måndag 7 december 2009

ETT LÅNGT SVAR OM MARKIS DE SADE

1. Preludium

Få har undgått att det rasar en debatt kring Markis de Sade och Vertigo förlags utgåva av den klassiska romanen Juliette.

Det började med en recension i Aftonbladet av Åsa Linderborg, fortsatte med en debattartikel av Kajsa Ekis Ekman, eskalerade med ett svar från mig, förvrängdes med ett DN-referat av Annika Persson, utvecklades med en kommentar från Linderborg, nyanserades av Ann Heberlein, vitglödgades med ännu en debattartikel från Ekis Ekman.

I dagens Aftonbladet kommer min andra text. Den svarar på en fråga som flera som blandat sig i debatten har ställt: vad menas med mitt och översättaren Hans Johanssons påstående att Sade är en ”feministisk inspirationskälla”?

Här kommer istället mitt svar på Ekis Ekmans text. Det känns bättre att skriva här i bloggen eftersom många av de ovanligt informerade kommentarerna på aftonbladet.se har rätt när de tycker att debatten är bitvis tramsig. Dessutom blir det så in i helvete utförligt, kanske beror det på influensan, har inte riktigt full koll på mig själv just nu, skriver på.

Vill först av allt säga en sak. Mitt första inlägg avslöjade grova felaktigheter i Ekis Ekmans text och ställde relevanta frågor om hennes tolkning av Sade. Men den hade också en allvarlig brist: den hade en nedlåtande och paternalistisk (dock väl inte ”patriarkal” som Linderborg senare skrev) ton.

Skämdes inför min egen retorik efteråt och har bett Ekis Ekman om ursäkt.

Varifrån kom då den nedlåtande tonen? Från en vrede, naturligtvis. Och varifrån vreden? Från ett stycke i Ekmans första text. Först berättar hon att Sades efterföljare är vår tids våldtäktsmän och kvinnomördare. Sedan säger hon att ”en pakt sluts mellan de män som går i de Sades fotspår, och förlaget som presenterar honom som en frihetshjälte.”

Detta är en otäck sak att få slängd i ansiktet: ingen vill associeras med övergrepp, repression, sexism, mord och andra fasansfullheter.

Men kanske var den anklagelsen inte så grov i jämförelse med dem Ekman gör i sin andra text. Hon menar här att orsaken till att Sade ”kommit i ropet i vår tid” (menar hon från 50-talet och framåt?) är att han förespråkar den starkes rätt och alla mäns sexuella makt över alla kvinnor och att tolkningen av hans texter blivit en ”postmodern version av fascism och patriarkat”. Den som tolkar (och ger ut?) Sade utan att ta bestämt avstånd från honom är följaktligen en patriarkal fascist i postmodern förklädnad. Det är också en otäck anklagelse.

Slutligen undrar hon om ”förläggaren inte identifierar sig lite väl mycket med författaren.” Kan utan problem stilla hennes undran på den punkten. Nej, jag identifierar sig mycket mer med Kajsa Ekis Ekman än med Markis de Sade.

2. Källkritik och vantolkning

Det är deppigt att Kajsa Ekis Ekman i sin nya text inte med ett ord berör de många felaktigheterna i sin första artikel. Hon travar glatt på, hon tänker inte respektera skylten med ”får ej beträdas!” på gräset kring Sades staty. Men om hon är en sanningsälskare som avskyr postmodernismen borde hon kanske åtminstone respektera fakta och rätta sig när hon har fel?

Mitt påpekande att offren i Sades verk är av alla kön, klasser, generationer och arter och långt ifrån bara vackra, unga kvinnor: inga kommentarer.

Påpekandet att Sades värsta brott (vilket gav honom dödsstraff) var analsex med betjänten: inga kommentarer.

Påpekandet att Sade inte ägde några bordeller i Paris: inga kommentarer.

Påpekandet att Sade inte satt i fängelse i närmare 30 år pga hur han behandlat prostituerade utan i första hand för sina idéers skull: inga kommentarer.

Påpekandet att Sades skrifter inte innehåller ”detaljerade redogörelser för vad han gjort”: inga kommentarer.

Men på ett par punkter går Ekis Ekman i svaromål: fallet Rose Keller och påståendet att Sade blev portad på Paris bordeller. När det gäller att Sade skar kvinnor ”med knivar och hällde stearin i såren” skriver hon:

”Rose Kellers vittnesmål från den 4 april 1768, där hon hävdar att han skurit henne och hällt stearin i såren, finns bevarat och återges av biografer som Francine du Plessix Gray, Michel Delon, Laurence C Bongie, Hjördis Levin och Per Meurling.”

