(© Aurora Bergh)
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
måndag 29 december 2008
LIVET EN DRÖM
För den som undrar över vad som egentligen hände på den där resan, si ett litet fragment från de gåtfulla dagarna:
(© Aurora Bergh)
(© Aurora Bergh)MALTE – NU PÅ NÄTET
Norska Vagant har lagt ut min recension av Malte Persons Edelcrantz förbindelser för den som vill läsa:
http://www.vagant.no/article/54216
(Det är lustigt att se hur språket i den här bloggen har färgat recensionens uttryckssätt – inga "jag", på romerskt vis. Ångrar endast en sak: borde har gett mer beröm åt författarens skarpa skildringar av mekanismerna i det sociala klättrandet och karriärnätverkandet.)
http://www.vagant.no/article/54216
(Det är lustigt att se hur språket i den här bloggen har färgat recensionens uttryckssätt – inga "jag", på romerskt vis. Ångrar endast en sak: borde har gett mer beröm åt författarens skarpa skildringar av mekanismerna i det sociala klättrandet och karriärnätverkandet.)
EN UPPMUNTRAN
Solen gnistrar i de isade trädkronorna: snart blir det trädfällning. Sådant kan räcka för att reparera ett grinigt humör. Den tappre andesoldaten Guido Zeccola meddelade mig dessutom att Roberth Ericsson nyligen recenserade Hegemonin och den socialistiska strategin i Tidningen kulturen, och avslutningen föll som doftande dagg:
"Med andra ord kan Laclau och Mouffe sägas ha lanserat en förståelse av politikens nya problemområden som ett på samma gång implicit och vittförgrenat Sprawl, en term som vi gång på gång ser återkomma i dagens geopolitiska och konstnärliga diskurser. Och det är bara en av många förtjänster med denna första svenska utgåva, en översättarbragd och ovanligt ambitiös kulturgärning signerad Doktor C-M Edenborg." (Läs hela recensionen.)
"Med andra ord kan Laclau och Mouffe sägas ha lanserat en förståelse av politikens nya problemområden som ett på samma gång implicit och vittförgrenat Sprawl, en term som vi gång på gång ser återkomma i dagens geopolitiska och konstnärliga diskurser. Och det är bara en av många förtjänster med denna första svenska utgåva, en översättarbragd och ovanligt ambitiös kulturgärning signerad Doktor C-M Edenborg." (Läs hela recensionen.)
fredag 26 december 2008
TRADITIONER OCH NYÅRSLÖFTE
Spelat igenom de sedvanliga Beethoven- och Bach-styckena på mitt gamla piano på fiket: årets ritual. Det är alltid trevligast på Café Edenborg när det är stängt. Pånyttfödd är den gamla drömmen om en egen flygel hemma. Kunde sitta där och klinka, med hjärna och fingrar som arbetar sig genom dessa månghundraåriga modeller för spröd skönhet.
Sjukdomen var den urjävligaste nånsin: tre veckors kikhosta med 40 graders feber var rena semestern i jämförelse med dessa dagar av kräksjuka. Känner mig utochinvänd, smärtan och meningslösheten arbetade sig också ner i själens unknaste skrymslen, rotade fram gammal smuts och besvikelse. Men kanske är det bra med utvädring.
Det här jävla året 2008. Avslutar det tandlös, kraftlös och hopplös i mitt källarhål. Mitt nyårslöfte: jobba ännu lite fortare, bit ihop ännu lite hårdare, uthärda ännu lite mer stoiskt. Och sluta gnälla.
Sjukdomen var den urjävligaste nånsin: tre veckors kikhosta med 40 graders feber var rena semestern i jämförelse med dessa dagar av kräksjuka. Känner mig utochinvänd, smärtan och meningslösheten arbetade sig också ner i själens unknaste skrymslen, rotade fram gammal smuts och besvikelse. Men kanske är det bra med utvädring.
Det här jävla året 2008. Avslutar det tandlös, kraftlös och hopplös i mitt källarhål. Mitt nyårslöfte: jobba ännu lite fortare, bit ihop ännu lite hårdare, uthärda ännu lite mer stoiskt. Och sluta gnälla.
onsdag 24 december 2008
VERTIGO FIRAR JUL
För alla er som sitter ensamma och deprimerade, för alla er som är med nära och kära, för alla er som är besvikna över era julklappar, för alla er som myser och trivs, för alla er som mår illa av julmaten, för alla er som hatar julen och för alla er som älskar den:
Vertigomannen har fått kräksjuka och tvingats ställa in julen. Ägnar istället högtiden åt att läsa korrektur på Hans Johanssons högförnämliga översättning av Markis de Sades Juliette.
Den panikartade känslan av att inälvorna äts upp av aggressiva Gremlins som verkligen vill mig ont, som verkligen vill driva mig till självmord, som med Hulkens kraft har kramat de sista dropparna galla ur inälvorna – alltihop bildar en hyfsad resonansbotten till de obetalbara scenerna med impotenta libertiner som kräver att bli pryglade, skitna på och fista i näsan för att kunna leverera ett fattigt sprut.
God jul från källarhålet. Nu kan det åtminstone inte bli så mycket värre.
Vertigomannen har fått kräksjuka och tvingats ställa in julen. Ägnar istället högtiden åt att läsa korrektur på Hans Johanssons högförnämliga översättning av Markis de Sades Juliette.
Den panikartade känslan av att inälvorna äts upp av aggressiva Gremlins som verkligen vill mig ont, som verkligen vill driva mig till självmord, som med Hulkens kraft har kramat de sista dropparna galla ur inälvorna – alltihop bildar en hyfsad resonansbotten till de obetalbara scenerna med impotenta libertiner som kräver att bli pryglade, skitna på och fista i näsan för att kunna leverera ett fattigt sprut.
God jul från källarhålet. Nu kan det åtminstone inte bli så mycket värre.
måndag 22 december 2008
VERTIGO MOT IPRED
Enligt Copyriot –Rasmus Fleischer – är Vertigo ett av de få bokförlag som en Ipred-motståndare kan handla böcker från:
http://copyriot.se/2008/12/16/bokforlagen-som-indirekt-stodjer-ipred-%E2%80%93-och-alternativen/
Att bokförläggareorganisationer och författarorganisationer – som traditionellt borde symbolisera det fria ordet och tänkandet – stödjer en lag som uppenbarligen strider mot grundläggande rättsprinciper och ger polisiära befogenheter åt privata företag är en enorm skandal.
http://copyriot.se/2008/12/16/bokforlagen-som-indirekt-stodjer-ipred-%E2%80%93-och-alternativen/
Att bokförläggareorganisationer och författarorganisationer – som traditionellt borde symbolisera det fria ordet och tänkandet – stödjer en lag som uppenbarligen strider mot grundläggande rättsprinciper och ger polisiära befogenheter åt privata företag är en enorm skandal.
DEN GAMLA PORREN
Startade och drev för några år sedan tillsammans med min vän Nicolas Debot filmbutiken Subdvd. Sålde min andel 2004, sedan dess tycks affärerna ha gått bra: med stor butik på David Bagares gata. En hel del av texterna på Subbans hemsida är skrivna av mig (under pseudonymen "Mika").
Vi importerade dvd-film från hela världen, mycket asiatiskt. Ett särområde, som vi då var helt ensamma om, var att försöka få fram intressant pornografi. Det handlade i stort sett bara om udda pärlor från 70-talet. Hade en sexualpolitisk tanke med det: att visa på möjligheter att skildra/undersöka sex med film långt bortom porrindustrins kvalm.
Eftersom genren uppstod kring 1972-73 hade 70-talsporrfilmens manusförfattare/regissörer/aktörer/fotografer osv ofta erfarenheter av annat filmmakande innan. Det märks. Dessutom var det före videorevolutionen: allt gjordes på celluloid vilket krävde en åtminstone hyfsad budget. Och till råga på allt hade en hel del av filmmakarna politiska och estetiska visioner, särskilt de franska.
Har på sistone sett om en del av filmerna som gjorde störst intryck på mig. Och här finns faktiskt en hel del skoj. Minns att det fanns en vilja att göra något av all tid och tanke som ägnades åt dom på den tiden: skriva en bok, kanske ett diktverk? eller åtminstone några tidningsartiklar. Men det hela sjönk undan, intresset försvann.
Tänker mig att den här bloggen kanske kan vara en lämplig plats att ösa ur skattkistan. Så nu inleds en serie filmtips för den som är road av sexuellt vansinne, poetiska besattheter och monumentala visioner.
Först ut: Jess Francos studie i dödlig sexuell hysteri från 1976, Doriana Gray. Med Lina Romay i de båda huvudrollerna i stort sett utan repliker (på samma sätt som i Female Vampire) men med ett konsulsiviskt kroppsspråk.
Det finns stunder i den här filmen som transcenderar all normalitet och reproducivitet. Som i den parallellklippta scenen där den ena Doriana Gray slickar en kvinna mellan benen tills hon ger upp andan, samtidigt som den andra Doriana Gray angriper sitt eget kön på ett sätt som gör betraktaren osäker på om hon onanerar eller ägnar sig åt självstympning.
Har efter flera tittningar inte riktigt lyckats begripa vad filmen handlar om eller vad den har att göra med Oscar Wildes mästerverk. Det spelar ingen större roll. Den sexuellt telepatiska förbindelsen mellan de båda f.d. siamesiska tvillingarna, den ena förmögen och galen i ett slott, den andra isolerad på ett dårhus, måste betraktas som en filmisk släkting till Maldorors sånger och Batailles märkligaste romaner där sexualiteten och döden, skönheten och galenskapen eggar varandra till eruptiva visioner.
Vi importerade dvd-film från hela världen, mycket asiatiskt. Ett särområde, som vi då var helt ensamma om, var att försöka få fram intressant pornografi. Det handlade i stort sett bara om udda pärlor från 70-talet. Hade en sexualpolitisk tanke med det: att visa på möjligheter att skildra/undersöka sex med film långt bortom porrindustrins kvalm.
Eftersom genren uppstod kring 1972-73 hade 70-talsporrfilmens manusförfattare/regissörer/aktörer/fotografer osv ofta erfarenheter av annat filmmakande innan. Det märks. Dessutom var det före videorevolutionen: allt gjordes på celluloid vilket krävde en åtminstone hyfsad budget. Och till råga på allt hade en hel del av filmmakarna politiska och estetiska visioner, särskilt de franska.
Har på sistone sett om en del av filmerna som gjorde störst intryck på mig. Och här finns faktiskt en hel del skoj. Minns att det fanns en vilja att göra något av all tid och tanke som ägnades åt dom på den tiden: skriva en bok, kanske ett diktverk? eller åtminstone några tidningsartiklar. Men det hela sjönk undan, intresset försvann.
Tänker mig att den här bloggen kanske kan vara en lämplig plats att ösa ur skattkistan. Så nu inleds en serie filmtips för den som är road av sexuellt vansinne, poetiska besattheter och monumentala visioner.
Först ut: Jess Francos studie i dödlig sexuell hysteri från 1976, Doriana Gray. Med Lina Romay i de båda huvudrollerna i stort sett utan repliker (på samma sätt som i Female Vampire) men med ett konsulsiviskt kroppsspråk.
Det finns stunder i den här filmen som transcenderar all normalitet och reproducivitet. Som i den parallellklippta scenen där den ena Doriana Gray slickar en kvinna mellan benen tills hon ger upp andan, samtidigt som den andra Doriana Gray angriper sitt eget kön på ett sätt som gör betraktaren osäker på om hon onanerar eller ägnar sig åt självstympning.
Har efter flera tittningar inte riktigt lyckats begripa vad filmen handlar om eller vad den har att göra med Oscar Wildes mästerverk. Det spelar ingen större roll. Den sexuellt telepatiska förbindelsen mellan de båda f.d. siamesiska tvillingarna, den ena förmögen och galen i ett slott, den andra isolerad på ett dårhus, måste betraktas som en filmisk släkting till Maldorors sånger och Batailles märkligaste romaner där sexualiteten och döden, skönheten och galenskapen eggar varandra till eruptiva visioner.
INTERVJUAD I TIDNINGEN KULTUREN
Tidningen Kulturens Erika Walukiewicz intervjuade mig om Statens kulturråd och kulturpolitiken:
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3909/49/
För övrigt, senaste nytt om Kulturrådet: de vägrade ge litteraturstöd till Gamiani, de vägrade ompröva sitt beslut att inte ge stöd till Hegemonin och den socialistiska strategin. Vid samma möte regnade det guldpengar över Bonniers. Sakerna står där de står. Rådet står hårdnackat fast vid sin linje att inte ta hänsyn till det andra och minst lika viktiga ledet i direktiven: mångfalden.
http://www.tidningenkulturen.se/content/view/3909/49/
För övrigt, senaste nytt om Kulturrådet: de vägrade ge litteraturstöd till Gamiani, de vägrade ompröva sitt beslut att inte ge stöd till Hegemonin och den socialistiska strategin. Vid samma möte regnade det guldpengar över Bonniers. Sakerna står där de står. Rådet står hårdnackat fast vid sin linje att inte ta hänsyn till det andra och minst lika viktiga ledet i direktiven: mångfalden.
tisdag 16 december 2008
BONNIERS VISAR ALLT
För tio år sen hade Bonniers lite halvtaskigt rykte bland yngre svenska litteratörer. Det dök upp konkurrenter och dissningar. Nu har de hämtat upp nästan allt de förlorade då. Och de har blivit så duktiga!
Bonniers är ju en gigantisk koncern som äger halva Sverige, kulturellt och medialt, från produktion till distribution, från böcker till teve. Förr har de – varför? av skamkänsla? av dumhet? av prestigeskäl? – undvikit att utnyttja många av fördelarna med det. Nu har de inga hämningar längre. För nåt år sedan tvingade de Malou i TV4 att starta en bokklubb: litteraturbevakning och bokförsäljning smälte ihop.
Nyss har Dagens Nyheter startat DN.BOK där numera också "DN Bokhandel" ingår. Denna bokhandel är egentligen Bonnierägda Adlibris fast med DN-symbolen. Här finns exempelvis DN:s kritikerlista med shoppingkorgar upplagd. Än så länge finns det inte direktlänkar till Adlibris från de enskilda recensionerna – men dröjer det länge?
Kanske äcklar det någon. I mina ögon ser det rimligt ut. Om Familjen nu faktiskt sitter på en sådan enorm makt vore det bara hyckleri om den inte utövade den. Problemet är som vanligt inte att den använder herraväldet utan att den har det. Mest sticker nog den här sortens vulgariteter i ögonen på alla dem som dyrkar Bonniers och inte gillar att de visar sitt våld.
Bonniers är ju en gigantisk koncern som äger halva Sverige, kulturellt och medialt, från produktion till distribution, från böcker till teve. Förr har de – varför? av skamkänsla? av dumhet? av prestigeskäl? – undvikit att utnyttja många av fördelarna med det. Nu har de inga hämningar längre. För nåt år sedan tvingade de Malou i TV4 att starta en bokklubb: litteraturbevakning och bokförsäljning smälte ihop.
Nyss har Dagens Nyheter startat DN.BOK där numera också "DN Bokhandel" ingår. Denna bokhandel är egentligen Bonnierägda Adlibris fast med DN-symbolen. Här finns exempelvis DN:s kritikerlista med shoppingkorgar upplagd. Än så länge finns det inte direktlänkar till Adlibris från de enskilda recensionerna – men dröjer det länge?
Kanske äcklar det någon. I mina ögon ser det rimligt ut. Om Familjen nu faktiskt sitter på en sådan enorm makt vore det bara hyckleri om den inte utövade den. Problemet är som vanligt inte att den använder herraväldet utan att den har det. Mest sticker nog den här sortens vulgariteter i ögonen på alla dem som dyrkar Bonniers och inte gillar att de visar sitt våld.
lördag 13 december 2008
EN SORTS DEBUT I SERIEVÄRLDEN
Brukar alltid säga att människor som lever ihop inte ska jobba ihop. Bryter alltid mot det. Nu senast, i nya numret av serietidningen Hjälp!, återfinns en serie av Loka Kanarp där en annan varit med och skrivit. Det handlar förstås om sex.
Tycker den lilla historien blev fantastiskt fin: den lyckas problematisera en del komplexiteter kring genus, begär och den så kallade objektifieringen, samtidigt som den förhoppningsvis gör läsaren röd om kinderna och lite svullen i de nedre regionerna.
Här är en ruta. Den som vill läsa hela serien måste köpa Hjälp!.
Tycker den lilla historien blev fantastiskt fin: den lyckas problematisera en del komplexiteter kring genus, begär och den så kallade objektifieringen, samtidigt som den förhoppningsvis gör läsaren röd om kinderna och lite svullen i de nedre regionerna.
Här är en ruta. Den som vill läsa hela serien måste köpa Hjälp!.
EN EFTERLÄNGTAD RECENSION?
Vad som är salt för en, är peppar för en annan. Nina Björk recenserar Hegemonin och den socialistiska strategin i Dagens Nyheter: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=863172
Recensentens oförståelse inför boken och inför att boken ges ut påminner om när kulturrådet för några år sedan sade nej till litteraturstöd för Apollinaires De elvatusen spöna (1907) med motivationen att den "inte är någon klassiker".
Uppenbarligen är begreppet "klassiker" politiskt, åtminstone kulturpolitiskt. Det är utsatt för olika sorters kamp, det saknas objektivitet här även om alla de stridande gärna vill få sina ståndpunkter att se ut som objektivitet. Visst går det att peka på kvantitativa faktorer: som att en bok ständigt citeras och refereras, som att den utgör den diskursiva förutsättningen för några framträdande samtida diskussioner osv.
Men begreppet "klassiker" rymmer också något moraliskt, en värdering. För frihetsfrontaren är Ayn Rand en stor klassiker, för mig bara pekoral (felet är troligen på min sida). Men måste en "klassiker" vara bra? Måste den ha en utsökt stil, en fantastisk gestaltning, välartiklerade idéer – måste den ha riktiga idéer? Eller räcker den att historien s a s har gett den rätt? Att den långt efter sin tillkomst utkommer i nya utgåvor, översättningar?
Uppenbarligen är mitt arbete med att översätta och ge ut Hegemonin (tillsammans med Glänta) en del i konstituteringen av en klassiker. Och uppenbarligen är sådant som att kulturrådet inte vill ge boken litteraturstöd och att recensenter inte förstår varför den öht ska översättas och ges ut en del i motarbetandet av denna konstituering.
Inget konstigt med det. I synnerhet inte när det kommer till en sådan djupt provocerande och radikal text som Hegemonin.
