Upplever ofta tillvaron som en rafflande actionfilm. Fantiserar mig själv som huvudpersonerna i Crank, Bad Boys 2 eller Shoot'em up: i rasande fart, duckande för kulorna, från kokain till adrenalin, med farliga möten, vackra damer, sladdande bilar, ständig fara och plötsliga attacker. Det handlar förstås mest om tider som skall passas, möten som skall genomlidas, små föreläsningar och texter som ska hållas och skrivas, plötsliga telefonsamtal och myndighetsbesök, en konstant, underliggande stress. Men även om innehållet skiljer sig, förefaller strukturen och tempot ibland vara desamma. Och soundtracket i hörlurarna.
Kärleken till skräckfilmer handlar kanske om djupare och äldre ting: där spelas en uråldrig alienation, barnsliga psykoser och kroppsligt äckel upp. Det är en långsammare tid men också mer sönderslitande fasa. Men det egna livets grundformer tycks återkomma även här.
Så, återigen: varför tycka om det som i fiktiv form spelar upp det som är jobbigt och hemskt med den egna tillvaron? Med andra ord: varifrån kommer Aristoteles "tragiska njutning"? Tja, de gamla svaren kanske duger: det gör det möjligt att hantera hemskheterna på ett symboliskt sätt; det är trevligt att snudda vid det förskräckliga utan att behöva drabbas av det. Men det är också som när någon har utsatts för övergrepp och ändå gång på gång söker upp dem: som om traumat självt erotiseras. Kanske kände vi oss helt enkelt särskilt levande när vi blev sårade?
I den här bloggen rapporterar C/M Edenborg om sina romaner, sitt bokförlag Vertigo, sin forskning, sina översättningar, ventilerar allmänt missnöje med kultur och politik samt offentliggör en del obscena fotografier och möjligen en och annan gullig kattunge. Och visst ja: min senaste roman blev nominerad till Augustpriset 2014.
bullshit
SvaraRadera