Kajsa Ekis Ekman och hennes tveksamma källor (Hjördis Levin och Per Meurling saknar trovärdighet) har rätt. Detta är faktiskt exakt vad Rose Keller vittnade om.

Men Ekman underlåter att nämna en sak i sitt referat: till och med dessa källor (inklusive den extremt vinklade Kathleen Barry) lägger till att den rättsläkare som undersökte Keller direkt efter det påstådda övergreppet inte hittade några knivsår på hennes kropp. Alla historiker är överens om att Keller vittnade falskt.

Enligt de journalistiska och vetenskapliga reglerna har Ekis Ekman på den här punkten gjort sig skyldig till en medveten och grov förvrängning av källorna.

Därefter bordellerna: ”franska polisens överinspektör Marais ägnade sig konstant åt de Sade, och hade varnat alla större bordeller för att ta emot honom, då han skadade unga flickor.”

Marais var en av cheferna på Paris sedlighetsrotel och samarbetade med Markis de Sades nemesis, svärmodern Madame de Montrieul, som var mycket oroad över sin dotters och släkts rykte. Marais varnade några av Paris bordellmadamer för markisen: men inte för att få dem att inte ta emot Sade. Nej, utan för att de inte skulle låta honom ta med sig några av flickorna hem, där man inte hade någon kontroll över hans intresse för analsex och hädelser.

Efter den berömda Marseilles-skandalen, där Sade blev dömd till döden för att ha haft analsex med sin betjänt, var det Marais som slutligen grep honom. Svärmodern lyckades ordna ett ”lettre de cachet” från kungen, dvs ett dokument som gav staten rätt att spärra in någon utan rättegång. Så blev markisens öde beseglat, och så skrevs litteraturhistoria.

Den megalomaniske och inte så lite självdestruktive Sade och den nitiske polisinspektören Marais bildar ett märkligt par. Båda var lika intresserade av sexualitetens alla aspekter och detaljer och besatta av skvaller. Deras relation slutade med att Marais karriär tog slut pga hur han behandlat Sade. Här finns material till en roman!

Minns detta: ifråga om flagellation var Sade en typisk del av sin tid. Hade han nöjt sig med att piska och bli piskad hade det aldrig blivit någon stor sak av hans livsstil. Men problemet var just att hans nöje i livet inte var att tortera kvinnor:

Sade tände av allt att döma på överträdelsen själv. Han ville ha analsex eftersom det var ett stort tabu. Han ville häda Gud och begå satanistiska ritualer eftersom det var förbjudet. Kanske sökte han på omvägar straffet: många har tolkat honom som i första hand masochist. Han föredrog ofta att bli piskad.

Ett tillägg om citatteknik: det är inte rimligt att använda ett citat ur ett skönlitterärt verk som ett belägg för författarens åsikt. Ekis Ekman skriver: ”I Sängkammarens filosofi förklarade han att han ’har ingen verklig rätt att äga den eller den kvinnan, men jag har en oavvislig rätt att njuta henne’ och att ’tvinga henne till denna njutning.’”

Detta är repliker från karaktärer i Sades text. Det skulle vara lätt att hitta hundra andra repliker som säger motsatsen i hans verk. Det betyder ingenting alls.

(Signaturen ”Ernestine” har skrivit en lång, lysande kommentar till de historiska förvridningarna i Ekis Ekmans andra artikel i Aftonbladet som den intresserade med behållning kan läsa.)

3. Skillnaden mellan storhet och föredömlighet

Idéhistorien är ingen fotbollsmatch. Du behöver inte ”hylla” en tänkare bara för att tycka att hon har storhet eller betydelse. Har för min del varit noga med att göra den distinktionen i mina texter i den här debatten. Ekis Ekman gör den inte.

För att kunna genomföra sin svartmålning av Sade måste Ekman både utesluta viktiga fakta och argument, samt pressa sina tolkningar till extremen. Ett exempel på hur gärna hon vill att verkligheten ska anpassa sig till hennes uppfattningar finns i detta citat:

”Budskapet är att om dessa stora ’mästertänkare’ hyllade de Sade, borde jag också göra det. En blind auktoritetstro som varken jag eller de tänkare han nämner skriver under på. Dessutom stämmer det inte att ’alla andra utom [jag] själv’ hyllat de Sade.”

Har ingenstans hävdat att alla andra utom Ekis Ekman själv har hyllat de Sade. Hon vantolkar medvetet. Det står i min text att det bara är hon som ser att ”kejsaren är naken”, det vill säga att hon är ganska ensam om att anse Sades texter vara utan intellektuellt och litterärt värde och lika intressanta som Frietzls eventuella självbiografi.