Recensentens oförståelse inför boken och inför att boken ges ut påminner om när kulturrådet för några år sedan sade nej till litteraturstöd för Apollinaires De elvatusen spöna (1907) med motivationen att den "inte är någon klassiker".
Uppenbarligen är begreppet "klassiker" politiskt, åtminstone kulturpolitiskt. Det är utsatt för olika sorters kamp, det saknas objektivitet här även om alla de stridande gärna vill få sina ståndpunkter att se ut som objektivitet. Visst går det att peka på kvantitativa faktorer: som att en bok ständigt citeras och refereras, som att den utgör den diskursiva förutsättningen för några framträdande samtida diskussioner osv.
Men begreppet "klassiker" rymmer också något moraliskt, en värdering. För frihetsfrontaren är Ayn Rand en stor klassiker, för mig bara pekoral (felet är troligen på min sida). Men måste en "klassiker" vara bra? Måste den ha en utsökt stil, en fantastisk gestaltning, välartiklerade idéer – måste den ha riktiga idéer? Eller räcker den att historien s a s har gett den rätt? Att den långt efter sin tillkomst utkommer i nya utgåvor, översättningar?
Uppenbarligen är mitt arbete med att översätta och ge ut Hegemonin (tillsammans med Glänta) en del i konstituteringen av en klassiker. Och uppenbarligen är sådant som att kulturrådet inte vill ge boken litteraturstöd och att recensenter inte förstår varför den öht ska översättas och ges ut en del i motarbetandet av denna konstituering.
Inget konstigt med det. I synnerhet inte när det kommer till en sådan djupt provocerande och radikal text som Hegemonin.
lördag 6 december 2008
ORSAKEN TILL TYSTNADEN
Befinner mig tandlös i semesterland, egendomligt nog helt ljust, tenderar att bli brun, rentav glad . Snart läst ut Dostojevskijs Idioten . Klar med genomläsningen av Darkes översättning av Saeterbakkens Osynliga händer: svart, regnigt, vackert!
måndag 1 december 2008
OCH FOLK UNDRAR...
... varför Vertigo har så dåligt rykte i bokbranschen?
Minns fortfarande allt för väl hur det där grishuvudet glodde mot mig genom nästan helt slutna ögonlock på morgonen, hur liklukten blandades med lukten av just kaffe till något svåruthärligt, hur en känsla av skam över att ha gått för långt, att ha låtit mig förföras av något som lät som en rolig idé men visade sig vara vidrigt, allt starkare förpestade min tillvaro. Kunde heller inte riktigt förmå mig att slänga det innan det nästan var för sent. Och som vanligt: varför inte helt enkelt fotoshoppa? varför alltid göra det IRL? (Som omslaget till den första upplagan av Ögats historia...) (Den uppmärksamme känner igen mitt köksbord från omslaget till Fettet.)
Minns fortfarande allt för väl hur det där grishuvudet glodde mot mig genom nästan helt slutna ögonlock på morgonen, hur liklukten blandades med lukten av just kaffe till något svåruthärligt, hur en känsla av skam över att ha gått för långt, att ha låtit mig förföras av något som lät som en rolig idé men visade sig vara vidrigt, allt starkare förpestade min tillvaro. Kunde heller inte riktigt förmå mig att slänga det innan det nästan var för sent. Och som vanligt: varför inte helt enkelt fotoshoppa? varför alltid göra det IRL? (Som omslaget till den första upplagan av Ögats historia...) (Den uppmärksamme känner igen mitt köksbord från omslaget till Fettet.)
fredag 28 november 2008
ANTECKNINGAR OM HEGEMONIN
Här några anteckningar om vissa nyckeltermer i Laclaus&Mouffes Hegemonin och den socialistiska strategin som kanske kan vara användbara vid läsningen av denna extremt krångliga och extremt inspirerande bok:
DISKURS – allt meningsfyllt (inklusive sådant som kallas ting, tanke, ord, gester, institutioner osv), ett begrepp som ska överträffa dikotomin tanke-verklighet. En enskild diskurs vill dock fixera elementen i diskursitivitetsfältet till moment genom artikulering. Dock förutsätts existensen av en mångfald av diskurser, en öppenhet som hela tiden hotar och som gör förändring naturlig. (Men: är antalet diskurser oändligt? Hur många diskurser får plats i en diskurs? Finns det en diskursens ”storlek” och hur bestäms den?).
ELEMENT – ett tecken som är mångtydigt utan fixerad plats, som befinner sig i det flytande diskursivitetsfältet (som utgörs av diskursiva möjligheter dvs element). Vissa element utsätts för ständiga reartikuleringar (Laclau kallar dem senare ”flytande signifikanter”, exempelvis terrorism, frihet, jämställdhet).
MOMENT – ett artikulerat element, partiellt fixerat genom artikulering i en diskurs genom att andra betydelser och möjligheter utesluts.
ARTIKULERING – operationen som ger ett element en fixerad betydelse, förvandlar det till moment i en enskild diskurs genom uteslutning.
NOD – ett moment (Laclau kallar det senare för ”tom signifikant”) som fungerar som ett centrum kring vilket ekvivalens- eller differenskedjorna utgår (t ex ”utanförskap”), som gör det möjligt att förvandla element till moment – det skiljer sig från de andra momenten genom sin obestämbarhet (man också säga att det fungerar som axiomet i ett logiskt system).
SUBJEKTPOSITION – ersätter idén om subjektet genom att betona det positionella i upprättandet av identiteter, som alltså inte är något naturligt eller givet utan uppstår genom hegemoniska praktiker.
EKVIVALENS – ekvivalenslogiken förenklar alla motsättningar och skillnader i det politiska rummet genom att upprätta likheter mellan olika positioner, mest extremt i två motsatta delar (t ex arbetarklass och borgerskap).
DIFFERENS – differenslogiken förökar det politiska rummet och gör det mer komplext (och enar det samtidigt: jfr ”en nation av fria individer”).
ANTAGONISM – antagonismerna utgör samhällets gräns, det som visar på dess omöjlighet och påvisar dess politiska natur. Ett villkor för antagonismens uppkomst är ”den ekvivalenta förskjutningen av distinkta subjektpositioner”.
HEGEMONI – den hegemoniska praktiken utesluter andra möjligheter och tolkningar och frågeställningar, men hade varit omöjlig och onödig ifall diskurserna kunnat vara tillslutna. Den hegemoniska praktikens mål är objektivitet: där momentet framstår som självklart och som den enda sanningen. ”Hegemonins effekter uppstår alltid ur ett överskott av mening som skapas genom en förskjutningsoperation.” Hegemonisering handlar om att ta på sig helheten, att försöka representera det universella/samhället.
DISKURS – allt meningsfyllt (inklusive sådant som kallas ting, tanke, ord, gester, institutioner osv), ett begrepp som ska överträffa dikotomin tanke-verklighet. En enskild diskurs vill dock fixera elementen i diskursitivitetsfältet till moment genom artikulering. Dock förutsätts existensen av en mångfald av diskurser, en öppenhet som hela tiden hotar och som gör förändring naturlig. (Men: är antalet diskurser oändligt? Hur många diskurser får plats i en diskurs? Finns det en diskursens ”storlek” och hur bestäms den?).
ELEMENT – ett tecken som är mångtydigt utan fixerad plats, som befinner sig i det flytande diskursivitetsfältet (som utgörs av diskursiva möjligheter dvs element). Vissa element utsätts för ständiga reartikuleringar (Laclau kallar dem senare ”flytande signifikanter”, exempelvis terrorism, frihet, jämställdhet).
MOMENT – ett artikulerat element, partiellt fixerat genom artikulering i en diskurs genom att andra betydelser och möjligheter utesluts.
ARTIKULERING – operationen som ger ett element en fixerad betydelse, förvandlar det till moment i en enskild diskurs genom uteslutning.
NOD – ett moment (Laclau kallar det senare för ”tom signifikant”) som fungerar som ett centrum kring vilket ekvivalens- eller differenskedjorna utgår (t ex ”utanförskap”), som gör det möjligt att förvandla element till moment – det skiljer sig från de andra momenten genom sin obestämbarhet (man också säga att det fungerar som axiomet i ett logiskt system).
SUBJEKTPOSITION – ersätter idén om subjektet genom att betona det positionella i upprättandet av identiteter, som alltså inte är något naturligt eller givet utan uppstår genom hegemoniska praktiker.
EKVIVALENS – ekvivalenslogiken förenklar alla motsättningar och skillnader i det politiska rummet genom att upprätta likheter mellan olika positioner, mest extremt i två motsatta delar (t ex arbetarklass och borgerskap).
DIFFERENS – differenslogiken förökar det politiska rummet och gör det mer komplext (och enar det samtidigt: jfr ”en nation av fria individer”).
ANTAGONISM – antagonismerna utgör samhällets gräns, det som visar på dess omöjlighet och påvisar dess politiska natur. Ett villkor för antagonismens uppkomst är ”den ekvivalenta förskjutningen av distinkta subjektpositioner”.
HEGEMONI – den hegemoniska praktiken utesluter andra möjligheter och tolkningar och frågeställningar, men hade varit omöjlig och onödig ifall diskurserna kunnat vara tillslutna. Den hegemoniska praktikens mål är objektivitet: där momentet framstår som självklart och som den enda sanningen. ”Hegemonins effekter uppstår alltid ur ett överskott av mening som skapas genom en förskjutningsoperation.” Hegemonisering handlar om att ta på sig helheten, att försöka representera det universella/samhället.
torsdag 27 november 2008
DEN MÅNGFALDIGA IDENTITETENS PROBLEM
Tänkte idag på människor som ÄR författare, universitetslärare, kritiker, förläggare, serietecknare, konstnärer, bokhandelsarbetare, politiker ELLER sotare: alltså såna som identifierar sig med EN yrkesroll.
Inbillar mig att det ger dem en massa fördelar: en självklar plats i nätverk, olika privilegier, fler stipendier. Detta beror nog dels på att det är lättare att hantera dem, dels på att det är lättare att räkna med deras lojalitet, de egenskaper som gör dem till integrerade medlemmar av en viss grupp.
För solitären/kameleonten/idioten som är författare, universitetslärare, kritiker, förläggare, caféinnehavare OCH översättare (dock inte sotare, serietecknare eller politiker) förefaller det vara mer komplicerat. Pratar om mig själv förstås: får inga stipendier, är inte en självskriven medlem av någon grupp pga en halv tillhörighet i för många, är en råtta i en källare.
Inbillar mig att detta kräver mycket mer jobb, förutom att det förstås är mer jobb, förstå mig rätt. Kanske dags att downsiza: skära bort en del feta bitar ur den här kroppen och sälja till lägstbjudande, krympa mitt huvud, säga till översättarna (nej, förresten: författarna! nej, förresten: förläggarna! nej, förresten…): ÄR EN AV ER OCH BARA ER!
Inbillar mig att det ger dem en massa fördelar: en självklar plats i nätverk, olika privilegier, fler stipendier. Detta beror nog dels på att det är lättare att hantera dem, dels på att det är lättare att räkna med deras lojalitet, de egenskaper som gör dem till integrerade medlemmar av en viss grupp.
För solitären/kameleonten/idioten som är författare, universitetslärare, kritiker, förläggare, caféinnehavare OCH översättare (dock inte sotare, serietecknare eller politiker) förefaller det vara mer komplicerat. Pratar om mig själv förstås: får inga stipendier, är inte en självskriven medlem av någon grupp pga en halv tillhörighet i för många, är en råtta i en källare.
Inbillar mig att detta kräver mycket mer jobb, förutom att det förstås är mer jobb, förstå mig rätt. Kanske dags att downsiza: skära bort en del feta bitar ur den här kroppen och sälja till lägstbjudande, krympa mitt huvud, säga till översättarna (nej, förresten: författarna! nej, förresten: förläggarna! nej, förresten…): ÄR EN AV ER OCH BARA ER!
onsdag 26 november 2008
VÄRLDENS VÅLDSAMMASTE VÖRLAG
För att visa att våldet, sadismen och förintandet inte är enkelriktade här på förlaget, denna bild ur arkivet (Vertigomannen med långt hår!), det skulle ha blivit omslaget till thrillern Krigets hyenor som aldrig kom ut (översättningen såldes vidare till Boris på Kraft&Kultur som nyligen påstod att han fortfarande tänker ge ut den) (den taskiga belysningen, kroppsarbetarens uppsyn och det allmänna virrvarret får den att se nästan otäckt verklig ut, heh?):
ÄNNU EN MORGON
Cyklande genom slasket, långsamt, långsamt för att bli alltför svettig, långsamt för att inte cykla omkull i mörkret, kylan, snöstormen... en engelsk ljudbok med Greenes The Third Man i hörlurarna... befinner mig i ett sönderbombat Wien, vid en begravning... samtidigt på väg över Strömbron, cykelfilen helt igenomslaskad... får i den mötande filen syn på ett helt annat slags sällskap: ridande poliser, kungliga vagnar, kuskar i artonhundratalskläder... Och inne i vagnarna...
... araber.
Alltså, sådana riktiga araber, som i Tintin, som ser ut som oljeshejker. Varför sitter de i de kungliga vagnarna på väg genom mörkret och snömodden?
Slirar förbryllad vidare mot KB samtidigt som Harry Limes kropp (eller?!) sänks i den frusna österrikiska jorden. Ser fram emot att äta lunch med KG Johansson, den briljante översättaren av den briljante och nyligen avlidne JG Ballards briljanta Skändlighetsutställningen.
... araber.
Alltså, sådana riktiga araber, som i Tintin, som ser ut som oljeshejker. Varför sitter de i de kungliga vagnarna på väg genom mörkret och snömodden?
Slirar förbryllad vidare mot KB samtidigt som Harry Limes kropp (eller?!) sänks i den frusna österrikiska jorden. Ser fram emot att äta lunch med KG Johansson, den briljante översättaren av den briljante och nyligen avlidne JG Ballards briljanta Skändlighetsutställningen.
måndag 24 november 2008
ARS LABORANDI
Förstår ibland varför så många vill bli förläggare. Det måste vara det här de tänker på: ligga i sängen med en sprakande brasa i öppna spisen och ett lätt snöfall utanför fönstret, minutiöst gå igenom en vacker, välskriven text, väga orden på guldvåg, skriva små noteringar i marginalen till översättaren... Hm, det låter nästan för bra för att vara sant.
Redaktörsläser Niklas Darkes snygga översättning av Stig Sæterbakkens regniga noir-roman Osynliga händer. Det är fascinerande med dessa lager på lager av tolkningar och (miss)förståelser,i alla dessa varianter, från semantik till semiotik, från musik till grammatik. Och mitt i alltihop: någon sorts röst, en illusion av mänsklighet, av karaktärers verklighet: och vilka karaktärer, det är en mäktig roman, den drar läsaren ner i avgrunden.
Skördar för övrigt frukterna av en ny metod: att ta ledigt på helgen, istället vila, ägna mig åt annat. Det är inte säkert att arbetet gynnas av att arbetaren arbetar konstant.
Redaktörsläser Niklas Darkes snygga översättning av Stig Sæterbakkens regniga noir-roman Osynliga händer. Det är fascinerande med dessa lager på lager av tolkningar och (miss)förståelser,i alla dessa varianter, från semantik till semiotik, från musik till grammatik. Och mitt i alltihop: någon sorts röst, en illusion av mänsklighet, av karaktärers verklighet: och vilka karaktärer, det är en mäktig roman, den drar läsaren ner i avgrunden.
Skördar för övrigt frukterna av en ny metod: att ta ledigt på helgen, istället vila, ägna mig åt annat. Det är inte säkert att arbetet gynnas av att arbetaren arbetar konstant.
söndag 23 november 2008
BLOD! SMÄRTA! PULKÅKNING!
Vill heller inte undanhålla er det blodiga resultatet av vinterns första pulkaåkning:
UTLASAD
Svär ofta över undervisandet (under övervisandet), men gillar det också. Och tycks bli gillad. Både studenter och chefer vill ha mig kvar på idéhistorien vid Södertörn. Men Lagen om anställningsskydd låter mig inte vara kvar.
Inom vissa branscher utnyttjas LAS cyniskt: i synnerhet inom media tas det in vikarier från höger till vänster som slängs ut vid just det ögonblicket då de annars skulle tvingas att bli anställda.
Inom universitetsvärlden är det annorlunda, av en enkel anledning: där är de anställda ofta tjänstlediga på grund av forskning – och de bör och ska vara det i den bästa av världar, det ingår liksom i jobbet.
Men inga undantang från LAS. Har kollat om det inte vore möjligt att fakturera föreläsningarna, som någon sorts extern undervisningskonsult (ah! nyspråk!), men nej.
Det blir till att gå. Så den som vill ha mig som lärare på grundkursens "från renässans till upplysning", fortsättningskursens "teori och metod" eller vad som gissningsvis är landets enda kurs i postmarxism ("Samtida kulturteori och politisk filosofi" med litteratur av bl a Zizek, Laclau, Mouffe, Rancière) bör passa på i vår!
Därefter gör arbetsskyddslagen mig arbetslös.
Inom vissa branscher utnyttjas LAS cyniskt: i synnerhet inom media tas det in vikarier från höger till vänster som slängs ut vid just det ögonblicket då de annars skulle tvingas att bli anställda.
Inom universitetsvärlden är det annorlunda, av en enkel anledning: där är de anställda ofta tjänstlediga på grund av forskning – och de bör och ska vara det i den bästa av världar, det ingår liksom i jobbet.
Men inga undantang från LAS. Har kollat om det inte vore möjligt att fakturera föreläsningarna, som någon sorts extern undervisningskonsult (ah! nyspråk!), men nej.
Det blir till att gå. Så den som vill ha mig som lärare på grundkursens "från renässans till upplysning", fortsättningskursens "teori och metod" eller vad som gissningsvis är landets enda kurs i postmarxism ("Samtida kulturteori och politisk filosofi" med litteratur av bl a Zizek, Laclau, Mouffe, Rancière) bör passa på i vår!
Därefter gör arbetsskyddslagen mig arbetslös.
onsdag 19 november 2008
SKUGGUTREDNINGEN
Nej, kan bara inte gilla den. Skämtar dom? "Hur ska Sverige bli ett världsledande kulturland?"
Och svaren: "Kultur är en långsiktig investering. Ha tillit. Våga satsa!" eller "Vad är då kultur? För mig handlar det om mitt liv och mina tankar om hur jag ser på och förhåller mig till min omvärld och mina relationer till de medmänniskor som jag delar denna omvärld med och hur jag hanterar den insikten." osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv.
