KAPITEL 9: LIDANDETS LUSTGÅRD

Genom förlagets mentor Jonas Ellerström etablerades kontakt med översättaren Hans Johansson. Han kom att bli central för Vertigos historia och dessutom en mycket god vän. Hans var den första rutinerade översättare som förlaget kontrakterade, och den förste som fick hyfsat betalt. Hans och Vertigos samarbete har aldrig varit utan problem, ofta har vi grälat och skrikit i telefon, men resultatet är utan tvivel alltid fullständigt lysande. Numera bor han i södra Frankrike, bara några mil från Markis de Sades slott La Coste (kanske lägger upp en bild av mig och Hans därifrån framöver).

Idén att ge ut Octave Mirbeaus Le jardin des supplices på svenska hade funnits ett par år. De engelska upplagorna var mycket snygga och lockande. Referaten av bokens handling lät ytterst lovande. Det hade dock aldrig blivit av för mig att läsa den. Så kom startskottet på den kanske mest tveksamma traditionen i Vertigos historia: utgivningen av olästa böcker.

Hans nappade: han har en särskild smak för sadistiska och poetiska texter. Översättningen dök upp något år efter att vi träffats i hans lägenhet i Malmö. Som vanligt skickade han in en ganska ofärdig text – han tycker om att få synpunkter i ett tidigt stadium – vilket fick mig att slita mitt hår. Samtidigt ska gudarna veta att det är lärorikt att arbeta med översättningsgranskning.

Mirbeaus text visade sig vara ett underbart äventyr och fullständigt i linje med Vertigos utgivning; minns tydligt min stormande lycka vid läsningen av denna helvetesvandring genom ett Hieronymus Bosch-präglat Kina. Titeln var på ett tidigt stadium tänkt att vara Tortyrträdgården (inspirerat av den engelska titeln The Torture Garden), men Hans visade snart sin briljans med förslaget Lidandets lustgård.

Har inte boken tillgänglig här i Fès, har dock för mig att detta blev den första delen av Vertigos hittills mest omfattande serie: "Överträdelsens klassiker". Har också för mig att efterordet är skrivet av mig. Minns inte mycket av tankarna, men ambivalensen i Mirbeaus imaginära värld är fascinerande. Han var anarkist och pacifist, men när han skulle framvisa den exploaterande överklassens grymhet blir det uppenbart att han också bär en hel del mörker i sig och att hans njutning fått sin form av den repressiva ordningen som han rentav tycker lite för mycket om.

Omslaget till Lidandets lustgård föreställer fram- och baksidan av en kropp i närbild; så fortskred Vertigospecialiteten med böcker som skall vara människor. Det är min mage, rygg och skinkor, täckta med gamla torra påskliljor och blomjord. Bruno Jacobs tog bilden och smålänningarna tryckte.

Har för mig vi fick ett litteraturstöd; vi fick stora fina recensioner; Lidandets lustgård är en av de mest älskade av alla Vertigotitlar; det tog ändå en väldig massa år att sälja slut på den ganska lilla upplagan. Snart kommer den i nytryck, som en del i serien med ”Vertigos erotiska klassiker”.