdag 28 december 2011
HUNGERHUSET I DECEMBER
När året var nästan slut kom en del skriverier om Hungerhuset som lyste upp vintermörkret. Dessutom valdes den till "årets bästa seriealbum" av Jonas Ellerström i Smålandsposten.
Marie Peterson blev alldeles till sig i trasorna av boken och öste beröm över den, det värmde:
"Det är häftigt när ett ansikte som är så pass stiliserat och förenklat ändå förmår uttrycka sorg, förtvivlan, rädsla. Elsas klotrunda serieögon speglar en komplicerad själ. Jag blev förälskad i 'Hungerhuset', gripen av den poetiska tonen, de filosofiska spörsmålen, den raffinerade storyn och de lysande bilderna – det här är kort sagt ett riktigt bra seriealbum." (Marie Peterson i Helsingborgs Dagblad)
Jonas Thente var lite mer skeptisk och hårdhudad:
"Spökhistorien följer alla regler för hur en bra, litterär spökhistoria skall berättas. Från det trivialt vardagliga via det skrämmande och fram till den epifaniska förlösningen. Jag har litet svårt med greppet att låta titelns hus snacka i väg som en nitisk programledare, men å andra sidan lägger det ytterligare en dimension till den utsatthet som alla goda spökhistorier har till uppgift att gestalta." (Jonas Thente, DN)
Flera kritiker har uttalat sig om Hungerhusets egna monologer, de väcker tydligen delade känslor, som den dödsförskräckta Emelie Novotny visar:
"Att ge huset en röst och att det tilltalar läsaren direkt är ett av de starkaste berättartekniska grepp jag har läst i genren. Känslan blir att man som läsare hela tiden är iakttagen och lika utsatt för det som utspelar sig i romanen som karaktärerna i den. Jag som redan från början är lättskrämd vill i slutet av boken egentligen inte se bilderna, det blir som att se en skräckfilm med en kudde för ansiktet, jag läser replikerna, skymtar allt det otäcka och bläddrar vidare." (Emelie Novotny i Dagens bok)
Dödsförskräckt blev också Liv Beckström:
"Det är en vuxen återblick i en värld utan nåd, i avsaknad av verklig försoning. Här visas skickligt många starka känslor av skräck, vrede och övergivenhet. Det är en bok att analysera.
Skickligt berättat, grafiskt starka bilder, men spökhistorien är lite för svart för att klicka hos mig." (Liv Beckström, Kommunalarbetaren)
Slutligen, en intervju med oss av Malene Jensen:
"Hungerhuset är tilltalande i sin avskalade tecknarstil och lyckas förmedla flickornas tunga känslor av sorg liksom de mer nervkittlande skräckvibbarna. En av anledningarna till att den här klassiska nästan naiva skräckberättelsen som kretsar kring utanförskap och föräldralöshet fungerar är också Loka Kanarps teckningar, hur kulissernas sceniska fond lyfter fram systrarna och ger dem en omedelbar närvaro." (Malene Jensen intervjuade mig och Loka för bloggen Benshi)
Marie Peterson blev alldeles till sig i trasorna av boken och öste beröm över den, det värmde:
"Det är häftigt när ett ansikte som är så pass stiliserat och förenklat ändå förmår uttrycka sorg, förtvivlan, rädsla. Elsas klotrunda serieögon speglar en komplicerad själ. Jag blev förälskad i 'Hungerhuset', gripen av den poetiska tonen, de filosofiska spörsmålen, den raffinerade storyn och de lysande bilderna – det här är kort sagt ett riktigt bra seriealbum." (Marie Peterson i Helsingborgs Dagblad)
Jonas Thente var lite mer skeptisk och hårdhudad:
"Spökhistorien följer alla regler för hur en bra, litterär spökhistoria skall berättas. Från det trivialt vardagliga via det skrämmande och fram till den epifaniska förlösningen. Jag har litet svårt med greppet att låta titelns hus snacka i väg som en nitisk programledare, men å andra sidan lägger det ytterligare en dimension till den utsatthet som alla goda spökhistorier har till uppgift att gestalta." (Jonas Thente, DN)
Flera kritiker har uttalat sig om Hungerhusets egna monologer, de väcker tydligen delade känslor, som den dödsförskräckta Emelie Novotny visar:
"Att ge huset en röst och att det tilltalar läsaren direkt är ett av de starkaste berättartekniska grepp jag har läst i genren. Känslan blir att man som läsare hela tiden är iakttagen och lika utsatt för det som utspelar sig i romanen som karaktärerna i den. Jag som redan från början är lättskrämd vill i slutet av boken egentligen inte se bilderna, det blir som att se en skräckfilm med en kudde för ansiktet, jag läser replikerna, skymtar allt det otäcka och bläddrar vidare." (Emelie Novotny i Dagens bok)
Dödsförskräckt blev också Liv Beckström:
"Det är en vuxen återblick i en värld utan nåd, i avsaknad av verklig försoning. Här visas skickligt många starka känslor av skräck, vrede och övergivenhet. Det är en bok att analysera.
Skickligt berättat, grafiskt starka bilder, men spökhistorien är lite för svart för att klicka hos mig." (Liv Beckström, Kommunalarbetaren)
Slutligen, en intervju med oss av Malene Jensen:
"Hungerhuset är tilltalande i sin avskalade tecknarstil och lyckas förmedla flickornas tunga känslor av sorg liksom de mer nervkittlande skräckvibbarna. En av anledningarna till att den här klassiska nästan naiva skräckberättelsen som kretsar kring utanförskap och föräldralöshet fungerar är också Loka Kanarps teckningar, hur kulissernas sceniska fond lyfter fram systrarna och ger dem en omedelbar närvaro." (Malene Jensen intervjuade mig och Loka för bloggen Benshi)
fredag 23 december 2011
THOMAS MATTSSONS HEDER
Igår blev jag kallad lögnare. Expressens chefredaktör Thomas Mattsson fick okommenterat göra påhoppet i en artikel i Dagens Media som handlade om den ökända bilden på kungen som kvällstidningen publicerade för en vecka sedan. Han hävdar att "det florerat så mycket [sic] felaktiga påstående kring detta från Vertigo..." Hans insats har redan fått reaktioner.
Som alla vet och som jag förklarat i en tidigare bloggpost gavs den här bilden till Vertigo för publicering i den kommande boken Mille Markovic: biografin av Beata Hansson & Deanne Rauscher som släpps den 23 januari. När vi förvånat såg bilden publicerad i Expressen upptäckte vi att någon gjort intrång i en av författarnas mailbox någon dryg vecka tidigare. Vi har kunnat utesluta att den läckt ut från tryckeriet.
Jag mailade samma fredag Expressens Christian Holmén och skrev: "Ni har publicerar ett fotografi som så vitt vi vet har stulits från en av bokens författare." Holmén svarade: "Expressen har naturligtvis inte 'stulit' något fotografi av någon. I övrigt kommenterar inte tidningen arbetsmetoder eller källor."
I min bloggpost och i mina uttalanden till Dagens Media och i intervjuer, har jag sagt samma sak: så vitt vi kan se har bilden stulits från förlaget, och Expressen har publicerat den. Jag har också ställt den provocerande frågan "Har Expressen blivit en svensk News of the World?"
Thomas Mattsson ger ett slags svar i Dagens Media: "Generellt sett kan jag säga att vi följer de lagar och regler som finns. Och eftersom vi inte har gjort något dataintrång så kommer det inte att bli något av den anmälan."
Återigen förnekar Expressen att de gjort dataintrång och stulit bilden.
Det är bara det att ingen har anklagat Expressen för dataintrång och stöld. Jag har inte gjort det, och jag har inte sett någon annan göra det.
Jag måste säga att i mina ögon är det märkligt att tidningen så envist förnekar en anklagelse som aldrig har riktats mot dem. Det är som det gamla skämtet: "En man kommer hem mycket sent till sin fru. Hon säger anklagande: 'Har du varit ute och supit med grabbarna igen?' Han svarar: 'Nej, jag har absolut inte varit med en annan kvinna!'"
För ett par dagar sedan fick jag reda på att den tyska bildbyrån Picture Alliance erbjuder bilden som Expressen publicerade. De säljer den för 10 000 euro på den tyska mediamarknaden. Om, som vi tror, bilden är stulen från Vertigo, borde detta innebära ett brott mot hälerilagen även om upphovsrätten är tveksam. Saken gjorde mig mycket förundrad. Vi undersöker möjligheterna att göra en polisanmälning.
Detta var vad artikeln i Dagens Media handlade om. Men Thomas Mattsson "säger sig inte känna till någon vidareförsäljning av bilden av den tyska bildbyrån." Han fick ingen följdfråga. Och Dagens medias reporter orkade inte ringa tyskarna och kolla.
Igår ringde jag själv upp Picture Alliance. De bekräftade för mig direkt att de säljer bilden. Men eftersom jag ringde från Sverige tyckte de att jag borde kontakta Expressen om jag ville köpa rätten att publicera den här. De gav mig numret till sin kontaktperson på tidningen.
Jag ringde Expressen. Kontaktpersonen förklarade att bilden ingick i olika "utbyten" och "samarbeten" som Expressen hade med utländska tidningar, men hävdade att den inte var till försäljning. Han bekräftade att den handhades av Picture Alliance i Tyskland. Jag påpekade att Picture Alliance inte var en tidning utan en bildbyrå. Han lät osäker men menade att det ändå inte handlade om försäljning.
Jag ringde tillbaka till Picture Alliance. Följande samtal utspann sig:
"CME: Have you sold this picture to any german magazine?
PA: Actually, at the moment, we haven’t sold it to any german magazine. We have one interested client but, we have to wait.
CME: So, it is open for any german magazine to buy it from you?
PA: (Paus) We talked to Expressen, and they gave us the rights. So…
CME: Ok. Very good. "
Jag bad igår via Twitter Thomas Mattsson att ge exempel på vilka lögner eller felaktigheter som Vertigo har spridit om Expressen och bilden. Han svarade inte. Jag har tittat igenom mina egna tidigare inlägg och inte hittat några själv. Så nu frågar jag: varför sprider Thomas Mattsson själv felaktigheter om sin tidnings samarbete med den tyska bildbyrån?
I den fantastiska slutklämmen i intervjun i Dagens Media säger Mattsson: "Vertigo är ett litet förlag som bland annat fokuserar på kommunism, men som ändå uppenbarligen vill tjäna pengar på kungen."
Nej, Thomas Mattsson. Vertigo försöker inte tjäna pengar på kungen. Vi är över huvud taget inte intresserade av kungen. Vi är intresserade av Mille Markovics liv från uppväxten i Serbien i början av 1960-talet och framåt, där kungen spelar en liten men på senaste året mycket viktig biroll. Däremot försöker uppenbarligen Mattsson och hans tidning tjäna pengar på kungen med hjälp av en bild som de rimligen inte kan äga.
Nu ska Thomas Mattsson få en mycket viktig fråga. Jag riktar mig till hans heder. Och jag är beredd att lyssna på hans svar. Så, herr chefredaktören:
– Kan du garantera att bilden som Expressen publicerade inte har stulits från Vertigo förlag eller dess författare?
Thomas Mattsson bör kunna svara ett rakt "Ja" eller "Nej" på frågan. Ett ickesvar kommer jag att likställa med ett "Nej". Då har Expressen en hel del att förklara. Ett "Ja" kommer att få till följd att jag slutar att ventilera mina misstankar: då kommer jag att tro på Thomas Mattsson tills motsatsen är bevisad.
(PS. Många har frågat om Vertigo inte skulle tycka det var pinsamt och förödande om Mille Markovics berömda bilder bevisas vara fotomontage. Vårt svar är nej. Vi skulle tvärtom tycka att det var ytterst fascinerande. Vi ger ut en biografi över en känd kriminell. Historien om hans liv är färgstark, rörande och upprörande. Om han har lyckats trollbinda ett helt folk under ett år med rena påhitt är det bara ytterligare en av många märkvärdiga sekvenser i ett mycket märkvärdigt liv. DS)
Som alla vet och som jag förklarat i en tidigare bloggpost gavs den här bilden till Vertigo för publicering i den kommande boken Mille Markovic: biografin av Beata Hansson & Deanne Rauscher som släpps den 23 januari. När vi förvånat såg bilden publicerad i Expressen upptäckte vi att någon gjort intrång i en av författarnas mailbox någon dryg vecka tidigare. Vi har kunnat utesluta att den läckt ut från tryckeriet.
Jag mailade samma fredag Expressens Christian Holmén och skrev: "Ni har publicerar ett fotografi som så vitt vi vet har stulits från en av bokens författare." Holmén svarade: "Expressen har naturligtvis inte 'stulit' något fotografi av någon. I övrigt kommenterar inte tidningen arbetsmetoder eller källor."
I min bloggpost och i mina uttalanden till Dagens Media och i intervjuer, har jag sagt samma sak: så vitt vi kan se har bilden stulits från förlaget, och Expressen har publicerat den. Jag har också ställt den provocerande frågan "Har Expressen blivit en svensk News of the World?"
Thomas Mattsson ger ett slags svar i Dagens Media: "Generellt sett kan jag säga att vi följer de lagar och regler som finns. Och eftersom vi inte har gjort något dataintrång så kommer det inte att bli något av den anmälan."
Återigen förnekar Expressen att de gjort dataintrång och stulit bilden.
Det är bara det att ingen har anklagat Expressen för dataintrång och stöld. Jag har inte gjort det, och jag har inte sett någon annan göra det.
Jag måste säga att i mina ögon är det märkligt att tidningen så envist förnekar en anklagelse som aldrig har riktats mot dem. Det är som det gamla skämtet: "En man kommer hem mycket sent till sin fru. Hon säger anklagande: 'Har du varit ute och supit med grabbarna igen?' Han svarar: 'Nej, jag har absolut inte varit med en annan kvinna!'"
För ett par dagar sedan fick jag reda på att den tyska bildbyrån Picture Alliance erbjuder bilden som Expressen publicerade. De säljer den för 10 000 euro på den tyska mediamarknaden. Om, som vi tror, bilden är stulen från Vertigo, borde detta innebära ett brott mot hälerilagen även om upphovsrätten är tveksam. Saken gjorde mig mycket förundrad. Vi undersöker möjligheterna att göra en polisanmälning.
Detta var vad artikeln i Dagens Media handlade om. Men Thomas Mattsson "säger sig inte känna till någon vidareförsäljning av bilden av den tyska bildbyrån." Han fick ingen följdfråga. Och Dagens medias reporter orkade inte ringa tyskarna och kolla.
Igår ringde jag själv upp Picture Alliance. De bekräftade för mig direkt att de säljer bilden. Men eftersom jag ringde från Sverige tyckte de att jag borde kontakta Expressen om jag ville köpa rätten att publicera den här. De gav mig numret till sin kontaktperson på tidningen.