Sådant kan få en att förstå varför Göring osäkrade sin revolver. Har själv aldrig beskrivit min verksamhet som kultur. Däremot ibland som "terrorism", "upplysningsarbete" eller "delirium tremens".
Visst: det är viktigt att påverka regeringens pågående kulturutredning, som gissningsvis drar rejält åt höger och kommer att vilja ersätta allt som är kapitalistkritiskt i de existerande kulturpolitiska målen. Men är 1800-talstermer som "kulturland" och uppmaningar att göra Sverige till en världsledande nation verkligen rätt väg?
Ordet "skugg" i namnet för snarast tankarna till Turkiets skuggstat; kultureliten är just en sorts skuggstat i denna djupt korrupta kulturnation. Dessutom förstärks det mörka intrycket av andra "kulturarbetares" parallella kampanjer för den förfärliga privatpolislagen Ipred som ska ge företag rätt att spana på privatpersoner som misstänks för fildelning.
Det finns helt enkelt ingen enighet här, inget "vi", ingen "kultur".
Och svaren: "Kultur är en långsiktig investering. Ha tillit. Våga satsa!" eller "Vad är då kultur? För mig handlar det om mitt liv och mina tankar om hur jag ser på och förhåller mig till min omvärld och mina relationer till de medmänniskor som jag delar denna omvärld med och hur jag hanterar den insikten." osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv.
Sådant kan få en att förstå varför Göring osäkrade sin revolver. Har själv aldrig beskrivit min verksamhet som kultur. Däremot ibland som "terrorism", "upplysningsarbete" eller "delirium tremens".
Visst: det är viktigt att påverka regeringens pågående kulturutredning, som gissningsvis drar rejält åt höger och kommer att vilja ersätta allt som är kapitalistkritiskt i de existerande kulturpolitiska målen. Men är 1800-talstermer som "kulturland" och uppmaningar att göra Sverige till en världsledande nation verkligen rätt väg?
Ordet "skugg" i namnet för snarast tankarna till Turkiets skuggstat; kultureliten är just en sorts skuggstat i denna djupt korrupta kulturnation. Dessutom förstärks det mörka intrycket av andra "kulturarbetares" parallella kampanjer för den förfärliga privatpolislagen Ipred som ska ge företag rätt att spana på privatpersoner som misstänks för fildelning.
Det finns helt enkelt ingen enighet här, inget "vi", ingen "kultur".
tisdag 18 november 2008
PORR PÅ BIBLIOTEKET
Martin Tistedt skickade över den här länken:
http://www.abm.uu.se/publikationer/2/2007/336.pdf
Det är en magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap av Sanna Barsk från vårterminen 2007: "Erotisk och pornografisk skönlitteratur på svenska folkbibliotek."
Här får vi läsa om åtta erotiska/pornografiska böckers öden på svenska bibliotek, inklusive intervjuer med några inköpsansvariga som får berätta hur de ser på genren och ifall de skulle köpa eller inte köpa de här titlarna.
Av de åtta böckerna är inte mindre än fem stycken utgivna av Vertigo (vilken överraskning!): Gunnar Blås Den tredje systern, Pauline Réages Berättelsen om O, Markis de Sades Filosofin i sängkammaren, Närstrid: Vanessa och Anastasia Wahls Den Vidrige: Klitty 1.
Barsk har varit ambitiös nog att även gå igenom mottagandet i pressen av böckerna, lärorikt! Och hennes lakoniska sammanfattningar av böckernas pornografiska status är underbara:
"Den tredje systern uppfyller alla fem kriterier för ett pornografiskt verk. Huvudpersonen utför upprepade gånger sexuella handlingar under tvång. Han onanerar, utför oralsex på och genomför samlag med en kvinna under pistolhot, tvingas till oralsex vilket sedan övergår till en frivillig handling, och en främmande man onanerar i en offentlig bastu och sprutar sperma över honom. När huvudpersonen i bokens andra del ligger på sjukhus, invalidiserad till följd av det våld han utsatts för, utnyttjar en sjuksköterska och en polis honom i sina sexuella lekar utan att ge honom en chans att säga ja eller nej. De våldtar, slår, spottar och exkremerar på honom. I tredje delen av boken återförenas huvudpersonen med sin far och har sex med honom, trots faderns protester. Huvudpersonen får könsorganet bortskuret, och då han vaknar upp efter ingreppet, fortfarande plågad av smärtor, försöker han ha sex med den mentalt skadade kvinna han spärrats in med. Detta anser jag kan kategoriseras som en sexuell handling i en osannolik situation. Språket i romanen är inte extremt grovt, men det används mycket slangutryck och svärord, och slidsekret och sperma kallas genomgående för ”fittslem” eller ”slem”. Olika kroppsvätskor förekommer i sexskildringarna, som avföring, urin och spott."
Och:
"Även Den vidrige uppfyller alla fem kriterier jag ställt upp. Ett mycket grovt språk används i romanen, med ord och uttryck som ”mutta”, ”uppknullade fitta”, ”arslet” och ”ådriga knullpinne”. Boken inleds med en sexakt som utmynnar i ett brutalt mord. Våldtäkt och våldtäktsförsök förekommer, och personer uttrycker rädsla eller ovilja. Vid två tillfällen urinerar någon på någon annan under sex, och vid ett tillfälle utför den kvinnliga polisen oralsex på sin chef tills hon spyr. De flesta personerna i boken är ständigt upphetsade, och inget tillfälle är fel för sex: på en brottsplatsundersökning bredvid ett lik, på redaktionen för att få sin vilja igenom gentemot chefen, för att distrahera en kollega och hindra henne för att begå ett mord... Sex används som en lösning på de flesta problem."
Argh! vilka! förfärliga! böcker! (Vad är det för monster som ger ut sånt?! HAHAHA! (ylande vansinnesskratt (parentes inom parentes!), långa, ångestridna stön!) Tjoho!)
Uppsatsens slutsatser pekar mot (omedveten) fördomsfullhet från biblioteksinköparnas sida mot genren. Det är intressant att se hur det som kan se ut som censur egentligen bara är en lång serie beslut på mikronivå som bildar mönster som ingen riktigt har kontroll över men som har tydlig riktning och starka effekter.
Sanna Barks uppsats är upplysande och bildande. Ladda ner och läs!
http://www.abm.uu.se/publi
Det är en magisteruppsats i biblioteks- och informationsvetenskap av Sanna Barsk från vårterminen 2007: "Erotisk och pornografisk skönlitteratur på svenska folkbibliotek."
Här får vi läsa om åtta erotiska/pornografiska böckers öden på svenska bibliotek, inklusive intervjuer med några inköpsansvariga som får berätta hur de ser på genren och ifall de skulle köpa eller inte köpa de här titlarna.
Av de åtta böckerna är inte mindre än fem stycken utgivna av Vertigo (vilken överraskning!): Gunnar Blås Den tredje systern, Pauline Réages Berättelsen om O, Markis de Sades Filosofin i sängkammaren, Närstrid: Vanessa och Anastasia Wahls Den Vidrige: Klitty 1.
Barsk har varit ambitiös nog att även gå igenom mottagandet i pressen av böckerna, lärorikt! Och hennes lakoniska sammanfattningar av böckernas pornografiska status är underbara:
"Den tredje systern uppfyller alla fem kriterier för ett pornografiskt verk. Huvudpersonen utför upprepade gånger sexuella handlingar under tvång. Han onanerar, utför oralsex på och genomför samlag med en kvinna under pistolhot, tvingas till oralsex vilket sedan övergår till en frivillig handling, och en främmande man onanerar i en offentlig bastu och sprutar sperma över honom. När huvudpersonen i bokens andra del ligger på sjukhus, invalidiserad till följd av det våld han utsatts för, utnyttjar en sjuksköterska och en polis honom i sina sexuella lekar utan att ge honom en chans att säga ja eller nej. De våldtar, slår, spottar och exkremerar på honom. I tredje delen av boken återförenas huvudpersonen med sin far och har sex med honom, trots faderns protester. Huvudpersonen får könsorganet bortskuret, och då han vaknar upp efter ingreppet, fortfarande plågad av smärtor, försöker han ha sex med den mentalt skadade kvinna han spärrats in med. Detta anser jag kan kategoriseras som en sexuell handling i en osannolik situation. Språket i romanen är inte extremt grovt, men det används mycket slangutryck och svärord, och slidsekret och sperma kallas genomgående för ”fittslem” eller ”slem”. Olika kroppsvätskor förekommer i sexskildringarna, som avföring, urin och spott."
Och:
"Även Den vidrige uppfyller alla fem kriterier jag ställt upp. Ett mycket grovt språk används i romanen, med ord och uttryck som ”mutta”, ”uppknullade fitta”, ”arslet” och ”ådriga knullpinne”. Boken inleds med en sexakt som utmynnar i ett brutalt mord. Våldtäkt och våldtäktsförsök förekommer, och personer uttrycker rädsla eller ovilja. Vid två tillfällen urinerar någon på någon annan under sex, och vid ett tillfälle utför den kvinnliga polisen oralsex på sin chef tills hon spyr. De flesta personerna i boken är ständigt upphetsade, och inget tillfälle är fel för sex: på en brottsplatsundersökning bredvid ett lik, på redaktionen för att få sin vilja igenom gentemot chefen, för att distrahera en kollega och hindra henne för att begå ett mord... Sex används som en lösning på de flesta problem."
Argh! vilka! förfärliga! böcker! (Vad är det för monster som ger ut sånt?! HAHAHA! (ylande vansinnesskratt (parentes inom parentes!), långa, ångestridna stön!) Tjoho!)
Uppsatsens slutsatser pekar mot (omedveten) fördomsfullhet från biblioteksinköparnas sida mot genren. Det är intressant att se hur det som kan se ut som censur egentligen bara är en lång serie beslut på mikronivå som bildar mönster som ingen riktigt har kontroll över men som har tydlig riktning och starka effekter.
Sanna Barks uppsats är upplysande och bildande. Ladda ner och läs!
måndag 17 november 2008
DAGARNAS SKUM
Skrev brevet till Kulturrådet: skickar en kopia till kulturministern. För den som undrar vad det fjärde stadiet i kriget för två år sedan skulle ha varit, kan avslöjas att det var en JK-anmälning som troligen hade lett till en fällning. Men då rådet backade, blev det aldrig nödvändigt. Dessutom skulle saken då ha hamnat i rättshaverifacket, särskilt om det hade börjat dyka upp hänvisningar till deklarationen om de mänskliga rättigheterna i de rasande inlagorna.
Första numret av Vi Läser hade en skissartad genomgång av korruptionsnätverken inom kultureliten och tydligen följdes det nyss upp av tv. Det finns så mycket som bekräftar det enkla påståendet att Sverige är ett av de kulturellt mest korrumperade länderna i Europa.
Har för övrigt i stort sett slutat undervisa och därmed återigen börjat skriva, översätta, göra böcker, sitta i denna sjunde himmel med Amon Amarth i lurarna och umgås med svarta krumelurer mot en vit yta som ska föreställa papper men egentligen består av någon sorts – eh? – "flytande kristaller", vaba?
Och så säger de att vår it-revolutionära tid saknar poesi.
Första numret av Vi Läser hade en skissartad genomgång av korruptionsnätverken inom kultureliten och tydligen följdes det nyss upp av tv. Det finns så mycket som bekräftar det enkla påståendet att Sverige är ett av de kulturellt mest korrumperade länderna i Europa.
Har för övrigt i stort sett slutat undervisa och därmed återigen börjat skriva, översätta, göra böcker, sitta i denna sjunde himmel med Amon Amarth i lurarna och umgås med svarta krumelurer mot en vit yta som ska föreställa papper men egentligen består av någon sorts – eh? – "flytande kristaller", vaba?
Och så säger de att vår it-revolutionära tid saknar poesi.
fredag 14 november 2008
EN ART SOM ANGRIPER SIN EGEN ART
Ytterligare från Vinduet-serien, i väntan på att det ska finnas ord här igen:
(Kumpanerna planerar vad surrealisterna kallade "århundradets brott".)
(Nej, det är inte ett förlag som respekterar artgränserna: men å andra sidan vill vi inte se vårt undantag upphöjd till allmän lag.)
(Kumpanerna planerar vad surrealisterna kallade "århundradets brott".)
(Nej, det är inte ett förlag som respekterar artgränserna: men å andra sidan vill vi inte se vårt undantag upphöjd till allmän lag.)
onsdag 12 november 2008
NOTIS OM KULTURRÅDET
[Väcktes långsamt mitt i natten, sovande på rygg med lite krökta ben, som gotiska valv; kände något väldigt varmt och obeskrivligt pälsigt och lent där emellan – en av kattungarna hade krupit in under täcket och hittat bästa platsen.]
Trodde mitt pressmeddelande om kulturrådet i Frankfurt föll dödfött ur nätet, men icke: idag har DN en notis där de intervjuar rådets Helen Sigeland. Dock glömmer de att berätta varifrån de fick nyheten, hm. Sigeland säger pinsamt nog att "formen är bra". Och det gamla argumentet att kvalitet inte har med förlagspolitik att göra dyker upp igen: samma dumma snack som i frågan om jäv i arbetsgrupperna!
Så om en av Ikea:s designers får i uppdrag av staten att presentera bra möbler på en mässa och i stort sett alla möbler hon rekommenderar tillverkas av Ikea så är det heller några problem?
Äsch, måste ta tid från dyrbarare saker och författa en skrivelse till Kulturrådets styrelse, nu igen. Om de bara kunde erkänna sina brister så vore det en annan sak! Det är den där stöddiga attityden som retar mig mest.
Trodde mitt pressmeddelande om kulturrådet i Frankfurt föll dödfött ur nätet, men icke: idag har DN en notis där de intervjuar rådets Helen Sigeland. Dock glömmer de att berätta varifrån de fick nyheten, hm. Sigeland säger pinsamt nog att "formen är bra". Och det gamla argumentet att kvalitet inte har med förlagspolitik att göra dyker upp igen: samma dumma snack som i frågan om jäv i arbetsgrupperna!
Så om en av Ikea:s designers får i uppdrag av staten att presentera bra möbler på en mässa och i stort sett alla möbler hon rekommenderar tillverkas av Ikea så är det heller några problem?
Äsch, måste ta tid från dyrbarare saker och författa en skrivelse till Kulturrådets styrelse, nu igen. Om de bara kunde erkänna sina brister så vore det en annan sak! Det är den där stöddiga attityden som retar mig mest.
tisdag 11 november 2008
MER OM KULTURRÅDET
[På begäran:]
Några kanske minns "kriget mot kulturrådet" som Vertigo satte igång för nästan exakt två år sedan (hemsidan ligger av ren lättja kvar här: http://www.vertigo.se/kulturkriget) efter att ett helt års utgivning nekats litteraturstöd, bland annat Guillaume Apollinaires De elvatusen spöna från 1907 som sades "inte vara en klassiker".
Minns så väl hur det var i början: medlidsamma leenden, suckar, stickrepliker som alla gick i samma riktning, "du är en rättshaverist". Och visst, så kunde det se ut med mina rasande inlägg, blasfemier och förolämpningar, brev till Kulturrådets styrelse och självaste kulturministern.
Mitt huvudargument var att arbetsgrupperna som beslutade om litteraturstödet var jäviga, eftersom författare och översättare knutna till ett enda förlag kunde dominera en hel grupp.
Så hur gick det?
Kulturministern blev förbannad och avkrävde Kulturrådet en förklaring. Kulturrådets styrelse blev förskräckt och beslutade sig för att i fortsättningen ta hänsyn till jävfrågan när nya ledamöter tillsattes. Numera tas förhoppningsvis hänsyn till det andra, och minst lika viktiga ledet, i föreskrifterna för litteraturstödet: "kvalitet och mångfald".
Så avslutades kriget mot kulturrådet. Så mycket för min rättshaverism.
Kanske är det som med revolutionen i Thomas Hobbes filosofi: en och samma intervention är "rättshaveri" när den misslyckas och "en seger för demokratin" när den lyckas.
Några kanske minns "kriget mot kulturrådet" som Vertigo satte igång för nästan exakt två år sedan (hemsidan ligger av ren lättja kvar här: http://www.vertigo.se/kulturkriget) efter att ett helt års utgivning nekats litteraturstöd, bland annat Guillaume Apollinaires De elvatusen spöna från 1907 som sades "inte vara en klassiker".
Minns så väl hur det var i början: medlidsamma leenden, suckar, stickrepliker som alla gick i samma riktning, "du är en rättshaverist". Och visst, så kunde det se ut med mina rasande inlägg, blasfemier och förolämpningar, brev till Kulturrådets styrelse och självaste kulturministern.
Mitt huvudargument var att arbetsgrupperna som beslutade om litteraturstödet var jäviga, eftersom författare och översättare knutna till ett enda förlag kunde dominera en hel grupp.
Så hur gick det?
Kulturministern blev förbannad och avkrävde Kulturrådet en förklaring. Kulturrådets styrelse blev förskräckt och beslutade sig för att i fortsättningen ta hänsyn till jävfrågan när nya ledamöter tillsattes. Numera tas förhoppningsvis hänsyn till det andra, och minst lika viktiga ledet, i föreskrifterna för litteraturstödet: "kvalitet och mångfald".
Så avslutades kriget mot kulturrådet. Så mycket för min rättshaverism.
Kanske är det som med revolutionen i Thomas Hobbes filosofi: en och samma intervention är "rättshaveri" när den misslyckas och "en seger för demokratin" när den lyckas.
måndag 10 november 2008
KULTURRÅDET PÅ FRANKFURTMÄSSAN
[Sedan länge utlovat inlägg:]
Statens kulturråd hade en liten monter på bokmässan. Där delade de ut en lyxig folder med titeln New swedish titles 2008. Den innehöll en lång text samt en massa reklamfoton på författare. Det enda bra med foldern var översättarens namn: Sarah Death.
Texten var ett beställningsjobb som gått till Bonnierförfattaren Ulrika Knutson. Hennes uppdrag var att beskriva 2008 års viktigaste svenska litterära verk. Hon valde själv vilka böcker hon skulle ta upp. Av de 33 omnämnda verken var 22 utgivna på Bonniers.
Återigen bekräftas bilden av Sverige som ett av de kulturellt mest korrumperade länderna i Europa. De flesta andra länders kulturråd eller motsvarande satsade på stora montrar med fylliga presentationer och hjälpsamma assistenter. Svenska kulturrådet valde att sälja Bonnierförfattare i en liten monter bredvid den stora Bonniermontern.
