måndag 14 december 2009

MIN ÅSIKT OM DET SVENSKA DECKARUNDRET

Fick lägga ut texten ordentligt om "Sveriges nya nationallitteratur" i Aftonbladet idag. Har den senaste månaden läst 25 översatta deckare, valde ut 12 stycken typiska svenska och gjorde lite statistik. Förfärades. Djupast sett uttrycker hela genren ett ressentimentfyllt hat mot fantasin och litteraturen som sådana. Läs den gärna:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article6289096.ab#abArticleLike

2 kommentarer:

M J sa...

Mycket intressant artikel! Jag är en av tusentals amatörförfattare som skrivit ett bokmanus. Skickar till förlag och får självklart refuseringsbrev efter ca tre månader. Jag skriver inte och gillar inte deckare. Det är alltid samma historia. Inget nytt! Men det verkar vara det enda som säljer. Jag har en skitbra story men skriver tydligen alldeles för dåligt för att bli utgiven. Så säger den redaktör som jag betalat för att läsa. Den samme erbjöd sig att rätta texten mot en slant (ganska så stor sådan). Vilket naturligtvis inte garanterar utgivning. Vad gör man? En sak är säker, jag tänker inte skriva deckare. Fortsätta och skriva åt mig själv som så många författare säger. Jag skriver inte för att bli utgiven. Jag skriver för mig! Det finns så mycket skit på hyllorna. Det var länge sedan jag läste en riktigt bra bok!
http://www.kapitel1.se/m-j/tom Läs gärna och tyck till.
/Mariano

Stevie sa...

Bra och välförtjänt sågning, det är klart att den svenska deckarvågen ofta utgörs av klossiga pastischer på gamla genrer eller litet nyare modeller (Cornwell, Koontz osv) - men i regel för folk som inte har läst originalen. Mycket få svenska krimförfattare numera klarar att göra något intressant och eget av genren eller att skapa plausibla karaktärer eller ens en mordgåta som hå¨ller ihop. Men okay, det är inga pusseldeckare de försöker skriva, den klassiska pusselstoryn där läsaren i princip hade tillgång till de ledtrådar som skulle leda till storyns upplösning, och där detektiven inte fick hjälp av helt slumpartade ihopkopplingar av skilda berättelsespår (man hittar det där i en del av Wallanderromanerna också; "Brandvägg" och "Den vita lejoninnan" är helt tjuvkopplade som intriger), är ju rätt död idag. Det är ingen som skriver så längre, hur skulle man kunna tänka sig att livspusslande läsare skulle ha tid med att ge sig in i den sortens fiktiva pussel och gnugga hjärnan med att lösa dem pckså?

Och visst, ingen av de här dussinförfatrna uthärdar ne jämförelse med t ex Leif G W Persson (som verkligen *kan* skriva dialog och skapa spänning utan att ösa på med våld och sex i varje hörn). Eller med T ex Ruth Rendell. Stieg Larsson har jag inte läst speciiellt mycket, sett en av filmerna, men det känns som att hans fantasi skapade ett galleri av personer som ibland funkade dåligt tillsammans i just deckare (för andra är det väl just det som är det häftiga med hans böcker). Men okay, intressanta karaktärer och bra dialog kunde han få till.