Jag ringde Expressen. Kontaktpersonen förklarade att bilden ingick i olika "utbyten" och "samarbeten" som Expressen hade med utländska tidningar, men hävdade att den inte var till försäljning. Han bekräftade att den handhades av Picture Alliance i Tyskland. Jag påpekade att Picture Alliance inte var en tidning utan en bildbyrå. Han lät osäker men menade att det ändå inte handlade om försäljning.
Jag ringde tillbaka till Picture Alliance. Följande samtal utspann sig:
"CME: Have you sold this picture to any german magazine?
PA: Actually, at the moment, we haven’t sold it to any german magazine. We have one interested client but, we have to wait.
CME: So, it is open for any german magazine to buy it from you?
PA: (Paus) We talked to Expressen, and they gave us the rights. So…
CME: Ok. Very good. "
Jag bad igår via Twitter Thomas Mattsson att ge exempel på vilka lögner eller felaktigheter som Vertigo har spridit om Expressen och bilden. Han svarade inte. Jag har tittat igenom mina egna tidigare inlägg och inte hittat några själv. Så nu frågar jag: varför sprider Thomas Mattsson själv felaktigheter om sin tidnings samarbete med den tyska bildbyrån?
I den fantastiska slutklämmen i intervjun i Dagens Media säger Mattsson: "Vertigo är ett litet förlag som bland annat fokuserar på kommunism, men som ändå uppenbarligen vill tjäna pengar på kungen."
Nej, Thomas Mattsson. Vertigo försöker inte tjäna pengar på kungen. Vi är över huvud taget inte intresserade av kungen. Vi är intresserade av Mille Markovics liv från uppväxten i Serbien i början av 1960-talet och framåt, där kungen spelar en liten men på senaste året mycket viktig biroll. Däremot försöker uppenbarligen Mattsson och hans tidning tjäna pengar på kungen med hjälp av en bild som de rimligen inte kan äga.
Nu ska Thomas Mattsson få en mycket viktig fråga. Jag riktar mig till hans heder. Och jag är beredd att lyssna på hans svar. Så, herr chefredaktören:
– Kan du garantera att bilden som Expressen publicerade inte har stulits från Vertigo förlag eller dess författare?
Thomas Mattsson bör kunna svara ett rakt "Ja" eller "Nej" på frågan. Ett ickesvar kommer jag att likställa med ett "Nej". Då har Expressen en hel del att förklara. Ett "Ja" kommer att få till följd att jag slutar att ventilera mina misstankar: då kommer jag att tro på Thomas Mattsson tills motsatsen är bevisad.
(PS. Många har frågat om Vertigo inte skulle tycka det var pinsamt och förödande om Mille Markovics berömda bilder bevisas vara fotomontage. Vårt svar är nej. Vi skulle tvärtom tycka att det var ytterst fascinerande. Vi ger ut en biografi över en känd kriminell. Historien om hans liv är färgstark, rörande och upprörande. Om han har lyckats trollbinda ett helt folk under ett år med rena påhitt är det bara ytterligare en av många märkvärdiga sekvenser i ett mycket märkvärdigt liv. DS)
tisdag 20 december 2011
LA MAISON DE LA FAIM PÅ DISKEN
Förlagets kära medarbetare Agneta Tröjer har skickat ett par bilder från den stora bokhandeln Mollat i Bordeaux. Tydligen var expediten alldeles till sig över den franska utgåvan av min och Lokas bok, roligt!
lördag 17 december 2011
EXPRESSENS ETIK
I går publicerade Expressen ett foto ur Beata Hanssons och Deanne Rauschers biografi över Mille Markovic. Tidningen påstår att det föreställer kungen tillsammans med tre nakna kvinnor, men ifrågasätter samtidigt om det är äkta eller ett montage. De säger ingenting om hur de fått tag i bilden.
I förbifarten citerar de mig apropå att juristen Mårten Schultz har fungerat som juridisk rådgivare till förlaget: "Han har gett klartecken att publicera bilden." Idag fortsätter de på denna linje med en artikel där vi kan läsa: "Men han (Schultz) frånsäger sig allt ansvar från att ha gett grönt ljus för att trycka den tvivelaktiga bilden - trots att förläggare Carl-Michael Edenborg säger motsatsen i gårdagens Expressen." Läs också gärna professor Schultzs egen artikel om saken som går till hårt angrepp mot tidningen.
Expressens "citat" kommer från ett informellt möte som jag hade på tidningens redaktion på måndagen den 12 december. Syftet med mötet var att diskutera ett eventuellt samarbete kring Mille-biografin. Jag hade naturligtvis ingen aning om att man från Expressen sida betraktade vårt möte som en intervju. Jag hade förstås heller ingen aning om att herrarna (Christian Holmén, Magnus Alselind, Per-Anders Broberg) som jag samtalade med hade i sin ägo en bild som av allt att döma har stulits från bokprojektet. Men i efterhand tänker jag att detta nog var orsaken till den något underliga stämningen.
Det är möjligt att Expressen bandade vårt möte, då kanske vi kan få reda på exakt vad jag sade om Mårten Schultzs insats. Men att Mårten skulle ha givit "klartecken" åt publiceringen är ett absurt påstående. Han har varken den makten eller det ansvaret. Mårten berättade för mig vilka riskerna var med en publicering, det var allt. Och i jämförelse med många andra, mer kontroversiella ställen i boken framstod dessa risker i förlagets ögon som låga, med tanke på det extrema allmänintresset för dessa bilder som stått i fokus för ett helt lands offentlighet under ett år.
Idag skriver också Expressen: "Bokutgivningen med den misstänkt manipulerade kungabilden kan vara brottslig." Nå, knappast nu längre, eftersom det är Expressen själva som har publicerat bilden först och som dessutom, till skillnad från förlaget, hävdar att det är kungen som syns på fotografiet, inklistrad eller ej.
Och nu när frågan om "brottslighet" har väckts: hur fick Expressen tag i bilden? Jag ska inte gå in på detaljer här, men av allt att döma har en av författarna till boken råkat ut för ett dataintrång, varvid bilden stals. Saken är polisanmäld.
Att Expressen citerar från ett informellt möte kan nog få en och annan i branschen att höja på ögonbrynen över deras moral. Men att de publicerar en bild som eventuellt har stulits från en journalist under ett pågående arbete är ytterst allvarligt. Dock är det inte helt överraskande med tanke på alla skumraskaffärer som pågått under det senaste året i samband med kungakumpanernas mer eller mindre desperata och kriminella försök att skydda statschefen.
Att tidningen sedan sammanfattar några "experters" påståenden om att de "inte kan utesluta" att den lågupplösta bilden "skulle kunna vara" ett fotomontage med att de "tror att bilden är falsk", är snarare ett fall av bristande logik än brist på etik.
För min personliga del ska jag erkänna att Expressens publicering av fotografiet har gjort mig lättad: tanken på att vara den förste som offentliggör det har naturligtvis varit oroväckande. Nu har Expressen axlat det ansvaret. Däremot är jag djupt oroad över vad deras publicering säger om mediernas moral: är landet på väg mot ett engelskt tidningsklimat med hackade datorer och telefoner och stulna bilder och texter?
Har Expressen blivit en svensk News of the World?
(Mille Markovic: biografin ligger på bokhandelsdiskarna den 23 januari. När Expressen senare hörde av sig och ville presentera ett erbjudande för ett samarbete, svarade jag: "Du kan köra upp ditt samarbete i röven.")
I förbifarten citerar de mig apropå att juristen Mårten Schultz har fungerat som juridisk rådgivare till förlaget: "Han har gett klartecken att publicera bilden." Idag fortsätter de på denna linje med en artikel där vi kan läsa: "Men han (Schultz) frånsäger sig allt ansvar från att ha gett grönt ljus för att trycka den tvivelaktiga bilden - trots att förläggare Carl-Michael Edenborg säger motsatsen i gårdagens Expressen." Läs också gärna professor Schultzs egen artikel om saken som går till hårt angrepp mot tidningen.
Expressens "citat" kommer från ett informellt möte som jag hade på tidningens redaktion på måndagen den 12 december. Syftet med mötet var att diskutera ett eventuellt samarbete kring Mille-biografin. Jag hade naturligtvis ingen aning om att man från Expressen sida betraktade vårt möte som en intervju. Jag hade förstås heller ingen aning om att herrarna (Christian Holmén, Magnus Alselind, Per-Anders Broberg) som jag samtalade med hade i sin ägo en bild som av allt att döma har stulits från bokprojektet. Men i efterhand tänker jag att detta nog var orsaken till den något underliga stämningen.
Det är möjligt att Expressen bandade vårt möte, då kanske vi kan få reda på exakt vad jag sade om Mårten Schultzs insats. Men att Mårten skulle ha givit "klartecken" åt publiceringen är ett absurt påstående. Han har varken den makten eller det ansvaret. Mårten berättade för mig vilka riskerna var med en publicering, det var allt. Och i jämförelse med många andra, mer kontroversiella ställen i boken framstod dessa risker i förlagets ögon som låga, med tanke på det extrema allmänintresset för dessa bilder som stått i fokus för ett helt lands offentlighet under ett år.
Idag skriver också Expressen: "Bokutgivningen med den misstänkt manipulerade kungabilden kan vara brottslig." Nå, knappast nu längre, eftersom det är Expressen själva som har publicerat bilden först och som dessutom, till skillnad från förlaget, hävdar att det är kungen som syns på fotografiet, inklistrad eller ej.
Och nu när frågan om "brottslighet" har väckts: hur fick Expressen tag i bilden? Jag ska inte gå in på detaljer här, men av allt att döma har en av författarna till boken råkat ut för ett dataintrång, varvid bilden stals. Saken är polisanmäld.
Att Expressen citerar från ett informellt möte kan nog få en och annan i branschen att höja på ögonbrynen över deras moral. Men att de publicerar en bild som eventuellt har stulits från en journalist under ett pågående arbete är ytterst allvarligt. Dock är det inte helt överraskande med tanke på alla skumraskaffärer som pågått under det senaste året i samband med kungakumpanernas mer eller mindre desperata och kriminella försök att skydda statschefen.
Att tidningen sedan sammanfattar några "experters" påståenden om att de "inte kan utesluta" att den lågupplösta bilden "skulle kunna vara" ett fotomontage med att de "tror att bilden är falsk", är snarare ett fall av bristande logik än brist på etik.
För min personliga del ska jag erkänna att Expressens publicering av fotografiet har gjort mig lättad: tanken på att vara den förste som offentliggör det har naturligtvis varit oroväckande. Nu har Expressen axlat det ansvaret. Däremot är jag djupt oroad över vad deras publicering säger om mediernas moral: är landet på väg mot ett engelskt tidningsklimat med hackade datorer och telefoner och stulna bilder och texter?
Har Expressen blivit en svensk News of the World?
(Mille Markovic: biografin ligger på bokhandelsdiskarna den 23 januari. När Expressen senare hörde av sig och ville presentera ett erbjudande för ett samarbete, svarade jag: "Du kan köra upp ditt samarbete i röven.")
tisdag 13 december 2011
OFFENTLIGHETER
Jag är urusel på att skriva i den här bloggen nuförtiden. Men jag kan lova att jag inte ligger på latsidan. Idag, till exempel, har jag både haft ett säljmöte på Bonniers bokklubbar om Vertigos vårböcker och hunnit med att få två nya tatueringar. Alla dessa aktiviteter distraherar mitt tänkande och kväver alla idéer. Men snart är denna extremt hektiska period över. Här är faktiskt de tre sista hetsigheterna, hoppas du kan komma på nån av dom:
Hallongrottan, Bergsundsgatan 25
Klockan 19.00 - 21.00
Onsdag 14 december: Julbokmarknad på Café Sodom. Kolik förlag, Sphinx bokförlag, ETC och Vertigo förlag finns på plats. Här är facebook-eventet.
Café Sodom, Bellmansgatan 26
Klockan 19.00 - 21.00
Lördag 17 december: Jag och Loka signerar Hungerhust på SF-bokhandeln i Stockholm.
SF-bokhandeln, Västerlånggatan 48.
Klockan 14.00 - 15.00
måndag 5 december 2011
LA MAISON DE LA FAIM
För någon vecka sen kom Hungerhuset ut på franska under titeln La maison de la faim på det ärevördiga förlaget Actes Sud/ L'An 2, i översättning av Lena Grumbach. Detta är fantastiskt nog något som den franska dagstidningen Le Monde har uppmärksammat. De har den som nummer ett på lördagens lista över "Les choix culture" och skriver bland annat:
"Man behöver inte vara ett fan av skandinavisk litteratur eller film för att låta sig förföras av den giftiga charmen i denna serieroman i tvåfärg, där fantasi blandas med psykologisk spänning. Som en metafor för skog och skugga, berättar detta glupska hus för oss, med djup, om barndomens ångest inför saknaden och tomheten." (Övers. av Lotta Karin Hansson.)
Läs hela recensionen på franska på Le Mondes hemsida.
Om du vill ge bort ett signerat exemplar av Hungerhuset till till dig själv eller någon annan i julklapp så har du din chans på torsdag. Då signerar och pratar jag och Loka om den på Söderbokhandeln, Götgatan 37. Vi är där klockan 19.00 - 20-00.
"Man behöver inte vara ett fan av skandinavisk litteratur eller film för att låta sig förföras av den giftiga charmen i denna serieroman i tvåfärg, där fantasi blandas med psykologisk spänning. Som en metafor för skog och skugga, berättar detta glupska hus för oss, med djup, om barndomens ångest inför saknaden och tomheten." (Övers. av Lotta Karin Hansson.)
Läs hela recensionen på franska på Le Mondes hemsida.
måndag 28 november 2011
LEGALISERA NARKOTIKA?
Det kommer ut otroligt många böcker i det här landet. Men bara ytterst, ytterst få av dem är något värda. 99 procent är bara dåliga kopior av dåliga kopior. De går ändå att sälja, för de mäktiga har satt stopp för konkurrensen genom att ta makten över distributionen och uppmärksamheten. Som vanligt är kapitalismen en antimarknad.
Årets viktigaste fackbok är sociologiprofessorn Ted Goldbergs Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag. Det är en unik och provocerande text som kanske borde ha kommit ut på engelska istället, för att uppskattas till fullo. Sverige är ett litet och trångt samhälle. Men Goldberg vill just nå ut svenska makthavare och opinionsbildare och påverka en debatt som ofta är obildad och moralistisk.
Då syftar jag inte bara på dem som går i den bisarre Nils Bejerots fotspår och talar militäriskt om "nolltolerans" och "kriget mot narkotika" som något positivt. Ty även många av knarkliberalerna är ensidiga och fanatiska och slår omkring sig med slöa argument.