Litar inte Statens kulturråd på sina egna arbetsgrupper? Varje år delas en massa litteraturstöd ut till kvalificerade svenska litterära verk utifrån rekommendationer av kunniga personer (som nuförtiden dessutom väljs ut med hänsyn till jäv). Vore det inte rimligare att presentera dessa verk i Frankfurt? Arbetsgrupperna består trots inte av en enskild, djupt insyltad Bonnierförfattare utan har åtminstone lite större möjlighet att ge en fullödig bild av den svenska litteraturen enligt föreskrifterna:
”Syftet med litteraturstödet är att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen så att läsarna garanteras ett brett urval av god litteratur.”
Borde inte även utländska litteraturintresserade få ta del av den kvaliteten och mångsidigheten?
Statens kulturråd hade en liten monter på bokmässan. Där delade de ut en lyxig folder med titeln New swedish titles 2008. Den innehöll en lång text samt en massa reklamfoton på författare. Det enda bra med foldern var översättarens namn: Sarah Death.
Texten var ett beställningsjobb som gått till Bonnierförfattaren Ulrika Knutson. Hennes uppdrag var att beskriva 2008 års viktigaste svenska litterära verk. Hon valde själv vilka böcker hon skulle ta upp. Av de 33 omnämnda verken var 22 utgivna på Bonniers.
Återigen bekräftas bilden av Sverige som ett av de kulturellt mest korrumperade länderna i Europa. De flesta andra länders kulturråd eller motsvarande satsade på stora montrar med fylliga presentationer och hjälpsamma assistenter. Svenska kulturrådet valde att sälja Bonnierförfattare i en liten monter bredvid den stora Bonniermontern.
Litar inte Statens kulturråd på sina egna arbetsgrupper? Varje år delas en massa litteraturstöd ut till kvalificerade svenska litterära verk utifrån rekommendationer av kunniga personer (som nuförtiden dessutom väljs ut med hänsyn till jäv). Vore det inte rimligare att presentera dessa verk i Frankfurt? Arbetsgrupperna består trots inte av en enskild, djupt insyltad Bonnierförfattare utan har åtminstone lite större möjlighet att ge en fullödig bild av den svenska litteraturen enligt föreskrifterna:
”Syftet med litteraturstödet är att främja kvalitet och mångsidighet i bokutgivningen så att läsarna garanteras ett brett urval av god litteratur.”
Borde inte även utländska litteraturintresserade få ta del av den kvaliteten och mångsidigheten?
onsdag 5 november 2008
AD HOC-LÖSNINGAR
Om den senaste bloggtystnad kräver en legitimering ligger den i ett rasande arbetstempo interfolierat med födelsedagar, biobesök, maskerader, Vertigofester. Den här veckan är den sista på höstens stora kvadrupelknegarperiod med dubbla högskolekurser och annat mera festligt, och det sker ett återvändande till det mer långsiktiga: översättande, skrivande, vårböcker.
Och det är gott.
Ty perioder vars dagar består av långa serier av ad hoc-lösningar på akuta problem är otillfredsställande, lättförglömliga, dödliga.
Ur detta kaos kan dock dessa bilder lyftas fram. Svensk bokhandel hade nämligen bestämt sig för att tidigarelägga materialdagen för vårboksnumret. Och Isakson&Parson behövde material för vårinsäljningen. Hade alltså inget annat val än att tillverka fejkade dummyomslag för tre av de kommande titlarna.
Det är roligt att tillverka sådana, för friheten att knasa ur är större än i vanliga fall. Och då de egentligen är sterila återvändsgränder bör heller ingen större tid läggas på dem. Samtidigt är det inte bra om de är för dåliga. Nåväl, så här blev de (och helvete, visst blev Sæterbakkenomslaget kusligt likt en Stieg Larsson-deckare?):
Och det är gott.
Ty perioder vars dagar består av långa serier av ad hoc-lösningar på akuta problem är otillfredsställande, lättförglömliga, dödliga.
Ur detta kaos kan dock dessa bilder lyftas fram. Svensk bokhandel hade nämligen bestämt sig för att tidigarelägga materialdagen för vårboksnumret. Och Isakson&Parson behövde material för vårinsäljningen. Hade alltså inget annat val än att tillverka fejkade dummyomslag för tre av de kommande titlarna.
Det är roligt att tillverka sådana, för friheten att knasa ur är större än i vanliga fall. Och då de egentligen är sterila återvändsgränder bör heller ingen större tid läggas på dem. Samtidigt är det inte bra om de är för dåliga. Nåväl, så här blev de (och helvete, visst blev Sæterbakkenomslaget kusligt likt en Stieg Larsson-deckare?):
fredag 24 oktober 2008
MUSIK FRÅN STJÄRNORNA
Genom att trycka play på alla fyra ställena samtidigt på den här sidan får man höra "sfärernas musik". Men hade Pythagoras och Kepler kunnat ana att industrimusiken är den yttersta genren, själva den kosmiska symfonins?
http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/7687286.stm
http://news.bbc.co.uk/2/hi/science/nature/7687286.stm
torsdag 23 oktober 2008
NINA BJÖRK-RECENSIONEN
Kan inte påminna mig någon av mina recensioner som gett upphov till så många reaktioner som den om Nina Björks doktorsavhandling Fria själar i Aftonbladet häromdagen. Den version som trycktes var förkortad, som så ofta i dagstidningar. Så här kommer fullängdaren, för den som har ett särskilt intresse:
Nina Björk
Fria själar: Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson
Nina Björks doktorsavhandling i litteraturvetenskap ser ut som en populärroman och heter Fria själar. Undertiteln är Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Undersökningen handlar om liberalismens människosyn och utgår från den ickeliberala tanken att människan är en beroende, behövande och relationell varelse.
Frågan som Björk vill ställa de texter hon läser är: ”Hur gör dessa författare när de skriver fram människan som oberoende och okroppslig?” Med kropp syftar hon varken på arvsmassa eller diskursiva konstruktioner utan definierar den negativt: ”Vi kan helt enkelt inte konstruera en kropp som inte behöver mat, vatten och omsorg”.
Tyvärr erhåller frågan inget svar. Orsaken är att Björk har ett förvirrat begrepp om vetenskap. I inledningen nämner hon doktorsavhandlingens ”tillhörande genrekrav på något slags vetenskaplighet” och tackar skattebetalarna för att de finansierat hennes forskning. Men vetenskapligt arbete är ingen genre utan en metod med etiska krav.
Fria själar rör sig mellan idéhistoria, litteraturvetenskap, filosofi, statsvetenskap och genusvetenskap. Den känns dock snarare subvetenskaplig än tvärvetenskaplig. Inledningsvis gör Björk en poäng av sina känslor inför barn och kropp och markerar mot diskursiva och konstruktivistiska synsätt genom att kalla sig essentialist. Detta hindrar henne inte från att använda Judith Butler senare i boken på ett sätt som skulle fått denna att rotera i sin grav om hon nu hade råkat vara död.
Min doktorsring har stundvis skimrat med en ilsken glöd under läsningen av Fria själar. För Björk fuskar:
Hon fifflar med citat: när Locke skriver att varje människa ”äger sin person” refererar hon tankegången som ”en människas kropp är hennes egendom”.
Hon saknar begreppshistoriskt medvetande: ord som ”individ”, ”natur”, ”egendom” hade inte samma betydelser på 1600- och 1800-talet som de har på 2000-talet.
Hon utgår från föråldrade tolkningar: Leo Strauss och B. C. Macphersons gamla Locke-läsningar kan inte tas över på ett oproblematiskt sätt.
Hon skriver sina tänkare efterklokt på näsan: ”Den som likt Mill vill framhäva människans intellektuella och språkliga förmåga gör därför klokast i att inte samtidigt betona hennes oberoende av medmänniskan.”
Hon presenterar gamla sanningar som om de vore hennes egna genialiska påhitt: men hon når knappast några andra slutsatser än dem som vilken föreläsare som helst på grundkursen i idéhistoria redan lär ut till studenterna.
Hon läser källtexter i moderna svenska översättningar.
Hon utgår från en frågeställning som inte kan falsifieras: texterna blir bara illustrationer till den sanning hon redan bestämt sig för.
Särskilt uselt är avsnittet om 1600-talsfilosofen John Locke. Han presenteras som en tänkare som skiljer kroppen från förnuftet och lägger grunden till liberalismens ”possessiva individualism”. Men Locke var tvärtom en av de första tänkare som faktiskt såg människan som kropp: han bröt med den kristna kropp-själ-dualismen som också återkommer i Descartes människosyn.
Locke var empirist: vår kunskap kom till oss genom sinnena, vårt tänkande är kroppsligt! Och han var inte bara liberalismens föregångare: Nina Björks favvogubbe Karl Marx lånade enormt mycket av sina idéer från 1600-talsgiganten som också la grunden till upplysningen och feminismen.
Om detta ingenting.
De här invändningarna innebär inte att Fria själar är en ointressant bok. Läst som en lång essä innehåller den en massa stoff för tanken. Och den avslutande delens närläsning av Viktoria Benedictssons smärtsamma dagböcker lyfter undersökningen ur det mediokra. Här vågar sig Björk på att ta hjälp av mer avancerad teoribildning för att förstå hur texten arbetar.
För frågeställningen är betydelsefull: hur gör någon som vill bryta sig ur sin könstillhörighet eller sin rastillhörighet och bli en fri människa? Är det rätt att välja liberalismens myt om den suveräna, ekonomiska, förnuftigt och frivilligt väljande individen, en saga som utgår från en förnekelse av den mänskliga organismens behövande, beroende och relationella karaktär? Eller måste detta försök, liksom Benedictssons liv, sluta i förtvivlan?
Det hade kunnat bli en viktig undersökning ifall Nina Björk vågat sig på att vara självkritisk, arbetat hypotetiskt-deduktivt, helt enkelt bedrivit vetenskap. Och om frågan om kroppen vore det centrala, hade Björk kunnat hitta stöd. Det finns litteraturvetenskapliga skolor som intresserar sig för kroppslighet i litterära texter: Bachelards och Richards ”tematiska kritik” arbetar med materiella fantasier och kroppsliga drömmerier på ett fascinerande sätt.
Men märkligt nog osynliggörs denna konstiga ”kropp”, med dess negativa definition, minst lika effektivt i Björks avhandling som i de texter hon studerar. Visst dyker ordet upp ibland, men detta omnämnande saknar djup och reflexion, det är tankemässigt och språkligt monotont. Det förvandlar till och med Benedictssons och Brandes kyss till en abstrakt händelse utan läppar.
Kanske är det rentav så att Nina Björk är en förnuftsvarelse?
Nina Björk
Fria själar: Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson
Nina Björks doktorsavhandling i litteraturvetenskap ser ut som en populärroman och heter Fria själar. Undertiteln är Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson. Undersökningen handlar om liberalismens människosyn och utgår från den ickeliberala tanken att människan är en beroende, behövande och relationell varelse.
Frågan som Björk vill ställa de texter hon läser är: ”Hur gör dessa författare när de skriver fram människan som oberoende och okroppslig?” Med kropp syftar hon varken på arvsmassa eller diskursiva konstruktioner utan definierar den negativt: ”Vi kan helt enkelt inte konstruera en kropp som inte behöver mat, vatten och omsorg”.
Tyvärr erhåller frågan inget svar. Orsaken är att Björk har ett förvirrat begrepp om vetenskap. I inledningen nämner hon doktorsavhandlingens ”tillhörande genrekrav på något slags vetenskaplighet” och tackar skattebetalarna för att de finansierat hennes forskning. Men vetenskapligt arbete är ingen genre utan en metod med etiska krav.
Fria själar rör sig mellan idéhistoria, litteraturvetenskap, filosofi, statsvetenskap och genusvetenskap. Den känns dock snarare subvetenskaplig än tvärvetenskaplig. Inledningsvis gör Björk en poäng av sina känslor inför barn och kropp och markerar mot diskursiva och konstruktivistiska synsätt genom att kalla sig essentialist. Detta hindrar henne inte från att använda Judith Butler senare i boken på ett sätt som skulle fått denna att rotera i sin grav om hon nu hade råkat vara död.
Min doktorsring har stundvis skimrat med en ilsken glöd under läsningen av Fria själar. För Björk fuskar:
Hon fifflar med citat: när Locke skriver att varje människa ”äger sin person” refererar hon tankegången som ”en människas kropp är hennes egendom”.
Hon saknar begreppshistoriskt medvetande: ord som ”individ”, ”natur”, ”egendom” hade inte samma betydelser på 1600- och 1800-talet som de har på 2000-talet.
Hon utgår från föråldrade tolkningar: Leo Strauss och B. C. Macphersons gamla Locke-läsningar kan inte tas över på ett oproblematiskt sätt.
Hon skriver sina tänkare efterklokt på näsan: ”Den som likt Mill vill framhäva människans intellektuella och språkliga förmåga gör därför klokast i att inte samtidigt betona hennes oberoende av medmänniskan.”
Hon presenterar gamla sanningar som om de vore hennes egna genialiska påhitt: men hon når knappast några andra slutsatser än dem som vilken föreläsare som helst på grundkursen i idéhistoria redan lär ut till studenterna.
Hon läser källtexter i moderna svenska översättningar.
Hon utgår från en frågeställning som inte kan falsifieras: texterna blir bara illustrationer till den sanning hon redan bestämt sig för.
Särskilt uselt är avsnittet om 1600-talsfilosofen John Locke. Han presenteras som en tänkare som skiljer kroppen från förnuftet och lägger grunden till liberalismens ”possessiva individualism”. Men Locke var tvärtom en av de första tänkare som faktiskt såg människan som kropp: han bröt med den kristna kropp-själ-dualismen som också återkommer i Descartes människosyn.
Locke var empirist: vår kunskap kom till oss genom sinnena, vårt tänkande är kroppsligt! Och han var inte bara liberalismens föregångare: Nina Björks favvogubbe Karl Marx lånade enormt mycket av sina idéer från 1600-talsgiganten som också la grunden till upplysningen och feminismen.
Om detta ingenting.
De här invändningarna innebär inte att Fria själar är en ointressant bok. Läst som en lång essä innehåller den en massa stoff för tanken. Och den avslutande delens närläsning av Viktoria Benedictssons smärtsamma dagböcker lyfter undersökningen ur det mediokra. Här vågar sig Björk på att ta hjälp av mer avancerad teoribildning för att förstå hur texten arbetar.
För frågeställningen är betydelsefull: hur gör någon som vill bryta sig ur sin könstillhörighet eller sin rastillhörighet och bli en fri människa? Är det rätt att välja liberalismens myt om den suveräna, ekonomiska, förnuftigt och frivilligt väljande individen, en saga som utgår från en förnekelse av den mänskliga organismens behövande, beroende och relationella karaktär? Eller måste detta försök, liksom Benedictssons liv, sluta i förtvivlan?
Det hade kunnat bli en viktig undersökning ifall Nina Björk vågat sig på att vara självkritisk, arbetat hypotetiskt-deduktivt, helt enkelt bedrivit vetenskap. Och om frågan om kroppen vore det centrala, hade Björk kunnat hitta stöd. Det finns litteraturvetenskapliga skolor som intresserar sig för kroppslighet i litterära texter: Bachelards och Richards ”tematiska kritik” arbetar med materiella fantasier och kroppsliga drömmerier på ett fascinerande sätt.
Men märkligt nog osynliggörs denna konstiga ”kropp”, med dess negativa definition, minst lika effektivt i Björks avhandling som i de texter hon studerar. Visst dyker ordet upp ibland, men detta omnämnande saknar djup och reflexion, det är tankemässigt och språkligt monotont. Det förvandlar till och med Benedictssons och Brandes kyss till en abstrakt händelse utan läppar.
Kanske är det rentav så att Nina Björk är en förnuftsvarelse?
tisdag 21 oktober 2008
INTRYCK FRÅN FRANKFURT
Åkte för första gången till Frankfurtmässan, världens största bokmässa. Spenderade två dagar med att spatsera. Gick en tre fyra mil men hann inte riktigt se allt. Pratade med en hel del förlag, delade ut en massa foldrar om Vertigos författare, fick en del kontakter, blev bjuden på lyxmiddag, det var skoj.
Frankfurtmässan har ett globalt deltagande. Ingen världsdel saknar representanter även om Afrikas länder inte tar någon jättestor plats. Utifrån detta faktum kunde en tänka att mässan skulle erbjuda en myllrande mångfald. Men den största överraskningen är att det inte blev någon överraskning. Frankfurtmässan är exakt som bokmässan i Göteborg, bara trettio gånger större.
Samma bildbyråer har levererat omslagsbilderna till böckerna. Samma klädkedjor har försett förlagsarbetarna med paltor. Samma statistik har styrt urvalet av produkter: färggranna barnböcker, böcker om pistoler, fiske och sport, serier, en liten smula skönlitteratur. Samma sorts tänkande har styrt förlagens presentationer av sig själva.
Denna häpnadsväckande homogenitet är deprimerande. Gick själv runt och letade efter förlag som litegrann kunde likna Vertigo. Inte ett spår av sådant bland dessa tusen och åter tusen. Kanske åker inte sådana förlag till Frankfurt? Eller också finns de inte.
Efter hand framträdde dock en viktig skillnad gentemot Göteborgsmässan: i Frankfurt säljs inga böcker. Det finns inga prislappar så långt ögat kan se. Här visas förlagen, böckerna och författarna upp, nyheterna presenteras, rättigheter köps och säljs.
Får därmed ett nyss perspektiv på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg: den är helt enkelt ingen mässa. Den är ett stort knalleland där varje förlag leker butik och försöker kränga maximalt med böcker till lågpris.
Frankfurtmässan har ett globalt deltagande. Ingen världsdel saknar representanter även om Afrikas länder inte tar någon jättestor plats. Utifrån detta faktum kunde en tänka att mässan skulle erbjuda en myllrande mångfald. Men den största överraskningen är att det inte blev någon överraskning. Frankfurtmässan är exakt som bokmässan i Göteborg, bara trettio gånger större.
Samma bildbyråer har levererat omslagsbilderna till böckerna. Samma klädkedjor har försett förlagsarbetarna med paltor. Samma statistik har styrt urvalet av produkter: färggranna barnböcker, böcker om pistoler, fiske och sport, serier, en liten smula skönlitteratur. Samma sorts tänkande har styrt förlagens presentationer av sig själva.
