KAPITEL 10: ÖGATS HISTORIA OCH MADAME EDWARDA

Att Georges Batailles sublima roman Ögats historia skulle ingå i Vertigos utgivning var en självklarhet. Den hade kommit ut på svenska på bokförlaget Alba 1983 (av någon anledning tillsammans med Susan Sontags essä om "Pornografin som litteratur") i en utgåva som blivit en antikvariatsraritet. Batailles tänkande genomströmmar hela Vertigos plattform. Och hans roman är en av mina starkaste läsupplevelser.

Överraskande nog ville översättaren inte stå med sitt riktiga namn i boken. Han hade sedan sin utflykt i kulturvärlden gjort karriär som bankman, och det lämpade sig inte att bli känd som översättare av pornografi, hur högklassig den än var. Så han krävde att få använda pseudonymen Peter Johansson.

Fick i samma veva kontakt med Anders Lundberg, som då arbetade med tidskriften Ord och Bild (och numera OEI) och som visade sig vara en stor Bataille-älskare. Han hade en i stort sett färdig översättning av Batailles kortroman Madame Edwarda liggande, och den bifogade vi.

Mattias Forshage skrev förordet. Texten sattes naturligtvis i bodoni. Och för att riktigt fira den härliga boken anlitade förlaget ett något proffsigare och dyrare tryckeri, Grahns i Lund, som brukade (brukar?) trycka ellerströms böcker.

Det mest anmärkningsvärda med utgåvan är omslagsbilden. Bestämde tidigt att boken borde prydas av en fitta med ett öga: den centrala bilden i Ögats historia. Jonas Lundkvist försåg mig med ett riktigt emaljöga från stadsteaterns rekvisitaförråd, och Vertigoentusiasten Linda ville gärna vara modell, under den Duchampflirtande pseudonymen ”L.H.O.O.Q.”. Hon fick frågan på en av de tidigaste tillställningarna där även förlagets kunder bjöds in, på restaurang Pelikan 1996. Sedan dess har många glada Vertigokunder extraknäckt som omslagsmodeller.

Lindas pojkvän Jakob och min dåvarande flickvän fick vänta i mitt kök medan vi skötte fotograferingen i sovrummet. Det var i februari 1997. Efteråt fick vi höra att det rått en pinsam tystnad som de båda försökte fylla med ivrigt drickande. Fotograferingen gick hur som helst bra, och bilderna blev förträffliga. Chefen på fotolabbet kom ut och gratulerade mig när jag hämtade dem.

Så skedde en olycka. Förstoringar och negativ låg i en portfölj på min pakethållare. Det här var före det digitala fotots tid. Någonstans i närheten av Medborgarplatsen ramlade portföljen av och återfanns aldrig. Alltihop var borta. Vänligt nog kom Linda och Jakob tillbaka till lägenheten, och Jan Lumholdt var också där. Vi tittade på lite super 8-filmer som uppvärmning. Den här gången gick fotograferingen ännu bättre: tur i oturen.

Under åren har en viss reaktion väldigt ofta kommit på förlagets verksamhet: ”ni försöker bara provocera”. Faktum är att omslaget till Ögats historia är genuint provocerande. Men faktum är också att detta aldrig slog mig. Tyckte för min del bara att det var självklart att en bok som handlade om ett öga i en fitta skulle visa ett öga i en fitta. Inget konstigt med det. Tyckte helt enkelt att det var snyggt.

En annan underlighet: tanken på att göra ett fotomontage slog mig heller aldrig. Visst har det photoshoppats en del under förlagets historia, men nästan alltid är det som syns också det som fanns. Dessutom är fotograferingarna själva en sorts riter, en form av vidskeplig dyrkan av poesin, misstänker att Bataille skulle ha uppskattat det.

När Böckernas klubb hade boken med i sin medlemstidning, censurerade de omslaget. Emaljögat syns för övrigt också på framsidan till CJ Håkanssons Fjärilen från Tibet. Tryckte en allt för liten upplaga av Ögats historia, som var den första Vertigobok som sålde slut.