Alla – från höger till vänster, från nolltoleranta till knarkdyrkare – borde läsa den här boken innan de vidare uttalar sig om narkotikapolitiken. Ted Goldberg går igenom alla argument, alla kända fakta, han är fullständigt ärlig när han redovisar sina egna värderingar och utgångspunkter. Dessutom kan han oftast motståndarnas argument bättre än de själva.
Goldberg skriver om de senaste rönen från beroendeforskningen och -behandlingen vilket ifrågasätter en del truismer så som att det är knarket självt som gör människor beroende. Han går igenom prohibitionismens (förbudet av narkotika) baksidor: hur den gynnar organiserad brottslighet, hur den leder till sjukdom och död och social utklassning, och hur den leder till en urholkning av medborgerliga fri- och rättigheter. Han sammanfattar:
"Prohibition har inte gjort Sverige narkotikafritt. Tvärtom, efter drygt trettio år med den svenska modellen är vi längre ifrån detta mål än när vi började. Såsom exemplet USA visar avhjälps inte problemet genom att man sätter in ännu fler prohibitionistiska åtgärder. Prohibition är helt enkelt inte särskilt effektiv. Men värre är att den utgör ett mycket allvarligt hot mot grundläggande fri- och rättigheter i alla länder."
Goldberg fortsätter med att skildra debatten kring legalisering och avkriminalisering, i Sverige och internationellt. I ett intressant kapitel går han igenom förändringarna inom FN när det gäller narkotikapolitik. Avslutningsvis förordar han att vi ska "sluta fred med narkotikan" genom vad han kallar för det "experimenterande samhället" och "skademinimering" som ett humant alternativ till den fascistoida och ineffektiva nolltoleransen.
I hans ögon måste vi "lära oss att leva med psykoaktiva droger", ty drogerna finns redan här, folk tar dem i mängder trots alla resurser som ägnas åt att förfölja även oproblematiska brukare. Goldberg menar att ett rimligt sätt att göra detta är olika slags gradvis avkriminalisering, vilka han går igenom i detalj med exempel från bland annat Portugals framgångar.
Att skriva en sådan bok i dagens Sverige tyder på djärvhet. I förordet nämner Goldberg hur alla som ifrågasätter den svenska narkotikapolitikens "sanningar" utsatts för "påtryckningar och obehagligheter som detta gett upphov till i det känsloladdade klimatet".
Men Legalisera narkotika? är tydligen för kraftig dynamit för att trakasseras. Istället har den mötts med offentlighetens yttersta våld: totalt nedtystande.
(Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag är utgiven på Academic Publishing of Sweden och finns att köpa hos alla bokhandlare.)
Årets viktigaste fackbok är sociologiprofessorn Ted Goldbergs Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag. Det är en unik och provocerande text som kanske borde ha kommit ut på engelska istället, för att uppskattas till fullo. Sverige är ett litet och trångt samhälle. Men Goldberg vill just nå ut svenska makthavare och opinionsbildare och påverka en debatt som ofta är obildad och moralistisk.
Då syftar jag inte bara på dem som går i den bisarre Nils Bejerots fotspår och talar militäriskt om "nolltolerans" och "kriget mot narkotika" som något positivt. Ty även många av knarkliberalerna är ensidiga och fanatiska och slår omkring sig med slöa argument.
Alla – från höger till vänster, från nolltoleranta till knarkdyrkare – borde läsa den här boken innan de vidare uttalar sig om narkotikapolitiken. Ted Goldberg går igenom alla argument, alla kända fakta, han är fullständigt ärlig när han redovisar sina egna värderingar och utgångspunkter. Dessutom kan han oftast motståndarnas argument bättre än de själva.
Goldberg skriver om de senaste rönen från beroendeforskningen och -behandlingen vilket ifrågasätter en del truismer så som att det är knarket självt som gör människor beroende. Han går igenom prohibitionismens (förbudet av narkotika) baksidor: hur den gynnar organiserad brottslighet, hur den leder till sjukdom och död och social utklassning, och hur den leder till en urholkning av medborgerliga fri- och rättigheter. Han sammanfattar:
"Prohibition har inte gjort Sverige narkotikafritt. Tvärtom, efter drygt trettio år med den svenska modellen är vi längre ifrån detta mål än när vi började. Såsom exemplet USA visar avhjälps inte problemet genom att man sätter in ännu fler prohibitionistiska åtgärder. Prohibition är helt enkelt inte särskilt effektiv. Men värre är att den utgör ett mycket allvarligt hot mot grundläggande fri- och rättigheter i alla länder."
Goldberg fortsätter med att skildra debatten kring legalisering och avkriminalisering, i Sverige och internationellt. I ett intressant kapitel går han igenom förändringarna inom FN när det gäller narkotikapolitik. Avslutningsvis förordar han att vi ska "sluta fred med narkotikan" genom vad han kallar för det "experimenterande samhället" och "skademinimering" som ett humant alternativ till den fascistoida och ineffektiva nolltoleransen.
I hans ögon måste vi "lära oss att leva med psykoaktiva droger", ty drogerna finns redan här, folk tar dem i mängder trots alla resurser som ägnas åt att förfölja även oproblematiska brukare. Goldberg menar att ett rimligt sätt att göra detta är olika slags gradvis avkriminalisering, vilka han går igenom i detalj med exempel från bland annat Portugals framgångar.
Att skriva en sådan bok i dagens Sverige tyder på djärvhet. I förordet nämner Goldberg hur alla som ifrågasätter den svenska narkotikapolitikens "sanningar" utsatts för "påtryckningar och obehagligheter som detta gett upphov till i det känsloladdade klimatet".
Men Legalisera narkotika? är tydligen för kraftig dynamit för att trakasseras. Istället har den mötts med offentlighetens yttersta våld: totalt nedtystande.
(Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag är utgiven på Academic Publishing of Sweden och finns att köpa hos alla bokhandlare.)
MOTTAGANDE AV HUNGERHUSET
Hungerhuset: en spökhistoria kom ut för två månader sedan. Jag och Loka har arbetat med serieromanen i ungefär två år, från enkel första idé till färglagd, textad bok. Det är Lokas tredje seriebok, men för mig har det varit suveränt roligt att få arbeta med ett nytt medium och se bilderna växa fram, från thumbnails till tuschat. (Här kan du läsa en del om arbetet.)
En extra glädje var att franska Actes Sud köpte rättigheterna till boken och nyligen gav ut den i översättning av Lena Grumbach och med titeln La maison de la faim: Une historie de phantômes.
Mindre glada har vi blivit för varje dag som gått utan att svenska medier recenserat boken. Det kan låta obegripligt, men det har faktiskt bara kommit en enda tidningsanmälning av boken, i Smålandsposten, den skrevs av Jonas Ellerström och innehöll vackra ord:
"Styrkan i Kanarps och Edenborgs bok, kanske årets bästa seriealbum än så länge, är inte minst att författarna så självklart förlitar sig på genrelitteraturens – skräckberättelsens, serieteckningens – förmåga att rymma ett psykologiskt innehåll bortom och invävt i det snabba händelseförloppet." (Läs hela recensionen här.)
Då är det tur att det finns bloggar! I denna sfär har vi hittat en hel del recensioner, som löper från det naivt pigga till det genomreflekterat kritiska, som sig bör. Och Malene Jensen intervjuade oss på Benshi. Här några citat:
"Hungerhuset av Loka Kanarp (bild och text) och C-M Edenborg (text) är en ytterst atmosfärisk skräckhistoria, berättad med fina, kontrastrika, avskalade bilder. Precis som huset gömmer något mörkt och ont finns det bakom den till synes enkla handlingen och de charmiga bilderna både mörker och sorg." Spektakulärt
"Det är en spännande, obehaglig och krypande berättelse som fungerar väldigt bra i det här formatet." Anna Jonsson, Bokcirklar.se
"Boken är inte bara vacker och snyggt tecknad, den lever och sprakar i sin gestaltning, människorna vi möter är kött och blod. Skaffa dig årets vackraste omslag och få en spökhistoria som lever upp till namnet på köpet." Stefans Serieblogg
"... resultatet är både en lyckad spökhistoria och en känsligt skildrad serie om två flickors sorg över sin moders död." Simon säger
"Hungerhuset är en snyggt och stilrent ritad, läskig, spännande och snabbläst skräckserie." Elin på bokbloggen Gummistövlar
"En pärla till bok, som är en ren njutning att läsa!" Sagor från Kalle
"Hungerhuset är en stark berättelse. Systrarnas öden berör verkligen. Samtidigt stegras spänningen konstant genom hela albumet, tills det når ett omfattande klimax i historiens upplösning. Att kombinera en känslofylld skildring av ett par syskons trasiga liv och relationer med en otäck spökhistoria är riktigt lyckat." Erik Sundblom, på bloggen Rutor och reflektioner
Inget ont om bloggrecensioner, tvärtom: nuförtiden är de livsviktiga eftersom de ofta är det enda som berättar för läsarna vilka böcker som kommer ut. Samtidigt märks avsaknaden av redaktörer i deras texter, på gott och ont. Det är skillnad på en text som passerat en redaktion och en som offentliggörs direkt av skribenten.
Jag och Loka har frågat oss varför boken inte har passerat kulturredaktionernas nålsöga, till skillnad från våra tidigare alster. Varför har man lagt boken åt sidan istället för att posta den till en kritiker?
Kan det vara för att målgruppen är otydlig: vänder den sig till barn eller vuxna? Eller för att den blandar skräckgenren och ett realistiskt berättande? Eller för att den bryter mot vad både jag och Loka gjort tidigare? Kanske för att vuxenserier fortfarande inte har brutit sig ett rum?
Svårt att säga. För övrigt är det inte kört än. Redaktionerna rensar inte hårddiskarna förrän den 31 december. Och oavsett vilket är vi stolta som höns över boken.
(Några datum i december att hålla reda på: den 3 december uppträder Loka på Kulturhuset, den 8 december signerar jag och Loka på Söderbokhandeln, den 13 december är vi på Hallongrottan, den 14 december är det julmarknad på Sodom och den 17 december signerar vi på SF-bokhandeln i Stockholm.)
En extra glädje var att franska Actes Sud köpte rättigheterna till boken och nyligen gav ut den i översättning av Lena Grumbach och med titeln La maison de la faim: Une historie de phantômes.
Mindre glada har vi blivit för varje dag som gått utan att svenska medier recenserat boken. Det kan låta obegripligt, men det har faktiskt bara kommit en enda tidningsanmälning av boken, i Smålandsposten, den skrevs av Jonas Ellerström och innehöll vackra ord:
"Styrkan i Kanarps och Edenborgs bok, kanske årets bästa seriealbum än så länge, är inte minst att författarna så självklart förlitar sig på genrelitteraturens – skräckberättelsens, serieteckningens – förmåga att rymma ett psykologiskt innehåll bortom och invävt i det snabba händelseförloppet." (Läs hela recensionen här.)
Då är det tur att det finns bloggar! I denna sfär har vi hittat en hel del recensioner, som löper från det naivt pigga till det genomreflekterat kritiska, som sig bör. Och Malene Jensen intervjuade oss på Benshi. Här några citat:
"Hungerhuset av Loka Kanarp (bild och text) och C-M Edenborg (text) är en ytterst atmosfärisk skräckhistoria, berättad med fina, kontrastrika, avskalade bilder. Precis som huset gömmer något mörkt och ont finns det bakom den till synes enkla handlingen och de charmiga bilderna både mörker och sorg." Spektakulärt
"Det är en spännande, obehaglig och krypande berättelse som fungerar väldigt bra i det här formatet." Anna Jonsson, Bokcirklar.se
"Boken är inte bara vacker och snyggt tecknad, den lever och sprakar i sin gestaltning, människorna vi möter är kött och blod. Skaffa dig årets vackraste omslag och få en spökhistoria som lever upp till namnet på köpet." Stefans Serieblogg
"... resultatet är både en lyckad spökhistoria och en känsligt skildrad serie om två flickors sorg över sin moders död." Simon säger
"Hungerhuset är en snyggt och stilrent ritad, läskig, spännande och snabbläst skräckserie." Elin på bokbloggen Gummistövlar
"En pärla till bok, som är en ren njutning att läsa!" Sagor från Kalle
"Hungerhuset är en stark berättelse. Systrarnas öden berör verkligen. Samtidigt stegras spänningen konstant genom hela albumet, tills det når ett omfattande klimax i historiens upplösning. Att kombinera en känslofylld skildring av ett par syskons trasiga liv och relationer med en otäck spökhistoria är riktigt lyckat." Erik Sundblom, på bloggen Rutor och reflektioner
Inget ont om bloggrecensioner, tvärtom: nuförtiden är de livsviktiga eftersom de ofta är det enda som berättar för läsarna vilka böcker som kommer ut. Samtidigt märks avsaknaden av redaktörer i deras texter, på gott och ont. Det är skillnad på en text som passerat en redaktion och en som offentliggörs direkt av skribenten.
Jag och Loka har frågat oss varför boken inte har passerat kulturredaktionernas nålsöga, till skillnad från våra tidigare alster. Varför har man lagt boken åt sidan istället för att posta den till en kritiker?
Kan det vara för att målgruppen är otydlig: vänder den sig till barn eller vuxna? Eller för att den blandar skräckgenren och ett realistiskt berättande? Eller för att den bryter mot vad både jag och Loka gjort tidigare? Kanske för att vuxenserier fortfarande inte har brutit sig ett rum?
Svårt att säga. För övrigt är det inte kört än. Redaktionerna rensar inte hårddiskarna förrän den 31 december. Och oavsett vilket är vi stolta som höns över boken.
(Några datum i december att hålla reda på: den 3 december uppträder Loka på Kulturhuset, den 8 december signerar jag och Loka på Söderbokhandeln, den 13 december är vi på Hallongrottan, den 14 december är det julmarknad på Sodom och den 17 december signerar vi på SF-bokhandeln i Stockholm.)
lördag 19 november 2011
SOLANAS
Det har stormat kring Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas SCUM-manifestet. Avskum har krälat fram för att mordhota konstnärer. Många har försvarat. Jag har läst en del av texterna. Kommer inte ifrån känslan av att min egen starka upplevelse av Solanas text inte har mycket att göra varken med försvararna eller kritikerna.
Att, exempelvis, mordförsöket på Andy Warhol 1968 jämförs med politiska mord är orimligt: Solanas sköt konstnären inte främst för att han var man utan för att hon ansåg att han stulit hennes pjäs och blåst henne på pengar.
Jag älskar SCUM-manifestet. Det skriker av energi, humor och raseri mot allt som är trist och förtryckande, förkroppsligat i "mannen", en utmärkt fågelskrämma. Själva organisationen SCUM (Society for Cutting Up Men) kallade Solanas senare för en "literary device" som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas. Manifestet är alltså kanske inte en parodi på genren, men helt klart en lek med den.