Denna häpnadsväckande homogenitet är deprimerande. Gick själv runt och letade efter förlag som litegrann kunde likna Vertigo. Inte ett spår av sådant bland dessa tusen och åter tusen. Kanske åker inte sådana förlag till Frankfurt? Eller också finns de inte.
Efter hand framträdde dock en viktig skillnad gentemot Göteborgsmässan: i Frankfurt säljs inga böcker. Det finns inga prislappar så långt ögat kan se. Här visas förlagen, böckerna och författarna upp, nyheterna presenteras, rättigheter köps och säljs.
Får därmed ett nyss perspektiv på Bok- och biblioteksmässan i Göteborg: den är helt enkelt ingen mässa. Den är ett stort knalleland där varje förlag leker butik och försöker kränga maximalt med böcker till lågpris.
söndag 19 oktober 2008
RÄTTELSE
Tillbaka från Frankfurtmässan med en hel del att skriva men ingen riktig ork, vänta er saker närmaste dagarna. Under tiden: en rättelse.
Tror det är en ganska unik händelse att ett förlag går ut i efterhand och gör en rättelse av det här slaget. Ibland tillfogas listor med "errata" till böcker med extrema fel. Men den här gången handlar det om en omslagsbild.
Omslagsfotot till Gamiani krävde en hel del manipulering. I stort sett handlade det bara om bakgrunden, men medan arbetet ändå var igång plockades en del födelsemärken och annat utstickande bort från kropparna. Den som jobbat med sådant vet att det kan vara berusande: det är svårt att sluta i tid. Pillandet med detaljer är fängslande.
Vill komma till detta: det försvann för mycket. En viktig detalj blev osynlig på bilden. Ber härmed alla inblandade och läsare om ursäkt och publicerar nu den felande länken:
Tror det är en ganska unik händelse att ett förlag går ut i efterhand och gör en rättelse av det här slaget. Ibland tillfogas listor med "errata" till böcker med extrema fel. Men den här gången handlar det om en omslagsbild.
Omslagsfotot till Gamiani krävde en hel del manipulering. I stort sett handlade det bara om bakgrunden, men medan arbetet ändå var igång plockades en del födelsemärken och annat utstickande bort från kropparna. Den som jobbat med sådant vet att det kan vara berusande: det är svårt att sluta i tid. Pillandet med detaljer är fängslande.
Vill komma till detta: det försvann för mycket. En viktig detalj blev osynlig på bilden. Ber härmed alla inblandade och läsare om ursäkt och publicerar nu den felande länken:
tisdag 14 oktober 2008
VINDUETBILDERNA
Nu har Vinduet publicerats och då är det fritt fram att visa Aurora Berghs foton som illustrerar den stora intervjun med mig. Olaf Haagenes text blev bra, fann det inte minst roligt att höra mig prata norska!
Väljer ett par av dem som inte trycktes:
Väljer ett par av dem som inte trycktes:
måndag 13 oktober 2008
NY BOKMÄSSA I STOCKHOLM
Fick reda på att Älvsjömässan inte bara ska ha en bokgrej i november utan redan i början av april -09. Det kallas "Boksalongen" och är svindyrt att vara med på. Inledningen till pressreleaset om deras bokmässor säger allt om vilka grunda och genomkommersiella arrangemang det handlar om – till och med värre än Street!
"Litteraturintresset är just nu större än någonsin i Sverige. Våra författare uppnår i många fall närmast idolstatus och den svenska bokmarknaden uppgår till 7 miljarder per år enligt siffror från Sveriges Förläggareförening. Nästa år får också invånarna i Stockholmsregionen chansen att kunna mötas över ny litteratur och få träffa både svenska och utländska författaridoler i spännande seminarier och diskussioner. - Bokens Dagar är en långsiktig satsning för oss. Upptagningsområdet är stort och jag ser det som självklart att vi ska kunna erbjuda en bred bokmässa i Stockholms- och mälardalssregionen, säger Mikael Hagander affärsutvecklingschef på Stockholmsmässan."
"Litteraturintresset är just nu större än någonsin i Sverige. Våra författare uppnår i många fall närmast idolstatus och den svenska bokmarknaden uppgår till 7 miljarder per år enligt siffror från Sveriges Förläggareförening. Nästa år får också invånarna i Stockholmsregionen chansen att kunna mötas över ny litteratur och få träffa både svenska och utländska författaridoler i spännande seminarier och diskussioner. - Bokens Dagar är en långsiktig satsning för oss. Upptagningsområdet är stort och jag ser det som självklart att vi ska kunna erbjuda en bred bokmässa i Stockholms- och mälardalssregionen, säger Mikael Hagander affärsutvecklingschef på Stockholmsmässan."
söndag 12 oktober 2008
JÄVLA FEGISAR!
Åter från semestern. Åter hos de toviga kattungarna vars vildhet har tilltagit med exponentiell tillväxt. Åter i en sunkig verklighet där denna förfärliga nyhet möter mig från grannlandet:
Stig Sæterbakken säger upp sig som konstnärlig ledare på Lillehammerfestivalen. Han är en av samtidens mest intressanta författare, Lillehammerfestivalen är en norsk motsvarighet till Bokmässan, minus kommersen. På 2007 års festival, med temat "otrohet", öppningstalade den beryktade norske spionen Arne Treholt. Inför 2009 års festival hade Sæterbakken bjudit in den ökände förintelseförnekaren David Irving. Reaktionerna lät inte vänta på sig.
Inbjudningen handlade inte om innehållet i Irvings pseudohistoriska arbete. Temat för festivalen var "sanning", och Sæterbakken fann det intressant att bjuda in en känd "lögnare och historieförfalskare" för att prata om detta. Premisserna var alltså uttalade: "Det unika är att vi har fått en av världens mest beryktade lögnare att berätta om sitt sanningsbegrepp."
Det hjälpte inte. Förra veckan marscherade den liberala toleransens rättänkande och moraliskt högtstående företrädare i takt: inbjudningen till Irving måste återkallas i yttrande- och tankefrihetens namn! Författare hotade med bojkott! Viktiga sponsorer drog sig tillbaka! Hårt pressad meddelade Sæterbakken att han inte på några villkor tänkte vika sig.
I fredags meddelade festivalledningen att inbjudningen till Irving hade återkallats. Sæterbakken meddelade samtidigt att han avgått som konstnärlig ledare. En era, där litteraturfestivalen i Lillehammer framstått som en av de intressantaste och mest nytänkande fora för diskussion och debatt, är slut.
Stig Sæterbakkens sammanfattning av hetsjakten och festivalbeslutet lyder kort och gott: "Jävla fegisar!"
Läs mer här:
http://www.klassekampen.no/55114/article/item/null
http://www.gd.no/nyheter/article3840648.ece
http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/hedmark_og_oppland/1.6254854
http://www.klassekampen.no/artikler/nyheter/55118/article/item/null
Kolla också in Stig Sæterbakkens romaner Siamesisk och Sauermugg redux som Vertigo gett ut i svensk översättning. Under våren 2009 ger vi ut den kolsvarta thrillern Osynliga händer.
Stig Sæterbakken säger upp sig som konstnärlig ledare på Lillehammerfestivalen. Han är en av samtidens mest intressanta författare, Lillehammerfestivalen är en norsk motsvarighet till Bokmässan, minus kommersen. På 2007 års festival, med temat "otrohet", öppningstalade den beryktade norske spionen Arne Treholt. Inför 2009 års festival hade Sæterbakken bjudit in den ökände förintelseförnekaren David Irving. Reaktionerna lät inte vänta på sig.
Inbjudningen handlade inte om innehållet i Irvings pseudohistoriska arbete. Temat för festivalen var "sanning", och Sæterbakken fann det intressant att bjuda in en känd "lögnare och historieförfalskare" för att prata om detta. Premisserna var alltså uttalade: "Det unika är att vi har fått en av världens mest beryktade lögnare att berätta om sitt sanningsbegrepp."
Det hjälpte inte. Förra veckan marscherade den liberala toleransens rättänkande och moraliskt högtstående företrädare i takt: inbjudningen till Irving måste återkallas i yttrande- och tankefrihetens namn! Författare hotade med bojkott! Viktiga sponsorer drog sig tillbaka! Hårt pressad meddelade Sæterbakken att han inte på några villkor tänkte vika sig.
I fredags meddelade festivalledningen att inbjudningen till Irving hade återkallats. Sæterbakken meddelade samtidigt att han avgått som konstnärlig ledare. En era, där litteraturfestivalen i Lillehammer framstått som en av de intressantaste och mest nytänkande fora för diskussion och debatt, är slut.
Stig Sæterbakkens sammanfattning av hetsjakten och festivalbeslutet lyder kort och gott: "Jävla fegisar!"
Läs mer här:
http://www.klassekampen.no/55114/article/item/null
http://www.gd.no/nyheter/article3840648.ece
http://www.nrk.no/nyheter/distrikt/hedmark_og_oppland/1.6254854
http://www.klassekampen.no/artikler/nyheter/55118/article/item/null
Kolla också in Stig Sæterbakkens romaner Siamesisk och Sauermugg redux som Vertigo gett ut i svensk översättning. Under våren 2009 ger vi ut den kolsvarta thrillern Osynliga händer.
fredag 3 oktober 2008
EN BOKLANSERING
Började återigen fundera på att sluta blogga, men någon uppmanade mig att fortsätta men att fokusera mer på vad det egentligen ska handla om: förlagsarbetet.
Förutom att några recensioner till AB har krystats fram i rasande tempo och annat mera utförts, har den här veckan handlat om att lansera Alfred de Mussets Gamiani. Boken har varit tryckt i några veckor redan, och Stormtrupperna fick den efter mycket om och men. Tycker det är roligt att dessa fanatiker får våra böcker före alla andra.
Igår gjordes äntligen pressreleasen och adressetiketterna till recensenterna. Den som tycker det är roligt att se hur en pressrelease ser ut kan titta här:
Första recensionsdatum bestämmer förlaget. Men det är nästan bara böckerna som ges ut av de stora koncernerna som medierna bryr sig om att passa in. Det är en sån där maktgrej. Recensionerna av Vertigos böcker brukar spridas ut under 2-3 månader, vilket gör det väldigt svårt att åstadkomma en samlad och effektiv lansering.
Idag skickades ett mail-pressutskick iväg till förlagets stora presslista. Har under åren lärt mig mer och mer om hur såna ska utformas. Nuförtiden layoutas de som tidningsartiklar: en klatschig, fet rubrik, en halvfetad ingress och så en brödtext med lämpliga citat. Till det gärna ett par stora bilder, samt en personlig byline för mig med foto och allt.
Gamiani var ovanligt lätt att lansera. Vem blir inte intresserad av den första romanen som har lesbiskt sex som centralt tema, en bok som blandar gotisk skräckromantik, pornografi och hallucinatoriska delirier? Och som dessutom har Georges Sand som inspirationskälla?
Förutom att några recensioner till AB har krystats fram i rasande tempo och annat mera utförts, har den här veckan handlat om att lansera Alfred de Mussets Gamiani. Boken har varit tryckt i några veckor redan, och Stormtrupperna fick den efter mycket om och men. Tycker det är roligt att dessa fanatiker får våra böcker före alla andra.
Igår gjordes äntligen pressreleasen och adressetiketterna till recensenterna. Den som tycker det är roligt att se hur en pressrelease ser ut kan titta här:
Första recensionsdatum bestämmer förlaget. Men det är nästan bara böckerna som ges ut av de stora koncernerna som medierna bryr sig om att passa in. Det är en sån där maktgrej. Recensionerna av Vertigos böcker brukar spridas ut under 2-3 månader, vilket gör det väldigt svårt att åstadkomma en samlad och effektiv lansering.
Idag skickades ett mail-pressutskick iväg till förlagets stora presslista. Har under åren lärt mig mer och mer om hur såna ska utformas. Nuförtiden layoutas de som tidningsartiklar: en klatschig, fet rubrik, en halvfetad ingress och så en brödtext med lämpliga citat. Till det gärna ett par stora bilder, samt en personlig byline för mig med foto och allt.
Gamiani var ovanligt lätt att lansera. Vem blir inte intresserad av den första romanen som har lesbiskt sex som centralt tema, en bok som blandar gotisk skräckromantik, pornografi och hallucinatoriska delirier? Och som dessutom har Georges Sand som inspirationskälla?
måndag 29 september 2008
SUMMERING AV BOKMÄSSAN
Det var en lite märklig bokmässa, fick någon sorts skuldkänslor efteråt: kändes som om min svarta galla hade förgiftat hela sammanhanget. Är det också mitt fel att bankerna faller som dominobrickor? Allt är mitt fel: en negativ narcissism i samma anda som den negativa teologin.
Vi gick i samlad tropp till Barnens bokklubb och bestämde oss för att bygga vår monter som deras nästa år: en fin förebild. Men kommer energin räcka?
Bestämde mig för att dra ner ytterligare på utgivningstakten i förlaget: 3 böcker per säsong får räcka i fortsättningen. Och istället plöja ner desto mer av detta kött i varje bok.
Minnesblixtar från mässan: utbyter några ord om Georges Bataille med Anders Carlberg (!); signerar en bok i Gunnar Blås namn; signerar en Gamiani-affisch; blir smickrad och klappad medhårs av både en och annan Vertigofantast (ni anar inte hur det livar upp); får ständiga kommentarer om min frisyr (ja, håret var tvättat för en gångs skull och ingen kände igen mig); teknikern på mitt och Renés seminarium säger att det var det första roliga på tre hela dagar (René är faktiskt fenomenal på scen, han hänger sig med hela sin varelse åt situationen); får träffa en potentiell agent i två och en halv minut och inser att det nog blir svårt; retar halvt ihjäl mig under första akten av Julius Caesar åt två tonåringar som fått gratisbiljetter och pratar och hånglar precis bredvid mig (de gick i paus, sedan kunde njutningen explodera fritt); lyssnar på merengue tidigt på morgonen på väg till mässan och dansar på trottoaren med ett dumt flin på läpparna; skänker bort bonusböcker och affischer till Vertigoentusiaster som ser ut att förtjäna det; tillbringar en timme med D. Berg i Vanadisbadets bastu och kallvattenbassäng.
Samt blev för första gången i mannaminne inte utskälld under hela mässan. Är det kattungarnas fel?
Vi gick i samlad tropp till Barnens bokklubb och bestämde oss för att bygga vår monter som deras nästa år: en fin förebild. Men kommer energin räcka?
Bestämde mig för att dra ner ytterligare på utgivningstakten i förlaget: 3 böcker per säsong får räcka i fortsättningen. Och istället plöja ner desto mer av detta kött i varje bok.
Minnesblixtar från mässan: utbyter några ord om Georges Bataille med Anders Carlberg (!); signerar en bok i Gunnar Blås namn; signerar en Gamiani-affisch; blir smickrad och klappad medhårs av både en och annan Vertigofantast (ni anar inte hur det livar upp); får ständiga kommentarer om min frisyr (ja, håret var tvättat för en gångs skull och ingen kände igen mig); teknikern på mitt och Renés seminarium säger att det var det första roliga på tre hela dagar (René är faktiskt fenomenal på scen, han hänger sig med hela sin varelse åt situationen); får träffa en potentiell agent i två och en halv minut och inser att det nog blir svårt; retar halvt ihjäl mig under första akten av Julius Caesar åt två tonåringar som fått gratisbiljetter och pratar och hånglar precis bredvid mig (de gick i paus, sedan kunde njutningen explodera fritt); lyssnar på merengue tidigt på morgonen på väg till mässan och dansar på trottoaren med ett dumt flin på läpparna; skänker bort bonusböcker och affischer till Vertigoentusiaster som ser ut att förtjäna det; tillbringar en timme med D. Berg i Vanadisbadets bastu och kallvattenbassäng.
Samt blev för första gången i mannaminne inte utskälld under hela mässan. Är det kattungarnas fel?
lördag 27 september 2008
BLÖDIG
Skrev nyss om mitt förfärliga misstag där fel beställning skickades till Förlagssystem så alla förlagets Stormtrupper fick ett dublett-ex av Florina istället för Gamiani. Skickade förstås genast ut en ursäkt med anvisningar för returen. Fick en massa svar på mailet, men orkade inte läsa dem, stod inte ut med allt det förväntade skället. Kände mig lite starkare idag, och öppnade mailen efter ett. Och si! istället kom en anstormning av en sorts kärlek. Är nog lite skör: blev alldeles tårögd. Så här kan det låta från förlagets svårt älskade Stormtruppsmedlemmar:
"Jag gjorde i alla fall så att jag betalade Florina och behåller boken, det kan vara kul att se moster Hildas min på julafton!"
"Hej, jag blev glad över ett nytt ex av Florina. Det blir en bra födelsedagspresent/julklapp.
Ser fram emot Gamiani."
"Kära kamrat! Ingen fara, jag behåller boken (Florina - trevlig) och ser fram emot att få Gamiani. Din hjärna är bättre än de flestas. En trött fredagspuss, där du vill ha den."
"Du är förlåten."
"Två böcker är alldeles lagomt denna månad. Så min bok behåller jag samt behöver ingen kompensation. Gillade misstaget."
"Jag har ingenting emot att behålla exemplaret. Jag betalar för den som vanligt, så kan jag ge boken till en vän. Men skicka gärna Gamiani."
"Sånt händer. Inga problem. Florina är dessutom så bra att det inte skadar att ha en extra i presentlagret. Låna en hjärna... Det påminner om den gamla Norgehistorien om e svindyra helt obegagnade norska hjärnorna som S:t Per hade till salu för den som behövde. (Cirkulerar också i Norge, som svenskhistoria.)"
"Jag gjorde i alla fall så att jag betalade Florina och behåller boken, det kan vara kul att se moster Hildas min på julafton!"
"Hej, jag blev glad över ett nytt ex av Florina. Det blir en bra födelsedagspresent/julklapp.
Ser fram emot Gamiani."
"Kära kamrat! Ingen fara, jag behåller boken (Florina - trevlig) och ser fram emot att få Gamiani. Din hjärna är bättre än de flestas. En trött fredagspuss, där du vill ha den."
"Du är förlåten."
"Två böcker är alldeles lagomt denna månad. Så min bok behåller jag samt behöver ingen kompensation. Gillade misstaget."
"Jag har ingenting emot att behålla exemplaret. Jag betalar för den som vanligt, så kan jag ge boken till en vän. Men skicka gärna Gamiani."
"Sånt händer. Inga problem. Florina är dessutom så bra att det inte skadar att ha en extra i presentlagret. Låna en hjärna... Det påminner om den gamla Norgehistorien om e svindyra helt obegagnade norska hjärnorna som S:t Per hade till salu för den som behövde. (Cirkulerar också i Norge, som svenskhistoria.)"