Varför vantolkar hon? För annars hade hon inte kunnat argumentera mot det hon påstår är min tanke: att alla mästertänkarna har betraktat Sade som en hjälte. Och visst: några har gjort den bugningen, exempelvis Guillaume Apollinaire, om än med en hel del humor. Men faktum är att det är mycket svårt att förbehållslöst hylla Sade som en hjälte. Den kanske största poängen med hans texter och tänkande är att de är så motsägelsefulla, ambivalenta, tvetydiga.

3. Liv och/eller verk?

Har inte läst särskilt många biografier över Sade utan koncentrerat mig på hans egna texter och de bästa texterna om hans idéer. Visserligen är det intressant att han var aristokrat och sexuellt utlevande i praktiken och att han fick tillbringa en väldig massa år i fängelse för sina idéers och skrifters skull. Men även därförutan skulle dessa ha sitt värde.

Mitt efterord till Filosofin i sängkammaren (den första Sade-text som Vertigo gav ut), går igenom allt som skrivit om Sade på svenska och visar att det i Sverige faktiskt har funnits en ovanligt stark betoning av hans leverne och ett besynnerligt ointresse av hans texter – mängden text som publicerades om honom var fram till Vertigos insats mycket större än mängden av Sade-texter.

Ur ett typiskt svenskt perspektiv är det alltså på sätt och vis rimligt när Ekis Ekman skriver:

”Hans rykte som frihetshjälte beror inte på hans verk, som är tradiga, amatörmässiga och saknar all personteckning. Nej, det som sätts på piedestal är något annat: de Sades persona. Därför är det ahistoriskt av Edenborg att hävda att man måste skilja på de Sades verk och hans person. Visst kan man hävda att författaren är död, men inte när det gäller de Sade. Han uppträder i det europeiska kulturarvet som en syntes av liv och text, och det är hans liv som influerat mer än hans verk.”

Det sista påståendet är felaktigt, vilket den som läst de klassiska texterna om Sade lätt kan intyga. Men inte för Ekis Ekmans del, för henne är Sades ”persona” viktigare än innehållet i hans texter. Inte för mig. Skulle i så fall ha valt att ge ut en skojig och mer lättsåld biografi över honom än tusentals minutiöst översatta och korrade boksidor med hans texter.

Frågan om liv och verk kan vara rolig. Bör vi tolka Almqvists verk utifrån det faktum att han försökte begå ett mord? Är det viktigt om Selma Lagerlöf var lesbisk? Måste läsaren ta i beaktande att Gustaf Fröding och Kerstin Thorvall har betalat för sex? Spelar det någon roll för läsningen av deras texter om Jelinek eller Strindberg var ”bokstavligen” sinnessjuka?

Stöder för min del alltid ett vildsint tolkande: ju fler betydelser en text kan generera, desto bättre. Varför inte läsa Gösta Berlings saga via Hamlet? Varför inte läsa mina Sade-efterord utifrån tanken att de är skrivna av Sade själv?

Det hade varit roligt om Ekis Ekman gjorde en läsning av Markis de Sades romaner via rastafarianismens texter. Men Ekis Ekman vänder sig emot tolkande. Hon söker ”bokstavlighet”. Detta går att koppla till det nya spåret i hennes andra debattartikel.

3. Sade och fascismen

Raymond Queneau menade att Sade hade förebådat fascismen och koncentrationslägren. Även Horkheimer & Adorno reflekterar kring Sade som en protofascist. Och den italienske filmregissören och poeten Pasolini anknöt till denna tankegång i den berömda filmen Sàlo, som är en resituering av Sades De 120 dagarna i Sodom i den fascistiska staten med samma namn.

Frågan om fascismens idéhistoriska rötter är stor och komplex. Vissa utpekar upplysningen och naturvetenskapen, andra romantiken och 1800-talets nyhedendom som dess ursprung. Vissa pekar på Hegel, andra mot Marx eller Nietzsche. Många hävdar istället att fascismen är en tämligen tom ideologi av ren maktpragmatism, som kan använda sig av vilka idéer som helst för att upprätta en totalitär regim.

Att Sades idéer skulle ha sipprat ned genom historien och påverkat Adolf Hitler eller Mussolini är ett fantastiskt påstående: skulle dock gärna ta del av en djupläsning av Mein Kampf som om den var skriven av Sade. Att Sades texter är några av de första att brännas under i stort sett varenda tänkbar politisk regim är däremot ett faktum. Turkiet är ett av de senaste exemplen (här kan du läsa min artikel om Sades turkiska förläggare och (kvinnliga) översättare).