Jag älskar SCUM-manifestet. Som alla starka texter väcker den motstridiga känslor, utgör en tvetydighetens triumf. Att läsa Solanas är att ge sig ut i det osäkra. Du går från den känslomässiga identifikationen med någon som fått ta för mycket skit och nu drömmer om att slå tillbaka, över den teoretiskt förbryllande tilltron till industrialisering och vetenskapens möjligheter (evigt liv), till en suverän, lekfull humor som visar vad poesi är: en revolution via språket.
Texten är på sätt och vis ganska typisk för det sena, situationistiskt färgade 60-talet med sin förnekelse av uppdelningen mellan skönlitteratur och facklitteratur, humor och allvar, sin desperata apell för frigörelse genom kategoriupplösning. Den utmaningen är fortfarande verksam.
Denna osäkerhet borde också hemsöka den allt för enkla kategoriseringen av Solanas som "feminist" eller till och med "radikalfeminist" (en i sammanhanget anakronistisk term). För Solanas har föga gemensamt med exempelvis Andrea Dworkin. Jag skulle gissa att Dworkin avskydde Solanas, om hon ens kände till henne, liksom mycket stora delar av andra vågens feminister. I deras ögon var Solanas en tokstolle och en solitär som inte hade något med kvinnorörelsens seriösa kamp att göra. Dworkin angrep pornografi, Solanas ägnade sig åt pornografi, och hennes manifest gavs ut på Maurice Girodias Olympia press, något av ett dåtida Vertigo.
Stackarna inom "Moderatmännen" har hetsat upp sig över att skolklasser bevistar teaterföreställningen. Men att tonårspojkar skulle vara sådana fårskallar att de inte klarar av att hantera motsägelsefulla och tvetydiga texter är i första hand en respektlös förolämpning mot dem från deras fäder.
Jag tänker mig att vår tids antifeminister på ett bakvänt sätt innerligt älskar Solanas och hennes text, eftersom de där för en gångs skull faktiskt har en "manshatare", en entitet som annars tenderar att lösas upp som ett spöke.
Tidigare i höst satte Turteatern upp Markis de Sades Juliette. Det var en enastående föreställning (jag bloggade om den här). I mina ögon fungerar de båda texterna på ett intressant sätt tillsammans, inte bara för att förlaget Olympia ursprungligen publicerade båda två, och inte bara för att de är fyllda med hat och aggressivitet och svart humor, utan främst för att de är djupt tvetydiga, osäkra, problematiska, irreducibla, sönderslitande.
Detta är vad jag vill försvara hos Solanas. Innan hon sätter en kula i mig.
Att, exempelvis, mordförsöket på Andy Warhol 1968 jämförs med politiska mord är orimligt: Solanas sköt konstnären inte främst för att han var man utan för att hon ansåg att han stulit hennes pjäs och blåst henne på pengar.
Jag älskar SCUM-manifestet. Det skriker av energi, humor och raseri mot allt som är trist och förtryckande, förkroppsligat i "mannen", en utmärkt fågelskrämma. Själva organisationen SCUM (Society for Cutting Up Men) kallade Solanas senare för en "literary device" som aldrig funnits och aldrig kommer att finnas. Manifestet är alltså kanske inte en parodi på genren, men helt klart en lek med den.
Jag älskar SCUM-manifestet. Som alla starka texter väcker den motstridiga känslor, utgör en tvetydighetens triumf. Att läsa Solanas är att ge sig ut i det osäkra. Du går från den känslomässiga identifikationen med någon som fått ta för mycket skit och nu drömmer om att slå tillbaka, över den teoretiskt förbryllande tilltron till industrialisering och vetenskapens möjligheter (evigt liv), till en suverän, lekfull humor som visar vad poesi är: en revolution via språket.
Texten är på sätt och vis ganska typisk för det sena, situationistiskt färgade 60-talet med sin förnekelse av uppdelningen mellan skönlitteratur och facklitteratur, humor och allvar, sin desperata apell för frigörelse genom kategoriupplösning. Den utmaningen är fortfarande verksam.
Denna osäkerhet borde också hemsöka den allt för enkla kategoriseringen av Solanas som "feminist" eller till och med "radikalfeminist" (en i sammanhanget anakronistisk term). För Solanas har föga gemensamt med exempelvis Andrea Dworkin. Jag skulle gissa att Dworkin avskydde Solanas, om hon ens kände till henne, liksom mycket stora delar av andra vågens feminister. I deras ögon var Solanas en tokstolle och en solitär som inte hade något med kvinnorörelsens seriösa kamp att göra. Dworkin angrep pornografi, Solanas ägnade sig åt pornografi, och hennes manifest gavs ut på Maurice Girodias Olympia press, något av ett dåtida Vertigo.
Stackarna inom "Moderatmännen" har hetsat upp sig över att skolklasser bevistar teaterföreställningen. Men att tonårspojkar skulle vara sådana fårskallar att de inte klarar av att hantera motsägelsefulla och tvetydiga texter är i första hand en respektlös förolämpning mot dem från deras fäder.
Jag tänker mig att vår tids antifeminister på ett bakvänt sätt innerligt älskar Solanas och hennes text, eftersom de där för en gångs skull faktiskt har en "manshatare", en entitet som annars tenderar att lösas upp som ett spöke.
Tidigare i höst satte Turteatern upp Markis de Sades Juliette. Det var en enastående föreställning (jag bloggade om den här). I mina ögon fungerar de båda texterna på ett intressant sätt tillsammans, inte bara för att förlaget Olympia ursprungligen publicerade båda två, och inte bara för att de är fyllda med hat och aggressivitet och svart humor, utan främst för att de är djupt tvetydiga, osäkra, problematiska, irreducibla, sönderslitande.
Detta är vad jag vill försvara hos Solanas. Innan hon sätter en kula i mig.
tisdag 8 november 2011
DEN TREDJE MIDVINTERBOKEN
Idag skickade jag in filerna till den tredje Midvinterboken till tryckeriet. Den här gången har förlaget haft suverän hjälp av Hanna Hård som står som redaktör för boken.
Mer än någonsin skakas jag av impulser att skryta över vilken spännande bok det är. Men jag håller mig. Det ska ju bli en överraskning. Först ska Stormtruppsmedlemmarna få boken i brevlådan, sedan kommer avslöjandet.
De båda tidigare – Laure och Jarry – väckte glädje och uppseende, men jag tror banne mig att förlaget har överträffat sig självt den här gången.
Mer än någonsin skakas jag av impulser att skryta över vilken spännande bok det är. Men jag håller mig. Det ska ju bli en överraskning. Först ska Stormtruppsmedlemmarna få boken i brevlådan, sedan kommer avslöjandet.
De båda tidigare – Laure och Jarry – väckte glädje och uppseende, men jag tror banne mig att förlaget har överträffat sig självt den här gången.
onsdag 26 oktober 2011
EDENBORG I MALMÖ
Jag far till Malmö på fredag för att begå mitt sista våldsamma sociala utbrott den här hösten. Inte mindre än tre olika händelser sker inom loppet av ett dygn:
Fredagen den 28, klockan 18,00: vernissage för utställning med original från min och Loka Kanarps Hungerhuset och Matilda Rutas Tummelisa, på Loftet, Hedmanska gården.
Lördagen den 29, klockan 13,30: prat om och signering av Hungerhuset med mig och Loka på Science Fiction-bokhandeln, Storgatan 41.
Lördagen den 29, klockan 18,00: föreläsning, signering, fylla och vansinne på tatueringsstudion Hjärtat av guld, Davidshallstorg 9.
Fredagen den 28, klockan 18,00: vernissage för utställning med original från min och Loka Kanarps Hungerhuset och Matilda Rutas Tummelisa, på Loftet, Hedmanska gården.
Lördagen den 29, klockan 13,30: prat om och signering av Hungerhuset med mig och Loka på Science Fiction-bokhandeln, Storgatan 41.
Lördagen den 29, klockan 18,00: föreläsning, signering, fylla och vansinne på tatueringsstudion Hjärtat av guld, Davidshallstorg 9.
Den som är i närheten och inte kommer till något av dessa tre utbrott och hejar kommer att drabbas av evig förbannelse.
fredag 21 oktober 2011
STATEN OCH KAPITALET
Jag måste skriva något om detta, för det verkar inte som om någon enda jävel har uppmärksammat det på ett kritiskt sätt. (Dagens Media skrev en notis, utan att ställa en enda fråga.)
Tidningen "BOOK - för dig som älskar att läsa" hade premiär i september. Den ges ut av SJ, Akademibokhandeln och Adlibris i samarbete med de största svenska förlagen. Med andra ord av staten och de två bokmonopolen KF Media och Bonniers. Den kallas för "tidning" och har en ledartext av "redaktionen". Men den är en ren reklamkatalog.
Trycksaken består av glassiga bilder på författare, hyllande texter om dem och utdrag ur deras böcker. På var och varannan sida finns kuponger för att köpa böckerna, antingen på Adlibris eller på Akademibokhandeln.
Jag kan inte låta bli att först skratta. Ser framför mig de båda bokmonopolen när de ska förhandla, och KF Media... "meh, får inte Bokus va me?!" Och Bonniers: "nämen ni får ju ha Akademibokhandeln!" – "Ahmen då vill vi ha fler författare från Norstedts!" – "ja ja okej då". Kohandeln!
Sedan slänger jag rasande den undermåliga produkten ifrån mig. Jag önskar att jag tagit med mig mitt exemplar, nu kan jag tyvärr inte citera någon av grodorna, men jag äcklades så mycket att jag inte ville ha den i väskan.
Jag tänker ofta att den bisarra upphöjdhet som vidlåder boken som vara, litteraturens status (fatta den stora uppmärksamheten i media på böcker som kanske når några få hundra läsare, det är rätt skojigt, men samtidigt märkligt), att den upphöjdheten ger utrymme för den allra djupaste, mest oreflekterade vulgaritet.
Tänk om SJ och HM och Lindex tillsammans producerade en "modetidning" som handlade om vilka kläder som var heta i höst, med låtsat redaktionella texter och snygga bilder på kläderna, men endast kläder från HM och Lindex tas upp i "tidningen", och på varje sida fanns en kupong för att köpa plagget på HM eller Lindex.
Jag misstänker att många skulle reagera på den sjuka blandningen av reklam och journalistik. Men när det kommer till böcker, är saken redan per automatik "fin" och ingen reagerar. För några år sedan var det nästa största litteraturevenemanget (efter Nobelpriset) "guldpocketgalan" som delade ut priser till de böcker som sålt mest det året. Är andra branscher så skamlöst kommersiella?
Statens järnvägar och de båda bokmonopol som dominerar den svenska litterära offentligheten sitter i samma båt och ror åt samma håll. Och alla "bokälskare" jublar.
Utom gnällspiken Edenborg som hatar allt.
Tidningen "BOOK - för dig som älskar att läsa" hade premiär i september. Den ges ut av SJ, Akademibokhandeln och Adlibris i samarbete med de största svenska förlagen. Med andra ord av staten och de två bokmonopolen KF Media och Bonniers. Den kallas för "tidning" och har en ledartext av "redaktionen". Men den är en ren reklamkatalog.
Trycksaken består av glassiga bilder på författare, hyllande texter om dem och utdrag ur deras böcker. På var och varannan sida finns kuponger för att köpa böckerna, antingen på Adlibris eller på Akademibokhandeln.
Jag kan inte låta bli att först skratta. Ser framför mig de båda bokmonopolen när de ska förhandla, och KF Media... "meh, får inte Bokus va me?!" Och Bonniers: "nämen ni får ju ha Akademibokhandeln!" – "Ahmen då vill vi ha fler författare från Norstedts!" – "ja ja okej då". Kohandeln!
Sedan slänger jag rasande den undermåliga produkten ifrån mig. Jag önskar att jag tagit med mig mitt exemplar, nu kan jag tyvärr inte citera någon av grodorna, men jag äcklades så mycket att jag inte ville ha den i väskan.
Jag tänker ofta att den bisarra upphöjdhet som vidlåder boken som vara, litteraturens status (fatta den stora uppmärksamheten i media på böcker som kanske når några få hundra läsare, det är rätt skojigt, men samtidigt märkligt), att den upphöjdheten ger utrymme för den allra djupaste, mest oreflekterade vulgaritet.
Tänk om SJ och HM och Lindex tillsammans producerade en "modetidning" som handlade om vilka kläder som var heta i höst, med låtsat redaktionella texter och snygga bilder på kläderna, men endast kläder från HM och Lindex tas upp i "tidningen", och på varje sida fanns en kupong för att köpa plagget på HM eller Lindex.
Jag misstänker att många skulle reagera på den sjuka blandningen av reklam och journalistik. Men när det kommer till böcker, är saken redan per automatik "fin" och ingen reagerar. För några år sedan var det nästa största litteraturevenemanget (efter Nobelpriset) "guldpocketgalan" som delade ut priser till de böcker som sålt mest det året. Är andra branscher så skamlöst kommersiella?
Statens järnvägar och de båda bokmonopol som dominerar den svenska litterära offentligheten sitter i samma båt och ror åt samma håll. Och alla "bokälskare" jublar.
Utom gnällspiken Edenborg som hatar allt.
måndag 17 oktober 2011
KLASSIKERUTGIVNINGEN
Jag talar förstås i egen sak, eftersom jag dels driver ett bokförlag som främst ger ut klassiker, dels själv mest läser klassiker – klassiker definierade som texter som publicerats för ganska länge sedan och därefter tryckts om, översatts, diskuterats i omgångar.
Men egen sak behöver inte alltid vara dåligt.
Alla dessa litterära priser som finns i Sverige – i första hand en massa debutantpriser, Katapult, Borås tidnings, men också bokhandlareföreningens pris, Augustpriset, det patetiska guldpocketpriset, Karin Boyes och Jan Myrdals priser osv osv – belönar samtida svenska författare och förlag som ger ut samtida svenska författare.
Jag känner inte till ett enda pris för "årets klassiker".
Troligen hänger denna brist samman med att ansvaret för den avancerade klassikerutgivningen allt mer har övergått till fattiga amatörer: de som egentligen skulle ha råd att genomföra den, väljer bort den till förmån för en eller annan möjlig storsäljare.
I mina ögon är dock klassikerutgivningen ett språkområdes litterära livsvatten. Den klassiska textens evolutionära kraft borde inte ens jämföras med den ena eller andra tvålfagra debutantens mediala potential.
Å den andra sidan: skit samma. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i de där litterära priserna. Kanske utgörs en del av min kärlek till de starka klassikerna av att de inte uppmärksammas, lever sitt artificiella liv i strålkastarskenet, kramas till döds av juryer, att de helt enkelt kräver en större insats och en större kärlek av sin läsare.
Men egen sak behöver inte alltid vara dåligt.