DIE HARD
Skrev nyligen om hur livet stundom till grundstrukturen kan te sig som en vildsint actionfilm. Det stämmer verkligen in på bokmässetillvaron. John McClane+Vertigomannen=sant. Springer mellan möten, svettas av ångest och/eller feber, har väldigt ont i knäna. Skjuter! Gråter! Försöker sova!
Vaknar efter fem timmars torftig sömn, får plötsligt en idé om hur omslaget till Susanne Dodillets avhandling (som kommer i januari och handlar om tysk och svensk prostitutionslagstiftning) ska se ut: underligt hur idéer uppstår, som fruktkroppar som växer ur ett obegripligt, temporalt mycel.
Sitter som vanligt ensam i montern. Planerar att överge mina kompanjer nästa år: det får bli en egen Vertigomonter. Där ska det tronas.
(Skvaller: en raglande Guillou i korridoren, en Lindqvist fullastad med klassisk pornografi, små huvuden som svävar ovanför Bonniermonterns vägg – de liknar måltavlorna på ett nöjesfälts skjutbana. Årets besvikelse: Vertigomannen är inte tokrolig utan sur, sjuk, trött och ett svart hål av misantropi.)
Vaknar efter fem timmars torftig sömn, får plötsligt en idé om hur omslaget till Susanne Dodillets avhandling (som kommer i januari och handlar om tysk och svensk prostitutionslagstiftning) ska se ut: underligt hur idéer uppstår, som fruktkroppar som växer ur ett obegripligt, temporalt mycel.
Sitter som vanligt ensam i montern. Planerar att överge mina kompanjer nästa år: det får bli en egen Vertigomonter. Där ska det tronas.
(Skvaller: en raglande Guillou i korridoren, en Lindqvist fullastad med klassisk pornografi, små huvuden som svävar ovanför Bonniermonterns vägg – de liknar måltavlorna på ett nöjesfälts skjutbana. Årets besvikelse: Vertigomannen är inte tokrolig utan sur, sjuk, trött och ett svart hål av misantropi.)
fredag 26 september 2008
FÖRLUST OCH FÖRLUSTELSER
Det tog två och en halv månad att bota utbrändheten i somras: tre veckor innan sömnen infann sig. Det tog två veckor innan det var kört igen efter återvändandet i slutet av augusti. Idag detta: Förlagssystem hör av sig och berättar att alla Stormtrupperna fått Florina istället för Gamiani. Mitt fel. Denna förvirring. Kastade hatten i golvet, svor över mig själv.
Men detta: Händels Julius Caesar igår kväll. Fyra timmar gudomlig skönhet: countertenorerna förvandlar alltihop till ett mirakel. Det gyllene ljuset. Livets vackraste sidor. Och mot detta: det grå.
Bökmössan är en förfärlig topos i världssjälens självförverkligande, en platå av styggelse. Får impulser att fatta livsavgörande, radikala beslut.
Men detta: Händels Julius Caesar igår kväll. Fyra timmar gudomlig skönhet: countertenorerna förvandlar alltihop till ett mirakel. Det gyllene ljuset. Livets vackraste sidor. Och mot detta: det grå.
Bökmössan är en förfärlig topos i världssjälens självförverkligande, en platå av styggelse. Får impulser att fatta livsavgörande, radikala beslut.
tisdag 23 september 2008
B04:02
Tillbringat hela dagen med att packa böcker, göra listor, dregla över Gamiani-affischerna (jo, det kommer att gå att köpa dom i Göteborg!), greja, fixa, dona, ombesörja. Upptäckte till min förskräckelse att flera av titlarna (Teratologens böcker, flera av Klittyböckerna) var slut i lagret under fiket - borde som vanligt ha varit ute i bättre tid och inventerat. Hm. Nå. Hrm. Kommer nog ändå inte få plats med alla kartongerna i bilen.
Den som kommer till bokmässan hittar Vertigo i en samlingsmonter med Glänta, Pequod, OEI och Alastor som heter B04:02. Den ligger precis bredvid Bonniers. På lördag kl 16 blir det seminarium om Florina med författaren och översättaren - och lilla mig.
På tal om Florina var det en recension av den i Svenskan idag. Visserligen var den inte odelat positiv, men det finns ingen anledning att klaga, ty recensenten berättade åtminstone varför han fällde sitt omdöme och visade att han läst och tänkt. Intelligenta, grundade recensioner är alltid bra, även när de är negativa.
Glöm nu inte att komma och krama en utsjasad, förvirrad smut-peddler som trots allt försöker göra sitt bästa och överleva på kuppen: står där i stort sett hela tiden torsdag till söndag. Å vad hjärtat kommer att sakna kattungarna.
Den som kommer till bokmässan hittar Vertigo i en samlingsmonter med Glänta, Pequod, OEI och Alastor som heter B04:02. Den ligger precis bredvid Bonniers. På lördag kl 16 blir det seminarium om Florina med författaren och översättaren - och lilla mig.
På tal om Florina var det en recension av den i Svenskan idag. Visserligen var den inte odelat positiv, men det finns ingen anledning att klaga, ty recensenten berättade åtminstone varför han fällde sitt omdöme och visade att han läst och tänkt. Intelligenta, grundade recensioner är alltid bra, även när de är negativa.
Glöm nu inte att komma och krama en utsjasad, förvirrad smut-peddler som trots allt försöker göra sitt bästa och överleva på kuppen: står där i stort sett hela tiden torsdag till söndag. Å vad hjärtat kommer att sakna kattungarna.
måndag 22 september 2008
BÖKMÖSSAN NÄRMAR SIG
Reaktionerna på min senaste blockbuster gjorde mig mållös där ett tag. Den som sett mig dansa vet att det inte kan kallas grå rumpa-rumba. Det var Cameron Diaz i Charlies änglar som lärde mig dansa: det är enkelt! bara att snurra jättemycket på rumpan, grå eller ej.
Imorgon blir det en heldag på fiket med att förbereda bokmässan. Massor att göra, så lite liv, så lite tid, så mycket grejs. Det ligger en färdigtryckt Gamiani och väntar på att bli lanserad, men det får vänta.
För övrigt är Paracelsus Boken om homunculus den stora överraskningen hittills i höst: fina recensioner, försäljning och rentav en placering i en stor bokklubb. Tryckte för få ex! Förnekar mig aldrig! ÄR världens sämsta affärsman.
Fick idag ett kuvert med kursböckerna till kursen om politisk filosofi som hamnade i mitt knä nyss och som börjar nästa vecka: Mouffes Om det politiska, Rancières Differences och Lyons Postmodernitet (dessutom ingår Hegemonin: vilken kurs!). Kuvertet skickades från Adlibris den 12 påstår de: tio dagar för att komma fram med posten. Nu måste nätterna tillbringas för att skriva lektionsplan och förbereda seminarier...
Bökmössan förresten: minnet av den där höga pulsen, uttorkade huden och läpparna, känslan av att vara påtänd med fultjack men utan all drogromantik, bara en övermänsklig stress... hur kan det komma sig att det ändå känns kul att åka dit? Kanske för att torsdagskvällen är inbokad: ska se Händels Julius Caesar på Göteborgsoperan. Mumma! Dessutom är det skoj att träffa Vertigofantasterna, kanske få en och annan kram, skriva autografer.
Imorgon blir det en heldag på fiket med att förbereda bokmässan. Massor att göra, så lite liv, så lite tid, så mycket grejs. Det ligger en färdigtryckt Gamiani och väntar på att bli lanserad, men det får vänta.
För övrigt är Paracelsus Boken om homunculus den stora överraskningen hittills i höst: fina recensioner, försäljning och rentav en placering i en stor bokklubb. Tryckte för få ex! Förnekar mig aldrig! ÄR världens sämsta affärsman.
Fick idag ett kuvert med kursböckerna till kursen om politisk filosofi som hamnade i mitt knä nyss och som börjar nästa vecka: Mouffes Om det politiska, Rancières Differences och Lyons Postmodernitet (dessutom ingår Hegemonin: vilken kurs!). Kuvertet skickades från Adlibris den 12 påstår de: tio dagar för att komma fram med posten. Nu måste nätterna tillbringas för att skriva lektionsplan och förbereda seminarier...
Bökmössan förresten: minnet av den där höga pulsen, uttorkade huden och läpparna, känslan av att vara påtänd med fultjack men utan all drogromantik, bara en övermänsklig stress... hur kan det komma sig att det ändå känns kul att åka dit? Kanske för att torsdagskvällen är inbokad: ska se Händels Julius Caesar på Göteborgsoperan. Mumma! Dessutom är det skoj att träffa Vertigofantasterna, kanske få en och annan kram, skriva autografer.
torsdag 18 september 2008
EDVARD MUNCHS 'SKREVET'
Ja. Nej. Det är min bestämda åsikt.
En människa som kallar sig Ulrika Kärnborg attackerar Florina med ettern fräsande i DN idag. Även Vertigomannen får sig någon sorts indirekt känga (hur ofta brukar förläggare nämnas vid namn i bokrecensioner?). Läst texten några gånger, men förstår inte vad människan menar. Är hon arg för att hon inte blev kåt? Är hon arg för att hon inte kan placera texten? Är hon bara arg i största allmänhet? Är hon själva det arga? Är. Hon. Arg? JÄTTEARG!?
Argh.
(Herregud, det skulle ju gå att såga Florina på ett intelligent sätt! Skrev under den sömnlösa natten före min disputation en fulländad sågning av min egen avhandling, med motbevis för varje idé och argument. Kanske formen för en patafysisk litteraturkritik: skriva en sågande och en hyllande recension och publicera samtidigt under olika namn. Bråka för övrigt inte med mig: är beväpnad. Och ska för övrigt försöka hinna lägga ut filmsnutten från igår med titeln ENVAR SIN EGEN RÖRMOKARE med en halvnaken mig i huvudrollen och en vattensprutande toalett.)
En människa som kallar sig Ulrika Kärnborg attackerar Florina med ettern fräsande i DN idag. Även Vertigomannen får sig någon sorts indirekt känga (hur ofta brukar förläggare nämnas vid namn i bokrecensioner?). Läst texten några gånger, men förstår inte vad människan menar. Är hon arg för att hon inte blev kåt? Är hon arg för att hon inte kan placera texten? Är hon bara arg i största allmänhet? Är hon själva det arga? Är. Hon. Arg? JÄTTEARG!?
Argh.
(Herregud, det skulle ju gå att såga Florina på ett intelligent sätt! Skrev under den sömnlösa natten före min disputation en fulländad sågning av min egen avhandling, med motbevis för varje idé och argument. Kanske formen för en patafysisk litteraturkritik: skriva en sågande och en hyllande recension och publicera samtidigt under olika namn. Bråka för övrigt inte med mig: är beväpnad. Och ska för övrigt försöka hinna lägga ut filmsnutten från igår med titeln ENVAR SIN EGEN RÖRMOKARE med en halvnaken mig i huvudrollen och en vattensprutande toalett.)
tisdag 16 september 2008
FILMERNA OCH LIVET
Upplever ofta tillvaron som en rafflande actionfilm. Fantiserar mig själv som huvudpersonerna i Crank, Bad Boys 2 eller Shoot'em up: i rasande fart, duckande för kulorna, från kokain till adrenalin, med farliga möten, vackra damer, sladdande bilar, ständig fara och plötsliga attacker. Det handlar förstås mest om tider som skall passas, möten som skall genomlidas, små föreläsningar och texter som ska hållas och skrivas, plötsliga telefonsamtal och myndighetsbesök, en konstant, underliggande stress. Men även om innehållet skiljer sig, förefaller strukturen och tempot ibland vara desamma. Och soundtracket i hörlurarna.
Kärleken till skräckfilmer handlar kanske om djupare och äldre ting: där spelas en uråldrig alienation, barnsliga psykoser och kroppsligt äckel upp. Det är en långsammare tid men också mer sönderslitande fasa. Men det egna livets grundformer tycks återkomma även här.
Så, återigen: varför tycka om det som i fiktiv form spelar upp det som är jobbigt och hemskt med den egna tillvaron? Med andra ord: varifrån kommer Aristoteles "tragiska njutning"? Tja, de gamla svaren kanske duger: det gör det möjligt att hantera hemskheterna på ett symboliskt sätt; det är trevligt att snudda vid det förskräckliga utan att behöva drabbas av det. Men det är också som när någon har utsatts för övergrepp och ändå gång på gång söker upp dem: som om traumat självt erotiseras. Kanske kände vi oss helt enkelt särskilt levande när vi blev sårade?
Kärleken till skräckfilmer handlar kanske om djupare och äldre ting: där spelas en uråldrig alienation, barnsliga psykoser och kroppsligt äckel upp. Det är en långsammare tid men också mer sönderslitande fasa. Men det egna livets grundformer tycks återkomma även här.
Så, återigen: varför tycka om det som i fiktiv form spelar upp det som är jobbigt och hemskt med den egna tillvaron? Med andra ord: varifrån kommer Aristoteles "tragiska njutning"? Tja, de gamla svaren kanske duger: det gör det möjligt att hantera hemskheterna på ett symboliskt sätt; det är trevligt att snudda vid det förskräckliga utan att behöva drabbas av det. Men det är också som när någon har utsatts för övergrepp och ändå gång på gång söker upp dem: som om traumat självt erotiseras. Kanske kände vi oss helt enkelt särskilt levande när vi blev sårade?
söndag 14 september 2008
RÄTT SKA VARA RÄTT
Det verkar inte vara någon fara med att anmälningarna ska ligga otryckta: Aftonbladet körde min Buruma-recension häromdagen.
DROGER OCH SKRIVANDE
En och annan kanske minns Glänta-numret om droger som en annan och Daniel Berg gjorde förra året. Ett av mina bidrag var en serie intervjuer med författare om relationen mellan droger och skrivande. I stort sett ingen hade något av intresse att berätta om skrivande under rus. Men i går natt hände något intressant här hemma:
Hade svårt att somna och tog vid tretiden sömntabletten Stilnoct som någon lämnat kvar här. Somnade in, men vaknade återigen vid halv fem med en väldigt livlig fantasi. Det var något med en källare med stora maskiner och en drake. Det verkade så bra och viktigt att det var värt besväret och gå upp och skriva ner det. Satte mig i köket med datorn.
Dagen efter hittade jag ett word-dokument som var 14 000 tecken långt och döpt till "Gillestugan". Mindes ytterst lite av det jag skrivit. En sorts somnambul skrift! På en hyfsad stilnivå och med en del märkliga felaktigheter och obegripligheter berättades den detaljerade historien om en "tant Vagels" guidade rundvandring i ett gammalt hus med ett gäng tjocka bondmoror, åtskilligt om den gamla släkten "Nerander" som byggt gården, och avslutningsvis en tur ner i källaren "som låg trettio meter under huset".
Där beskrivs ytterst märkliga maskiner som på något sätt desintegrerar bondmororna, bland annat en jättelik skiva som snurrar i flera dimensioner. Hela tiden hänvisas det framåt, då vi kommer att få träffa tanterna igen. Men detta sker inte. Plötsligt har tydligen skrivorken tagit slut. Och ännu ingen drake!
Ingen drake!
Hade svårt att somna och tog vid tretiden sömntabletten Stilnoct som någon lämnat kvar här. Somnade in, men vaknade återigen vid halv fem med en väldigt livlig fantasi. Det var något med en källare med stora maskiner och en drake. Det verkade så bra och viktigt att det var värt besväret och gå upp och skriva ner det. Satte mig i köket med datorn.
Dagen efter hittade jag ett word-dokument som var 14 000 tecken långt och döpt till "Gillestugan". Mindes ytterst lite av det jag skrivit. En sorts somnambul skrift! På en hyfsad stilnivå och med en del märkliga felaktigheter och obegripligheter berättades den detaljerade historien om en "tant Vagels" guidade rundvandring i ett gammalt hus med ett gäng tjocka bondmoror, åtskilligt om den gamla släkten "Nerander" som byggt gården, och avslutningsvis en tur ner i källaren "som låg trettio meter under huset".
Där beskrivs ytterst märkliga maskiner som på något sätt desintegrerar bondmororna, bland annat en jättelik skiva som snurrar i flera dimensioner. Hela tiden hänvisas det framåt, då vi kommer att få träffa tanterna igen. Men detta sker inte. Plötsligt har tydligen skrivorken tagit slut. Och ännu ingen drake!
Ingen drake!
fredag 12 september 2008
BURIT NU IGEN
Tonvis med böcker: min arma rygg, mina axlar. Det är detta som är att vara förläggare i första hand: bokbärandet.
Har idag funderat över relationen mellan förläggaren och levande författare. Ville förr i tiden aldrig arbeta med levande författare, föredrog de döda. Men insåg sedan att översättare nog var lika krångliga som författare. Detta finns: förlaget är en del av denna kropp, alla böcker ligger så intimt nära, texterna kunde liksom vara skrivna av mig, alla dessa läsningar, redaktörs- och korrvändor förenar oss.
Vad göra då när författaren visar sig ha helt andra värderingar och tankar än förläggaren? När författaren skriver ett debattinlägg tillsammans med Timbros chef eller gör rasistiska utfall eller försvarar Alliansen? [Fiktiva exempel.]
Först reagerar förläggaren med skam. Så skulle han aldrig ha gjort/sagt! Sedan försöker han retirera: författaren är en individ med sitt eget ansvar. Det enda förläggaren har skrivit under är boken han gav ut (och knappt det), inte varenda handling författaren begår. Ändå: det är på något sätt smärtsamt.
Ännu fler svampar idag, för övrigt, lycka! Men retar ihjäl mig på nyheten om att snuten tagit ungdomar som plockat psilocybinsvamp: hur kan något sådant vara förbjudet? Det vittnar om den totala absurditeten i dagens narkotikapolitik. Om de kunde, skulle de förbjuda euforin själv.
Har idag funderat över relationen mellan förläggaren och levande författare. Ville förr i tiden aldrig arbeta med levande författare, föredrog de döda. Men insåg sedan att översättare nog var lika krångliga som författare. Detta finns: förlaget är en del av denna kropp, alla böcker ligger så intimt nära, texterna kunde liksom vara skrivna av mig, alla dessa läsningar, redaktörs- och korrvändor förenar oss.
Vad göra då när författaren visar sig ha helt andra värderingar och tankar än förläggaren? När författaren skriver ett debattinlägg tillsammans med Timbros chef eller gör rasistiska utfall eller försvarar Alliansen? [Fiktiva exempel.]
