MINNEN FRÅN MÄSSAN

Upplösningstendenserna i samhället har nu gått så långt att även min hjärna har drabbats. Jag har inträtt i en ickeeuklidisk tidsuppfattning. Fragmenten som kallas minnen, glänsande skärvor från en emaljerad skål som aldrig var hel, faller ut i en annan ordning.

Jag och Jonas Inde uppträdde i Aftonbladets monter. Mitt emot satt Alex Schulman och en kändis. Inde och Schulman battlade tvärs över åskådarna om vem som skulle få skrika högst. Ingen gav sig. Människorna såg lite förvånade ut.

Ett Gunnar Blå-fan fick stora skälvan när jag berättade att det är jag som har skrivit böckerna hon gillade så mycket. Jag fick också stora skälvan för att hon såg så tagen ut. Vi stod där och darrade båda två.

Jag och Loka uppträdde i Aftonbladets monter och pratade om Hungerhuset. En person var där för att lyssna. Tvåhundra personer stod med ryggen mot oss och lyssnade på två gubbar som ylade i montern mitt emot. Jag fick panik men tror inte det märktes. (I den här bloggen kan du se ett foto där det tydligt framgår att jag står på en upphöjning för att det inte ska märkas att jag är huvudet kortare än Loka.)

Vi auktionerade ut det sista exemplaret av KKM. En berusad man vann budgivningen och betalade 30 kronor för boken. Men han gav bort den till en annan person, en främling som stod bredvid och som hade tvingats lägga sig. Denna exemplariska godhet!

Under skräckförfattarminglet hos L. Jensens förlag ramlade hennes sågning av Gamla testamentet ned från en hylla rakt i huvudet på förläggaren. Guds finger!

Vi gick på restaurang Kometen och jag åt mitt livs godaste råbiff.

Hermann Lindqvist smög som vanligt fram och köpte erotiska klassiker av oss. Bingo Rimér var framme inte mindre än två gånger och shoppade.

Under Martin Tistedts signering uppträdde Kicki Danielson med band bakom väggen till montern, med en ohyggligt brölande saxofon. Världens världslighet! Bra vibrationer!

Jonas Thente betalade för en bok. Jag fick ett skrattanfall.

En enastående sur väktare kom fram bara trettio sekunder efter att vi satte på rökmaskinen och tvingade oss att stänga av den. Hastighetsrekord!

Magnus Frederiksen ritade av läsarnas hemligaste fantasier med hjälp av telepati när han signerade Erotisk ritbok.

Martin Andersson visade sig att världens vackraste handstil när han signerade Lovecrafts Skräcknoveller.

En mamma frågade bekymrat mig och Loka om det förekom "kroppsdelar" eller "en klitoris" i Hungerhuset. Vi svarade sanningsenligt nej, och hon fick boken signerad till sin tolvårige son.

Två enäggstvillingar köpte ett exemplar av Klitty: ett rymdäventyr och delade systerligt på kostnaden. Senare visade det sig att de även inhandlade Hungerhuset.

En farbror tyckte omslaget till Gamiani inte var tillräckligt porrigt. "Du skulle se vad jag har hemma på väggarna i sovrummet. Det tog två veckor att ta ned alltihop när hantverkarna skulle komma. Ja, jag har ju varit ungkarl i trettio år." Hm.

Carl-Einar Heckscher utropade "K-K-va?!"

Jag gick med Caroline Åberg och vår kommande debutant Annelie Babitz och pratade om striptease och drack fantastiska drinkar: Mojitos och White russian.

Vi byggde en stol av pappkartonger åt Jonas Indes höggravida flickvän Marie Backman. Taikonförlaget förnekar sig icke!

Boris Benulic höll en lång utredning om dödsstraffets för- och nackdelar.

Rasmus Fleischer utsattes för en trånande dyrkan av en oändlig räcka bibliotekarier.

Ink bokförlags Daniel och Gabriel utnämnde sig själva till "de judiska Beavis and Butt-head": de ägnade de få minuterna de befann sig i montern åt att fara ut i hetsiga, ettriga utskällningar av varandra.

Terese tappade rösten men vägrade sluta prata omkull kunderna: till slut blev hon ett hest rytande rovdjur som ingen vågade säga nej till.

KKM slog Vertigos tidigare bokmässeförsäljningsrekord (som hölls av boken om bordellhärvan) och tog slut för tidigt.

Inför den sju timmar långa hemfärden med släpvagn på söndagkvällen laddade jag med en "chaffis-meny" som bestod av två 150-gramshamburgare och den största pommes frites-portion jag någonsin sett. Det gjorde susen. Två på natten var vi framme.

På lördagförmiddagen gick jag genom en korridor inne på mässan och fick en allvarlig känsla av att jag var på väg att kollapsa, bara falla till golvet utan möjlighet att kunna resa mig igen. Smaken av blod i munnen mildrade inte upplevelsen. Jag tog en värktablett och jobbade vidare.

Nu tänker jag: nästa gång måste allting vara annorlunda.