Alla dessa litterära priser som finns i Sverige – i första hand en massa debutantpriser, Katapult, Borås tidnings, men också bokhandlareföreningens pris, Augustpriset, det patetiska guldpocketpriset, Karin Boyes och Jan Myrdals priser osv osv – belönar samtida svenska författare och förlag som ger ut samtida svenska författare.
Jag känner inte till ett enda pris för "årets klassiker".
Troligen hänger denna brist samman med att ansvaret för den avancerade klassikerutgivningen allt mer har övergått till fattiga amatörer: de som egentligen skulle ha råd att genomföra den, väljer bort den till förmån för en eller annan möjlig storsäljare.
I mina ögon är dock klassikerutgivningen ett språkområdes litterära livsvatten. Den klassiska textens evolutionära kraft borde inte ens jämföras med den ena eller andra tvålfagra debutantens mediala potential.
Å den andra sidan: skit samma. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i de där litterära priserna. Kanske utgörs en del av min kärlek till de starka klassikerna av att de inte uppmärksammas, lever sitt artificiella liv i strålkastarskenet, kramas till döds av juryer, att de helt enkelt kräver en större insats och en större kärlek av sin läsare.
söndag 16 oktober 2011
GÖTE EDENBORG
På tisdag den 18 oktober far jag till Göteborg för att utföra två sysslor:
1. Klockan 17,00 uppträder jag tillsammans med Lovecraftredaktören Martin Andersson på SF-bokhandeln och pratar om HP Lovecrafts Skräcknoveller och min och Lokas Hungerhuset och signerar böcker. Vi håller på någon dryg timme. SF-bokhandeln ligger på Östra Larmgatan 16. Här finns Facebook-eventet.
2. Klockan 19,00 håller jag en föreläsning om Markis de Sade och Andrea Dworkin i regi av ABF:s FilosoForum, på Restaurang Trappan, Folkets Hus. Mer om evenemanget här.
Hoppas få träffa många Vertigoentusiaster i övermorgon!
1. Klockan 17,00 uppträder jag tillsammans med Lovecraftredaktören Martin Andersson på SF-bokhandeln och pratar om HP Lovecrafts Skräcknoveller och min och Lokas Hungerhuset och signerar böcker. Vi håller på någon dryg timme. SF-bokhandeln ligger på Östra Larmgatan 16. Här finns Facebook-eventet.
2. Klockan 19,00 håller jag en föreläsning om Markis de Sade och Andrea Dworkin i regi av ABF:s FilosoForum, på Restaurang Trappan, Folkets Hus. Mer om evenemanget här.
Hoppas få träffa många Vertigoentusiaster i övermorgon!
måndag 10 oktober 2011
VERTIGOS BESYNNERLIGA, BOMBASTISKA, BESINNINGSLÖSA BIOKVÄLL
Torsdagen den 13 oktober har Vertigo hyrt en biograf. Under ett par timmars tid kommer vi att visa en hel rad kortfilmer som allihop på olika sätt har anknytning till förlaget: reklamfilmer, dokumentärfilmer, tecknade filmer, potpurrier.
Jag kan garantera att publiken kommer att få se saker som kommer att vara svåra att glömma. Helt i linje med förlagets bokutgivning är filmerna på olika sätt gränspsykotiska och sedeslösa. Kvällen som helhet är både unik och fördärvlig. Det finns risk för både illamående och hysteriska skrattanfall.
Dessutom fungerar kvällen som releasefest för Magnus Blomdahls mycket uppmärksammade reportagebok Äkta skräck: den nya vågen av extrem film. Magnus kommer att visa ett potpurri med klipp ur de filmer han tar upp i boken. Vi har placerat det före paus eftersom vissa känsliga medlemmar av publiken kanske kommer att vilja lämna salongen.
Den som avskyr min person kan med fördel komma: du kommer att få se mig grundligt förnedrad, torterad och dödad, gång på gång.
PROGRAM
Nicolas Debot & C/M Edenborg:
”Passage” (2002) Dokumentärfilm om olika sätt att gå in i en porrbutik.
”Listen up, earlickers!” (2001) Kortfilm med bl a Edenborg.
Henrik Möller:
”Pojkarna 2” (2010) Kortfilm av förlagets hovfilmare om misär, tonårsalkoholism, porr och elände i Malmö.
Alexi Carpentieri:
”Missfostrad” (2011) Kortfilm om en lodis som råkar mycket illa ut, med Edenborg i huvudrollen.
Magnus Blomdahl:
"Äkta skräck" (2011) Potpurri med klipp ur filmerna i boken.
PAUS
Henrik Möller:
”Grisaknullabyn” Animerad kortfilm.
”Bajsätarna” Animerad kortfilm.
Edenborg/Berg Films:
"Trailer för Den tredje systern" (Boktrailer)
”Opp med morrhåren, tiger!” Dokumentärfilm om säljarbete.
”Nästan inne: Vertigo på insäljning, del 2” Dokumentärfilm.
Henrik Möller:
"Två reklamfilmer för Vertigo" (2011)
Plats: Bio Rio, Hornstull Stockholm
Tid: Torsdagen den 13 oktober kl 20 - 22.
Inträde: 50 kr, eller 100 kr inklusive boken "Äkta skräck" av Magnus Blomdahl. Gratis för medlemmar i Vertigos Stormtrupper!
Köp biljetter i förväg här.
(Ur ett genusperspektiv är alltihop mycket typiskt: karlar, karlar, karlar. Snusk och våld. Jag är bekymrad över det. Förlaget har ju ändå en hel del kvinnliga författare och en väldig massa kvinnliga läsare. Men när det kokade ned till film blev det ändå så här. Beklagar.)
TILLÄGG: för att det inte skall bli några missförstånd om vad som väntar så meddelar jag här att publiken bland annat kommer att få se:
Nakenhet
Kastreringar
Mord
Koprofagi och koprofili
Blyga män som går in i en porrbutik
Edenborg förnedrad och förnedrad igen
Fylla
Edenborg gråtande och självmordsbenägen
Daniel Berg skrattande gällt åt Edenborgs dumhet
Den sämsta boktrailer som någonsin gjorts
Grovkornigheter
Blodspyor
Jag kan garantera att publiken kommer att få se saker som kommer att vara svåra att glömma. Helt i linje med förlagets bokutgivning är filmerna på olika sätt gränspsykotiska och sedeslösa. Kvällen som helhet är både unik och fördärvlig. Det finns risk för både illamående och hysteriska skrattanfall.
Dessutom fungerar kvällen som releasefest för Magnus Blomdahls mycket uppmärksammade reportagebok Äkta skräck: den nya vågen av extrem film. Magnus kommer att visa ett potpurri med klipp ur de filmer han tar upp i boken. Vi har placerat det före paus eftersom vissa känsliga medlemmar av publiken kanske kommer att vilja lämna salongen.
Den som avskyr min person kan med fördel komma: du kommer att få se mig grundligt förnedrad, torterad och dödad, gång på gång.
PROGRAM
Nicolas Debot & C/M Edenborg:
”Passage” (2002) Dokumentärfilm om olika sätt att gå in i en porrbutik.
”Listen up, earlickers!” (2001) Kortfilm med bl a Edenborg.
Henrik Möller:
”Pojkarna 2” (2010) Kortfilm av förlagets hovfilmare om misär, tonårsalkoholism, porr och elände i Malmö.
Alexi Carpentieri:
”Missfostrad” (2011) Kortfilm om en lodis som råkar mycket illa ut, med Edenborg i huvudrollen.
Magnus Blomdahl:
"Äkta skräck" (2011) Potpurri med klipp ur filmerna i boken.
PAUS
Henrik Möller:
”Grisaknullabyn” Animerad kortfilm.
”Bajsätarna” Animerad kortfilm.
Edenborg/Berg Films:
"Trailer för Den tredje systern" (Boktrailer)
”Opp med morrhåren, tiger!” Dokumentärfilm om säljarbete.
”Nästan inne: Vertigo på insäljning, del 2” Dokumentärfilm.
Henrik Möller:
"Två reklamfilmer för Vertigo" (2011)
Plats: Bio Rio, Hornstull Stockholm
Tid: Torsdagen den 13 oktober kl 20 - 22.
Inträde: 50 kr, eller 100 kr inklusive boken "Äkta skräck" av Magnus Blomdahl. Gratis för medlemmar i Vertigos Stormtrupper!
Köp biljetter i förväg här.
(Ur ett genusperspektiv är alltihop mycket typiskt: karlar, karlar, karlar. Snusk och våld. Jag är bekymrad över det. Förlaget har ju ändå en hel del kvinnliga författare och en väldig massa kvinnliga läsare. Men när det kokade ned till film blev det ändå så här. Beklagar.)
TILLÄGG: för att det inte skall bli några missförstånd om vad som väntar så meddelar jag här att publiken bland annat kommer att få se:
Nakenhet
Kastreringar
Mord
Koprofagi och koprofili
Blyga män som går in i en porrbutik
Edenborg förnedrad och förnedrad igen
Fylla
Edenborg gråtande och självmordsbenägen
Daniel Berg skrattande gällt åt Edenborgs dumhet
Den sämsta boktrailer som någonsin gjorts
Grovkornigheter
Blodspyor
JULIETTE PÅ TURTEATERN
Redan samma kväll som jag sett uppsättningen av Markis de Sades Juliette på Turteatern i Kärrtorp tänkte jag att jag ville samla mina intryck och tankar i ett blogginlägg. Tyvärr har det nu gått över en vecka, och mitt minne är som ett såll, så det blir inte lika extensivt som jag hade önskat, inte heller lika gränslöst hyllande som det skulle ha blivit. Men:
Jag har alltid hatat teater.
Jag har alltid gillat att läsa teater. Faktiskt så var många av mina tidigare och mest omskakande läserfarenheter av dramatik: Shakespeare, Strindberg, sånt. Men de få gånger jag köpte biljett till en föreställning blev jag nästan alltid väldigt besviken, jag brukade gå i paus.
Jag retade mig på situationen själv: människor som låtsades vara några andra på en scen framför en massa människor, situationen föreföll absurd och vämjelig, kanske väckte de upp mina egna starka känslor av alienation på ett outhärdligt sätt. Dessutom avskydde jag skådespelarnas intonation: placerad nånstans mellan det ytterst teatraliska (som jag nog föredrar) och vardagen: jag tror det är samma obehagskänsla som när en robot blir allt för människolik.
(Ett undantag var när jag köpte biljett till Bergmans uppsättning av Drömspelet 1986, jag hade inte råd med tågbiljett så jag liftade från Linköping till Stockholm, jag har för mig att jag gillade föreställningen på Dramaten, men minns egentligen bara att Stellan Skarsgårds lösmustasch höll på att ramla av hela tiden samt att de hade en cool korsfäst kristus på scenen, mest av allt gillade jag nog mig själv för att jag köpt den där biljetten och liftat till Dramaten, arton år gammal.)
Dessa ständiga besvikelser och ilskan över att lägga pengar på något jag bara vill lämna har medfört att jag inte gått på teater på ett decennium. Men när Turteatern och regissören Nils Poletti gjorde teater av en Vertigobok och vi dessutom hade en gemensam releasefest var det självklart att jag skulle se föreställningen. Som du kan tänka dig var jag ytterst tveksam innan.
Jag vet inte om de tre timmar långa uppsättningen har botat mig från mitt teaterhat. Risken finns att den har fördjupat det: att allt annat jag kan komma att se framöver kommer att se ännu värre ut.
För det här var enastående. Texten är briljant. Skådespelarna oändligt generösa. Scenografin sublim i sitt kaos. Koreografin vägrar släppa taget för en sekund: det finns ingen tristess här.
Vissa scener har en sådan omtumlande komik att publiken krälade av skratt. Vissa scener är vämjeliga i sitt våld, och inte minst i blandningen av det stötande och sorgliga. Sång- och dansnumren bidrar till att avväpna en. Jag blev till och med extatisk vid några tillfällen. Och konfunderad vid andra. Och förförd. Lurad. Kåt. Brydd. Och jag grät.
Uttolkningen av Sades text går delvis ut på att lägga flera skikt över varandra: 1700-talets libertiner, samtida förortsbrudars utsatthet och mod, black metal-kulturens raseri. Ensemblen har vägrat göra föreställningen moraliskt entydig: på samma sätt som Sade själv kanske är mest upprörande genom sina motsägelser, sin ohanterlighet, fungerar Turteaterns uppsättning också som ett frätande lockrop från en plats som både är himmel och helvete på samma gång: offer och förövare i samma person.
(Föreställningen spelas fram till den 20 november. Missar du den, kommer du att ångra dig för resten av ditt liv. Bokar biljetter gör du här.)
Jag har alltid hatat teater.
Jag har alltid gillat att läsa teater. Faktiskt så var många av mina tidigare och mest omskakande läserfarenheter av dramatik: Shakespeare, Strindberg, sånt. Men de få gånger jag köpte biljett till en föreställning blev jag nästan alltid väldigt besviken, jag brukade gå i paus.
Jag retade mig på situationen själv: människor som låtsades vara några andra på en scen framför en massa människor, situationen föreföll absurd och vämjelig, kanske väckte de upp mina egna starka känslor av alienation på ett outhärdligt sätt. Dessutom avskydde jag skådespelarnas intonation: placerad nånstans mellan det ytterst teatraliska (som jag nog föredrar) och vardagen: jag tror det är samma obehagskänsla som när en robot blir allt för människolik.
(Ett undantag var när jag köpte biljett till Bergmans uppsättning av Drömspelet 1986, jag hade inte råd med tågbiljett så jag liftade från Linköping till Stockholm, jag har för mig att jag gillade föreställningen på Dramaten, men minns egentligen bara att Stellan Skarsgårds lösmustasch höll på att ramla av hela tiden samt att de hade en cool korsfäst kristus på scenen, mest av allt gillade jag nog mig själv för att jag köpt den där biljetten och liftat till Dramaten, arton år gammal.)
Dessa ständiga besvikelser och ilskan över att lägga pengar på något jag bara vill lämna har medfört att jag inte gått på teater på ett decennium. Men när Turteatern och regissören Nils Poletti gjorde teater av en Vertigobok och vi dessutom hade en gemensam releasefest var det självklart att jag skulle se föreställningen. Som du kan tänka dig var jag ytterst tveksam innan.
Jag vet inte om de tre timmar långa uppsättningen har botat mig från mitt teaterhat. Risken finns att den har fördjupat det: att allt annat jag kan komma att se framöver kommer att se ännu värre ut.
För det här var enastående. Texten är briljant. Skådespelarna oändligt generösa. Scenografin sublim i sitt kaos. Koreografin vägrar släppa taget för en sekund: det finns ingen tristess här.
Vissa scener har en sådan omtumlande komik att publiken krälade av skratt. Vissa scener är vämjeliga i sitt våld, och inte minst i blandningen av det stötande och sorgliga. Sång- och dansnumren bidrar till att avväpna en. Jag blev till och med extatisk vid några tillfällen. Och konfunderad vid andra. Och förförd. Lurad. Kåt. Brydd. Och jag grät.