Först reagerar förläggaren med skam. Så skulle han aldrig ha gjort/sagt! Sedan försöker han retirera: författaren är en individ med sitt eget ansvar. Det enda förläggaren har skrivit under är boken han gav ut (och knappt det), inte varenda handling författaren begår. Ändå: det är på något sätt smärtsamt.
Ännu fler svampar idag, för övrigt, lycka! Men retar ihjäl mig på nyheten om att snuten tagit ungdomar som plockat psilocybinsvamp: hur kan något sådant vara förbjudet? Det vittnar om den totala absurditeten i dagens narkotikapolitik. Om de kunde, skulle de förbjuda euforin själv.
torsdag 11 september 2008
DISKURSER OCH HEMLIGA AGENTER
Höll min sista föreläsning på teori- och metodkursen idag: diskursteori med särskild betoning på genuskategorin. Var det obegripligt? Satt studenterna som om dom precis rökt DMT? Kanske. Tyckte själv det var intressant: diskursbegreppet som lösningen på 2500 år av filosofisk dualism... kanske rentav den teoretiska filosofins död. Var det därför Deleuze hatade den "språkliga vändningen" – för att den avbröt produktiviteten? Själv saknar jag inte tallkottkörtlarna, även om en dos irreducibel dualism ibland faktiskt piggar upp.
Glad att det finns de som faktiskt vill ha en affisch med omslaget till Gamiani på väggen till sina pojk- eller flick- eller ålderdomshemsrum. Också glad över att Gunnar Blå lät mig läsa de första femtio sidorna på hans nya roman. Kan avslöja att det påminner starkt om en spion- eller agentroman (på samma sätt som Den tredje systern började som en hårdkokt deckare och Gå ner för trappan som en skräckbok), men fullständigt urspårad, naturligtvis, och ganska rörande.
Undrar för övrigt när Aftonbladet tänker publicera mina recensioner. Hoppas inte det blir som i gamla tider: skrev, skrev, skrev, fick betalt, men fick sällan se artiklarna i tryck. Mycket deprimerande.
Motsatsen till deprimerande: är återigen i skogen. Månstrålarna simmade genom dimman över fältet, ett fläckigt, böljande moln arbetade sig fram över himlen och slukade stjärnorna en efter en. Det är så tyst.
Glad att det finns de som faktiskt vill ha en affisch med omslaget till Gamiani på väggen till sina pojk- eller flick- eller ålderdomshemsrum. Också glad över att Gunnar Blå lät mig läsa de första femtio sidorna på hans nya roman. Kan avslöja att det påminner starkt om en spion- eller agentroman (på samma sätt som Den tredje systern började som en hårdkokt deckare och Gå ner för trappan som en skräckbok), men fullständigt urspårad, naturligtvis, och ganska rörande.
Undrar för övrigt när Aftonbladet tänker publicera mina recensioner. Hoppas inte det blir som i gamla tider: skrev, skrev, skrev, fick betalt, men fick sällan se artiklarna i tryck. Mycket deprimerande.
Motsatsen till deprimerande: är återigen i skogen. Månstrålarna simmade genom dimman över fältet, ett fläckigt, böljande moln arbetade sig fram över himlen och slukade stjärnorna en efter en. Det är så tyst.
onsdag 10 september 2008
DÅLIG IMPULSKONTROLL
Fick ett mail från en av modellerna på omslaget till Gamiani: hon ville se en affisch på omslaget. Det är fler som frågat. Kastade mig således ut på nätet, beställde i extrem hast hundra ex av en A2-affisch, betalade en rejäl slant och fann mig sedan sittande med ett fait-accompli. Inget att göra: den är på tryck. Stirrar tomt ut i luften. Undrar om subjektet finns. Vem är denne som fattar besluten åt mig? Kanske var det en lysande idé! Men det var de sista pengarna på kontot...
MED ÖPPNA ÖGON
I morse öppnade en av kattungarna ögonen för första gången. Kom att tänka på den där bisarra krönikan från december: "När jag betraktar ditt sovande ansikte är det större än när jag stirrar upp mot stjärnhimlen. För du kan när som helst slå upp dina ögon och se tillbaka på mig. Och jag skulle bli rädd om nattskyn slog upp sina ögon och stirrade in i mina. Vill vi ens bli sedda eller vill vi sakna utsida, som universum självt?"
Lyssnar på Windir, instängd i min egen puppa här i forskarsalen på KB. 26 år gammal vandrade sångaren Terje "Valfar" Bakken ut i snöstormen och frös ihjäl. Nu bjuder mig Audun (i kommentar till förra inlägget) att besöka dessa trakter: det skall ske.
De som dör unga har en särskild lockelse även för de äldre. Insåg häromdagen att det inte finns några idoler kvar för mig, har sett för mycket av människorna för att kunna se upp till någon. Beundrar verk, arbeten, men dyrkar ingen särskild person. Utom möjligen de som dör unga. Då finns löftena kvar. Då finns möjligheterna kvar.
(Gunnar Blå rapporterar för övrigt att han förbluffande nog har kommit en bra bit på en ny roman, troligen den avslutande delen av Systern-trilogin, och att han nu nått fram till ett genombrott i texten, men han tillägger att boken tycks få samma grundstruktur som de båda tidigare: Den tredje systern och Gå ner för trappan. Om någon blir sugen på att fördjupa sig i Gunnar Blås texter finns det ett billigt paket med hans böcker på förlagets hemsida.)
Lyssnar på Windir, instängd i min egen puppa här i forskarsalen på KB. 26 år gammal vandrade sångaren Terje "Valfar" Bakken ut i snöstormen och frös ihjäl. Nu bjuder mig Audun (i kommentar till förra inlägget) att besöka dessa trakter: det skall ske.
De som dör unga har en särskild lockelse även för de äldre. Insåg häromdagen att det inte finns några idoler kvar för mig, har sett för mycket av människorna för att kunna se upp till någon. Beundrar verk, arbeten, men dyrkar ingen särskild person. Utom möjligen de som dör unga. Då finns löftena kvar. Då finns möjligheterna kvar.
(Gunnar Blå rapporterar för övrigt att han förbluffande nog har kommit en bra bit på en ny roman, troligen den avslutande delen av Systern-trilogin, och att han nu nått fram till ett genombrott i texten, men han tillägger att boken tycks få samma grundstruktur som de båda tidigare: Den tredje systern och Gå ner för trappan. Om någon blir sugen på att fördjupa sig i Gunnar Blås texter finns det ett billigt paket med hans böcker på förlagets hemsida.)
tisdag 9 september 2008
WINDIR
Ibland, på trappmaskinen på Forsgrenska, kommer extasen. När hjärtfrekvensen börjar närma sig tvåhundra och musiken plötsligt faller på plats. Idag var det Windir. Å, vilken hjälte. "Arntor, Ein Windir" från albumet "Valfar, Ein Windir" förvrider huvudet på mig. Vilken sällsynt lycka musiken ibland kan ge. Dansar i regnet! med cykeln! skrattar åt natten!
Fick för övrigt backning på Buruma-recensionen av chifen, Åsa Linderborg: skär ner en tredjedel. Det kan kännas deppigt men också vara ganska spännande. Det sägs att James Ellroys hårda, korthuggna prosa skapades när hans förläggare tvingade honom att skära ner sina böcker, och han vägrade ta bort karaktärer och skeenden och tog istället bort vartenda onödigt ord.
Skar och skar och skar. I stort sett är alla idéerna kvar, men texten 3000 tecken istället 4500. Några snygga formuleringar fick ryka - smärtsamt. Denna anorektiska operation lämnar ett skälvande skelett, men möjligen också en mer effektiv text.
Fick för övrigt lära mig mycket i bastun igen. Brukar tänka att bastun på herravdelningen på Forsgrenska är det grekiska torgets sista representation i världshistorien. Litteraturprofessorn berättade var ordet "hermeneutik" kom ifrån och rättade mina felaktiga uppfattningar om Schleiermacher. Så förenades vi i lovtal över Novalis, medan svetten strömmade över våra nakna kroppar. Dejligt!
Fick för övrigt backning på Buruma-recensionen av chifen, Åsa Linderborg: skär ner en tredjedel. Det kan kännas deppigt men också vara ganska spännande. Det sägs att James Ellroys hårda, korthuggna prosa skapades när hans förläggare tvingade honom att skära ner sina böcker, och han vägrade ta bort karaktärer och skeenden och tog istället bort vartenda onödigt ord.
Skar och skar och skar. I stort sett är alla idéerna kvar, men texten 3000 tecken istället 4500. Några snygga formuleringar fick ryka - smärtsamt. Denna anorektiska operation lämnar ett skälvande skelett, men möjligen också en mer effektiv text.
Fick för övrigt lära mig mycket i bastun igen. Brukar tänka att bastun på herravdelningen på Forsgrenska är det grekiska torgets sista representation i världshistorien. Litteraturprofessorn berättade var ordet "hermeneutik" kom ifrån och rättade mina felaktiga uppfattningar om Schleiermacher. Så förenades vi i lovtal över Novalis, medan svetten strömmade över våra nakna kroppar. Dejligt!
måndag 8 september 2008
ÄNNU EN DAG I EN BOKFÖRLÄGGARES LIV
Läste DN, blev dock inte lika provocerad som igår men vill inte skriva om sånt här; skrev en recension över Ian Burumas Mordet i Amsterdam; gjorde ett utskick till bokhandeln om Florina; svarade på tjuge mail; roddade med Förlagssystem och gjorde privatkundsbeställningar; förberedde en stor faktura till fiket på försäljningen av Vertigoböcker hittills i år; förberedde föreläsningen. Sedan blev det lunch och idogt samkväm. Sedan Södertörn; roddade med den nya kursen som hamnat i mitt knä; föreläste om hermeneutik och historisk framställning; roddade ytterligare med kurslitteratur och lärare som kan hoppa in för mig; åkte till fiket; träffade Kristoffer och Erika från Sphinx förlag; ordnade blanketten till Btj:s Sambindningen; undersökte möjligheten av att vara med på Örebros bokmässa; prismärkte lite böcker; hade ett möte med en som kanske ville göra praktik på Vertigo; cyklade hem; handlade middag; lagade middag; fick besök av gammal vän med ny bäbis: gullig!
lördag 6 september 2008
GERILLAPROPAGANDA
Prismärkte om alla förlagets böcker på fiket idag. I ett exemplar av Pietro Aretinos suveräna Samtal hittades denna broschyr diskret instucken:
Det var ett litet budskap från Jehovas vittnen. Tydligen hoppades de kunna omvända den syndiga själ som köpte Aretinos bok till den smala vägen med formuleringar som denna:
"I Guds nya värld behöver människor inte längre staplas på varandra i stora hyreskaserner eller trängas i nergångna slumområden, för Gud har lovat: 'De kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem… De kommer inte att bygga och en annan bo.' (Jesaja 65:21-23) Människor kommer således att få ägna sig åt produktivt, tillfredsställande arbete. Livet kommer inte att vara långtråkigt."
Eh? Det låter underbart. Men kan någon översätta? (Jfr med inlägget nedan om Tron: en illustration av vad som menades med "storkäftade sagoberättare"...)
Det var ett litet budskap från Jehovas vittnen. Tydligen hoppades de kunna omvända den syndiga själ som köpte Aretinos bok till den smala vägen med formuleringar som denna:
"I Guds nya värld behöver människor inte längre staplas på varandra i stora hyreskaserner eller trängas i nergångna slumområden, för Gud har lovat: 'De kommer sannerligen att bygga hus och bo i dem… De kommer inte att bygga och en annan bo.' (Jesaja 65:21-23) Människor kommer således att få ägna sig åt produktivt, tillfredsställande arbete. Livet kommer inte att vara långtråkigt."
Eh? Det låter underbart. Men kan någon översätta? (Jfr med inlägget nedan om Tron: en illustration av vad som menades med "storkäftade sagoberättare"...)
LÅGKONJUNKTUREN
Är pinsamt omedveten/obekymrad om nationalekonomi, konjunkturer, räntor och sånt. Men i vissa lägen blir det påtagligt. Upptäckte två saker igår: 1. Det har kommit in färre bokningar än vanligt på fiket - har inte folk råd/lust att ha fest längre? 2. Antalet caféer till försäljning på Blocket är plötsligt mycket stort: I vanliga fall brukar det ligga en handfull ute, nu säkert ett femtiotal.
Inom universitetsvärldens gated community är människor ofta rätt väl skyddade mot konjunkturer, det kan variera lite i fråga om antal studenter och sådant – men ute i marknadsdjungeln kan de vara naturkatastrofer. Önskar just nu att mitt ena ben – det som är doktor i idéhistoria och undervisar på högskolan – skulle vara lite större, med en rejäl klumpfot som står stadigt, medan det andra – det som är caféinnehavare och bokförläggare – skulle vara förkrympt och mindre betydelsefullt.
Men blir ut-lasad från Södertörn i vår. Och nu kommer till slut en e-bok som verkar funka, och där de fattat betydelsen av en snygg pärm. Uj-uj-uj... Piraterna kommer! Hissa storseglet! Fram med fallskärmarna! Ut med barlasten! In med horsemackan!
Inom universitetsvärldens gated community är människor ofta rätt väl skyddade mot konjunkturer, det kan variera lite i fråga om antal studenter och sådant – men ute i marknadsdjungeln kan de vara naturkatastrofer. Önskar just nu att mitt ena ben – det som är doktor i idéhistoria och undervisar på högskolan – skulle vara lite större, med en rejäl klumpfot som står stadigt, medan det andra – det som är caféinnehavare och bokförläggare – skulle vara förkrympt och mindre betydelsefullt.
Men blir ut-lasad från Södertörn i vår. Och nu kommer till slut en e-bok som verkar funka, och där de fattat betydelsen av en snygg pärm. Uj-uj-uj... Piraterna kommer! Hissa storseglet! Fram med fallskärmarna! Ut med barlasten! In med horsemackan!
fredag 5 september 2008
FORMGIVNING
Det är roligt att starta ett nytt dokument i InDesign, bestämma formatet (fast nästan alla Vertigoböcker har samma, 135 x 190 mm), testa olika marginaler, arbeta fram sidhuvuden eller sidfötter, hitta rätt balans mellan brödtextens storlek och radmellanrum, hitta den perfekt avsmalnade kvadraten vid indragen, få fram eleganta blockcitat och väldimensionerade rubriker och underrubriker, inte för stora så de ser klumpiga ut, inte så små så de tappar densitet...
Idag var det dags att sätta tänderna i Magnus Ulléns Bara för dig, en gigantisk studie över pornografi och onani... Det är ett hästjobb: massor med illustrationer och fotnoter. Närmare 400 sidor blev den i den råa ombrytningen. Men det är roligt! Älskar att se texten rinna ut över sidorna, tycker det är lika spännande varje gång att se hur många sidor det blir, vilken kraft texten får när den omvandlas till bokens kött... Det är detta som får mig att tänka att digitaliseringen ändå inte kommer drabba böcker lika hårt, det är något med typografi och papper ändå...
[Tillägg om utarbetadheten: 1. glömde bort att berätta för den famösa översättaren Elisabeth Helms att det var tänkt att hon skulle vara med på mitt och René Vázquez Díaz seminarium om Florina på bokmässan, pinsamt! men det tycks ha löst sig. 2. Idag på gymet: trodde mig hålla på med rakning, men tvättade mig egentligen under armarna... mental härdsmälta... När kommer hjärnblödningen eller hjärtinfarkten? Är det ens något att skämta om? Hahaha! Hrm.]
Idag var det dags att sätta tänderna i Magnus Ulléns Bara för dig, en gigantisk studie över pornografi och onani... Det är ett hästjobb: massor med illustrationer och fotnoter. Närmare 400 sidor blev den i den råa ombrytningen. Men det är roligt! Älskar att se texten rinna ut över sidorna, tycker det är lika spännande varje gång att se hur många sidor det blir, vilken kraft texten får när den omvandlas till bokens kött... Det är detta som får mig att tänka att digitaliseringen ändå inte kommer drabba böcker lika hårt, det är något med typografi och papper ändå...
[Tillägg om utarbetadheten: 1. glömde bort att berätta för den famösa översättaren Elisabeth Helms att det var tänkt att hon skulle vara med på mitt och René Vázquez Díaz seminarium om Florina på bokmässan, pinsamt! men det tycks ha löst sig. 2. Idag på gymet: trodde mig hålla på med rakning, men tvättade mig egentligen under armarna... mental härdsmälta... När kommer hjärnblödningen eller hjärtinfarkten? Är det ens något att skämta om? Hahaha! Hrm.]
TRO
Dottern skulle skriva arbete om "vetenskap och tro". Tänkte då att allt handlar om tro. För inte finns i denna hjärna kunskaper nog att bevisa att jorden snurrar runt solen eller att presentera belägg för evolutionsteorin. På ett plan "tror" vi på samma sätt på vetenskapsmännen som andra "tror" på prästerna. Vi litar på att de inte ljuger, att de inte för oss bakom ljuset. Men även om det handlar om att tro, är denna tillit av olika slag.
Tror vi på människorna som förhoppningsvis arbetar självkritiskt och empiriskt och redogör för sina metoder och provisoriska resultat, eller tror vi på människorna som hävdar att de helt enkelt har rätt bara för att det alltid har varit så? Det kan knappast handla om känsla – för det känns som om solen snurrar runt jorden, och vi säger fortfarande att den "går upp" på morgonen. Och det kanske känns roligare att tänka att vi efter det nesliga slutet på våra torftiga liv ska hamna i en härlig eftervärld och träffa alla våra döda kära och leva rullan med vingar på ryggen.
Så vi tror, allihop. Och frågan om vem vi litar på kommer att handla mindre om rationella argument och mer om sociala sammanhang, klädstil, språk, grupptillhörighet. Men ändå, vem är dummast: den som litar på de storkäftade sagoberättarna eller den som är skeptisk mot tanken på mänsklig fullkomning och kräver bevis?
Tror vi på människorna som förhoppningsvis arbetar självkritiskt och empiriskt och redogör för sina metoder och provisoriska resultat, eller tror vi på människorna som hävdar att de helt enkelt har rätt bara för att det alltid har varit så? Det kan knappast handla om känsla – för det känns som om solen snurrar runt jorden, och vi säger fortfarande att den "går upp" på morgonen. Och det kanske känns roligare att tänka att vi efter det nesliga slutet på våra torftiga liv ska hamna i en härlig eftervärld och träffa alla våra döda kära och leva rullan med vingar på ryggen.
