JULIETTE PÅ TURTEATERN

Redan samma kväll som jag sett uppsättningen av Markis de Sades Juliette på Turteatern i Kärrtorp tänkte jag att jag ville samla mina intryck och tankar i ett blogginlägg. Tyvärr har det nu gått över en vecka, och mitt minne är som ett såll, så det blir inte lika extensivt som jag hade önskat, inte heller lika gränslöst hyllande som det skulle ha blivit. Men:

Jag har alltid hatat teater.

Jag har alltid gillat att läsa teater. Faktiskt så var många av mina tidigare och mest omskakande läserfarenheter av dramatik: Shakespeare, Strindberg, sånt. Men de få gånger jag köpte biljett till en föreställning blev jag nästan alltid väldigt besviken, jag brukade gå i paus.

Jag retade mig på situationen själv: människor som låtsades vara några andra på en scen framför en massa människor, situationen föreföll absurd och vämjelig, kanske väckte de upp mina egna starka känslor av alienation på ett outhärdligt sätt. Dessutom avskydde jag skådespelarnas intonation: placerad nånstans mellan det ytterst teatraliska (som jag nog föredrar) och vardagen: jag tror det är samma obehagskänsla som när en robot blir allt för människolik.

(Ett undantag var när jag köpte biljett till Bergmans uppsättning av Drömspelet 1986, jag hade inte råd med tågbiljett så jag liftade från Linköping till Stockholm, jag har för mig att jag gillade föreställningen på Dramaten, men minns egentligen bara att Stellan Skarsgårds lösmustasch höll på att ramla av hela tiden samt att de hade en cool korsfäst kristus på scenen, mest av allt gillade jag nog mig själv för att jag köpt den där biljetten och liftat till Dramaten, arton år gammal.)

Dessa ständiga besvikelser och ilskan över att lägga pengar på något jag bara vill lämna har medfört att jag inte gått på teater på ett decennium. Men när Turteatern och regissören Nils Poletti gjorde teater av en Vertigobok och vi dessutom hade en gemensam releasefest var det självklart att jag skulle se föreställningen. Som du kan tänka dig var jag ytterst tveksam innan.

Jag vet inte om de tre timmar långa uppsättningen har botat mig från mitt teaterhat. Risken finns att den har fördjupat det: att allt annat jag kan komma att se framöver kommer att se ännu värre ut.

För det här var enastående. Texten är briljant. Skådespelarna oändligt generösa. Scenografin sublim i sitt kaos. Koreografin vägrar släppa taget för en sekund: det finns ingen tristess här.

Vissa scener har en sådan omtumlande komik att publiken krälade av skratt. Vissa scener är vämjeliga i sitt våld, och inte minst i blandningen av det stötande och sorgliga. Sång- och dansnumren bidrar till att avväpna en. Jag blev till och med extatisk vid några tillfällen. Och konfunderad vid andra. Och förförd. Lurad. Kåt. Brydd. Och jag grät.

Uttolkningen av Sades text går delvis ut på att lägga flera skikt över varandra: 1700-talets libertiner, samtida förortsbrudars utsatthet och mod, black metal-kulturens raseri. Ensemblen har vägrat göra föreställningen moraliskt entydig: på samma sätt som Sade själv kanske är mest upprörande genom sina motsägelser, sin ohanterlighet, fungerar Turteaterns uppsättning också som ett frätande lockrop från en plats som både är himmel och helvete på samma gång: offer och förövare i samma person.




(Föreställningen spelas fram till den 20 november. Missar du den, kommer du att ångra dig för resten av ditt liv. Bokar biljetter gör du här.)