Uttolkningen av Sades text går delvis ut på att lägga flera skikt över varandra: 1700-talets libertiner, samtida förortsbrudars utsatthet och mod, black metal-kulturens raseri. Ensemblen har vägrat göra föreställningen moraliskt entydig: på samma sätt som Sade själv kanske är mest upprörande genom sina motsägelser, sin ohanterlighet, fungerar Turteaterns uppsättning också som ett frätande lockrop från en plats som både är himmel och helvete på samma gång: offer och förövare i samma person.
(Föreställningen spelas fram till den 20 november. Missar du den, kommer du att ångra dig för resten av ditt liv. Bokar biljetter gör du här.)
onsdag 5 oktober 2011
RELEASEFEST FÖR HUNGERHUSET M M
I övermorgon, fredagen den 7 oktober, firas utgivningen av min och Loka Kanarps Hungerhuset: en spökhistoria, Lina Neidestams Maran och Matilda Rutas Tummelisa eller den andra vildmarken, tre häpnadsväckande verk som allihop har utkommit på Kolik förlag den senaste månaden.
Kom och krama oss, köp billiga böcker och få dem signerade samt ta del av ett omväxlande program:
– Estradsamtal med böckernas tecknare och författare
– Musik med drag-trubaduren Krille
– Skogs- och serieinspirerad improvisationsteater med gruppen Presens
Plats: källaren till restaurangen Skål! på Lindwallsgatan 11 vid Hornstull.
Tid: 20,00 – 01,00.
Endast inträde = 60 kr
Inträde + 1 bok = 100 kr
Inträde + 2 böcker=200
Inträde + 3 böcker =300
Temat för kvällen är skogen. Hoppas vi ses där!
Kom och krama oss, köp billiga böcker och få dem signerade samt ta del av ett omväxlande program:
– Estradsamtal med böckernas tecknare och författare
– Musik med drag-trubaduren Krille
– Skogs- och serieinspirerad improvisationsteater med gruppen Presens
Plats: källaren till restaurangen Skål! på Lindwallsgatan 11 vid Hornstull.
Tid: 20,00 – 01,00.
Endast inträde = 60 kr
Inträde + 1 bok = 100 kr
Inträde + 2 böcker=200
Inträde + 3 böcker =300
Temat för kvällen är skogen. Hoppas vi ses där!
tisdag 4 oktober 2011
NOVELLTÄVLING
För att fira den hyllade utgivningen av H P Lovecrafts Skräcknoveller, arrangerar Vertigo en fin tävling tillsammans med SF-bokhandeln!
Uppdraget:
Skriv en Lovecraft-inspirerad novell. Du har till den 5 november på dig.
Priser:
Uppdraget:
Skriv en Lovecraft-inspirerad novell. Du har till den 5 november på dig.
Priser:
1:a pris - Ett exemplar av Skräcknoveller, översatt och signerat av Sam J Lundwall. Ett signerat exemplar av Karl Johnssons Mara från Ulthar, som utspelar sig i Lovecrafts värld. Ett presentkort på 1000 kronor i SF-bokhandelns butik.
2:a-3:e pris - Ett exemplar av Skräcknoveller. Obs. De tre bästa bidragen publiceras på Vertigo förlags webbplats!
Läs mer på SF-bokhandelns hemsida: http://www.sfbok.se/extra/lovecrnovell.asp
fredag 30 september 2011
GJENNOM NATTEN
Någon kanske minns ett tidigare blogginlägg om Stig Sæterbakkens nya roman Gjennom natten (som du kan läsa här). Nu har boken precis kommit ut i Norge. I april släpps den på Vertigo, som vanligt i Niklas Darkes översättning. Mottagandet i grannlandet har varit fullständigt enastående, jag knycker några citat från förlaget Cappelens hemsida:
"Garantert en av årets beste romaner (...) Dette er Sæterbakken på sitt
beste, og stort bedre blir ikke norsk litteratur." (Ørjan Greiff Johnsen, Adresseavisen)
"Stig Sæterbakken lodder dypere enn de fleste, og har med «Gjennom natten» lagt en ny mørk, vond og kunstnerisk vellykket roman til forfatterskapet." (Sigmund Jensen, Stavanger Aftenblad)
"... et språk som får deg til å holde pusten de riktige stedene og jage fra side til side, fra rom til rom, som i en spenningsroman." (Vidar Kvalshaug, Aftenposten)
"Et nesten utilnærmelig tema, som forfatteren Sæterbakken sirkler inn på en måte som kan kalles en litterær kraftprestasjon." (Turid Larsen, Dagsavisen)
"Sæterbakken skriver om sorgens labyrint, og han gjør det godt." (Ida-Sofie Solberg Stryken, Gudbrandsdølen Dagningen)
"Det er vondt, men også givende å lese, først og fremst fordi Sæterbakken skriver enormt godt. Språket blir aldri noe skjold eller filter, tvert imot, det borer seg inn i mørket, med en presisjon og oppfinnsomhet i billedbruken som paradoksalt nok føles befriende". (Ole Øyvind Sand Holth , Dagbladet)
"For idet romanen entrer det huset du vet i Bratislava, er det virkelig som om hele leseropplevelsen hylles inn i natt. Du vet ikke riktig hva som foregår, men du kjenner det i ryggen som en uro." (Frode Helmich Pedersen, Bergens Tidende)
"Stig Sæterbakkens interesse for det stygge, det skremmende, det onde fornekter seg ikke. I den nye romanen Gjennom natten bærer han denne børen videre på et vis som er tilforlatelig og overraskende på samme tid. (...) Meyers fortvilelse og behov for renselse er like sterk lesning som den vaklende mannen i begynnelsen av boken var det." (Leif Ekle, NRK)
onsdag 28 september 2011
JULIETTE PÅ TURTEATERN
En och annan kanske minns det stora grälet om Markis de Sade på Aftonbladet kultur hösten 2009. (Här finns ett gammalt, jättelångt blogginlägg som sammanfattar debattens olika turer samt min syn på saken. Debattens intressantaste text, av Edda Manga, hade inte publicerats då, men läs den gärna!)
För några dagar sedan hade Turteaterns uppsättning av Markis de Sades Juliette premiär. Jag var på bokmässan då och har inte hunnits se den, men av recensenterna att döma är pjäsen rätt omtumlande:
"Både feminister och antifeminister har märkligt nog gjort Juliette till sin. I Nils Polettis infallsrika regi – han är årets Våga-stipendiat för att ”ha vänt upp och ner på vårt vaneseende” – lämnas tolkningen i publikens knä. Vad han bjuder på är en amoralisk häxdans, en odyssé genom mänsklighetens allra mörkaste vrår och ett dekadent, erotiskt smörgåsbord där risken är stor att man som publik blir visuellt matförgiftad. " (Ylva Lagercrantz Spindler i Svenska Dagbladet.)
"Poletti har både dramatiserat och regisserat och det är stökigt och infallsrikt, tre timmar av orgier där lättheten förstärker vidrigheterna. Med rolig dans och tokig kostym skapas en sadofars med sprittande energi men förbinder också Sade med oss. Den svenska flaggan i fonden, malande tv-monitorer och karaokenummer med helt banala låtval – som Love hurts och Leende guldbruna ögon – vrider Juliette ur 1700-talet och placerar den hos den svinande samtidsmänniskan." (Jenny Aschenbrenner i Aftonbladet.)
Nu på lördag den 1 oktober kan du komma och se inte bara pjäsen utan även ett samtal mellan mig, Sade-översättaren Hans Johansson, Sade-experten Agneta Tröjer och regissören Nils Poletti. Det börjar klockan 18,00, därefter är det föreställning och avslutningsvis firar vi i en kombinerad releasefest för boken och allmänt vansinne.
Jag rekommenderar dig att köpa förköp eftersom platserna är begränsade! Du köper dem direkt hos Turteatern: http://turteatern.se/
För några dagar sedan hade Turteaterns uppsättning av Markis de Sades Juliette premiär. Jag var på bokmässan då och har inte hunnits se den, men av recensenterna att döma är pjäsen rätt omtumlande:
"Både feminister och antifeminister har märkligt nog gjort Juliette till sin. I Nils Polettis infallsrika regi – han är årets Våga-stipendiat för att ”ha vänt upp och ner på vårt vaneseende” – lämnas tolkningen i publikens knä. Vad han bjuder på är en amoralisk häxdans, en odyssé genom mänsklighetens allra mörkaste vrår och ett dekadent, erotiskt smörgåsbord där risken är stor att man som publik blir visuellt matförgiftad. " (Ylva Lagercrantz Spindler i Svenska Dagbladet.)
"Poletti har både dramatiserat och regisserat och det är stökigt och infallsrikt, tre timmar av orgier där lättheten förstärker vidrigheterna. Med rolig dans och tokig kostym skapas en sadofars med sprittande energi men förbinder också Sade med oss. Den svenska flaggan i fonden, malande tv-monitorer och karaokenummer med helt banala låtval – som Love hurts och Leende guldbruna ögon – vrider Juliette ur 1700-talet och placerar den hos den svinande samtidsmänniskan." (Jenny Aschenbrenner i Aftonbladet.)
Nu på lördag den 1 oktober kan du komma och se inte bara pjäsen utan även ett samtal mellan mig, Sade-översättaren Hans Johansson, Sade-experten Agneta Tröjer och regissören Nils Poletti. Det börjar klockan 18,00, därefter är det föreställning och avslutningsvis firar vi i en kombinerad releasefest för boken och allmänt vansinne.
Jag rekommenderar dig att köpa förköp eftersom platserna är begränsade! Du köper dem direkt hos Turteatern: http://turteatern.se/
måndag 26 september 2011
MINNEN FRÅN MÄSSAN
Upplösningstendenserna i samhället har nu gått så långt att även min hjärna har drabbats. Jag har inträtt i en ickeeuklidisk tidsuppfattning. Fragmenten som kallas minnen, glänsande skärvor från en emaljerad skål som aldrig var hel, faller ut i en annan ordning.
Jag och Jonas Inde uppträdde i Aftonbladets monter. Mitt emot satt Alex Schulman och en kändis. Inde och Schulman battlade tvärs över åskådarna om vem som skulle få skrika högst. Ingen gav sig. Människorna såg lite förvånade ut.
Ett Gunnar Blå-fan fick stora skälvan när jag berättade att det är jag som har skrivit böckerna hon gillade så mycket. Jag fick också stora skälvan för att hon såg så tagen ut. Vi stod där och darrade båda två.
Jag och Loka uppträdde i Aftonbladets monter och pratade om Hungerhuset. En person var där för att lyssna. Tvåhundra personer stod med ryggen mot oss och lyssnade på två gubbar som ylade i montern mitt emot. Jag fick panik men tror inte det märktes. (I den här bloggen kan du se ett foto där det tydligt framgår att jag står på en upphöjning för att det inte ska märkas att jag är huvudet kortare än Loka.)
Vi auktionerade ut det sista exemplaret av KKM. En berusad man vann budgivningen och betalade 30 kronor för boken. Men han gav bort den till en annan person, en främling som stod bredvid och som hade tvingats lägga sig. Denna exemplariska godhet!
Under skräckförfattarminglet hos L. Jensens förlag ramlade hennes sågning av Gamla testamentet ned från en hylla rakt i huvudet på förläggaren. Guds finger!
Vi gick på restaurang Kometen och jag åt mitt livs godaste råbiff.
Hermann Lindqvist smög som vanligt fram och köpte erotiska klassiker av oss. Bingo Rimér var framme inte mindre än två gånger och shoppade.
Under Martin Tistedts signering uppträdde Kicki Danielson med band bakom väggen till montern, med en ohyggligt brölande saxofon. Världens världslighet! Bra vibrationer!
Jonas Thente betalade för en bok. Jag fick ett skrattanfall.
En enastående sur väktare kom fram bara trettio sekunder efter att vi satte på rökmaskinen och tvingade oss att stänga av den. Hastighetsrekord!
Magnus Frederiksen ritade av läsarnas hemligaste fantasier med hjälp av telepati när han signerade Erotisk ritbok.
Martin Andersson visade sig att världens vackraste handstil när han signerade Lovecrafts Skräcknoveller.
En mamma frågade bekymrat mig och Loka om det förekom "kroppsdelar" eller "en klitoris" i Hungerhuset. Vi svarade sanningsenligt nej, och hon fick boken signerad till sin tolvårige son.
Två enäggstvillingar köpte ett exemplar av Klitty: ett rymdäventyr och delade systerligt på kostnaden. Senare visade det sig att de även inhandlade Hungerhuset.
En farbror tyckte omslaget till Gamiani inte var tillräckligt porrigt. "Du skulle se vad jag har hemma på väggarna i sovrummet. Det tog två veckor att ta ned alltihop när hantverkarna skulle komma. Ja, jag har ju varit ungkarl i trettio år." Hm.
Carl-Einar Heckscher utropade "K-K-va?!"
Jag gick med Caroline Åberg och vår kommande debutant Annelie Babitz och pratade om striptease och drack fantastiska drinkar: Mojitos och White russian.
Vi byggde en stol av pappkartonger åt Jonas Indes höggravida flickvän Marie Backman. Taikonförlaget förnekar sig icke!
Boris Benulic höll en lång utredning om dödsstraffets för- och nackdelar.
Rasmus Fleischer utsattes för en trånande dyrkan av en oändlig räcka bibliotekarier.
Ink bokförlags Daniel och Gabriel utnämnde sig själva till "de judiska Beavis and Butt-head": de ägnade de få minuterna de befann sig i montern åt att fara ut i hetsiga, ettriga utskällningar av varandra.
Terese tappade rösten men vägrade sluta prata omkull kunderna: till slut blev hon ett hest rytande rovdjur som ingen vågade säga nej till.
KKM slog Vertigos tidigare bokmässeförsäljningsrekord (som hölls av boken om bordellhärvan) och tog slut för tidigt.
Inför den sju timmar långa hemfärden med släpvagn på söndagkvällen laddade jag med en "chaffis-meny" som bestod av två 150-gramshamburgare och den största pommes frites-portion jag någonsin sett. Det gjorde susen. Två på natten var vi framme.
På lördagförmiddagen gick jag genom en korridor inne på mässan och fick en allvarlig känsla av att jag var på väg att kollapsa, bara falla till golvet utan möjlighet att kunna resa mig igen. Smaken av blod i munnen mildrade inte upplevelsen. Jag tog en värktablett och jobbade vidare.
Nu tänker jag: nästa gång måste allting vara annorlunda.
Jag och Jonas Inde uppträdde i Aftonbladets monter. Mitt emot satt Alex Schulman och en kändis. Inde och Schulman battlade tvärs över åskådarna om vem som skulle få skrika högst. Ingen gav sig. Människorna såg lite förvånade ut.