Så vi tror, allihop. Och frågan om vem vi litar på kommer att handla mindre om rationella argument och mer om sociala sammanhang, klädstil, språk, grupptillhörighet. Men ändå, vem är dummast: den som litar på de storkäftade sagoberättarna eller den som är skeptisk mot tanken på mänsklig fullkomning och kräver bevis?
NORGE
Vad är det med den norska litteraturscenen jämfört med den svenska? Hur kan detta land, flera gånger mindre i befolkning, med så mycket mindre bokutgivning, ändå ha flera stora litteraturtidskrifter (som Vinduet och Vagant), när Sverige har typ ingen? Hur kan de – på samma sätt som Tyskland har Die Zeit, Danmark Weekendavisen och Frankrike Le Monde Diplomatique – ha veckotidningar för kultur och politik som Morgenbladet och sin version av Le Monde Diplomatique? För att inte tala om den fylliga kulturavdelningen i en morgontidning som Klassekampen.
OK, Sverige har Vertigo, Glänta och OEI och en del bra författare, essäister osv. Men samlingspunkterna, korsvägarna där det uppstår diskussioner och debatter kring etik, estetik och politik är tämligen skröpliga. Kanske fungerar Lyrikvännen, 00-tal, Tidningen Kulturen, Kritiker, Nittonde stolen och alla de andra egentligen mycket bättre än det kan se ut som? Eller är Bokhora framtiden?
Att norrmän också intresserar sig för svensk litteratur, har svenska avdelningar i sina boklådor och recenserar svenska böcker är talande. Det är något dumdrygt i hos svenskarna. De har bara kvar sin ironi och sin karriärism. De lider kort sagt av en generell Stockholmssjuka: de är bonndrängar som fått en snygg bil.
[Metakommentar till bloggandet: förstår fortfarande inte dess mekanik. Förfaller till det privata och dagboksartade. Ska sluta med det. Ska sluta klaga. Ska sluta. Helt enkelt sluta med vad det nu är som ständigt går fel.]
OK, Sverige har Vertigo, Glänta och OEI och en del bra författare, essäister osv. Men samlingspunkterna, korsvägarna där det uppstår diskussioner och debatter kring etik, estetik och politik är tämligen skröpliga. Kanske fungerar Lyrikvännen, 00-tal, Tidningen Kulturen, Kritiker, Nittonde stolen och alla de andra egentligen mycket bättre än det kan se ut som? Eller är Bokhora framtiden?
Att norrmän också intresserar sig för svensk litteratur, har svenska avdelningar i sina boklådor och recenserar svenska böcker är talande. Det är något dumdrygt i hos svenskarna. De har bara kvar sin ironi och sin karriärism. De lider kort sagt av en generell Stockholmssjuka: de är bonndrängar som fått en snygg bil.
[Metakommentar till bloggandet: förstår fortfarande inte dess mekanik. Förfaller till det privata och dagboksartade. Ska sluta med det. Ska sluta klaga. Ska sluta. Helt enkelt sluta med vad det nu är som ständigt går fel.]
torsdag 4 september 2008
KATTNAMN OCH LITANIOR
En av kattungarna ska tydligen heta Andersson, det har den blivande styvföräldern bestämt. De andra två kunde förstås döpas till Justine och Juliette, men könet är fortfarande tämligen obestämt även om det verkar vara två hanar och en hona. Tror vi avvaktar ytterligare något.
Ångesten rider mig idag, men den har åtminstone en orsak: det där förbannade cafét. Det har brutit ned min hälsa, det har gett mig oändlig plåga och sömnlösa nätter, det är en cancersvulst i min tillvaro och en styggelse i kosmos, det har kostat mig otroligt mycket pengar och inte gett tillbaka ett ruttet öre. Borde kanske lyda den anonyme kommentatorens råd och börja sälja knark och sex under disk och bara betala svarta löner. Men det finns någon sorts heder här, en känsla för facklighet och rent spel. Vi konkurrerar på ojämna villkor med fik som gör en stor del av verksamheten svart; tvingades sålunda höja priserna igen. Hoppas inte stammisarna sviker.
Bör kanske tillägga att cafét är ett litet paradis, en den fria andens enklav i det postkapitalistiska träsket, en plats där socialt mycel kan växa och där det godaste kaffet i världen serveras. Vet inte hur det skulle vara utan det. Kanske är det extra smärtsamt just nu för att det håller på och förvandlas.
Ångesten rider mig idag, men den har åtminstone en orsak: det där förbannade cafét. Det har brutit ned min hälsa, det har gett mig oändlig plåga och sömnlösa nätter, det är en cancersvulst i min tillvaro och en styggelse i kosmos, det har kostat mig otroligt mycket pengar och inte gett tillbaka ett ruttet öre. Borde kanske lyda den anonyme kommentatorens råd och börja sälja knark och sex under disk och bara betala svarta löner. Men det finns någon sorts heder här, en känsla för facklighet och rent spel. Vi konkurrerar på ojämna villkor med fik som gör en stor del av verksamheten svart; tvingades sålunda höja priserna igen. Hoppas inte stammisarna sviker.
Bör kanske tillägga att cafét är ett litet paradis, en den fria andens enklav i det postkapitalistiska träsket, en plats där socialt mycel kan växa och där det godaste kaffet i världen serveras. Vet inte hur det skulle vara utan det. Kanske är det extra smärtsamt just nu för att det håller på och förvandlas.
onsdag 3 september 2008
ETIK, ESTETIK, POLITIK - INTE
Hade tänkt skriva ett längre inlägg idag som skulle handla om bristen på verklig kulturdebatt och diskussion om etiska, estetiska och politiska saker. Men det blev sjukdom på fiket, var tvungen att rycka in, gjorde kaffe hela eftermiddagen, nu trött, ska iväg till skjutbanan, hoppas på guld och astralskytte. Life of an intellectual superstar. Inte.
Skrev åtminstone och skickade in nya versionen av Edelcrantz-recensionen i morse, hasplade rentav ur mig några stycken på den där konstiga romanen som växer fram under mina fingrar. Begriper knappt att det under dessa omständigheter faktiskt går att skriva, fokusera, fantisera, men det är ju en himla tur. Tackar min pappa för simultanförmågan.
Skrev åtminstone och skickade in nya versionen av Edelcrantz-recensionen i morse, hasplade rentav ur mig några stycken på den där konstiga romanen som växer fram under mina fingrar. Begriper knappt att det under dessa omständigheter faktiskt går att skriva, fokusera, fantisera, men det är ju en himla tur. Tackar min pappa för simultanförmågan.
tisdag 2 september 2008
DEN LÄNGSTA DAGEN
Skrev, efter att ha tillbringat natten med kattens förlossning, klart slutet på Freud-recensionen och cyklade till möte på Ordfront: hamnat i nån sorts litterärt råd där. Träffade idel gamla vänner, hade trevliga två timmar med många bullar och hjärnstormning.
For sedan till fiket, samspråkade en stund med Carl Johan de Geer, bland annat om vår gamle gemensamme vän Håkan Alexandersson. Skruvade högtalare, ordnade recensionexemplar, svor över att tvingas ordna recensionsexemplar (ett elände att förlaget i år varit så fattigt att en annan tvingats göra allting, minsta rutinarbete, själv utan lön), hade möte med caféts nya chefer, fick till slut vingla hem, vindögd av trötthet.
Jenny Tunedal skrev att hon gillade Freud-texten – blev glad! Blev också imponerad av Vagant-redaktörernas grundliga synpunkter på Malte Persson-recensionen, som alltså måste skrivas om i morgon. Redaktören är litteraturens obesjungna hjälte: en engagerad redaktör har ofta en avgörande betydelse för om en text ska bli riktigt bra eller bara vara ok.
Ägnade en timme åt ekonomiska kalkyler för cafét. Förstår inte att någon kan driva ett café. För att kunna betala vita löner och få pengar över till de fasta kostnaderna krävs enorma dagskassor. Ser mig återigen vara en sådan undermålig och genomusel affärsman. Hur kunde det bli så här? Nåja, ta en minut i taget, du gamle Edenborg, så löser det sig nog.
For sedan till fiket, samspråkade en stund med Carl Johan de Geer, bland annat om vår gamle gemensamme vän Håkan Alexandersson. Skruvade högtalare, ordnade recensionexemplar, svor över att tvingas ordna recensionsexemplar (ett elände att förlaget i år varit så fattigt att en annan tvingats göra allting, minsta rutinarbete, själv utan lön), hade möte med caféts nya chefer, fick till slut vingla hem, vindögd av trötthet.
Jenny Tunedal skrev att hon gillade Freud-texten – blev glad! Blev också imponerad av Vagant-redaktörernas grundliga synpunkter på Malte Persson-recensionen, som alltså måste skrivas om i morgon. Redaktören är litteraturens obesjungna hjälte: en engagerad redaktör har ofta en avgörande betydelse för om en text ska bli riktigt bra eller bara vara ok.
Ägnade en timme åt ekonomiska kalkyler för cafét. Förstår inte att någon kan driva ett café. För att kunna betala vita löner och få pengar över till de fasta kostnaderna krävs enorma dagskassor. Ser mig återigen vara en sådan undermålig och genomusel affärsman. Hur kunde det bli så här? Nåja, ta en minut i taget, du gamle Edenborg, så löser det sig nog.
GULLIGHETSRASERI (OCH EN FÖRFÄRLIG TRAGEDI)
Sidonie födde fyra ungar i natt. Halv ett kom Aurora och sa att hon betedde sig konstigt: vattnet hade gått i hennes säng. En halvtimme senare kom den första ungen:
Det var ett av mitt livs vackraste stunder, denna egendomlighet, denna hänförelse.
Den sista ungen var tyvärr missbildad, hon hade tarmpaketet utanför kroppen. Var tvungen att avliva henne, det var förfärligt, tårarna rann, hon pep i min hand tills hon dog. Vilken fasa. Men kvar finns ju de tre vackraste småpåvar och pälsänglar som tänkas kan:
Åååååååååaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrghhhh! vilket gullighetsraseri!
Det var ett av mitt livs vackraste stunder, denna egendomlighet, denna hänförelse.
Den sista ungen var tyvärr missbildad, hon hade tarmpaketet utanför kroppen. Var tvungen att avliva henne, det var förfärligt, tårarna rann, hon pep i min hand tills hon dog. Vilken fasa. Men kvar finns ju de tre vackraste småpåvar och pälsänglar som tänkas kan:
Åååååååååaaaaaaaaaaaaarrrrrrrrrrrrrghhhh! vilket gullighetsraseri!
söndag 31 augusti 2008
SVAMP, SVAMPARE, SVAMPAST
Detta var ingen dålig idé: tack Daniel Berg. Och katten har inte fött, tur. Idag: årets sista bad; så Freud-recensionen, naken på verandan, i solen. Det är inte höst! Kräftskiva. Men i synnerhet:
S-V-A-M-P!
Svamp, svamp, svamp. This is the svamp, my only friend, the svamp.
I synnerhet har blodriskan bara vuxit och vuxit i mitt universum. Behövde inte gå många meter bakom vagnslidret innan stövlarna vadade i blodriskor. Och vilken delikatess! Kött som inte är kött! Den vackra, orange saften som övergår i blod!
För övrigt svavelriska och en suverän röksvamp som kändes som en kuk i handen – tyvärr inte med den "karakteristiska lukt av sperma" som Bo Nylén talar om in sin svampbok. Men inte mycket att äta - till skillnad från kuken. Jordkällaren var täckt med goda fingersvampar som däremot smakade mumma.
Detta att plocka svampar och steka dem över eld som brinner i ved som huggits här, det är skojigt. Loka ritade för övrigt en bild av mig som svamp förut.
Det är en svamp svamp svamp svamp värld! Rena smurfkosmos!
S-V-A-M-P!
Svamp, svamp, svamp. This is the svamp, my only friend, the svamp.
I synnerhet har blodriskan bara vuxit och vuxit i mitt universum. Behövde inte gå många meter bakom vagnslidret innan stövlarna vadade i blodriskor. Och vilken delikatess! Kött som inte är kött! Den vackra, orange saften som övergår i blod!
För övrigt svavelriska och en suverän röksvamp som kändes som en kuk i handen – tyvärr inte med den "karakteristiska lukt av sperma" som Bo Nylén talar om in sin svampbok. Men inte mycket att äta - till skillnad från kuken. Jordkällaren var täckt med goda fingersvampar som däremot smakade mumma.
Detta att plocka svampar och steka dem över eld som brinner i ved som huggits här, det är skojigt. Loka ritade för övrigt en bild av mig som svamp förut.
Det är en svamp svamp svamp svamp värld! Rena smurfkosmos!
fredag 29 augusti 2008
NAKEN PÅ VERANDAN
Som det har svurits. Det var Daniel Berg som sa åt mig att vara på landet hela helgen trots att katten är höggravid. Han är min ekonomiska rådgivare, bara att lyda. Släpkärran hade inget tak. Det regnade när vi flyttade över möblerna och böckerna på den. Presenningen var trasig. Repet för kort. Vi för hungriga.
Men nu sitter vi här på verandan och solen skiner. Var naken nyss, men det var lite för svalt (inga bilder!). Två och ett halvt dygn av frisk luft, skall vörda varje ögonblick som ett paradis. Glömde laddaren till mobilen, den stängs snart av – skönt! Det sista sms som nådde mig var en hälsning till Gunnar Blå från en läsare som älskade Gå ner för trappan och drivits till tårar när han läste den på tåget. Sådant gör en lycklig, sant lycklig. Tårar är den dyrbaraste gåva en läsare kan ge.
Men nu sitter vi här på verandan och solen skiner. Var naken nyss, men det var lite för svalt (inga bilder!). Två och ett halvt dygn av frisk luft, skall vörda varje ögonblick som ett paradis. Glömde laddaren till mobilen, den stängs snart av – skönt! Det sista sms som nådde mig var en hälsning till Gunnar Blå från en läsare som älskade Gå ner för trappan och drivits till tårar när han läste den på tåget. Sådant gör en lycklig, sant lycklig. Tårar är den dyrbaraste gåva en läsare kan ge.
ATT VARA KRITIKER
Läste då äntligen alla de olika recensionerna av Edelcrantz förbindelser (undvek att göra det tills min egen var inskickad). Och fann till någon sorts besvikelse att de flesta kritikerna tyckte likadant, inklusive en annan. Slipas vi till samma form, gör åren oss till bleka kopior av kopior? Borde inte självsvåldighet och en fri tolkning kunna skapa större skillnader och därigenom mer energi och mening? Detta spär på den medelmåttighetskris som skakat mig i år. Måste låta denna självkritik bita hårdare och tvinga mig att bli bättre. Ska skriva Freud-recensionen i skogen under helgen: må daemonen styra mig längre bort.
torsdag 28 augusti 2008
OM MODELLER OCH UTSEENDE
Fick en fråga några inlägg ner om varför modellerna på Vertigos omslag ser ut som de gör. Till att börja med: Vertigo använder aldrig professionella modeller. Visserligen händer det att en och annan får betalt för jobbet, men det handlar alltid om människor som gillar vad förlaget håller på med och som tycker det är roligt att vara med på omslagen.
Har inte funderat mycket över deras utseende annat än att det vore bra att ha fler killar på framsidan eller att någon ska vara kort eller lång för att stämma överens med innehållet i boken. Men det är uppenbart att de allihop har något gemensamt: de är i god form. Återigen: de är inga anorektiska proffsmodeller, men de är i bra form.
Tycker verkligen om att ta de där omslagsbilderna. Och även om de på olika sätt anknyter till den specifika boken, avspeglar de förstås i ännu högre grad mina fetischer och skönhetsideal. Det skulle ta emot att göra andra sorters bilder bara för principens skull.
Samtidigt kan det vara bra att göra saker som tar emot. Det är spännande med motstånd, intressant att utvinna skönhet ur något en annan spontant inte skulle leta i. Ska tänka på det framöver.
Och för övrigt är det inte sant att bilderna helt ger uttryck för mina egna fantasmer: om fältet vore helt fritt och inga hänsyn skulle tas, skulle de vara betydligt mer våldsamma och monstruösa, mer i stil med min favoritfotograf (bortsett från Annika von Hauswolff förstås!) Joel-Peter Witkin. Men med tanke på de våldsamt negativa reaktionerna från väldigt många (och viktiga, typ inköpare) på omslaget till Gunnar Blås Gå ner för trappan – med den nedblodade, förblindade dödsängeln i snön – måste det tonas ner.
Denna självcensur skapas inte av strikt kommersiella skäl, utan för att förlaget bär en sorts ansvar gentemot författarna att få ut deras böcker och inte sabotera distributionen. Det är en balansgång. Om det bara handlade om mig skulle urspårningen vara så oändligt mycket värre.
Andra favoriter bland de erotiska fotograferna är annars Roy Stuart och Richard Kern.
Har inte funderat mycket över deras utseende annat än att det vore bra att ha fler killar på framsidan eller att någon ska vara kort eller lång för att stämma överens med innehållet i boken. Men det är uppenbart att de allihop har något gemensamt: de är i god form. Återigen: de är inga anorektiska proffsmodeller, men de är i bra form.
Tycker verkligen om att ta de där omslagsbilderna. Och även om de på olika sätt anknyter till den specifika boken, avspeglar de förstås i ännu högre grad mina fetischer och skönhetsideal. Det skulle ta emot att göra andra sorters bilder bara för principens skull.
Samtidigt kan det vara bra att göra saker som tar emot. Det är spännande med motstånd, intressant att utvinna skönhet ur något en annan spontant inte skulle leta i. Ska tänka på det framöver.
Och för övrigt är det inte sant att bilderna helt ger uttryck för mina egna fantasmer: om fältet vore helt fritt och inga hänsyn skulle tas, skulle de vara betydligt mer våldsamma och monstruösa, mer i stil med min favoritfotograf (bortsett från Annika von Hauswolff förstås!) Joel-Peter Witkin. Men med tanke på de våldsamt negativa reaktionerna från väldigt många (och viktiga, typ inköpare) på omslaget till Gunnar Blås Gå ner för trappan – med den nedblodade, förblindade dödsängeln i snön – måste det tonas ner.
Denna självcensur skapas inte av strikt kommersiella skäl, utan för att förlaget bär en sorts ansvar gentemot författarna att få ut deras böcker och inte sabotera distributionen. Det är en balansgång. Om det bara handlade om mig skulle urspårningen vara så oändligt mycket värre.
Andra favoriter bland de erotiska fotograferna är annars Roy Stuart och Richard Kern.