Michel Foucault har kortfattat gett ett bra svar på anklagelsen om Sade som protofascist eller förebådare till koncentrationslägren: ”Nazismen uppfanns inte av några av 1900-talets erotiska galningar, utan av de dystraste, trå­kigaste och äckligaste småborgare som man kan tänka sig.”

Sades individanarkism strider mot varje form av totalitarism, vilket exempelvis visas genom hans avsky mot dödsstraffet; under sin rehabilitering under revolutionen kom han i konflikt med makten genom att visa för stor mildhet och rädda folk undan dödsstraffet vilket ledde till att han återigen slängdes i fängelse.

Som vi påpekar i vårt efterord till Juliette är det tydligt att Sade vämjdes över de aristokratiska privilegierna i l’ancién regime samtidigt som de kåtade upp honom; så motsägelsefullt är nu en gång begäret och så tvetydig är nu en gång Markis de Sade. Det är en av hans största förtjänster. Det får honom att i sin maktkritik påminna starkt om Macchiavelli. Detta lär oss något om makt och njutning.

Fascismen drömmer om entydighet, realitet, renhet, en svartvit ordning; den utpekar tydliga hjältar och tydliga skurkar i kulturhistorien; den söker det bokstavliga och står inte ut med det tvetydiga; den är antiintellektuell. Intresset för Sade representerar motsatsen till fascism: det handlar om maktkritik och tvetydighet.

4. Pornografi och våld

Ekis Ekman menar att Sades hela ideologi gick ut på att han som aristokrat hade rätt att göra vad han ville med alla världens kvinnor. Detta benämner hon ”sadism”, en tanke hon tagit över från den kristna feministen Hjördis Levins bisarra bok Testiklarnas herravälde. ”Jag vill att vi ska analysera de Sade som sadismens centralgestalt, för att kunna förstå sadismens rötter som en manlig överklasskult.”

Libertinen-suveränen i Sades romaner (som kan vara en kvinna eller en man, hög eller låg klass) är ett motsägelsefullt monster, lika inne på att självt bli plågat som på att plåga andra. Njutningen och smärtan uppfattas som neutrala fysiologiska fenomen, sex och våld framställs inte som motsättningar eller absoluta värden. För dessa monster är en smekning och en dekapitering jämställda handlingar.

I varje ögonblick kan ett av dessa monster ta livet av ett annat. Ingen går säker i detta mardrömsuniversum. Det är lite som att tänka sig en hel värld av fullvuxna människor med tvååringars känsloliv. Det är en fascinerande och fruktansvärd tanke.

Men någonstans långt inom var och en av oss finns den där anarken, enligt min tro. Det är utan tvekan en galning som inte bör få gå lös i ett samhälle. En av de många belöningarna som läsningen av Sades – lärorika, roliga, poetiska, motbjudande, himlastormande, extrema, förkrossande, vackra – texter kan ge är att lära känna denna galning lite grann.

Men det sker i fantasin. Det är skönlitteratur. Det är okej.

”Inget djur kom till skada vid skrivandet av den här boken.”

6 kommentarer:

Henrik Ravin sa...

Det är inte bara du som blir arg, Ekmans angrepp är av typen, "alla män är djur utom de män som erkänner att de är djur". Vad skall man svara på det? "Nej"?

Det är därför det blir tramsigt, det är svårt att inte bli paternalistisk i det läget.

Argumentera aldrig med en idiot, de drar bara ner dig till deras nivå och vinner på erfarenhet.

Jacob C sa...

Medryckande inlägg! "lärorika, roliga, poetiska, motbjudande, himlastormande, extrema, förkrossande, vackra" - ja, mera det än "tråkiga", som en del kritiker tydligen hävdar.

Skulle du inte skriva i DN också?

no sa...

helt ok med mig.

.

Skymning sa...

Mycket välskrivet. Debatten är från Ekis Ekmans håll hysteriskt rolig, alternativt djupt deprimerande, beroende på vilket humör man är på för tillfället och varifrån man närmar sig spektaklet. Skönt därför med tankeskärpa och hederlig argumentation från din sida. Kudos!

xxx sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
xxx sa...

Jag älskar Kajsa Ekis Ekman. Alltid så träffsäker och nyanserad. Hela den här debatten har gjort mig djupt bedrövad då jag är djupt besviken på henne. Trodde inte att hon av alla människor skulle spela den här rollen.