Ett Gunnar Blå-fan fick stora skälvan när jag berättade att det är jag som har skrivit böckerna hon gillade så mycket. Jag fick också stora skälvan för att hon såg så tagen ut. Vi stod där och darrade båda två.
Jag och Loka uppträdde i Aftonbladets monter och pratade om Hungerhuset. En person var där för att lyssna. Tvåhundra personer stod med ryggen mot oss och lyssnade på två gubbar som ylade i montern mitt emot. Jag fick panik men tror inte det märktes. (I den här bloggen kan du se ett foto där det tydligt framgår att jag står på en upphöjning för att det inte ska märkas att jag är huvudet kortare än Loka.)
Vi auktionerade ut det sista exemplaret av KKM. En berusad man vann budgivningen och betalade 30 kronor för boken. Men han gav bort den till en annan person, en främling som stod bredvid och som hade tvingats lägga sig. Denna exemplariska godhet!
Under skräckförfattarminglet hos L. Jensens förlag ramlade hennes sågning av Gamla testamentet ned från en hylla rakt i huvudet på förläggaren. Guds finger!
Vi gick på restaurang Kometen och jag åt mitt livs godaste råbiff.
Hermann Lindqvist smög som vanligt fram och köpte erotiska klassiker av oss. Bingo Rimér var framme inte mindre än två gånger och shoppade.
Under Martin Tistedts signering uppträdde Kicki Danielson med band bakom väggen till montern, med en ohyggligt brölande saxofon. Världens världslighet! Bra vibrationer!
Jonas Thente betalade för en bok. Jag fick ett skrattanfall.
En enastående sur väktare kom fram bara trettio sekunder efter att vi satte på rökmaskinen och tvingade oss att stänga av den. Hastighetsrekord!
Magnus Frederiksen ritade av läsarnas hemligaste fantasier med hjälp av telepati när han signerade Erotisk ritbok.
Martin Andersson visade sig att världens vackraste handstil när han signerade Lovecrafts Skräcknoveller.
En mamma frågade bekymrat mig och Loka om det förekom "kroppsdelar" eller "en klitoris" i Hungerhuset. Vi svarade sanningsenligt nej, och hon fick boken signerad till sin tolvårige son.
Två enäggstvillingar köpte ett exemplar av Klitty: ett rymdäventyr och delade systerligt på kostnaden. Senare visade det sig att de även inhandlade Hungerhuset.
En farbror tyckte omslaget till Gamiani inte var tillräckligt porrigt. "Du skulle se vad jag har hemma på väggarna i sovrummet. Det tog två veckor att ta ned alltihop när hantverkarna skulle komma. Ja, jag har ju varit ungkarl i trettio år." Hm.
Carl-Einar Heckscher utropade "K-K-va?!"
Jag gick med Caroline Åberg och vår kommande debutant Annelie Babitz och pratade om striptease och drack fantastiska drinkar: Mojitos och White russian.
Vi byggde en stol av pappkartonger åt Jonas Indes höggravida flickvän Marie Backman. Taikonförlaget förnekar sig icke!
Boris Benulic höll en lång utredning om dödsstraffets för- och nackdelar.
Rasmus Fleischer utsattes för en trånande dyrkan av en oändlig räcka bibliotekarier.
Ink bokförlags Daniel och Gabriel utnämnde sig själva till "de judiska Beavis and Butt-head": de ägnade de få minuterna de befann sig i montern åt att fara ut i hetsiga, ettriga utskällningar av varandra.
Terese tappade rösten men vägrade sluta prata omkull kunderna: till slut blev hon ett hest rytande rovdjur som ingen vågade säga nej till.
KKM slog Vertigos tidigare bokmässeförsäljningsrekord (som hölls av boken om bordellhärvan) och tog slut för tidigt.
Inför den sju timmar långa hemfärden med släpvagn på söndagkvällen laddade jag med en "chaffis-meny" som bestod av två 150-gramshamburgare och den största pommes frites-portion jag någonsin sett. Det gjorde susen. Två på natten var vi framme.
På lördagförmiddagen gick jag genom en korridor inne på mässan och fick en allvarlig känsla av att jag var på väg att kollapsa, bara falla till golvet utan möjlighet att kunna resa mig igen. Smaken av blod i munnen mildrade inte upplevelsen. Jag tog en värktablett och jobbade vidare.
Nu tänker jag: nästa gång måste allting vara annorlunda.
fredag 23 september 2011
SIGNERINGAR
Har varit på bokmässan i allt för många år nu, ändå är det några saker den här gången som känns nya. Dels det riktigt festliga dansgolvet på Natur o kulturs disco igår kväll, dels den enorma mängden signeringar som sker i Vertigomontern och lite här och var.
Loka signerar Hungerhuset i SF-bokhandelns monter, Maths Claesson biter naglarna av nervös förväntan:
Magnus Frederiksen signerar Erotisk ritbok i Vertigos monter till en smäktande läsare:
Redaktören/översättningsgranskaren m m Martin Andersson signerar H P Lovecrafts Skräcknoveller, snyggast handstil på mässan:
Loka signerar Hungerhuset i SF-bokhandelns monter, Maths Claesson biter naglarna av nervös förväntan:
Magnus Frederiksen signerar Erotisk ritbok i Vertigos monter till en smäktande läsare:
Redaktören/översättningsgranskaren m m Martin Andersson signerar H P Lovecrafts Skräcknoveller, snyggast handstil på mässan:
söndag 18 september 2011
ETT MONUMENTALT PROJEKT AVSLUTAT
Vertigos och översättaren Hans Johanssons samarbete kring Markis de Sade har nått en ny milstolpe: nu har tredje och sista delen av Juliette kommit. Projektet har varit det mäktigaste, dyraste och mest tidskrävande som förlaget någonsin givit sig in i. Det var en mäktig känsla att placera de tre delarna tillsammans: över 1500 sidor sadeansk prosa, illustrerad och lyxigt paketerad. Det är något svårt förkrossande över saken, vilket passar denna himlastormande roman utmärkt bra.
(Den 1 oktober blir det Sadekväll på Turteatern i Kärrtorp. Översättaren Hans Johansson, Sadekännarna Agneta Tröjer och Edda Manga samtalar med regissören Nils Poletti om verket före föreställningens iscensättning av Juliette och festen.)
(Den 1 oktober blir det Sadekväll på Turteatern i Kärrtorp. Översättaren Hans Johansson, Sadekännarna Agneta Tröjer och Edda Manga samtalar med regissören Nils Poletti om verket före föreställningens iscensättning av Juliette och festen.)
lördag 17 september 2011
"SKRÄCKNOVELLER" I SÖDERBOKHANDELNS SKYLT
Gick förbi Söderbokhandeln på Götgatan förut och fann att förlagets turkosa lyxutgåva av H P Lovecrafts Skräcknoveller står i skyltfönstret. Som en rolig bonus frontas den av Elin Wägners svarta siluett vilket på något sätt skapar ett nytt omslag och på något sätt också antyder att Elin egentligen var en Cthulhu i förklädnad (vilket åtskilliga av oss redan gissat):
fredag 16 september 2011
EROTISK RITBOK
Den genialiske illustratören Magnus Frederiksen har gjort en bok till Vertigo, och idag kom den från tryckeriet. Erotisk ritbok är så läcker att jag smäller av! Vem vill inte ha den här maffiga, snuskiga trycksaken hemma under madrassen?
Dessutom har Magnus ritat in självaste Vertigomannen i boken. Så skaffa den, ta fram kritorna och ge mig lite färg!
(Erotisk ritbok släpps vid månadsskiftet. Men förlagets stormtruppsmedlemmar får den innan dess. Och den kommer att finnas på bokmässan.)
Dessutom har Magnus ritat in självaste Vertigomannen i boken. Så skaffa den, ta fram kritorna och ge mig lite färg!
(Erotisk ritbok släpps vid månadsskiftet. Men förlagets stormtruppsmedlemmar får den innan dess. Och den kommer att finnas på bokmässan.)
BOKMÄSSESCHEMAT
Trots, eller kanske på grund av, att jag lider av pretraumatisk stress inför bokmässan nästa vecka (22–25 september), samlar jag här lite tidpunkter som du som har tillfälle att besöka den kanske kan vara intresserad av.
Vertigos monter heter B02:01 och ligger precis innanför ingången till Gothia Towers, mitt emot Bonniers fläskhög. Där träffar du mig, Terese, pojkarna från Ink bokförlag och diverse löst folk och författare under alla de fyra dagarna, från morgon till kväll. I stort sett varenda Vertigotitel som finns i lager finns på plats - och till och med några udda, slutsålda saker. Och det är billigt! Och vi har kortläsare! Och en liten scen!
Fredag den 23 september
Kl 11,00–11,30: jag och Loka Kanarp signerar Hungerhuset i SF-bokhandelns monter A02:42.
Kl 14,00–14,30: Magnus Frederiksen signerar Erotisk ritbok i Vertigos monter B02:01.
Kl 14,30–15,00: Martin Tistedt signerar Världens världslighet i Vertigos monter B02:01.
Kl 15,00–15,30: Lovecraftkännaren Martin Andersson signerar den lyxiga utgåvan av mästarens Skräcknoveller i Vertigos monter B02:01.
Kl 16.00–16,30: Jag och Loka framträder i Aftonbladets monter B07:40 och berättar om Hungerhuset.
Kl 16,30–17,00: Jag och Loka signerar Hungerhuset i Kolik förlags monter A02:47.
Kl 17.00–18,00: Jag och Loka minglar tillsammans med andra skräckförfattare (bl a Anders Fager, Caroline L. Jensen och Andreas Roman) i Ord Text Menings monter A03:59– tillfälle att få signeringar och kramar.
Lördagen den 24 september
Kl 12,00–12,30: Magnus Frederiksen signerar Erotisk ritbok i Vertigos monter B02:01.
Kl 13,00–13,45: jag sitter i ett panelsamtal i arrangemang av Kraft o kultur i V-hallen om burlesk med folk från bl a Hootchy Kootchy Club.
Kl 14,00–14,30: Jonas Inde framträder och signerar KKM i Vertigos monter B02:01.
Kl 15,00–15,30: Agneta Tröjer signerar sin översättning av Jean de Bergs Bilden i Vertigos monter B02:01.
Kl 16,00–16,30: jag och Jonas Inde framträder i Aftonbladets monter B07:40 och talar om KKM.
Kl 16,30–17,00: Jonas Inde signerar KKM i Vertigos monter B02:01.
Kl 17,00–17,30: Lovecraftkännaren Martin Andersson signerar den lyxiga utgåvan av mästarens Skräcknoveller i Vertigos monter B02:01.
Söndagen den 25 september
Kl 13,00–13,30: jag och Loka Kanarp signerar Hungerhuset i Kolik förlags monter A02:47.
Vertigos monter heter B02:01 och ligger precis innanför ingången till Gothia Towers, mitt emot Bonniers fläskhög. Där träffar du mig, Terese, pojkarna från Ink bokförlag och diverse löst folk och författare under alla de fyra dagarna, från morgon till kväll. I stort sett varenda Vertigotitel som finns i lager finns på plats - och till och med några udda, slutsålda saker. Och det är billigt! Och vi har kortläsare! Och en liten scen!
Fredag den 23 september
Kl 11,00–11,30: jag och Loka Kanarp signerar Hungerhuset i SF-bokhandelns monter A02:42.
Kl 14,00–14,30: Magnus Frederiksen signerar Erotisk ritbok i Vertigos monter B02:01.
Kl 14,30–15,00: Martin Tistedt signerar Världens världslighet i Vertigos monter B02:01.
Kl 15,00–15,30: Lovecraftkännaren Martin Andersson signerar den lyxiga utgåvan av mästarens Skräcknoveller i Vertigos monter B02:01.
Kl 16.00–16,30: Jag och Loka framträder i Aftonbladets monter B07:40 och berättar om Hungerhuset.
Kl 16,30–17,00: Jag och Loka signerar Hungerhuset i Kolik förlags monter A02:47.
Kl 17.00–18,00: Jag och Loka minglar tillsammans med andra skräckförfattare (bl a Anders Fager, Caroline L. Jensen och Andreas Roman) i Ord Text Menings monter A03:59– tillfälle att få signeringar och kramar.
Lördagen den 24 september
Kl 12,00–12,30: Magnus Frederiksen signerar Erotisk ritbok i Vertigos monter B02:01.
Kl 13,00–13,45: jag sitter i ett panelsamtal i arrangemang av Kraft o kultur i V-hallen om burlesk med folk från bl a Hootchy Kootchy Club.
Kl 14,00–14,30: Jonas Inde framträder och signerar KKM i Vertigos monter B02:01.
Kl 15,00–15,30: Agneta Tröjer signerar sin översättning av Jean de Bergs Bilden i Vertigos monter B02:01.
Kl 16,00–16,30: jag och Jonas Inde framträder i Aftonbladets monter B07:40 och talar om KKM.
Kl 16,30–17,00: Jonas Inde signerar KKM i Vertigos monter B02:01.
Kl 17,00–17,30: Lovecraftkännaren Martin Andersson signerar den lyxiga utgåvan av mästarens Skräcknoveller i Vertigos monter B02:01.
Söndagen den 25 september
Kl 13,00–13,30: jag och Loka Kanarp signerar Hungerhuset i Kolik förlags monter A02:47.
torsdag 15 september 2011
OM PRISET PÅ KKM
Jag har sagt det förr och säger det igen: bokbranschen är en av de mest konservativa och tröga som finns. Enligt den gamla sången gör den gamle mannen så gott han kan, men dansar fan så illa: händer och fötter rörer han, men röven den står stilla.
Så är det ofta i den här halvvärlden som jag som bokförläggare tvingas röra mig i.
I somras fick förlaget kontakt med Jonas Inde som skrivit en kort roman, KKM. De förlag han muntligt haft avtal med hade backat ur för att de tyckte texten var för våldsam och upprörande. Naturligtvis hamnade han då hos Vertigo.
Eftersom KKM är en tunn bok, tyckte Jonas det vore roligt om den skulle vara svinbillig att köpa, helst inte mer än en kvällstidning. Jag såg svårigheterna, men tyckte det kunde vara värt ett försök, och satte ett bisarrt lågt förlagspris på den: 7,50.
Förlagets säljare gjorde sitt jobb. En återförsäljare förhandlade rentav till sig en 20% rabatt på det redan låg priset. Sedan släpptes boken, i augusti.
Nu, efter några veckor, är det tydligt att återförsäljarna inte klarade av det här experimentet. Kanske förmådde inte deras system hantera ett så lågt pris; kanske tyckte de marginalen var för liten för att det skulle vara värt ansträngningen.
