KAPITEL 8: BOKEN OM DE HIEROGLYFISKA BILDERNA

Mina och därigenom Vertigos intressen har präglats starkt av den surrealistiska traditionen. Radikal romantisk poesi, radikalt politiskt tänkande, svart humor och erotik har från början bestämt utgivningsbesluten. Till dessa kommer ett femte tema som kanske förefaller mer udda: esoterism.

Började intressera mig för alkemi 1989. Hade sedan ett par år suttit på KB och forskat i udda svensk litteraturhistoria, minns inte exakt hur guldmakeriet kom in i synfältet, men snart kom ämnet att dominera mitt arbete.

Till en stor del berodde det på att det var så okänt. Förbluffande lite historisk forskning hade gjorts om alkemin i Sverige, förbluffande lite var känt om denna märkliga tradition med dess utopiska ambitioner och poetiska diskurser. Dessutom föreföll mig alkemin kombinera praktisk revolt och poetisk skönhet på ett tilltalande sätt. 2002 kom min doktorsavhandling Alkemins skam och därefter förföll alkemiintresset, för att nu på sistone ha fått en ny skjuts.

Besökte Paris i slutet av oktober 1989 tillsammans med surrealistgruppens Johannes Bergmark. Poeten Ted Joans ordnade ett rum åt oss på bokhandeln Shakespeare & Co. Vi besökte bland annat den berömda ockulta bokhandeln Table d’Emeraud. Där började plötsligt den gamla farbror bakom disken prata svenska med oss. Det visade sig att denne estländare varit bosatt i Sverige.

När han hörde om mitt intresse för alkemi tipsade han oss om en person som kunde vara intressant att träffa: Arne Wettermark, personlig vän med den legendariske franske alkemisten Eugène Canseliet, Fulcanellis lärjunge.

Tog, åter i Sverige, kontakt med Arne Wettermark. Vi träffades i början av maj 1990, hemma hos hans syster på Karlavägen. Det var ett livsavgörande möte för mig, eftersom det bland annat hade betydelse för min första dotters tillkomst. Dessutom uppmanade mig Arne att ta kontakt med annan alkemiintresserad svensk: Kjell Lekeby.

Mötet med Kjell blev också livsavgörande. Det var han som uppmuntrade mig att börja studera latin. Det var han som fick mig att börja plugga idéhistoria. Det var han som med fruktansvärd, noggrann grymhet läste igenom mina texter och klottrade dem röda med rättelser och invändningar och därigenom fick mig att gråta; men han lärde mig samtidigt skrivandets konst.

Redan vid produktionen av Johannes Francks Alkemiska texter 1992 var Kjell starkt behjälplig. Några år senare föreslog han att vi skulle ge ut en översättning av en av de allra mest berömda av alla alkemiska texter: Nicolas Flamels Boken om de hieroglyfiska bilderna. Texten påstås vara skriven på 1300-talet, men är troligen en produkt från början av 1600-talet. Flamel ryktas ha vandrat på jorden som odödlig adept i hundratals år efter att han funnit De vises sten 1382. I Paris kan vandraren besöka hans hus, i närheten av Tour St Jacques.

Översättningen byggde på ett latinskt manuskript av Flamels text i Svenska FrimurareLogens arkiv, som Kjell på den tiden just fått tillgång till. Bilderna hämtades ur samma manuskript. Layouten gjordes av surrealistgruppens Bruno Jacobs. Boken trycktes i Småland i en ganska liten upplaga som det ändå tog många år att sälja slut på. Till min överraskning fick boken litteraturstöd och blev recenserad. Hade den kommit ut samtidigt med den första Harry Potter-boken hade det säkert gått ännu bättre.

(Hösten 2008 återknöt Vertigo till sin ockulta utgivning med Paracelsus Boken om homunculus; det kommer fler titlar framöver.)