EN EFTERLÄNGTAD RECENSION?

Vad som är salt för en, är peppar för en annan. Nina Björk recenserar Hegemonin och den socialistiska strategin i Dagens Nyheter: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=863172

Recensentens oförståelse inför boken och inför att boken ges ut påminner om när kulturrådet för några år sedan sade nej till litteraturstöd för Apollinaires De elvatusen spöna (1907) med motivationen att den "inte är någon klassiker".

Uppenbarligen är begreppet "klassiker" politiskt, åtminstone kulturpolitiskt. Det är utsatt för olika sorters kamp, det saknas objektivitet här även om alla de stridande gärna vill få sina ståndpunkter att se ut som objektivitet. Visst går det att peka på kvantitativa faktorer: som att en bok ständigt citeras och refereras, som att den utgör den diskursiva förutsättningen för några framträdande samtida diskussioner osv.

Men begreppet "klassiker" rymmer också något moraliskt, en värdering. För frihetsfrontaren är Ayn Rand en stor klassiker, för mig bara pekoral (felet är troligen på min sida). Men måste en "klassiker" vara bra? Måste den ha en utsökt stil, en fantastisk gestaltning, välartiklerade idéer – måste den ha riktiga idéer? Eller räcker den att historien s a s har gett den rätt? Att den långt efter sin tillkomst utkommer i nya utgåvor, översättningar?

Uppenbarligen är mitt arbete med att översätta och ge ut Hegemonin (tillsammans med Glänta) en del i konstituteringen av en klassiker. Och uppenbarligen är sådant som att kulturrådet inte vill ge boken litteraturstöd och att recensenter inte förstår varför den öht ska översättas och ges ut en del i motarbetandet av denna konstituering.

Inget konstigt med det. I synnerhet inte när det kommer till en sådan djupt provocerande och radikal text som Hegemonin.