Bortsett från på Café Sodom och www.kulturbutik.se (som tog det planerade priset 13 kronor) kostade boken från 19:- och upp över 40:-
Butikerna gjorde alltså ett påslag på upp till 500% på vårt pris. Förlaget och författaren fick en spottstyver att dela på: kedjorna tog in resten. Det stank.
Nu har vi höjt priset. Det är fortfarande lågt, men inte lika lågt. Och nu vet du varför.
Värt att nämna i sammanhanget är dock en glatt undantag från bokbranschens vanliga, dammiga tröghet: Bia Sigge, inköpschef på Pocketshop, beslutade sig med några timmars varsel att ta in KKM i några av butikerna och kränga den till ett lågt pris. Lustigt är att stora delar av den processen utspelades på Twitter. Det finns fortfarande hopp för branschen.
Så är det ofta i den här halvvärlden som jag som bokförläggare tvingas röra mig i.
I somras fick förlaget kontakt med Jonas Inde som skrivit en kort roman, KKM. De förlag han muntligt haft avtal med hade backat ur för att de tyckte texten var för våldsam och upprörande. Naturligtvis hamnade han då hos Vertigo.
Eftersom KKM är en tunn bok, tyckte Jonas det vore roligt om den skulle vara svinbillig att köpa, helst inte mer än en kvällstidning. Jag såg svårigheterna, men tyckte det kunde vara värt ett försök, och satte ett bisarrt lågt förlagspris på den: 7,50.
Förlagets säljare gjorde sitt jobb. En återförsäljare förhandlade rentav till sig en 20% rabatt på det redan låg priset. Sedan släpptes boken, i augusti.
Nu, efter några veckor, är det tydligt att återförsäljarna inte klarade av det här experimentet. Kanske förmådde inte deras system hantera ett så lågt pris; kanske tyckte de marginalen var för liten för att det skulle vara värt ansträngningen.
Bortsett från på Café Sodom och www.kulturbutik.se (som tog det planerade priset 13 kronor) kostade boken från 19:- och upp över 40:-
Butikerna gjorde alltså ett påslag på upp till 500% på vårt pris. Förlaget och författaren fick en spottstyver att dela på: kedjorna tog in resten. Det stank.
Nu har vi höjt priset. Det är fortfarande lågt, men inte lika lågt. Och nu vet du varför.
Värt att nämna i sammanhanget är dock en glatt undantag från bokbranschens vanliga, dammiga tröghet: Bia Sigge, inköpschef på Pocketshop, beslutade sig med några timmars varsel att ta in KKM i några av butikerna och kränga den till ett lågt pris. Lustigt är att stora delar av den processen utspelades på Twitter. Det finns fortfarande hopp för branschen.
NYHETSBREV
[Det senaste nyhetsbrevet, vill du ha det direkt till din mail så anmäler du dig på hemsidan.]
Klamydiadoftande klampan,
det är bråda tider! Nya böcker anländer från tryckeriet hela tiden! Jag, Terese och vår nya förlagskille Fredrik Anjou sliter som råttor för att hinna med!
Det här nyhetsbrevet kommer följaktligen att innehålla en hel del, så läs vidare!
För sjuttonde gången ber vi om ursäkt för alla förseningar som trasslet hos vår distributör Förlagssystem har inneburit. Nu har äntligen alla våra älskade Stormtruppsmedlemmar fått sina paket med augustiböckerna, och nästa vecka kommer de båda nytillskotten: tredje och sista delen av Markis de Sades Juliette, samt Magnus Frederiksens märkvärdiga Erotisk ritbok.
Paketet med de båda kommer att kosta 210 kronor, vilket är en hundring under det näst lägsta priset du kommer att kunna köpa dem för – ytterligare en anledning att anmäla sig till Stormtrupperna.
Den hittills mest uppmärksammade av de tre böckerna vi släppte i augusti är Jonas Indes korta, svarta roman KKM. I söndags publicerades en lång intervju av av Quetzala Blanco med författaren i Nyheter24 där du kan läsa om hans tankar kring texten: http://nyheter24.se/noje/
Recensionerna av KKM har i stort sett varit överväldigade. Romanen har kallats ”höstens mest hajpade bok”. Uppenbarligen träffar den läsaren som en riktig fet magpumpare och är svår att hålla sig neutral till.
”Det mest njutbara i KKM är Jonas Indes perfekta återgivning av den osentimentala känslokylan hos en mördare som inte känner något för sitt offer.” (Bokfetischist)
” Det är en på alla sätt vämjelig berättelse, inte minst dess sista åtta sidor. Spekulativ, valhänt samhällskritisk, kokett korthuggen. Dock med stilistisk snits och högt berättarmässigt tryck. ” (Johan Hilton, Expressen)
”Nu när jag har läst ”KKM” så förstår jag både att andra förlag inte vågade sig på den och varför Vertigo gjorde det, den är nämligen precis en sådär skönt upprörande och härligt äcklig bok som nästan bara Vertigo kan lyckas med. Jag har skrivit om det förrut och jag borde ha lärt mig vid det här laget. Man bör inte läsa Vertigoböcker samtidigt som man äter…” (Jessica Björkäng, Bokhora)
”Det är en provokation, givetvis. Att skildra något så oerhört att läsaren upplever intensivt obehag. (Det lyckas.) För att vara på säkra sidan levererar Jonas Inde ett crescendo som staplar pedofili, barnadråp och andra vanartigheter i pölen där sexualitet och våld möts. / Det kan inte bli äckligare. / Heller inte löjligare.” (Ilsken sågning i ETC av Andreas Gustavsson.)
”I KKM kommer ingen undan, det är en på flera sätt skoningslös bok som visar upp några av de mörkaste skrymslen som kan döljas i en psykopatisk människas vridna sinne. Samtidigt drar det aldrig åt att bli något frosseri i det äckliga och stötande, Inde lyckas samtidigt berätta en historia som fångar tag i läsaren, främst på grund av att den är så fascinerande i sin obehagliga natur.” (David Larsson, From Beyond)
Av olika anledningar har vi tvingats höja priset på KKM. Paradoxalt nog har detta medfört att den finns tillgänglig i många fler butiker. Fortfarande är dock det mest förmånliga erbjudandet KKM+kaffe för 35:- på Café Sodom!
En annan bok som väckt starka känslor är Magnus Blomdahls reportagebok Äkta skräck: den nya vågen av extrem film. Den rockiga boktrailern har setts av en väldig massa hundra människor: http://www.youtube.com/watch?
Och recensenterna är tagna:
”Som intervjubok betraktat är Äkta Skräck ett väldigt intressant bidrag som dessutom, såvitt jag vet, står som något ytterst unikt på den svenska litterära arenan. Flera av personerna som intervjuas har något vettigt,eller åtminstone fascinerande, att säga om det de gör och även varför de gör det.” (David Larsson, From Beyond)
”Men Äkta skräck är först och främst en guidebok för den oinvigde, en provkarta av nedslag i en för många främmande filmkultur. Som sådan är den imponerande bred och lättillgänglig, för att inte säga utmärkt. Och Blomdahl utgör sannerligen en formidabel ciceron ner i extremfilmens lockande, läckande träckhelvete.” (Erik van Ooijen, Kulturdelen.com)
Den 13 oktober har du chansen att se ett urval av filmerna som boken tar upp på Bio Rio vid Hornstull i Stockholm, tillsammans med dokumentärfilmer från Vertigos historia, kortfilmer av Nicolas Debot, Edenborg, Alexi Carpentieri och Henrik Möller. Läs mer och köp biljetter direkt via Bio Rio. Våra Stormtrupper går givetvis gratis och kan skicka ett e-post till info@vertigo.se för att bli garanterade plats.
Ett annat datum du bör notera noga är den 1 oktober: Då har Vertigo och Turteatern i Kärrtorp en gemensam kväll. Dels blir det deras teaterversion av Markis de Sades Juliette, dels blir det ett panelsamtal med landets främsta Sadekännare: Hans Johansson, Edda Manga och Agneta Tröje som samtalar med regissören Nils Poletti. Slutligen blir det fest. Missa inte det!
Nästa vecka blir det bokmässa i Göteborg. Kom förbi och hälsa på oss då: vi har monter B02:01, precis innanför ingången till Gothia Towers! Du kan få böcker signerade, anmäla dig till Stormtrupperna, krama Vertigofolket, träffa författare (Jonas Inde kommer att vara på plats på lördagen, Magnus Frederiksen lite runtom hela tiden) och få ett glas rödtjut.
Slutligen, för nu börjar jag bli trött i fingrarna och förmår inte skriva mer, kan du nu titta på min boktrailer till min och Loka Kanarps spökserieroman Hungerhuset som släpps om två veckor, förhoppningsvis gör den dig sugen på att skaffa albumet: http://youtu.be/mstjx7xFhKQ
Vi hörs, ses och luktas således snart, under tiden önskar jag dig en ljus höst –
måndag 12 september 2011
BOKTRAILER FÖR HUNGERHUSET
Den här boktrailern för min och Loka Kanarps serieroman Hungerhuset klippte jag ihop igår kväll framför brasan, och idag petade jag ihop musiken. Loka har godkänt saken, efter några smärre ändringar. Hoppas du tycker den blev "spooky scary werewolf bar mitzva"! och att du blir sugen på att läsa den.
RECENSION AV ÄKTA SKRÄCK
Igår kom en enastående lång, genomreflekterad och intressant recension av Magnus Blomdahls Äkta skräck: den nya vågen av extrem film. Det är litteraturvetaren Erik van Ooijen som har skrivit texten, läs gärna också hans egen artikel om "verkligt våld på film" som han länkar till...
van Ooijen ger mycket ros, och en del ris, åt Äkta skräck, och han avslutar så här:
"Men Äkta skräck är först och främst en guidebok för den oinvigde, en provkarta av nedslag i en för många främmande filmkultur. Som sådan är den imponerande bred och lättillgänglig, för att inte säga utmärkt. Och Blomdahl utgör sannerligen en formidabel ciceron ner i extremfilmens lockande, läckande träckhelvete."
Läs hela recensionen här: http://www.kulturdelen.com/2011/09/11/bok-akta-skrack/
van Ooijen ger mycket ros, och en del ris, åt Äkta skräck, och han avslutar så här:
"Men Äkta skräck är först och främst en guidebok för den oinvigde, en provkarta av nedslag i en för många främmande filmkultur. Som sådan är den imponerande bred och lättillgänglig, för att inte säga utmärkt. Och Blomdahl utgör sannerligen en formidabel ciceron ner i extremfilmens lockande, läckande träckhelvete."
Läs hela recensionen här: http://www.kulturdelen.com/2011/09/11/bok-akta-skrack/
onsdag 7 september 2011
FÖRFATTARFOTON TILL HUNGERHUSET
Nästa vecka kommer Hungerhuset från tryckeriet. Jag och Loka har jobbat på den i ett och ett halvt år, så det är mycket spännande.
Häromdagen klädde vi upp oss och smög ut i skogen för att ta författarporträtt som ska användas vid lanseringen i Sverige och i Frankrike, där vår spökserieroman kommer ut i vinter, på Actes Sud (där jag fått den fina titeln "scénariste"!).
Jag, som försöker byta identitet från porrförläggare och caféinnehavare till författare, har en del svårigheter med mitt utseende (jag måste verkligen sluta träna och lära mig att le på ett intagande sätt). Bäst tycker jag om bilderna där jag är lite suddig i bakgrunden, medan min mer sublima och genialiska hustru dominerar.
Boken kan du förbeställa redan nu, billigast tycks, återigen, Kulturbutik.se vara. Den kommer ut på Kolik förlag, och så här ser framsidan ut:
Häromdagen klädde vi upp oss och smög ut i skogen för att ta författarporträtt som ska användas vid lanseringen i Sverige och i Frankrike, där vår spökserieroman kommer ut i vinter, på Actes Sud (där jag fått den fina titeln "scénariste"!).
Jag, som försöker byta identitet från porrförläggare och caféinnehavare till författare, har en del svårigheter med mitt utseende (jag måste verkligen sluta träna och lära mig att le på ett intagande sätt). Bäst tycker jag om bilderna där jag är lite suddig i bakgrunden, medan min mer sublima och genialiska hustru dominerar.
Boken kan du förbeställa redan nu, billigast tycks, återigen, Kulturbutik.se vara. Den kommer ut på Kolik förlag, och så här ser framsidan ut:
söndag 4 september 2011
GORGOROTH EN SEN NATT
Det sägs att du bara ångrar det du inte gjorde. Det är inte sant. Men i det här fallet stämmer det. Jag önskar verkligen att jag varit i Krakow 2004 och sett Gorgoroth spela.
tisdag 30 augusti 2011
Förra veckan kom våra tre nya böcker från tryckeriet. De är allihop sinnessjukt vackra, men var och en på sitt eget sätt. De skickas nu till våra Stormtrupper till ett hysteriskt lågt pris men finns också att köpa på Café Sodom, på vår hemsida och lite överallt.
(Obs, det här grådaskiga fotot gör inte böckerna rättvisa, inte heller min trötta min. Men kom igen: klockan är inte ens nio, jag har knappt vaknat.)
(Obs, det här grådaskiga fotot gör inte böckerna rättvisa, inte heller min trötta min. Men kom igen: klockan är inte ens nio, jag har knappt vaknat.)
onsdag 17 augusti 2011
ALENA
En del av mina kära läsare vet att jag börjat fuska i seriebranschen under de senaste åren. Förutom det vällustiga samarbetet med Loka, som du snart kommer att få höra väldigt mycket om, har jag även haft ett finger med i Kim W. Anderssons Alena, som går som följetong i serietidningen Nemi.
Det har varit roligt att för en gångs skull komma in i ett sent skede i ett projekt och bara jobba med en enda aspekt: dialogen. "Wanderssonskij" har skrivit manus och gör allt det grafiska med sin vanliga mästerlighet. Jag kommer in på slutet bara för att pilla med hans dialog: låter mycket stå kvar, vässar en del, lägger till något.
Jag blev pinsamt nöjd när jag fick se mitt namn i Nemi-tidningen. Nästa år kommer serien ut i albumform, då dessutom ytterligare genomarbetad (jag hoppas kunna uppmuntra Wanderssonskij att brutalisera den något ytterligare). Här lite godbitar:
Det har varit roligt att för en gångs skull komma in i ett sent skede i ett projekt och bara jobba med en enda aspekt: dialogen. "Wanderssonskij" har skrivit manus och gör allt det grafiska med sin vanliga mästerlighet. Jag kommer in på slutet bara för att pilla med hans dialog: låter mycket stå kvar, vässar en del, lägger till något.
Jag blev pinsamt nöjd när jag fick se mitt namn i Nemi-tidningen. Nästa år kommer serien ut i albumform, då dessutom ytterligare genomarbetad (jag hoppas kunna uppmuntra Wanderssonskij att brutalisera den något ytterligare). Här lite godbitar:
